[Max 2 får joina rollet bara för att det inte ska bli för mycket :3]

Det var soligt och varmt, sommar väder. Yoi vandrade lungt med lätta steg över slätten fram till ett träd vars skugga täckte nästan hela honom. Han satte sig ned och kollade ut över slätten med sina isblå ögon. Hanen slickade sig kringmunnen då han såg en hare skutta förbi lite längre bort. Men hans intresse var som bortblåst för den lille krabaten.
Trottsallt så var det inte länge sen han åt, det var inte mycket men han viste inte så mycket om det här landet. Han hade vart här i ungefär en vecka och han vela stanna, det var underbart vackert här. Han kollade upp på trädet där de satt en fågel, den sjönk och pratade med andra fåglar.
Yoi log och viftade glatt på svansen då han kom åt någonting och gjorde för mycket oväsen så att den lilla fågeln flaxade iväg. Leendet försvan och han kollade återigen ut över slätten.

En stund senare.

Skuggan hade flyttat sig och han låg halvt i solen med den bakre delen av kroppen. vinden svalkade honom och då o då skapade han vattenfyllda bubblor som han sedan släppte över sig för svalkning. Yoi gillade solen, men eftersom att han föredrog kallt klimat så kunde det bli jobbigt för honom på somrarna. Han låg och tänkte på hur underbart det skulle vara att få bilda en egen flock, en god flock med snälla kamrater. Bara tanken fick honom att le, fanns det några flockar här tro? huvudet höjdes då ett klöv djur studsade förbi, men intresset för att jaga var fortfarande som bortblåst.
Den ensama lawar'en kollade sig omkring, i hopp om att se någon annan. Han såg inget men kunde känna någon eller någras närvo. Om han hade gått in på någon annans revis slog honom, men han flyttade sig inte. om han hade gjort det var det bara att be om förlåtelse och pallra sig bort därifrån. Vinden drog med sin intressanta dofter, både av mat och andra vargar.

[Hoppar in med Lai 8D]

Det var för en gångs skull sommarvärme trots att det ännu bara var vår: ett fenomen som inte visade sig allt för ofta. Den bruna vrenen gick över den gräsbeklädda slätten. Han hade lämnat Phol bakom sig, med tillåtelse gívetvis, för att se sig om på slätten lite. Kanske jaga, om än så bar för skojs skull. De de blågröna ögonen fick syn på ett rådjur studsa förbi och han hukade sig per automatik. Det potentiella bytesdjuret stannade upp för att beta samtidigt som dess öron ständigt sökte efter ljud i från faror. Lainadan smög försiktigt närmare. Han var inte den bäste utav jägare men han trots det var han ändock någorlunda snabb av sig när det gällde att springa. Att hans reflerxer inte var de kvickaste var sedan en helt annan femma.
Så ljudlöst han kunde smög han sig närmare. Tyvärr var det inte stilla nog och snart hade rådjuret uppräckt honom. Då det såg upp och hastigt vände tog vrenen ett språng och satte av efter det. Med ett leende på läpparna knappade han sakta men säkert in på det. När det fick för sig att hastigt hoppa till vänster gav Lainadan upp. Han orkade inte lägga allt för mycket tid på att jaga när solen stod så högt som den gjorde.
"Du lät den komma undan." sade Firdrach med besvikelse i rösten.
"Det var ändå bara för skojs skull som jag jagade den." svarade Lainadan med tyst röst.
Det var inte första gången som Firdrach hade kommenterat och sett ner på hans nöjen. Vrenen smackade till med tungen en gång och vände sig om. Under ett träd låg någon. Den var vit i färgen och hade en färgglad blå man. Med ens blev han osäker. Även om han stod en bit bort kunde han inte missta sig på de lätt glödande klorna. Det påminde obehagligt mycket om någon han kände.

