[Pax till Aurora]

Hösten hade anlänt till skogen av ljus och månsken. Inte nämnvärt lika färgstark som den sydligare belägna höstskogen, vars färger Naberius fann sig sakna, men skogen var.. beundransvärd på sitt egna vis. 
Inte bara hade hösten anlänt, utan de kalla vintervindarna från norr hade i en allt större grad dragit in över skogen med frostavtryck och enstaka snöflingor. Vissa nätter hade Naberius letat upp fallna träd att kura upp sig under, svansen och huvudet liggandes som ett täcke över de nakna, känslolösa framtassarna. Risken var annars att tårna skulle bitas av kylan, vilket han hade haft oturen med förrut, även om han då lyckades rädda situationen. 
Platsen som främlingen i bergen hade talat om hade än så länge undflytt hans försök att närma sig. Stegen hade först lett honom öster, tills berg planats ut och månskogen stängt sig omkring honom, och sedan lett honom tillbaka väster när eldflugor förbytts mot törnar och rosor. 
Solnedgången hade tänt eld på himlen, dess lågor ett skådespel över himlavalvet. Höstens färger, blandat med kvällens kommande frost.
Ögonen glödde i ett röd-vitt sken på hanen när han sökte efter ett skydd för kvällen. Långa ben klev över buskage och kvistar, nosen vädrande och öronen vakna. Snart skulle solen helt försvinna, och då skulle även hans ögon helt slockna tills det att solen åter vandrat upp på skyarnas draperi. Hanen hade lärt sig att alstra mindre mängder av solens sken, men sällan var det att det räckte hela natten ut.

Höstskogen var och förblev det vackraste Aurora visste, men Ötamon var inte långt ifrån. Hon hade bara varit i Ötamon en kort tid, men då hade hon inte uppskattat skönheten på samma sätt. Som bäst var den naturligtvis på natten. Allt var bäst på natten numera!
    Aurora hade bestämt sig för att gå på ett äventyr i Ötamon. Vanligtvis höll hon sig i Itrozo med sin familj, men om papporna fick vara iväg, varför skulle då inte hon det? Av sann rebellisk anda hade hon därför begett sig mot Ötamon.
   Trots sin nattvana kunde Aurora dock inte förneka att hon fortfarande var mörkrädd. När Varya, Grendel eller Even var i närheten hade hon inga problem med natten, men att vara själv gjorde henne lite olustig. När ett högt ljud hördes drog sig Aurora in mot en buske, och försökte intala sig själv att hon inte gömde sig.
   Vaksamt kisade hon mot hållet som ljudet kommit ifrån. I dunklet hade hon svårt att avgöra detaljer, men hon kunde snart se att det var en varg som närmade sig. Den var mörk, men ögonen glödde i rödvitt. Det var nästan som-
   "NAB!" tjöt Aurora när hon insåg det. Utan att tveka sköt hon ur sitt gömställe, och kastade sig mot honom i en omfamning. Visserligen var hon fortfarande mindre än honom, men det var inte längre lika stor skillnad.

Hela den mörka hanens kropp stenalde till, hjärtat fastfruset i halsgropen tillsammans med förmågan att inta syre. Något kom farande från buskarna, något han inte hann se vad det var innan det i det närmaste omfamnat honom. 
Aurora.
Han drog in hennes doft, insöp hennes värme och närhet. 
Valpen hade växt. Frågan var ens om hon kunde kallas för valp längre. Tiken saknade inte mycket på honom när det kom till mankhöjd, men än så var fortfarande Naberius den stora.
"Aurora." andades han ut, lättnad och lycka krusande i rösten likt lövverk i vindens drag. 
Du lever.
Så mycket han ville säga, men så mycket han inte vågade heller. Att hon ens levde var något som gladde honom något otroligt. Sedan den otäcka sjukdomen brutit ut på allvar, och rykten spridit sig i vinden det ena hemskare än det andra, hade oron grott i bakhuvudet och rivit upp osynliga sår i buken. 
Han tryckte huvudet mot hennes innan han tog ett steg tillbaka för att kunna se henne ordentligt.  
"Du har blivit så stor." sade han med en viss förundran i rösten.

