Våren var i antågande, men här syntes inga tecken på världens gröna liv. En och annan gulnad fjolårstuva som envist bröt upp ur de steniga markerna, men inget grönt gräs. Än. Solens bleka sken fick de större stenbumlingarna att kasta långa skuggor. En lätt bris lekte över området. Vinden hade ingen början - det finns varken början eller slut på en vind - och passerade över området så olikt den gröna slätt den nyligen lämnat. Som så många gånger förut. Numoorislättens gräs vajade för dess smekningar, bugade för dess ankomst. Här stod stenarna hårda och stela. Tysta i väntan på evigheten. Brisen försökte smeka dem, men de vägrade rubba sig. Vinden kastade sig runt dem, mot dem, utan resultat. Långsamt, med årens lopp, skulle stenarna försvinna - brytas ner av den vind som envist kämpade sig fram - men för stunden var de stela. En skugga lekte på marken. Flög ikapp med vinden. Vida vingars ekande dunsar spred sig över området.

Dimitrij njöt av den lilla värme vårsolen gav. Hennes ansikte var ovant vid att le, men kröktes mungiporna i en någorlunda belåten min. De långa benen hängde under hennes kropp på ett närmast komiskt vis när de långa fingrarna på vingarna spreds ut för att låta henne glida en sträcka. På väg norrut igen. Hur länge skulle det dröja, innan hon blev redo? Kanske skulle hon aldrig bli det. Redo att möta Dem. Oavsett så hade hon föst de tankarna åt sidan och stoppat undan dem i ett litet skrymsle bland resten av känslorna. Hon behövde en paus. Behövde samla sig och komma igen med ny kraft. Vinden ryckte i hennes sida, och hon vände med den, lät den visa vägen. Uppe i skyn var hon fri. Där kunde ingen nå henne. Hon skulle kunna glida såhär hela dagen.

De grå ögonen öppnades för att blicka ut över stenområdet. Ken-Yak var en öde plats. Till synes helt livlös tills man kikade närmare. Över stenarna sprang insekter av diverse slag. Myror som flugor och mygg. På de grå ytorna solade en av årets första små ödlor. Ormar gömde sig under bumlingarna, eller låg även de och solade på en egen sten. Det kryllade av liv. Livet fanns på alla platser i denna värld, om man bara såg sig om. Med ett nytt, kraftigt slag med vingarna ökade Dimitrij farten. Membranet spände av luft mellan vingarnas fingrar och gav ifrån sig en ljudlig duns. Kanske fanns det något större på denna plats? Eller skulle hon söka sig åt den gröna slätten i öst? Även om hon ville segla hela dagen, så var fåglar betydligt svårare att jaga än ett landslevande djur.

[Kom inte på hur jag skulle avsluta inlägget, så det fick bli som det blev C; ]

Att våren hade kommit spelade ingen roll för den unga hanen som vandrade framåt genom det steniga området. Visste hade han noterat det, men såg ingen anledning att lägga mer energi på det än så. Årstiderna skiftade, kom och gick utan att man kunde göra något åt det. Så vad fanns det då för mening med att lägga ner energi av något slag på dem? Ingen.
Hans tankar då det kom till energi och att den inte borde slösas bottnade i hans energikraft. Och just på denna plats, där energierna kanske var många efter alla kryp och stenar, men svaga på grund av att livet var så smått, insåg han att han verkade vara den som hade det största energiförrådet. Inte som i Kaiwood där mäktiga träd reste sig mot himlen och djur av alla de slag fanns, där var det en annan sak. Men här fick han känslan av att ifall han använde för mycket av sin egen energi skulle han krympa till de små livsformernas storlek, bli lika stel som en sten, och det var ingenting som han önskade.