[Snabb info gällande Lai: Firdrach är hans andra personlighet. Tänk Gollum/Sméagol så har du hur Lainadan talar med honom c:]

[Då Lainadan hakat på låter jag Phol följa efter, om det är okej C; ]

Sol. En varm dag. Kanske lite ovanligt varmt så tidigt på året. Men sommarvärme var behagligt och han välkomnade den med ett nöjt läte. Just nu var han ensam. Vrenen hade han låtit vandrea iväg, om än för ett kort slag. Snart nog skulle han kalla på idioten igen, men inte än. Han låg stilla i det nygröna gräset. De klargröna ögonen var tillfälligt slutna och öronen lyss till omvärldens ljud. Egentligen brydde han sig inte. Det var inte mycket han hörde som var av stor vikt. Ingenting egentligen. Vid hanens tassar låg en avlång, benlös reptil. Han hade funnit den, oskyldigt solande på en sten inunder ett par träd en bit bort. Kroppen rörde sig envist, kämpade för att slita sig loss från ingenting. Dess huvud och nacke fastnaglat vid marken av en osynlig kraft. Långsamt öppnade Phol ena ögat, betraktade snokens meningslösa kraftansträngningar. Ett skådespel.

Han gillade skådespel.

[Phol ligger ganska så en bit bort, så han varken ser, hör eller känner de andras dofter. Samtidigt borde inte de andra upptäcka honom (utom Lai, som borde veta var hans Mäster befinner sig) Tänkte att Phol ska ligga där en stund, och senare joina de andre C; ]

Yoi låg fortfarande ned äen om han hade fått syn på en annan individ. Den första han sätt hittils. Hans öron vinklades framot och blicken följde främlingen i sin jakt. Men han stannade upp, varför slutföljde han aldrig jaken? Yoi ställde sig upp, det kunde ha varit ett bra sällskap. Så han gick närmare med ett leende på sina läppar, men inte allt för nära. trotttsallt så vist han inte vem denne var, om han var god eller en ond individ.
"Hejsan" Sa han med en glad röst. Svansen svajade lite bako honom. Det var skönt med sällskap. Det hade varit så tråkigt på sistonde alldeles ensam. "Det var ett fint byte det där" sa han sen och granskade honom med sina vänliga isblå ögon.

Det ryckte till i ett utan öronen och ju närmare den främmande lawaren kom ströks öronen längre bakåt. De låt ännu inte platta mot huvudet med ge främlingen ytterligare ett par meter så skulle de göra det. Laiandan såg med vaksamma ögon på hur den vita kom närmare. Han talade med glad röst och såg bort mot den riktning som det före detta jaktbytet hade flytt. Vrenen vågade sig på att släppa den främmande hannen med blicken och såg åt samma håll. Långt bort kunde man ana rådjurets studsande framfart. Han vände snart blicken mot den vite igen. De blågröna ögonen fick med ens ett hårdare uttryck.
"Vad rör det dig." väste Firdrach hon hånlog.
Ögonen mjuknade, även om det misstänksamma fortfarande brann i dem,
"Sluta med det där. Det finns ingen anledning till att bli otrevlig." svarade Lainadan med en viskning.
"Ännu."

Han såg på nytt mot den vita främlingen. En lawar. En utav Phols artfrände. Det var första gången som han träffade på en annan lawar överhuvudtaget. De fanns likheter samtidigt om de var otroligt olika. Han kunde inte sätta fingret på det ännu men det syntes i den främmandes blå ögon att de skiljde sig från varandra.

Långsamt blev reptilens rörelser tyngre. Segare. Mindre envisa. Som om den försiktigt domnade bort till intet. Med ens släppte Phol kraften över snokens huvud, och de veka kraftansträngningarna den kallbrlodige gjorde fick med ens mening. Den rörde sig framåt, hastigt om än utan egentlig ork. Dess lungor nästan tomma på luft, dess nacke med säkerhet skadad. Den försvann i gräset.

