Den lilla svarta tiken rör sig över revirets marker och ser sig omkring. Hon tycker om den här platsen. Det är hennes hem. Men kanske inte så länge till. Hennes hjärta är sårbart. Tocho väckt känslorna inom henne. Rivit murarna hon så omsorgsfullt byggt upp för att skydda sig själv. Sen Kaiito som rev de halvt återuppbyggda murarna så nu är hon sårbar, frustrerad, sorgsen, arg och ja, allting på samma gång. Hon vet inte vad hon ska göra. De små tassarna placeras trotsigt på marken när hon vandrar fram. Hennes rörelser är smidiga och eleganta. Likt en katts. Hennes kargblod ger henne en del mer rörelsefrihet än vanliga vargar. Men alla har sina unika förutsättningar. Denna lilla tik är svart som natten. Ögonen vackert violetta. När hon styrs av starka känslor blir även hennes kraft starkare. Den dumma förbannelsen hon föddes med. Hon hatar den. Hon hatar sig själv. Allt var så mycket bättre innan hon mötte Tocho. Hon var sin egen. Trots att hon inte kunde styra kraften styrde hon över sitt liv. Hon var fri. Hon kan fortfarande inte kontrollera kraften. Och nu känns det även som att hon inte kontrollerar sitt liv. Hon har ingen kontroll alls. Det är det som är felet.
Den lilla tiken fnyser till och hoppar sedan vigt upp i ett träd och klättrar upp på en gren. Där sätter hon sig och betraktar omgivningen.

Ljudet av tassar travande runt ljöd tyst. Samma takt hela tiden - dunk dunk, dunk dunk, dunk dunk, om och om igen. Inga ökningar, inga minskningar. Tassandet var varken tyst eller högt, inget som försökte dölja sin existens, inget som försökte framhäva den. Allt var e perfekt harmoni mellan ljud.
Tassarna som skapade ljudet var vita, med gula mönster på vristerna. Dessa tassar tillhörde en mycket stor, vig hanne, med rent Naktakiblod i sig. Hans päls var tunn, kritvit, men gulskimrande tecken i både ansiktet, öronen och ryggen fanns där. Han var ståtlig, charmerande. De gyllengula ögonen såg sig omkring, en kattpupill skar sig svart i ögonen. De följde skogen med blicken medan han i lugn takt travade fram.
Zarec älskade skogen, troligen för sitt Naktakiblod. Att springa fram på trädens grenar, hoppa från träd till träd, gav en frihet han älskade. Men kroppen bultade fortfarande lite efter mötet med Den Rosa, Fallulah. Han förstod inte hur någons utsida kunde vara så svag och hjälplös, medan insidan var en torteringsmaskin. Han ville inte riskera att få ännu ondare genom att sträcka sig i ett hopp.

En vindil blåste fram, bar med sig nya dofter från skogen. Han kände doften av andra djur sticka i näsan, mestadels växtätare med också något enstaka rovdjur. Han var inne på någon flocks revir, det visste han, och doften som slog emot honom bekräftade det bara mer. En varg, en varghona, fanns någonstans i närheten, men doften förbryllade honom. Doften kom uppifrån, som om den blåste från någon stans längre bort över honom. Förvånat höjde han ett ögonbryn, såg uppåt. Några tiotal meter bort satt en kolsvart varg uppe i ett träd. Hon hade inte märkt honom än, vinden var till hans fördel och blåste hans lukt åt andra hållet. Han klättrade tyst upp i ett träd i närheten, ignorerade kroppens tjut över smärta. Tyst smög han omkring runt henne, och klättrade sedan bort mot henne. Han stod på en gren över henne, med ett stort brett och charmigt flin på de svarta läpparna.
"Hej, främling," sa han högt, struntade i de vanliga hälsningsfraserna som väl mött, god dag, var hälsad och liknande, körde det enkelt. Han visste att han troligen inkräktade på honans flocks revir, men han försökte charma sig till henne att ignorera det.