Den svartvita kroppen rörde sig framåt med smidiga rörelser. Två färger som kunde ha gjort att han hade smält in ganska bra i den gråa omgivningen om det inte varit för hans annorlunda teckning. Från nosen enda till svansspetsen gick något som kunde liknas vid en osynlig rand som delade hans kropp i två färger, två delar - Den ena vit och den andra svart. Och runt de mörka ögonen bar han diamantformade mönster, ringar, ett vitt på den svarta sida och ett svart på den vita. Färgerna hade han gemensamt med Kali och Usha, systrarna som han inte hade så mycket positivt att säga om. Men en varg med en liknande teckning hade han aldrig mött. Inte för att han kanske hade mött så många vargar, men det fick honom ändå att känna sig lite speciell. Han hoppades också att han var det. För man var tvungen att vara det ifall man ville komma någon vart i livet. Ifall han skulle lyckas nå rangen som han siktade efter i TBB så var han tvungen att utmärka sig från mängden, vara starkare än systrarna och även starkare än alla andra. Han måste vara speciell, åtminstone i ledarens ögon.

Men den unga hanens tankar avbröts då hans sinnen plötslig varnade honom om något. Det var inte synen, doftsinnet eller hörseln som talade till honom. Det var energikraften, förmågan han hade att känna av alla energier i omgivningen. Och den sade att en större källa energi närmade sig.
Genast vändes den mörka blicken mot himlen men ingenting fanns att se. Dock dröjde det inte länge innan han kunde urskilja en varelse, en bevingad sådan som gled emot honom. Dock visste han inte ifall denne hade sett honom. Energin var relativt avlägsen ännu, men trots det kände han igen den. Den var het, flammande, precis som den alltid var hos vargar med eldkrafter. Dock verkade det inte vara en varg som han hade stött på tidigare, vilket ökade den unga hanens intresse.
"Hallå, här borta!" skrek han mot skyn. Han ville fånga den andres uppmärksamhet. Och bara för att vara på den säkra sidan gav han även ifrån sig två skall. Det borde inte den bevingade kunna missa.

Rop och skall trängde genom vindens brus och Dimitrijs grå blick sökte sig till källan. En främmande varg dök upp i hennes synfält. Vid första anblicken antog hon att främlingen vad ljus - vit - men när hon långsamt gled närmare över himmelen insåg hon att så inte var fallet. Delad mitt itu i en svart och en vit del. En liten rynka bildades i hennes panna. Hon hade aldrig sett en så underlig teckning tidigare. Hon slog kraftigt med vingarna så att det dunkande ljudet ekade genom luften. Hastigheten ökade och hon började långsamt att sjunka mot den steniga marken.

Ett stycka ovan mark började vingarna slå på nytt, för att sänka farten och dämpa landningen. De långa benen sträcktes ut framför henne och de breda tassarnas grovt krökta klor greppade om den sten hon landade på. Benen sviktade och vingarna hölls halvt utfällda för att låta henne återfå balansen. Leendet hade falnat, men det avslappnade lugnet låg kvar i hennes ansikte. Lugnt betraktade hon den främmande gestalten. En ung hane.

"Hälsad främling."

[Sitter och gör annat samtidigt, så det blev lite lustigt. Menmen ^^;  Hon sitter/står (hukar?) på en medelhög sten en bit framför Shiva.]

