En hare. En liten, oskyldig hare.

De gröna ögonen hade fått syn på den lämpliga måltiden för inte så länge sedan och Kargen hade förföljt den tills nyligen. Hon hoppade fram från sitt gömställe, med de vita klorna utspärrade och käftarna vidöppna. Djuret dog snabbt framför henne då de vassa tänderna slöts runt dess strupe.
Hewa bad en tyst bön för sig själv. Hon ogillade att spilla blod, plåga, och därför avslutade hon dess lidande så fort som möjligt, så att den inte skulle märka något.
Honan tog ett stadigt tag om dess nacke, lyfte den från marken. Tankarna vandrade vidare, till gårdagens händelser. Hon hade sett Ötamon framför henne, sedan.. Var hon i en annan skog. Hade hon gått fel någonstans?

Ett yl, som i rop på hjälp.

Hon släppte ämnet, de kattliknande öronen hade spetsats. Det hade varit svagt. Hade det kommit långt ifrån eller närmre? Hon kunde inte avgöra, då vem det nu än var kanske bara var skadad och inte kunde högre.
De svarta tassarna vek av från sin kurs, och fortfarande med bytet i munnen tog hon ett språng iväg åt det håll hon hade hört det. Normalt var hon usel på att hitta, men nu hade hon något att följa.

Till hennes glädje blev doften starkare, men det var något fel med den. Blod, kanske? Nej, något annat. Hon ruskade på huvudet, det kanske bara var hon som var vidskeplig av sig.
Efter en stund svängde hon skarpt vid ett träd, saktade ner. Blicken var fäst på en större varelse. Hon hade hittat honom.

Hewa bara stod där och granskade honom, oförmögen att säga ett ord. Hon skulle säkerligen heller inte vara den som började prata.

(VÄNTA VAR INTE KLAR ;u;)

(tillägg)

Ett leende klädde för en sekund främlingens ansikte, men det bleknade bort. Han kom upp på benen, stående i en position som fick henne att backa ett par steg i respekt.
Den ljusgråa tilltalade henne, med pauser i meningarna.
"H-hewa." Rösten darrade ofrivlligt till. Hon kunde inte påstå att det var av rädsla, utan troligen någon ovana som hade satt sig för ett tag sedan.
Med en harkling återupprepade hon det, tydligare. "Mitt namn är Hewa." Hon tippade huvudet på sned, såg upp på honom. "Och vilket namn må du bära?"
De gröna ögonen blänkte till av vänlighet och nyfikenhet och hon satte sig tyst ner.

[Kort X3]

Xerxes. Det hade hon inte hört förut.
Hanen mötte hennes blick, och hon såg tillbaka. Hans ögon var ljusblåa och pupillerna var vågräta. Annorlunda.
Hewa svarade först inte på hans fråga. "Du är en Ragana, eller hur?" Trots att hornen bara var stumpar på hans huvud var dem för henne lätt igenkännliga. Hon hade en gång tidigare träffat en behornad varg - då hade det dock varit en tik.
"Förlåt för min ohövlighet. Mitt såkallade element är vind, luft." Hon hade alltid varit nöjd med kraften hon besatt. Man kunde använda den utan att nödvändigtvis behöva skada andra, jämfört med till exempel eld. "Varför fråga så plötsligt?" Hon själv tyckte inte det var nödvändigt att undra sådana saker på direkten, men vissa kanske kände sig säkrare om dem fick veta.

Ja.
Så hon hade haft rätt? Ett litet, triumferande leende klädde hennes läppar för en kort stund och svansen piskade kattlikt till för att sedan lägga sig över och dölja hennes tassar.
..Xerxes hade också vind? Det förvånade henne. Då han närmade sig fick hon en impuls att backa, men hon kände på sig att han inte hade onda avsikter - i alla fall inte för stunden - och satt lydigt kvar.