Ett roat leende lade sig i Phols ansikte. Att den kunde fly så fort, trots att den låg på dödens rand. En sådan energi! Sådan överlevnadsinstinkt! Han skrattade till, lade framtassarna i kors. Nosen sjönk till marken då han försökte se efter ormen genom gräset. Borta. Helt borta. Var hade den tagit vägen så fort? Han orkade inte jaga den. Hade ingen nytta av det. Skådespelet var över - för stunden.

"jag ber om ursäkt om jag tränger mig på allt för mycket..." Svarade han med en liten svagare ton, han kände sig bara till besvär. Men han vela ju bara vara trevlig. Att en individ skulle vara så uppkäftig störde honom. varför ens visa sån energi mot en främling som han inte ens kände? Yoi skakade på huvudet lite för sig själv och satte sig ned.

Lainadans öron låg fortfarande bakåt, mest på grund utav ren instinkt än någonting annat. Det stod en lawar framför honom. En lawar. Den instinkt som fick honom att osäkert lägga öronen bakåt var den samme som skrek till honom att ingenting gott kunde komma utav det här. Då den vite talade fick han nästan dåligt samvete.
"Förlåt... Jag... var inte riktigt mig själv." sade han osäkert då främlingen satte sig ner.
Hur skulle han egentligen reagera? Hade det varit en individ utav en annan ras hade det förmodligen inte spelat någon större roll men nu var det en lawar.

[Phol får ligga still ett tag till i gräset, och för att inte konstant upprepa saker med honom så får ni rolla på, så kommer jag och petar in ett inlägg när jag känner att Phol kan leta upp dem C; ]

Yoi lade huvudet på sned. "Är något fel..?" frågade han med en öm ton. ena örat ryckte till och en lätt bris fick hans blåa man att röra sig lite ömt. Yoi granskade den andre, han fick fram ett leende.

Fel? Egentligen var det nog en hel del som stod fel till med Lainadan men det var ingenting har tänkte säga.
"Nej då." svarade han på främlingens fråga och gjorde ett halvhjärtat leende, som i slutändan inte blev mer än en konstig grimas.
Varför skulle någonting vara fel?

Den vita lawaren framför honom log. Det var säkerligen tänkt som en vänlig gest men för Lainadan innebar det att en hel del tänder blottades. Lawarer som ler vänligt var ingenting han tog lätt på. Det ryckte ogillande till i ena örat. Att den vite satt sig ner innebar att han inte tänkte lämna platsen ännu på ett tag. Visserligen kunde han själv göra det, men det lät som en ganska oartig idé och han ville inte riskera att reta upp främlingen.
"Så..." sade han lätt motvilligt. "Hur mår du?"

Han slog sig själv i ansiktet metalt. Hur mår du? Jo, jag tackar jag. Dummare fråga hade han sällan ställt.

Hans svans svajade bakom honom, hur han mådde? Yoi gav ett snett leende och fann det roande i hans fråga. "Alldeles utmärkt.. själv då? främling" Yoi fuktade nospartiet och granskade den andre, han gilllade det han såg. En varg, vänlig, eller ja, nu i början var han då det.. elller var denne ond? Yoi gav ifrån sig en konstig grimars men bröt den tvärt då han tänkte på hur det såg ut för den andre. föroppningsvis så hade främlingen inte lagt märke till hans lilla...grimars..

Lainadan såg det sneda leendet i lawarens ansikte och instinktivt reste sig raggen lätt.
"Alldeles utmärkt.. själv då? Främling."
Vrenen smackade lätt med tungan innan han svarade.
"Jodå.. Det är synd att klaga."
Han övervägde att sätta sig ner men valde att låta bli. Visst hade han en del snabba reflexer men då han inte visste vad den vite hade för krafter vågade han inte sänka garden.
Plötsligt dök en grimas upp i den andres ansikte. Raggen reste sig lätt för att sedan snart lägga sig igen. En grimas. Ett minspel som inte användes om man inte hade total kontroll över ansiktet. Eller hade han det? Han kanske hade menat att grimasera, just för att det skulle verka som om han inte kontroll över ansiktsmusklerna. Lainadan höll sig stående. Han skulle inte låta främlingen få lura honom. Inte en chans.