Shivas huvud lades på sned när han såg vargen komma flygandes genom skyn. Han hade alltid varit en aning fascinerad av vingar, eftersom att de faktiskt gav en förmågan att flyga. Och det måste vara en upplevelse, det trodde han. Dessutom kom man väl närmare Gudarna? Åtminstone då de befann sig uppe i himlen. Mor hade sagt att de kunde vara där ibland för att övervaka jorden, då de inte vandrade på den i form av vanliga vargar.
Men dessa tankar avbröts så fort främlingen landade på stenen och uttalade sin hälsningsfras. Då återgick Shivas uppmärksamhet till den andra vargen, och det var med ett litet retsamt leende som han granskade den andre. Det var en varg, men det var inte likt en varg. Åtminstone inte helt. Öronen var långhåriga, hängande. Kroppsbyggnaden kunde beskrivas som annorlunda, smal och aningen hukande och de stora hornen som bars på huvudet verkade på något sätt inte riktigt passa in, även om de på ett annat sätt gjorde det. Och sedan hade denne vingar ovanpå allt, vilket även de passade in på ett sätt men samtidigt förvred utseendet ännu mer.
"Du såg då väldigt lustig ut," sade han och blicken återvände till dennes ögon för att möta den mörka (?) blicken. Det fanns en retsam ton i rösten men samtidigt inget elakt. Och sällan var det Shiva var elak, åtminstone enligt sig själv. Han gillade bara att pressa gränser och se var andras tålamod tog slut. Och inte fanns det något dåligt med det, nej. Det var ju bara roligt!
Han flinade lite extra då han tänkte på det samtidigt som han satte sig ned. Det skulle bli intressant att se ifall den andre blev stött av hans ord.

[Alltså, känns som att mina inlägg blir skumma D; men har typ svårigheter med att rolla Shiva xD]

Hon höll god min vid främlingens ord och tillät det att rycka lätt i mungipan när hon svarade. "Du ser ganska lustig ut själv, må jag säga." Tvefärgad och delad mitt itu. Det var inte den vanligaste färgkombinationen. Inte heller var mönsterna om ögonen särskilt vanlig. Udda, minst sagt.

[Hon sitter ju kvar utan att göra mer, så det får bli kort C; Förlåt att jag inte svarat förrän nu! Visste inte att du hade svarat... *fail* ]

[Det är lugnt, ibland är korta svar bättre än långa för oftast blir saker och ting uttjatade ifall man inte vet vad man ska skriva ^^]

"Aha!" utbrast den unga hanen och skrattade till. En smått finurlig min gled upp på hans ansikte och huvdet lade aningen på sned medan han granskade den hornprydda, bevingade vargen som han nu talade med. "Du är den första som säger det. Jag vet nog att alla andra jag har mött har tänkt exakt samma sak, men aldrig uttalat orden."
Shiva var medveten om sin något udda teckning, men inte brydde han sig om det. Han var mycket heller annorlunda än som alla andra. Än som de tråkiga systrarna som knappt visste vad livet innebar. Han skrattade tyst inom sig själv vid tanken på Kali och Usha.
"Dock vet jag inte ifall jag ska uppskatta det eller bli irriterad," fortsatte han sedan med en fundersam min, som om han tänkte över ifall han skulle börja skrika åt den andre eller bara skratta gott åt hennes ord.
"Vad är ditt namn, bevingade?"
Valpen lös av något som man inte kunde säga var annat än roat intresse, och det hördes även i hans röst att han inte var särksilt seriös i det som sades. Ändå var det svårt att veta ifall man skulle ta hans ord som ett skämt eller ifall de skulle tas på allvar. Shiva var trots allt en väldigt svårplacerad varelse, och inte många visste var de hade honom.

Medan ynglingen talade lade sig Dimitrij ner på stenen. Då den inte var platt var den svår att stanna kvar på, men hon orkade inte lägga tid på att hoppa ner, inte just nu. De långa benen var inte skapta för att ligga på kantigt formade stenar.

"Mitt namn är Dimitrij" svarade hon med road ton. Den tvefärgade hanen tycktes vela mellan om hennes kommentar var roande eller stötande. Men det var faktiskt han som påpekat att hon såg lustig ut först. Den som gav sig in i leken fick leken tåla. "Och vad är ert?"

