[äntligen kunde jag starta :D pax till pheobe]

Tass efter tass sattes tyst ner på den fuktiga marken.
Regnet droppade från den gråa pälsen.

Det hade regnat hela dagen, och det skulle troligen fortsätta resten av kvällen.
Vargen höjde trött sitt behornade huvud och såg uttråkat upp på det droppande Lövverken ovanför sig.
Han avskydde vatten, det var hans största svaghet, för eld tåler inte vatten. Den slocknar, och likaså gör hans humör av regnet.

Den unga hanvargen suckade och såg sig omkring i den mörka, genomvåta skogen. Det var ovanligt tyst, och han kunde endast höra regnets droppande då det landade i dom små vattenpölarna som bildats vid trädens stammar.
Han stannade till vid en av dom och drack fort innan han fortsatte gå och samtidigt hålla utkik efter något att fördriva tiden med, en hjort, eller kanske en annan varg...

[påminn mig att inte rolla med sånhär it... ]

Dimman omringade tiken där hon gick. Den rullade fram över marken i harmoni med miljön runt omkring henne. Utan den skulle hon känna sig otrygg, blottad för världen. Dimman lugnade hennes sinne och fick henne i balans. Hon tassade tyst framåt, ljudlöst, som om hon bara var en hägring för törstande vargar. Det var som om hon gick på moln, några centimeter ovanför marken. Det enda som skulle rubba hennes tillhåll var att hon kände doften utav henne. Detta försökte hon träna dimman att kunna dölja, för att hon skulle ha ett ännu större övertag över sina byten. Ju mer strid det blev, desto större chans skulle det vara att hon förlorade, eftersom hon inte var en varg till för närstrid. Nej, ett snabbt dödande hugg skulle vara det mest ultimata i den frågan.
Hon ställde sina båda framtassar på en sten och såg ut över skogen framför sig. Det regnade tungt emot hennes glansiga grå päls. Hon suckade lätt och ett ångmoln lämnade henne. Inte för att det var det minsta kallt, utan för att hon var uppbyggd på sin egen dimma.

Tack vare regnet hängde pälsen i testar över hennes kropp och visade de tunna lemmarna under den. Hon tog sats, och satte iväg mellan träden. Hon älskade att känna vinden dra i hennes päls och känna att hon var snabb. Den smidiga kroppen hoppade snabbt över hinder och rörde sig ur vägen för ett gäng stammar. Hon stannade tvärt in när hon kom ut i en glänta. Framför henne såg hon en ung varg, han var grå i färgen, med en svart man, en del svarta täckningar i ansiktet och.. horn? Hon var tvungen att tänka på det igen. Han hade faktiskt horn. Riktigt maffiga sådana också. Hon log lite. Nog visste hon att hon skulle få träffa underliga varelser i Numoori, men vargar med horn? Vilken mor kunde förbereda sina valpar för något sådant? Hon harklade sig lätt och såg över emot den andra vargens hanens håll.
"Hello there.. stranger." sade hon med sin sammetslena röst.

[haha, älskade din beskrivning av hornen ;p]

En röst fick honom att rycka till och se bort mot andra sidan av gläntan.
En Grå främling, omringad av dimma hade dykt upp bara en bit från honom.
-Hello... svarade han aningen släpigt och sträckte på sig.

Tyst granskade han tiken som dykt upp, och förstod att hon kontrollerade dimmorna runt sig, annars skulle dom inte följt henne, utan flutit iväg i den mjuka vind som svepte genom skogen. För en sekund undrade han var det var för bra med en sådan kraft, men ändrade sig fort, underskatta aldrig en främling. Det var något han fått lära sig den hårda vägen.