..Och jag är i behov av en lärare, mentor.
Hewa var ganska säker på vad han menade, men varför frågade han henne? Så erfaren var hon inte. Visst kunde hon flera knep till både jakt och andra saker, men..
"Visst." Hon avbröt hans tal med ett vänligt skratt, och hon såg åter in i hans ögon med ett muntert flin. Så fort ordet hade lämnat munnen hade hon bestämt sig. "Jag skulle inte påstå att jag är en mästare, men lite kan jag nog vara till hjälp."
Hon tittade upp mot den blåa himmelen, på en plats där trädens kronor inte dolde. Trinity kunde få vänta lite.

(väääldigt kort jag vet ;u;)

Flinet förvandlades till ett leende. "Det kan vi" svarade hon. "Och jag kan ge det ett försök."

[Alltså.. FY PÅ MIG FÖR MEGA-KORT OCH SEGT SVAR! D': Ska vi dra in lite eld i det här så det blir mer spänning? c':]

[EDIT: Fel karris. Fail. Men det får vara]

Hon gillade hans eleganta sätt att vara, när större och säkert starkare visade respekt för andra - eller, det var så hon uppfattade det, så hon kände det. Igen såg hon tillbaka i hans ögon, de ljusblå. De nästan.. skimrade? Nej, fel ord. Bara inbillning. 

Han stängde dem, och Hewa vek generat bort blicken och gjorde sig medveten om området. Djurlivet hade börjat avlägsna sig från platsen, och doften av rök stack i hennes nos. Det var varmare. Kunde det vara..?

Varginnan var häpen och förfärad på samma gång, och Xerxes nämnde det ord hon själv tidigare inte kunde förmå sig att uttala. Hon nickade. "Eld." 

Hewa var som förlamad, kunde inte röra sig ur fläcken. Var det lågornas dansande charm? Den vilda, rödskiftande elden? Hon svalde, såg ner i marken. De behövde ta sig därifrån. Nu. Annars skulle det sluta illa.

Elden spred sig allt närmre. Ett bistert leende speglades i hennes ansikte. Hon tvekade.
"Det vore allt för dåraktigt att störta in där. Även om jag kanske vill rädda liv finns risken att jag inte hittar någon, och då har mitt eget gått förgäves." Hon andades ut, granskade infernot närmare. "Men.. skulle det anses som en bra träning för dig, Xerxes?" Om, så skulle de kunna göra det - skulle kunna överleva allt det där. Tillsammans. En liten, knappt märkbar lycka rann igenom henne för att försvinna så fort den hade kommit. Vad var det med henne? 

Luften hade börjat fyllas av gaserna, och hon kände hanens nos intill hennes öra, hans andetag. Hörde hans ord. 
"Du bestämmer." Hon sa det lättsamt. De skulle kunna fly, eller ge sig in för träning och räddning. Hon överlämnade valet till Raganan. Hon kunde göra vilket som.

Elden spred sig snabbt, snabbare än man ibland trodde. Röken, de giftiga gaserna, var tätt intill men den svarta Kargen gjorde inga försök till att rusa in eller fly. Xerxes lugn verkade smitta av sig - Varginnan kunde bara stå där och se på, tomt betraktande de dansande flammorna.

Blicken gled uppåt. Den ståtliga hållningen och de annorlunda, ljust blåa ögon fick henne att känna beundran. Skuggorna som bildades av elden mot honom gjorde honom.. vacker.  
  
Han puffade till henne, bad henne att komma. Hewa gjorde lydigt som han sa, och följde honom utan ord tills det att han satte av i trav. Då började även hennes tassar trumma över marken, och hon sprang.

Väl jämsides med Raganan saktade hon ner smått, tog ett djupt andetag. Det var någonting hon ville säga, men samtidigt njöt hon över den tysta stunden och kunde inte förmå sig till att avbryta den.

[Hewa är kär.  xD]

Xerxes såg bak på henne, och hon svarade med ett litet leende. Då han ökade takten sänkte hon huvudet för att lättare få fart, och var åter ikapp. Nästan före ett tag. Hon andades ännu långsamt, men med tempot de höll skulle hon snart bli utmattad.