Smyckena i Auroras svans gav ifrån sig låga ljud när hennes häftiga svansviftning fick dem att slå mot varandra. Det var han! Det var verkligen han! Aurora kunde inte tro det. Utan att riktigt fundera över det hade hon nog utgått ifrån att Naberius alltid skulle finnas i Höstskogen, precis som att hennes mor och syskonen alltid skulle finnas där.
   "Ja!" svarade hon exalterat. "Äntligen!" Aurora hade längtat efter att bli större. Hon var trött på att alltid vara liten och så lätt att se ner på. Det skulle definitivt underlätta att inte vara så under alla andra.
   "Vad gör du här?" frågade hon, fortfarande med samma lyckliga ton. Det var henne fortfarande obegripligt varför Naberius hade lämnat Höstskogen, när det var där han alltid funnits.

Som hänförd av ljuden som klingande från glimmande föremål i tikens svans drogs hans glödande röd-vita blick mot källan av ljuden. Där vilade de i bara något ögonblick innan de sökte sig vidare mot tikens egna ögon.  
Natten hade nästan helt lagt sig, och solens sista energier pulserade i hans kropp, osynligt under skinn och päls utöver där det färgade hans röda ögon vagt rosa. 
Han log brett när Aurora reagerade på hans kommentar med upprymdhet, ett äntligen klingande frisk i nattluften. Förmodligen skulle hon bli högre än honom, till slut, om han mindes valpens mor rätt. Honan, vars namn han inte riktigt kunde minnas, hade varit imponerande på flera sätt. Vad hade Aurora sagt någon gång, för länge sedan? Åtta syskon totalt? Naberius mindes sina två systrar med både värme och bitande bitterhet, hur deras svek ett efter ett förstört vad än som hållit syskonen tillsammans genom valptiden. 
Medveten undvek han tankar på andra valpar; små och nästan försvarslösa hade inte en av dem redan funnit sin kraft och kunnat nyttja den. 
Hanens svans slog, men tappade fast när tikens nästa fråga kom. Den totala lyckan förbyttes mot något inte lika genuint. 
Hon visste säkert om sjukdomen som svept över landet, men hur skulle han säga till henne att lämnat skogen dels för att den inte längre kändes säker, och dels för att han sökte efter svar om sin natur?
Han tvekade bara ett andetag, sedan talade han, "Jag är på upptäcktsfärd." löd hans stämma, kanske inte glatt men i alla fall vänligt. 
"Det är något jag söker efter, och det fanns inte i min glänta." och inte heller i skuggan av blodsbergen där han vuxit upp, och inte heller i främlingar munnars ord, än så länge.
Han sneglade varmt på tiken, satte sig ner på bakbenen och svepte svansen runt de nakna tårna. En vana som kommit från kalla nätter på vandring, men också något han omedvetet gjorde för att känna sig tryggare; att inte blotta sina svagheter, i detta fall oskyddade tassar ärrade av stekande värme och flammande päls. 
"Och du då? Hur har det gått för dig Amooly?" sade han, lawarii accenten tung på det gamla smeknamnet.

Det var som att Aurora blivit liten igen. Naberius närhet skänkte henne trygghet och lugn, precis som när hon endast varit en färgglad valp i Höstskogen.
   "Upptäcksfärd!" ekade Aurora, men valde att inte fråga om det. Hon må vara ung, men hon var tillräckligt känslig för att höra hur hans tonfall ändrades. Kanske sedan, men inte nu. Det fanns fortfarande mycket hon ville prata om. När Naberius kastade en fråga tvekade hon inte längre än ögonblicket det tog att lysa upp över smeknamnet.
   "Jag har sett jättemycket! Konstiga miljöer, fina vargar", en minnesbild av Valendore dök upp, och hon tryckte hastigt undan den. "och jag tappade bort P, men det är lugnt, för nu är jag här!" Hon såg glatt mot honom, och tillade sedan snabbt: "Jag har en till familj här, så jag är inte ensam!" Aurora satte sig även hon ner, och borrade in ansiktet i hans sida. 
   "Nu är du här också", tillade hon lyckligt.