[Jo, jag vet ^^ Tycker oftast att kortare inlägg ger mer flyt i rollspelet, istället för att upprepa miljön sjuttioelva gånger eller så C; ]

"Shiva," svarade han med en stolt ton och en smått uppnosig blick. Det hördes att han var stolt över sitt namn, och det var han för att det påminde honom om hans härkomst. Från den mäktiga och ökända ledaren för TBB. Blossom, hans mormor. Kunde man få bättre blodslinjerr än så? Han tvivlade på det. Hans släktskap med henne gjorde att han också ville bli mäktig, känd och omtalad i hela Numoori. Och han hade beslutat sig för att lyckas.

"Så, Dimitrij, vad gör ni här?"
Shiva var inte riktigt säker ifall han var intresserad eller inte, men han kunde inte låta bli att fråga för det kunde ju faktiskt vara något intressant som denna underliga varelse hade för avikt att göra på denna plats. Och ifall det var intressant ville Shiva veta om det. Så enkelt var det. Ingenting gick att jämföra med valpig nyfikenhet.

[Precis, det får hellre bli kort än uttjatat ;D]

Hon upprepade valpens namn för sig själv och lyssnade sedan till hans fråga. Tonerna i hans röst ändrades gång på gång - roat till stolt. Kanske aningen fräck. Hon låg ett kort ögonblick tyst, funderade.

"Just nu talar jag med en tvefärgad yngling" svarade hon med en aningen skämtsam ton. "Vad jag gör i dessa områden i övrigt angår nog inte er." En något allvarligare min lade sig i det annars lugna ansiktet. "För den delen tror jag inte ni har någon nytta av att veta mina avsikter." Skulle hon fråga vad han gjorde där? Nej. Det var antagligen ingen anledning hon hade nytta av att veta. Och då hennes svar själv var dunkelt skulle han antagligen ge henne detsamma.

Det glimmade till i den unga hanens mörka ögon. "Kanske jag inte har något nytta av att höra dina avsikter, men det betyder inte att jag fortfarande inte är nyfiken. Dessutom är det ett enkelt ämne som man kan spinna vidare samtalet på." Han flinade, nöjd över sina ord. Och han var nyfiken, det var han alltid. Det var som om det var den känslan som drev honom framåt. Eller kanske han var extra noga med att följa den, rädd för att till slut förvandlas till samma tysta varelser som systrarna. Kanske han därför var extra noga med att ge efter för den och låta den leda hans väg genom livet.
"Och vanligtvis brukar andra, väldigt många gånger, finna saker som man själv tycker är oviktiga, intressanta." Svansen svepte till och det var med samma flin som han väntade på ett svar.

"Jag kan inte se vad för intresse du skulle finna i att jag söker tid att tänka?" Hon blinkade åt honom, smått road av valpens envishet.

Shiva flinade åt henne, nöjd med att äntligen ha fått fram svaret på vad hon gjorde på denna plats. Eller åtminstone delvis.
"Jag finner inget större intresse i just det," sade han med sin finurliga min, "men då kan jag alltid fråga vad det är du behöver tid att tänka över? För det intresserar mig nog mycket mer."

"Må vara så att det kanske intresserar dig att veta, men någon nytta av mina grubbel har du nog inte." Hon pausade, funderade på om hon skulle fortsätta. "Vad gör du själv i ett område som det här? Grubblar?" Istället för att svara valde hon att återuppta den fråga ynglingen själv ställt och skicka den vidare.

Shiva uppfattade det hela som att hon helt enkelt inte ville svara på hans fråga, även om han så gärna ville veta. Men han lät det vara, åtminstone för tillfället. Ifall det skulle vara relevant kunde han alltid gå tillbaka till det senare.
"Jag är, hör och häpna, ute på något som skulle kunna kallas för en upptäcksfärd." Han flinade brett åt henne och i rösten fanns en skämtsam ton. "Och mer allvarligt än så är det inte."
Det var sant, allvarligare än så var det inte. Han vandrade omkring för att se vad som fanns utanför Kaiwood och flockens marker och sedan hade han helt enkelt hamnat i Ken-Yak. Detta var ett område han aldrig hade varit i tidigare, och kanske det inte fanns mycket att se men det var åtminstone värt att se det. Så att han visste vad som omgav hans kära hemtrakter.