"Det är sant" Sa Yoi och gav ifrån sig ett vänligt leende.
Det var fint väder ute och han kollade upp emot fåglarna.
"Tillhör du någon flock?" Frågade han sedan.

Där var det igen. Leendet. Lainadan litade inte för fem öre på det. Lawar-avskum. Då den vite såg upp i skyn tog vrenen sin chans att backa något enstaka steg. Han ville bort från honom. Firdrach rörde sig oroligt inombords. Det var nog bara en tidsfråga innan han kom ut.
"Tillhör du någon flock?"
Lainadan höll sina öron överlägset framåtvinklade. Hade lawaren gjort någon ansats till att visa sig dominant hade det funnits en chans att han själv hade gett med sig. Men då det inte fanns någon som helst sådant tecken kunde han visa sig på styva linan. Åtminstone till viss del. Han var fortfarande inte helt säker på att han ville reta upp främlingen då det fanns en stor risk för skådespel. Han ville inte falla i en fälla och se dum ut.
"Nej." svarade Lainadan på frågan.
Uttrycket i ögonen skiftade och Firdrach kom fram.
"Gör du?" frågade han.
Om främlingen gjorde det skulle det vara dags att gå. Om inte. Ja, då kunde han ju stanna för att roa sig en stund. Det skulle vara oerhört tillfredsställande att få ge sig på en lawar. Avskum hela bunten.

Yoi log glatt och svarade "Nej inte för tillfället. Men jag hoppas att jag finner någon passande flock snart" han skrattade till och viftade med svansen, han kände att den andre visafe rädsla av något slag och han vred på huvudet och förstod ine varför. "Är något på tok?" Frågade han och vinklade öonen frammot, men han hade fortfarande huvudet på sned.

Leendet. Lainadan var inte riktigt säker på vad han egentligen skulle tycka, men Firdrach visste precis vad han ville. Halvhjärtat lyssnade han på främlingens ord om en flock. Han ville gärna hitta en. Själv var han ganska nöjd som han hade det. Så länge han hade Phol behövde han inte någon flock. Det var åtminstone vad hans mästare hade intalat honom.
"Är något på tok?"
Där kom frågan igen. Om någonting var på tok, om någonting var fel. Lainadan skakade på huvudet. Främst för att svara på frågan, men även för att skaka bort Firdrach från att komma allt för nära och bryta ut.
"Nej, ingenting är fel." svarade han stelt.
Firdrachs illvilliga blick glimmade till i ansiktet på vrenen.
"Allting är precis som det ska."
Rösten som talade var sträv och ett elakt leende bredde ut sig.

Yoi ryckte på axlarna ochställde sig upp. "Nåväl" Sa han och tänkte vända ryggen till då hans tänder blottades. Och sedan kom en fnysning. Ett leende spelade på hans svarta läppar och han sa "Jag ska nog bege mig bortåt, du verkar iallafall inte trivas i min närvaro" Han vände den andre ryggen och började att gå, en lugn takt.

En stund hade han lyssnat till de avlägsna röster den lätta brisen bar med sig. Några ord gick inte att urskilja, men det stod klart att den ena rösten tillhörde vrenen. Phol sträckte på sig, tårna spretade på framtassarna, och reste sig sedan upp ur gräset. Han ruskade på huvudet så att den styva manen gungade och rufsades något. Tungan fuktade nosen när de klargröna ögonen blickade över området och vändes efter rösterna. Två skepnader skymtades en bit bort, för långt bort för att utröna ansikten. Att den ena var Lainadan var dock inte svårt att se - den långbenta idioten skulle Phol känna igen var som helst. Vem den ljusa främlingen var kunde han dock inte säga. Den rörde sig bortåt. Phol stod själv i fel väderstreck för att falla i någon av deras synvinklar, bakom deras ryggar. Tyst betraktande de båda på håll.