Hon har full koll. Liksom alltid. Trots att hon inte har någon sådan kraft till hjälp så är hennes sinnen alltid på helspänn. Den violetta blicken fångar snabbt upp något stort och vitt i ögonvrån. En varg. Tydligen försöker främling gå en omväg. Antingen för att inte bli upptäckt eller för att komma med ett överraskningsmoment. Violet sitter kvar. Låtsas om att hon inte märkt främlingen. Öronen lägger sig dock mot nacken när främlingen dyker upp på en gren ovanför henne. Varför vill hanar alltid stå över henne. Trycka ner henne. Violet himlar lätt med ögonen.
"Jag hoppas att du är väl medveten om att du befinner dig på Cierzo's revir". Säger hon väldigt nonchalant och låter blicken svepa över området. Blicken faller på en gren i ett annat träd nära det hon och främlingen befinner sig i. Hon reser sig på grenen. Kastar sig ut i luften och får tag på den gren hon siktat på. Hennes kargblod ger henne färdigheter i trädklättring. Violet klättrar upp på en högre gren så att hon sitter nåågot högre än hanen. Men hennes mindre storlek gör att höjden för deras huvuden inte är så olika. Hon fäster den violetta blicken på den vita hanen studerar honom uttråkat.

Han flinade åt den svarta kargtiken med de violetta ögonen, hon hoppade mellan träden i en vacker perfektion. Honan var duktig på att hålla balansen på grenarna, troligen för den delen av katt i henne.
"Jag är bara på genomresa, så jag kommer inte vara till besvär, sköna," log han, sände ut mer charm för varje minut som gick. Charmen blev bara starkare när han talade mer, vilket inte gjorde charmen en lika stor chock för de utsatta.
Hans gula ögon granskade den nattsvarta honan, en vacker ung karg med violetta ögon. Hon var en skönhet, med sina färgade ögon som skar sig på ett faktiskt passande sätt mot den svarta pälsen. Hon hade en viss charm över sig.
Han stelnade till när han tänkte ordet charm, lite småchockad. Han hade aldrig tänkt en annan varg som charmig, det var hans grej. Varför tänkte han denna hona som charmig? Det hade aldrig slagits honom att någon mer än honom kunde vara charmig, i alla fall inte på det sättet han var. Men tiken hade bara uttalat några ord, och ändå uppfattade han henne som charmig. Förbryllad tittade han på henne, försökte lista ut vad som gjorde henne så charmig, för kraften kunde hon omöjligt ha. Eller?
Han funderade, men kunde inte komma fram till något. Han flinade mot honan, eller leendet hade aldrig lämnat hans läppar, men han visade nu tänderna. Att visa tänderna brukade visserligen anses som fientligt, men på honom verkade det bara charmigt. Såklart - hela han var full av sin älskade kraft.

[Haha, Zarec has a problem >=D Inte kan det väl finnas ANDRA som har charm som kraft...? xD]

[Haha. xD Får se hur Violet reagerar. Hon har kärleksproblem som det är redan. xD]

Den svarta lilla tiken sveper till med svansen. En lätt piskande rörelse. Hon är irriterad. Av många anledningar. En främling på reviret gör inte hennes dag direkt bättre.
"Då kanske du skulle ta och skynda på din genomresa". Säger hon spydigt. Bryr sig inte om främlingens val av ord. Hennes enda tanke är att främlingen reagerar på hennes kraft. Eller som hon kallar det, förbannelse. Och att han då är lite extra vänlig. Det brukar bli så. Men det är olika från olika individer. Alla reagerar olika. Men ändå samma i slutändan.

Violet styr inte sin kraft. Faktiskt har hon ingen kontroll över den alls. Den har fritt spelrum. Hela hennes kropp utsöndrar osynliga och doftlösa feromoner som sprider sig kring henne. Vinden brukar störande nog även sprida den mer. Violet vill inte ha något att göra med denna kraft. Skulle helst byta bort den om hon kunde.
Även hennes blick han verka förförisk och lockande. Den biten har hon dock ingen som helst aning om.

Violet vill bara bli lämnad i fred just nu. Hon har mycket att tänka på. Hon är ur balans. Och så kommer den här främlingen, den här hanen, som ska störa.

Honan verkade inte reagera särskilt mycket på hans charm, det irriterade honom lite grann. Hon var hård, något som han ogillade, han föredrog sådana som mjuknade upp bara av att se honom. Men visst, det fanns inte många sådana vargar i Numoori, det var han tvungen att erkänna.
"Lugna ner dig, man behöver väl inte springa allt vad man har? Lite pauser förtjänar väl alla," sa han, först med en nästan fräsning men sedan med ett mjukt, varmt leende. Utan charmen hade det nog blivit sliskigt, det leendet, men charmen lappade ihop det och gjorde det... ja, charmigt. "Och du vackra, vad är ditt namn?" Han talade med ett leende hela tiden, lät charmen växa mer och mer hela tiden. Han stortrivdes när han kunde använda charmen, men nu var det mest en tävling med sig själv för att bevisa att han kunde charma till sig denna hårda hona.