Med ansträngningar hade de nästan sprungit ikapp elden. Hewa fuskade lite med hjälp av vinden, men hon använde bara små mängder och hennes ansikte var en sluten mask för att Xerxes inte skulle genomskåda henne. 
Den ljusgråa raganan gav henne en nick, och hon fortsatte röra på sig då han stannade in. Hennes gröna blick var dock fäst på honom, och hon märkte inte då vägen slutade in i ett träd.

Kargen fnös till. Hon reste sig vingligt upp, återfick balansen och koncentrerade sig på vart hennes träningskamrat var. Hon noterade att han hade gjort något med luften, något hon tyvärr inte hade fått se allt av. Hon slog vad om att det hade varit snyggt. Att med hjälp av sin kraft få flammorna att avvakta lite.  
Hanen for förbi henne igen, och hon var snabbt själv i fart, strax bakom honom.

Infernot var historia bakom dem. Eller.. historia för dem. Om ingen valde att återvända, förstås. Hewa sänkte även hon sin takt, och en utmattad suck följde.
"Haha, ja." Hon buffade vänskapligt på honom, och det pirrade i hennes kropp vid beröringen. Kanske kunde dem bli vänner också? Istället för bara träningskompanjoner.
Nästa tanke som dök upp slog hon genast bort.

Xerxes buffade tillbaka, men det var knappt. Var det något som var fel? Ignorerandes tanken lät hon ett leende klä sitt ansikte. 
"Ja. Vad ska vi göra först?" Utan att vänta på sin frågas svar backade hon bakåt, placerade tassarna tätt intill varandra och slöt kattögonen. Hon tog ett djupt andetag, Och luften samlades likt en liten boll ovanför hennes huvud. Hon lät den sammla upp fallna löv och småkvistar, och fick den sedan att dala iväg som en tornade i luften ovanför dem. "Det är.. ganska nybörjaraktigt. Jag är säker på att du redan kan det, men tänk att det är en uppvärmning."
Den lilla bollen tog knappt energi av henne. Det var lika lätt som att vända vinden en normal dag. Hon skrattade lågt. Hur långt hade han kommit i sin utveckling? Hon behövde veta, så att hon inte lärde ut på helt fel nivå.

[Fel karaktär. Igen.. -w-]

"Inte?" Hon var förvånad, hade alltid antagit att dem flesta kunde göra så. Hon hade inte övat överdrivet mycket på det och hon kunde det bra. "Man lär sig väl i olika takter." Hon gav honom ett leende, men var inte säker på att han lade märke till det under sin koncentration.  

En virvlande boll likt hennes egen svävade över hanens huvud, men avvek då den inte drog in småkrams. Det var egentligen inte viktigt, men hon skrev upp det på hennes lista i huvudet. 
Luften, vinden skiftade form och for iväg som ett spjut, och ändrades igen då den började röra sig i en cirkel. Löv och grenar sögs upp och hon halvströk den uttänkta övningen.
Den lilla, inte riktigt en tornado, tonade iväg och sakerna den hade burit landade eller dalade ner i gräset.
Om hon hade haft armar skulle hon ha applåderat. Kargens svans började vifta och hon nickade uppmuntrande till honom då han såg på henne. 

Hewa tänkte fortsätta hans träning, trots att de inte skulle lyckas öva länge. Hon var någorlunda skicklig, men mängden av hennes krafter var inte höga. En större uppvisning skulle säkert kräva det som var kvar.
"Nu detta.." Hon tog ett par steg bakåt, svepte den högre framtassen i marken och snurrade sedan runt ett varv. Det skulle se fånigt ut, men det fick henne att känna sig lugnare då hon använde elementet. Hennes gröna blick såg rakt fram utan att egentligen se något alls. 
Vinden började spira, piska runt henne, och en större version av den lilla huvud-luftbolls-tornadon som hon själv kunde befinna sig inuti bildades. Hon hade placerat det snabba, vassa försiktigt så att det skulle hålla sig för sig själv och inte hugga i utom- eller inom-stående. 
"Typ så." 
Hon visste inte om hon behövde förklara eller inte, att lära var inte hennes specialitet.

Den svartas blick fick en matt glimt. Varken den psykiska eller fysiska kraften var något problem men det elementära tog ibland kol på henne.