[hahahha man tackar! Tyckte jag fick till det lite där, så det var kul att du såg det, hahah ;) ]

Hornen som hade sina fästen på den andra vargens huvud intresserade henne något otroligt. Hon ville inte ens tänka tanken på hur de kommit in i vargsläktet från första början.
"Tell me your name, wolf with horns as purple as.... the dark parts of a sunset..." hon kände hur orden spelade iväg. Först hade hon låtit mogen och vis, men allt eftersom talet flöt ut mellan hennes läppar konstaterade hon hur fånigt det hela lät. I sitt eget huvud suckade hon lätt och himlade med ögonen. Det kändes så typiskt henne, att göra en stilfull entré, för att sedan bara totalt förstöra den genom att göra bort sig totalt.
Hon såg bort emot den unga hannen. Han var troligen yngre än henne själv. Eller, det var vad hon trodde i alla fall. Hornens utveckling gjorde det svårt att avgöra åldern hos honom.

Arko skrattade till och ett leende bröt nästan fram på hans svarta läppar.
- Arkodasus, But you can call me Arko. svarade han enkelt och Följde dimmans rörelser med blicken.
- and what's your name, you wolf with control of the shadows? undrade han och blinkade med ett öga efter den -enligt honom- mer lyckade versionen av honans fråga.

Han satte sig ner och klippte med öronen då han inväntade hennes svar.

[ledsen för segt och kort svar, men varken har eller har haft lust att rolla "/ hoppas att det blir ändringar på det nu när skolan börjar...]

"Arkodastusus..? Arko will work just fine." skrattade hon fram med en lätt pärlande skratt. Hon log brett och lät dimman försvinna nästan helt, men inte så pass mycket så att hon inte skulle kunna använda den som ett skydd om hannen skulle visa sig förtjänlig, varför han nu skulle göra det.
Hennes röst var sammetslen och lät i som vattendroppar som slog emot en berggrund.
"My name is Pheobe. Nice to meet you, Arko."

Hon satte sig ner, fint, och lät svansen svepa över marken och samla på sig blöt jord. Marken var genomblöt. Hon var genomblöt. Allt var genomblött. Hon suckade tungt.
"May I ask you what kind of powers you're in control of?


[samma här ;____; ]

Ett leende smög sig fram på hans läppar när hon frågade efter krafterna.
- Fire, fire and pain. sade han och fäste blicken på en av tikens framtassar, koncentrerade sig på den och sände en liten liten stråle av smärta mot tikens tass.
Men han var försiktig och skickade inte mer smärta än känslan av att slå tassen i en sten. Det skulle högst bara ila till.

[hatar att jag är såhär seg :( ]

Pheobe såg med intresse hur hanen Arko spände blicken i en utav hennes tassar men hoppade häftigt tillbaka någon meter i luften och ojade sig när hon plötsligt kände en ilning i tassen. Hon tittade runtomkring sig, som om hon för en liten sekund hade glömt bort vem det hade varit som gett henne denna underliga känsla. Hon insåg vad hon höll på med och tittade tillbaka upp emot Arko och hans reaktion på hur hon betett sig.
"Well.. that felt.. different." sade hon och försökte le bort hela incidenten.

[Förlåt för den allmänna segheten och det extrem-korta svaret.. Har under flera veckor nu haft det så stressigt att jag riskerat att gå in i väggen. Jag önskar att jag kunde spendera mer tid på Numoori, men varken tid eller fantasi räcker till. Jag ska försöka bli bättre, men jag kan tyvärr inte lova något.]

Han kunde inte hindra det frustande skrattet som slank ur honom vid honans reaktion på hans kraft.
När skrattet lagt sig tänkte han efter en stund. Vad kunde man göra med dimma förutom att bara gömma sig i den. Det verkade inte vara en särskillt användbar kraft enligt honom.
-Show me what your powers can do, Pheobe. sade han och log snett.

[ingen fara, känn dig inte tvingad att svara, om du vill så kan vi avsluta rollet, bara säg till :)

Avslutar detta rollet nu, vill du fortsätta så skicka ett pm ^^

AVSLUTAT

Hej hej!
Så där hundra år senare kommer jag inflikade och berättar att jag har det struligt privat och har därför inte varit aktiv överhuvudtaget på Numoori. Jag skulle gärna kunna tänka mig att vi kommer fram till en relation mellan Arko och Pheobe så vi båda har något att utgå ifrån om de träffas igen.
Du får gärna pm:a mig mer om detta och vilka förslag på relationer du har!