Solsken

[Reserverad för Ophelia.]

Gryningen hade passerat och solen stod högt på himlen när Andúnë vaknade. Hon gäspade och sträckte på sig, hade inte bråttom att fortsätta, så valde att ligga kvar en stund och vakna till liv ordentligt. 
Hon hade sett Eldskogen, och nu var hon på väg tillbaka mot Döda skogen. Det hade väl inte funnits mycket att se, men Andúnë gillade att se nya områden. Och detta var nytt för henne, det var länge sedan hon varit i de östra delarna av landet. Och trots allt hade det varit roligt att återbesöka detta område, och se på de förändringar som hade skett sedan hon senast var där.

Lite motvilligt reste hon sig, stäckte på sig än en gång, och valde sedan att börja vandra. Det var trots allt en bit till Döda skogen, och även om hon inte hade bråttom så vore det skönt att komma fram någon gång.
En svag vind kom yrande över området. Andúnë stannade till. Den förde med sig doften av varg. Och det rådde inga tvivel om att Andúnë skulle ändra riktning efter doften, eftersom att hon verkligen gillade att samtala.
Snart kunde hon se siluetten av den främmande vargen och ett kort skall lämnade henne för att fånga dennes uppmärksamhet.

Ophelia var ute på jakt. Hon hade följt ett byte länge och hade kommit bort från sin reskamrat. Hon sa till sig själv att när hon kommer tillbaka med ett skrovmål så skulle Fabrali förlåta henne för att ha övergivit honom en stund. Så den här jakten måste lyckas. Med nosen lågt, svävande över marken, travar hon framåt och följer det färska spåret. Några gånger har hon fått syn på sitt byte. Men varje gång har något skrämt det. Förmodligen har Ophelia bara varit klumpig och råkat göra sig till känna, men det skulle hon inte erkänna. Lite stolthet har hon ändå. Det får ta tid. Men hon ska komma tillbaka till Fabrali med ett fält byte.
Just som hon känner att hon börjar närma sig. Att spåret blir allt varmare så hör hon ett skall som bryter hennes fokus och får henne att vackla till. Ophelia rätar snabbt på sig och spetsar öronen. Snart får hon syn på en högrest, slank främling som kommer mot henne. Ophelia är glad i främlingar. Hon gillar sällskap och ser gott i alla vargar. Trots att hon har erfarit att det finns de som hänger sig till mer ont utövande. Men hon möter främlingen med en glatt viftande svans och ett välplacerat vänligt leende på läpparna. "Goddag". Får hon ur sig när främlingen är tillräckligt nära för att höra henne.

Med ett mjukt leende närmade sig Andúnë den mindre honan. En ljus gestalt, som verkade mycket trevlig till sättet vid första anblicken. 
"Hälsad," svarade Andúnë samtidigt som hon stannade. Med en mjuk rörelse satte hon sig ned, i ett försök att inte verka allt för stor och bossig. Även om det var sällan andra uppfattade henne som det. Eller, om sanningen skulle fram, aldrig.
"Mitt namn är Andúnë. Jag hoppas att jag inte stör."
Leendet breddades en aning.

[Åh, vad fantasi jag hade till att skriva..... xD]