Ju mer han var nära henne, desto vackrare blev hon, han kunde inte förstå att han tyckte det, men han gillade henne. Han hatade det, det kändes inte normalt att gilla en hona. Honor var till för att leka med, sen krossa. Slut på det.
Han var tvungen att erkänna det, chansen fanns att honan hade någon charmliknande kraft, men det var ingen stor chans. Troligen hade hon bara en naturlig charm.

Jo, om han inkräktar på någon annans revir ska man minsann skynda på stegen. Ingen vill väl dra på sig en hel flocks vrede. Violet fnyser kort.
"Det är väl din sak om du vill bli ovän med en hel flock. Men om du är smart så borde du snabbt pallra dig härifrån". Säger hon med en isande kyla i rösten. Denna lilla tik är hård. Hon är kylig, likgiltig. Och hon kan vara hänsynslös. Hon vet vad som händer om man släpper andra för nära. Om man bara för en stund visar sig svag för någon annan. Violet har många ärr på sin kropp som bevisar att man inte kan lita på vare sig lycka eller något annat. Lycka. Pyttsan. Det finns inget sådant som lycka. Inte för Violet i alla fall. Så fort hon så mycket som bara sniffar på något som kan liknas med lycka så slits det abrupt ifrån henne. Hon har ett stor ärr rakt över strupen. Men den långa yviga svarta pälsen döljer den bra.
"Det hör till vett att presentera sig själv först". Säger hon nonchalant och den violetta blicken hålls fäst på hanen.

Egentligen ville han flyga på honan, hur klarade hon stå emot hans charm? Alla hade hittills gett upp ganska snart, men denna hona stod fast. Självklart ville han inte dra på sig en hel flocks ilska, men han var ju bara ute efter att leka lite med denna envisa, kyliga hona. Men han höll ett mjukt leende på sina svarta läppar, mjukt och varmt. Trevligt, charmigt. Visst fick han anstränga sig för att inte visa sin irritation, men han hade långe tränat på sitt skådespeleri ifall sådana här händelser skulle inträffa, när vargen inte gav med sig. Men aldrig hade han tänkt på att det faktiskt kunde hända.
"Självklart, sköna," log han, "Jag är Zarec, av ingen flock. Och vem är du, violettögda?"
Han klättrade längre ut på grenen, närmare henne. Kanske skulle hon påverkas mer om de var närmare varandra?
Hur kunde hon fortsätta vara så lugn och kylig mot honom? Var hon död i själen, utan känslor alls? Förbryllat funderade han, men han visste inte svaret.

Hon visar samma kyla och likgiltighet mot hanen som under hela detta möte. Hon släpper inte på sina försvar. Tänker inte låta någon med hane vrida om huvudet på henne. Hon har problem så det räcker. Hon piskar till med svansen. Öronen vilar mot hennes nacke. Hanen fortsätter med sitt sliskiga snack. Tror han att det fungerar eller vad? Tror han att något sådant skulle fungera på henne? Vad är han ute efter egentligen?

Hanen presenterar sig som Zarec. Flocklös. Violet stör sig redan på honom.
"Mitt namn är Violet. Det är Cierzo's marker du inkräktar på". Säger hon kyligt. Den violetta blicken släpper inte hanen det minsta. Hon morrar dovt när han flyttar sig på grenen han står på. Närmare henne. Vem tror han att han är egentligen?

Han skrattade leende. Den violettögda honan hette Violet. Passande namn om man skulle säga så. Men han förstod inte, hon verkade inte reagera på charmen. Han blev nästan osäker på sig själv, vad var det som gjorde henne stark nog att klara det? Han lyssnade inte riktigt på orden om att han inkräktade.
"Violet, jag kommer inte göra någon skada. Gör det så mycket att jag passerar?" sade han, med tanke på hennes tjat om reviret.
Han grubblade hela tiden på hur denna hona kunde stå emot honom, ingen hade gjort det innan. Hade hon ett starkt sinne, med kanske telepatiska krafter? För charm kunde hon väl inte ha?
Men hon verkade så annorlunda de flesta andra, på vilket sätt kunde han inte förklara. Han hade aldrig haft den känslan av att tycka om något innan. Han ryckte till lite, varför kunde hon inte ha charm? Hon var karg, en varg som hade lätt att få alla krafter. Han kände en känsla han aldrig känt förr när han såg på henne. Charm. Han lyfte på överläppen lite när han förstod det, det var därför hon inte gick att lura. Hon var stark inom charmen, det var därför. Starkare än honom, troligen. Charmen fick plötsligt en motsatt effekt på honom, han såg irriterat på honan.
"Charm, eller hur?" sa han, överläppen lätt lyft.