Hon log, ett ärligt leende. Upptäcktsfärd. Hur länge sedan var det hon själv gjort upptäcktsresor. Eller rättelse, en upptäcktsfärd innan hon blivit påkommen och bestraffad. Leendet övergick i en kort grimas innan det slätades över med ett nytt leende. Novis. Det hade åtminstone varit kul så länge det varat, och med brodern vid sin sida hade hon åtminstone inte fått skulden för allt själv. Hon saknade dem alla.

"Världen är stor och upptäcktsresor viktiga. Utan dem skulle vi inte finna världen lika underhållande." Det var till viss del sant. Världen var mer underhållande om man hade något att upptäcka, men blev samtidigt mer skrämmande ju mer man visste. Skrämmande och tankeväckande. Kanske kunde hon säga att hennes grubbel även det hörde till upptäckandet, trots att allt man upptäckte inte alltid var roande. Dock beslöt hon att det inte var värt att nämna, då hon helst undvek ämnet. Hon hade aldrig varit bra på kallprat, och såg sällan mening i att föra samtal som inte ledde någon vart. Det till trots var det skönt att tala till någon och slippa inneslutas i tankar.

Han kunde inte låta bli att nicka medhållande, för det hon sade var sant. Kanske det dolde sig ett klokt inre bakom det lustiga utseendet trots allt. Man kunde aldrig veta vad som fanns på insidan genom att döma efter utsidan, det hade han lärt sig. Men utseendet kunde alltid ge goda skratt, så de var inte helt meninglösa de heller. Hans eget utseende var det som gjorde honom lätt att känna igen, och det gillade han. Han ville bli igenkänd av alla vargar i Numoori. En listig krigare, en känslolös mördare. Ja, de skulle få se vad han gick för.
"Det har du rätt i. Dock är det viktigt att alltid veta var man hör hemma, att ha något att återvända till." Han tystnade några ögonblick, flinade illvilligt mot henne. "Jag har det, har du?"
Han hoppade träffa en öm punkt, något som skulle vara känsligt. Eftersom att denna hona ogärna ville tala om sina tankar eller avsikter, så kanske detta kunde vara något som skulle irritera henne. Han visste inte, men han gissade. Och hittills hade det inte lett till något dåligt att gissa sig fram.

Det ryckte lätt i de slappa öronen. "Jag har en plats, men planerar inte att söka mig dit än på ett tag." Delvis sanning. Hon hade en plats, men något hem var det knappast längre. Den plats familjen hållit hus på skulle aldrig vara densamma utan dem.


[Skitsvårt att svara då Dimitrij inte är någon som är bra på att kallprata XD ]

Svaret verkade stelt och aningen korthugget, vilket fick Shiva att misstänka att han hade träffat rätt. Det verkade vara en öm punkt, vilket endast fick honom mer intresserad än han tidigare hade varit.
"Varför inte?"
En enkel fråga med vad som han förmodade skulle bli ett väldigt enkelt eller väldigt komplicerat svar. Han väntade, flinandes.

"För på en plats man kallar hem brukar familjen finnas." Hon rynkade nosen åt tanken. Åt minnet av den natten. Alltid natt. Fanns det ingen plats i denna värld där dagen ständigt rådde? Om så var fallet önskade hon flytta dit. Glömma allt. En rynka bildades mellan ögonen, vars blick vandrat upp mot skyn. Hon sänkte nosen för att åter studera den tvefärgade valpen. "Har du en familj att återvända till? En du kan möta i detta liv?" Ett lugnt leende letade sig in i ett ansikte som sällan log. Om han var så klurig som han verkade skulle ynglingen förstå att hennes familj var borta, hade lämnat denna värld, av hennes betoning att döma. "Hur länge har du varit ifrån dem? Kanske saknar de dig." Ögonbrynen höjdes något roat. Om hon bara kunde låta bli att tänka på det. Minspelet hjälpte, var något hon skaffat sig god kontroll över. Att hon inte var fullt lugn, och för den delen inte det minsta road längre, syntes inte utåt.