[Han lever! *derp*]

Lainadan såg hur främlingen reste sig upp. En fnysning lämnade den vita. Någonting som fick vrenens ragg att resa lätt. Det plötsliga ljudet hjälpte inte hans inställning mot främlingen.
"Jag ska nog bege mig bortåt, du verkar iallafall inte trivas i min närvaro"
Firdrach ville kläcka ur sig att han inte anade hur rätt han hade, men höll tillbaka. Det var ingenting som kunde nedvärdera lawaren. Snarare nedvärderade det honom själv, så han höll munnen sluten. För tillfället.

Det var med lättnad som Lainadan såg främlingen vända honom ryggen och börja gå därifrån. Att vände ryggen mot folk var ingenting man skulle ta allt för lätt på. Det hade han lärt sig den hårda vägen. Men vem vet: kanske litade lawaren på honom tillräckligt för att göra det. Intressant. Själv hade han aldrig gjort någonting sådant. Godtrogna stackare. Det skulle bli hans undergång om han fortsatte att göra sådana saker. Han valde att följa den vite med blicken ytterligare innan även han vände ryggen till och började gå. Lainadan önskade att de kuknde komma längre bort från den andre lawaren medan Firdrach höll in stegen för att undvika den de var påväg mot.
"Egentligen borde vi kanske gått med den vite dummern." sade Firdrach eftertänksamt med tyst stämma.
Lainadan svarade inte. Den dumma kommentaren förtjänade inte ens ett svar. Han skulle tillbaka till Phol. Så enkelt var det.

Yoi lade sig på den plats han låg på innan han upptäckt främlingen, Han log och en fjäril flaxade lätt förbi. Han lade ned huvudet och kollade på den med ett leende, svansen svajade fram och tillbaks och vädret var underbart, så länge.

Ett litet leende lekte i den mörka lawarens ansikte då Lainadan vände åt hans håll, men bleknade för ett ögonblick då han stannade upp. Lika hastigt brednade leendet. Vad tänkte idioten på? Vad rörde sig i Lainadans huvud? Phol lade huvudet lätt på sned, väntade med ett till synes välkomnande leende på den långbente. Ett leende han mindes sin mor ha givit honom, även om han själv endast lyfte det utan de känslor som borde finnas bakom. Vad tänkte Lainadan på?

Yoi låg kvar, kände sig lite illa till mods. Vad hade han gjort för fel?..
Han suckade, och han slöt sina ögon även om han visste att denne var i närheten.
Han kände endå att främlingen inte skulle gå till attack.
Om det nu skulle vara det han planerade, så skulle han kämpa emot, såklart.

Lainadan fortsatte att lägga avstånd mellan han själv och den vite lawaren bakom sig och gick istället mot den brune som väntade på honom. När han kom närmare såg han ett välkomnande leende på Phols läppar. Vrenens öron vändes för ett kort ögonblick framåt och svansen gungade vagt bakom honom. Då han kom så nära att han utan problem kunde tala till honom stannade han upp, någon mer än en meter ifrån sin herre.
"Hej, husbonde." sade han och hukade sig i en bugning.
Firdrach rörde sig oroligt inom honom men stannade där han var.

[För tillfället är jag vid liv!! :''D]

"Lainadan" hälsade han, med en lätt nick för att bekräfta att han hört vrenen. Mest för att idioten skulle känna sig välkommen tillbaka. Tillbaks där han hörde hemma. Hos Phol. Den klargröna blicken sökte sig för ögonblicket förbi vrenen, mot den ljusa främlingen som lagt sig ner en bit bort. Nästan försvunnit i gräset. Leendet svalnade något, och antog en lätt fundersam ton.

[Borde det här kanske avslutas snart? Känns som att det ändå inte blir något mer av det nu ^^;]