Hon reagerar inte på hanens ord om att han inte kommer göra någon skada. Hon tar inte till sig orden alls. Violet är en medlem av Cierzo. Hon vet vilka plikter som medföljer. Och hon har ingen lust att släppa någon nära revirets hjärta. Där lyorna och samlingsplatsen och allt sådant ligger. Hon ser hellre till att främlingar passerar så fort som möjligt.
"Om du pallrar dig härifrån snabbt kan jag låta det gå för den här gången". Säger hon kyligt. Hon irriterar sig något väldigt på den här hanen. Tror han att han är något bara för att han råkar vara större än henne? Violet är van vid att andra är större än hennes själv. Hon är rätt liten. Men att vara stor är inte alltid till fördel. Violet vet att hon kan göra en hel del skada om det skulle behövas. Och hon skulle inte backa.

Sen ställer hanen en fråga. En kort fråga. Men det får det att rycka i läppen och huggtänderna blottas för första gången under mötet. Nog har Violet fått inse vad det är för kraft hon besitter. Men något namn har hon aldrig gett det. Bara sett det som en förbannelse. Denna hane måste vara påverkad han med. Förmodligen är det därför han är så lugn. Och försöker vara charmant. Inte för att sådant fungerar på Violet. Hon om något vet att man kan bli huggen i strupen för minsta lilla. Öronen stryker sig om ännu mer mot nacken. Vad vet denna hane om vad hon besitter. Kanske är det rädsla som griper henne. Rädsla för att ännu en gång bli påkommen och attackerad på grund av att andra ser henne som något mindre värd än skräp. Någon som bara leker med andras känslor.
"Hur så?" Säger hon med en lätt väsande stämma. Starkt misstänksam mot hanen.

Han blängde irriterat på henne. Hennes lilla "hur så" bekräftade bara vad han trott. En charmvarg. Att det fanns andra med samma kraft, andra som var immuna mot honom, störde honom. Egentligen skulle han viljat hoppa på henne, hon som vågade ha charm som kraft. Men han ogillade strider, han var bättre på att lämna dem än att medverka i dem.
"Man kan väl säga... att jag känner någon väl som har den kraften," sa han, drog ut på orden. Han ville inte avslöja helt att han hade kraften själv, och det låg ju sanning bakom allt han sade. Han kände sig själv väl. Lite för väl, ibland, men han försökte ignorera det.

Han såg inte lika tjurig ut längre, visst var han inte förtjust men han försökte lugna ner sig lite grann. Hon verkade som immun mot hans charm, och den gjorde nästan hela hans strategi inom vad han än tog sig åt. Han ville inte starta bråk utan att kunna manipulera den andra med charmen, så denne blev svagare.


[Haha, venne vad jag ska skriva xD lite it här då ^^ ]

Hon ser på honom. Känner någon med samma kraft. Hon ser misstänksamt på honom. Hon litar inte på någon. Allra minst den här främlingen som inte var vett nog att inse att det medföljer risk att klampa in på andras revir.
"Jaså? Och vad är det för en?" Frågar hon utan någon som helst nyfikenhet i rösten. Violet ser inte på sin kraft som något direkt positivt. Det är något hon föddes med och inte lyckats kontrollera ännu. Det är bara en förbannelse som förstör för henne. Hon hatar det. Att det finns andra med samma kraft bryr hon sig inte om. Det är inte hennes problem. Hon irriterar sig bara mer och mer på den här hanen. Hon vill få bort honom från reviret så fort som möjligt.

Han var tvungen att le lite, trots att han ogillade honans kraft.
"En person jag ser varje gång jag ser min spegelbild," sa han, enkelt. Han behövde inte säga mer än så, det var så självklart vem han menade. Han själv.
Karghonan visade tydligt att hon ville att han skulle gå, både med orden och med kroppsspråket. Men han gick inte, inte än. Han skulle lämna, visst, men inte nu. Inte än, inte förens han fått reda på mer om denna varginna som vågade sig att ha samma kraft som honom.
Hans leende sjönk så fort han uttalat meningen klart. Han tog några steg åt sidan på grenen, närmare stammen. Barken smulades sönder där hans klor borrade sig i.