Shiv förstod inte direkt vad den andre menade med orden, och utan att tveka det minsta svarade han henne.
"Självklart har jag det." Han hade en familj, en flock där han hade de som delade hans blod och de som inte gjorde det men ändå var en del av det han kallade familj. De lydde under samma ledare, de tillhörde samma grupp och de ville alla samma sak. TBB var hans hem, hans familj.
Men sedan slog det honom vad hon hade sagt, eller snarare hur hon hade sagt det. Och det var med en forskande blick som den unga hanen såg på den bevingade vargen uppe på stenen. När han väl tänkte på det, upprepade orden som hon hade sagt i sitt eget huvud så lät det som... Att hon inte hade någon familj. Var det kanske det som han hade anat vara en öm punkt? En dramatisk historia om någon som förlorade familjen och därmed även hemmet. Ju mer han tänkte på det desto tydligare blev det. Det måste vara så.
Men innan Shiva hann säga något mer så talade den hornprydda åter igen och även denna gång sade hon något som fick honom att fundera. Han hade varit borta ett tag, nog borde modern undra var han befann sig.
"Kanske de saknar mig, ja. Det bästa vore väl att återvända, och därmed också låta dig fortsätta med dina... funderingar." Kanske det var det hon så mystiskt hade talat om som hon funderade över. Det skulle åtminstone förklara hennes ovilja att dela med sig av sina tankar. Och även om Shiva gärna hade vetat mer om saken så hade hon en poäng i det hon sade. Han hade varit borta lite väl länge, det började bli dags att återvända.

Hon lät klä ansiktet i ett välmenande, om än något roat, leende. "Gör du så."

Han flinade till, medan solskenet fick de mörka ögonen att glittra. Han kunde inte låta bli att känna sig nöjd på något vis. Han visste inte riktigt över vad, men något var det och han tänkte inte klaga över känslan han hade.
Och han hoppade upp på en sten, såg på henne i mer jämn höjd.
"Vi kanske ses igen, ifall dina funderingar inte hinner dränka dig," sade han med en slug glimt i ögonen och samma leende på läpparna.
Sedan hoppade han ned från stenen han nyss så smidigt hade tagit sig upp på och började vandra tillbaka mot Kaiwood.

[Avslutar du då? ^^]

Hon studerade ynglingen då han hoppade ned från stenen och vände åter mot det håll han tidigare antagligen kommit ifrån. Mot det hem som nog saknade en av sina ungvargar. Det lilla belåtna leende som tidigare under dagen lekt i det ovana ansiktet letade sig långsamt fram på nytt och Dimitrij tillät sig själv att skrocka kort. Hon planerade inte att drunkna. Visst var hon nära ibland, men att drunkna i sina funderingar vore illa. Hon hade saker hon behövde få gjorda innan hon... drunknade. Ännu lätt skrockande reste sig den långbenta tiken upp på stenen. De långa klorna repade över stenen då de hindrade tassarna från att halka av de sluttande sidorna. Med ett flaxande läte sträcktes vingarnas armar ut åt sidorna. Dimitrij hukade sig så gott hon förmådde över stenen, för att med ett kraftigt slag med vingarna kasta sig framåt, uppåt. Membranen fylldes med luft och den dova dunsen ekade lätt över platsens stenar. Vingarna slog än en gång. Hon vann hastigt i höjd och vände av söderut. Uppåt. Vingarna slog på nytt. Ännu en gång. Steg långsamt tillbaks i skyn. Skuggan svepte åter över marken när solskenet än en gång värmde den för en gångs skull avslappnade tikens rygg.

[Avslutat C:]