Han var glad för hennes skull. Glad att hon var lycklig, oskadd och hade funnit både äventyr och en familj som uppenbart skänkte henne värme. 
Exakt vad som hade varit fel på hennes förra tänkt ehan inte gräva ner sig i. Den stora röda honan hade verkat vara en stolt och kapabel moder; vaksam mot främlingar och en värme i blicken vid dotterns åsyn som Naberius mindes från tider han helst inte ville minnas men nu inte kunde pressa undan. 
Munnen snörptes åt och blicken vek av. De valpar som han övergivit borde vara vuxna nu, äldre än Aurora till åren.
Om de överlevt.
Han skakade av sig svallvågorna av känslor, många års erfarenhet av att inte låta tankarna vandra iväg mot mörka stormande hörn. Det var inte alltid han lyckades, och ibland kunde han svära på att omgivningen nästan kunde känna det i luften när hans tankar drogs mot mörkret*.
"Och nu är jag här." ekade han, sänkte huvudet för dra nosen över hennes huvud, känna hennes mjuka päls och lena doft. 
Hon luktade inte riktigt valp längre, insåg han. Ytterligare en valp vars uppväxt han missat. 
Men denna valp hade han i alla fall inte traumatiserat, eller övergivit. Denna valp var skonad från att se sina syskon bli brutalt isärslitna av den mor som fostrat dem, eller se sin far med flammande klor och glödande ögon släcka ljuset i hennes ögon. 
Det var ett sår som aldrig skulle riktigt läka i hans bröst. En reva så bultande och ömmande att ärrvävnaden aldrig skulle få fäste. Det fanns ingen ånger, inte över själva handlingen, men i de djupaste, mest privata delarna av sitt sinne önskade Naberius ibland att han aldrig hade träffat den tiken, att han aldrig skulle ha upplevt hennes värme och ljus, eller den lyckan hon skänkt honom gång på gång. 
Han ångrade inte att han så gått som mördat henne, det hade varit enda sättet att spara valpens liv, men han ångrade att det hade gått så långt som det hade.
En isande kyla spred sig i bröstet. Hur länge skulle det ta innan även Aurora förtärdes av hans mörker? Innan hon också fläckades av det som fick alla att skygga från honom?
Ville han veta?
Han sköt tankarna åt sidan. Denna stund tänkte han njuta av vad Gudarna unnat honom, denna lilla strimma av solsken i hans annars så gråa, stormande liv. 
"Berätta mer." sade han sedan, tonen låg och dämpad. "Berätta mer om denna familj du funnit."


[*Det inre mörkret läcker ut, så det kanske inte är så konstigt att omgivningen känner det.. x'D han vet bara inte om det.]

Aurora suckade nöjt, och lutade sig mot Naberius sida.
     ”Jag har en syster som heter Varya”, började hon, ”och två pappor! Even och Grendel.” Hon sneglade på honom. ”Men du kommer alltid vara den bästa!” Kärvänligt borrade Aurora in ansiktet i gropen under hakan på honom, innan hon glatt fortsatte. Rösten var aningens dämpad av hans päls.
     ”Pappa har massa olika vänner, men jag brukar inte umgås med dem. De är lite konstiga. Men Varya och jag har kul! Jag vill bli precis som henne när jag blir äldre!” Nu vände Aurora upp ansiktet, så hon kunde se honom i ögonen.
     ”Din tur! Du lovade att berätta klart en saga när vi träffades nästa gång!”

Naberius lyssnade med skärpta öron på vad hon berättade. Det var som lent vatten över brännande sår, mildrande och läkande. 
"Någon gång får du introducera mig för dem. De låter som helt fantastiska vargar." sade han utan ett spår av sarkasm. 
Sedan tystnade han, funderade på vad han skulle säga näst. Han mindes den saga han påbörjat deras senaste möte, månvarv och åter månvarv sedan. Sagan om fåglar, mörka och färgglada, och vad som hände med dem.
"Du kommer ihåg vad de tre fåglarna ville med sina liv? Två som ville visa välden sina vassa klor och en som ville sjunga för alla som ville lyssna?" inledde han, makade på sig att att lägga sig ner på sidan istället. 
"De gav sig ut tillsammans fågelungarna, flög på unga vingar och visade sina klor och sjöng. Men ganska snart visade sig sig att den färgglada systern inte längre kunde tåla syskonens bråk. Hon ville sjunga, och ingen ville lyssna när allt de såg var syskonens vassa klor." berättade han.