Denna lilla hona är inte rädd för att käfta mot någon. Men hon väljer sina strider med omsorg. Ännu visar hon inte på någon aggression som kan leda till ett angrepp.
"En narr med andra ord". Säger hon kyligt och studerar hanen lite till innan hon piskar till med svansen. Hon står kvar på stammen. Går inte framåt men backar inte heller. Hon gör vad som krävs för att jaga bort ovälkomna inkräktare på reviret. Men såklart föredrar hon att onödigt tjebbel undviks. Hon ser inget intressant i denna hane alls.

Han fnös åt henne, irriterat.
"Och jag antar du seriöst tror du är drottningen jag spelar för?" Han talade med lugn röst, ville inte visa allt för mycket av sin irritation. Egentligen skulle han gärna njutit av att attackera med illusioner nu, men han ville inte. Fortfarande inte än.
Denna varginna, denna karg, denna charmör, var lugn och sansad, något som gjorde honom argare. Hon stod där och käftade med honom, utan att ens visa sig upprörd. Det hela kunde egentligen vara ett skådespeleri, han visste inte. Hans gula ögon var smala, kisade inte särskilt glatt mot henne. En illusion spred sig runt dem, han lät den hålla såg så att den inte skulle synas för henne fören hon blinkade med ögonen igen. Skogen blev mörkare, tystare och mer hotfull. Inget ur illusionen skulle dock bli synligt fören hon slöt sina ögon för en millisekund.

Ett flin sprider sig på hennes läppar. Fortfarande lika kyligt lugn.
"Om ni ser mig stå så högt kan jag gärna anta den rollen". Svarar hon honom.
Hanen bad om det med sin kommentar. Så varför inte driva med honom lite mer.
Det är faktiskt något som roar denna killa svarta tik. Att driva med de som
duktigt tar emot det. Öronen har spetsat sig på hennes huvud men hon släpper
inte misstänksamheten och fokusen på hanen. Hon är redo om han skulle
hitta på något. Hon är mycket mer än vad hon ser ut att vara. Man ska inte
se ner på henne på grund av hennes ringa storlek.

[Du får beskriva illusionen lite till så kan Violet kanske fastna i den i nästa inlägg. :P]

Åter igen fnös han åt hennes kommentar. Han såg henne som motsatsen till högt ställd.
"Jag visste inte att jag kunde skicka illusioner som får någon att tro motsatsen till sanningen. Jag trodde bara det gick att ändra synen på miljön runt en." Han talade lugnt, med en liten fejkad förvåning i rösten. Hans ögonbryn var höjda, han tryckte huvudet närmare kroppen.
Honan hade ännu inte låtit sina ögon slutas för en stund, vilket gav honom tid att förfina illusionen än så länge bara han kunde se. Djuren i skogen var som bortblåsta, försvunna. Egentligen fanns de där, men illusionen dolde både deras ljud och synlighet. De annars så glada färgerna i skogen blev dunklare, det gröna lövverket blev mörkgrönt och den ljusbruna jorden blev mycket mörkare. Skuggorna verkade större, farligare, som om vad som helst skulle kunna gömma sig där. Också själva stämningen i skogen förändrades, mycket på grund av utsidan. Ingenting glatt verkade synas, och det kändes som om något vilken minut som helst kunde hoppa ner från en närliggande gren.
Han njöt rent av att finslipa sin illusion i hemlighet, känslan av att veta att man på utsidan kunde förvandla världen. Han själv förblev lika vit och ljus som om solen strålat på honom, han lät illusionen inte röra honom. Så fort honan blinkade skulle hon mötas av en till synes annan skog.