"De är fantastiska", bekräftade Aurora och borrade in nosen i pälsen på hans nacke. "Nästan lika bra som du!"
     "Du kommer ihåg vad de tre fåglarna ville med sina liv? Två som ville visa välden sina vassa klor och en som ville sjunga för alla som ville lyssna?" Aurora nickade.
     "Hon med päls som jag", mumlade hon men lät honom fortsätta utan att avbryta igen. Naberius beskrev deras resa, och framför sig såg Aurora hur den klarröda satt i ett bo, tillsammans med sina två gråa syskon. De kastade sig ut ur boet och in i världen, redo att visa vad de kunde.
     "Ingen ville lyssna när allt de såg var syskonens vassa klor." Aurora la huvudet på sned. Visserligen hoppades hon att det skulle lösa sig utan hennes påverkan, men hon kunde inte låta bli att lägga in lite förslag.
     "De kan fila klorna", föreslog hon. "Eller bära blommor. Åh! Eller smycken! Som jag!" Hon visade honom sin besmyckade svans. Sedan pausade Aurora, mindes att historien berättades i dåtid. "Vad hände?"

Naberius skrattade, ett dovt, mullrande läte djupt nere i halsen. Hans bröstkorg vibrerade av ljudet. 
"Hon med den allra vackraste pälsen, skimmrande likt eld och ädelstenar, blänkande likt en solnedgång." sade han. Asbel hade varit ljust brun med prickiga inslag likt de stora katterna han sett söderut. Men för Auroras skull kunde fågeln i sagan bära samma skurd som valpen. Eller ja, valp var hon nästan inte längre, mindes han med ett hugg i bröstet. 
"De försökte en stund att samleva men deras mål var för olika. De mörka syskonens sinnen var stängda för förändring, för möjligheterna utöver visa välden sina vassa klor. De var inte intresserade av att fila dem för sin systers skull, eller bära vackra smycken för att lugna åskådare." sade han, och han kunde inte hindra sin röst från att anta en betungad klang, som om orden helst ville förbli osagda. 
Om det var något Naberius ångrade med sin uppväxt och sina val som ung så var det att han inte följde med Asbel när hon lämnade dem. 
Hans liv hade kunnat sett helt annorlunda ut.
"Så den färgstarka fågeln gav sig av på egna vingar. Hon sjöng för alla som ville lyssna och såg alla vackra platser hon så längtat efter, och hon var lycklig." i tonen hörde man tydligt att sagan var slut där, att snipp snapp slut var sagt i allt utom faktiska ord. 
Han drog ett djupt andetag, drog in tikens lukt. Det var likt svalkande bäckvatten en skållande sommardag. 
Snart skulle han behöva lämna henne, insåg han. Hon hade en familj som behövde henne och han hade dessutom den förkastliga förmågan att förstöra allt han rådde sig om. 
Men han ville inte resa sig upp. Han ville inte lämna denna tik som lika väl hade kunnat vara hans egna avkomma så mycket som hon gav honom lycka. Han ville inte ge sig av ut i osäkerheten, lämna denna källa av glädje när allt därute bara ville honom illa.
Det var så förbaskat orättvist.

Naberius skratt fick Auroras kropp att skaka den med. Hon låg tyst och lyssnade på slutet av hans historia. Den var tillfredsställande, men hon kunde inte undgå att undra vad som hände med resterande syskon. Blev de lyckliga? Hon frågade inte.
     En gäspning slapp ur henne, och hon lutade huvudet mot sina tassar, fortfarande tätt pressad mot fadersfiguren. En plötsligt trötthet grep tag i henne, kanske från sagan, kanske från hans närvaro.
     "Godnatt, Nab", mumlade Aurora sömnigt. En sval bris och hans bultande hjärta vaggade henne till sömns.
     Lite senare, långt efter att solen gått upp, vaknade Aurora igen. Hon sträckte på sig, men blev med ens medveten om tomheten bredvid sig. Marken var kall. Det var tydligt att han lämnat för länge sedan. En lätt suck slapp ur henne, och hon lämnade platsen för att ta sig hemåt.

[Avslutat <3]