[Hehe, hoppas de räcker så ^^ Det gör inget om du lägger till något, det blir bara bättre då x)]

Ett kort skratt undslipper henne. Hanen måste verkligen lära sig hur man driver med folk och på lättast sätt slippa undan att bli dumförklarad själv. Det sistnämnda har han rent ut av snubblat in i. Han är helt och klart dumförklarad i Violet's ögon. Och han snackar om illusioner. Är det hans andra kraft? Eller hans så kallade charmkraft bara ett foster av illusioner? Det går att grunna sig sne på något sådant. Men varför bry sig?
Hon blinkar. En reflex för att fukta ögonen. När hon öppnar ögonen igen är omgivningen förändrad. Hon är dock för misstänksam för att rygga till av förvåning.
Hela skogen är förändrad. Mörkare. Mer farlig. Som om något ligger och lurar i skuggorna. Violet flinar. Hanen tror han är så smart? Han har ingen aning om vad Violet har fått uppleva hela sitt liv. Han har bara just skapat en illusion av hur Violet sett på världen under många år.
"Så du är en illusionist?" Frågar hon honom. Fortfarande utan någon som helst nyfikenhet i rösten. Det låter mer som ett konstaterande. Även om hon spelar bra blir hon än dock lite påverkad av illusionen. Det liksom kryper i skinnet. Som om hon tvingas tillbaka till den där rädslan och ensamheten och framför allt utsattheten hon känt under så många år. Det uppskattas inte. Tyst börjar hon aktivera sin andra kraft. Den hon faktiskt uppskattar och kontrollerar. Varje litet pälsstrå på hennes kropp blir sylvasst. Likt miljontals små svarta nålar. Pälsen ser fortfarande mjuk och len ut. Men kommer man för nära är det värre än att bli stucken av ett piggsvin.

Honan blinkade. Illusionen borde bli synlig efter det, tänkte han nöjd. Hon påpekade hans illusioner, att han var illusionist. Han svarade inte, det var ändå så självklart att han var det. Illusionen omgav dem ju.
Hans ansiktsuttryck var för stunden helt neutralt. Inget glatt, inget ledset, inget irriterat. Bara likgiltighet, kanske lite uttråkning. Visserligen var han irriterad, väldigt irriterad, men han valde att just nu hålla minen. Han lät skogen falla in i ännu mer mörker, det blev dunklare. Man såg inte lika långt bort, horisonten blev som utsmetad, suddig.
Sanningen var den, att han egentligen ville lämna skogen nu. Han hade fått nog, denna hona skulle i vilket fall som helst inte luras av hans charm. Och varför göra något som var lönlöst? Men han stannade, i alla fall några minuter till. Han tänkte försvinna, inte lämna något spår efter sig. Men inte än. Sen.
Det var så tydligt att denna Violet hade charmkraften, nu när han hade fått det konstaterat. Hon verkade lite för perfekt, så mjuk, glansig päls och perfekt kroppsform. Han tyckte om henne, även om han hatade henne bara för hennes kraft och för att hon käftade så lugnt mot honom. Men charmen försökte släta över det, och själv försökte han hålla sig neutral till kraften. Hon var ändå en hona, och honor var värdelösa.




[Uugh, sexistisk varg här -.- Det är inte alltid jag gillar honom xD]

Hon måste erkänna att hon har nyttjat sin kraft för att leka med hanar. De har ju så glatt tagit emot det. Även om hon inte har kontroll över sin kraft har hon ändå nyttjat faktumet att den är där. Att andra påverkas av den. Det finns de som hon inte vill ska påverkas. Men så finns det de som hon inte har något emot att leka med. Som den här hanen. Hon har märkt flera gånger att om hon blir upprörd ökar kraften i styrka med att hennes känslor blir starkare. Men just nu är hon bara väldigt irriterad på den här hanen och hans illusion. Hon är inte uppjagad på något sätt. Inga starka känslor alls. Men hon försöker påverka. Försöker koncentrera sig. Försöker hitta kraften inom sig. För hon vet att den är där. Men alltid när hon försökt få kontroll över den så har hon fått besviket dra sig tillbaka för att kraften varit just utanför räckhåll. Men hon vill ha kontroll. Hon vill påverka hanen mer än hon brukar. Bara för att han ska dra sig tillbaka. För att han ska lyda och lämna den här skogen. Det pirrar inom henne. Kroppen reagerar. Klorna sjunker in i grenens bark och hon står så stadigt hon kan. Öronen lägger sig mot hennes nacke. Hanen ska inte få vara den som har övertaget. Aldrig att hon tillåter en hane leka med henne. Hon må vara liten. Men hon är ingen leksak. Svansen piskar till bakom henne. Hon känner vinden i pälsen. Mjukt. Trots att hon är värre än ett piggsvin om man kommer för nära. Det pirrar. Varför pirrar det? Hon lyckas finna flödet i kraften. Hon förstärker den. Nu får vi se vem som leker med vem.

[Haha. Ja, men Violet använder nu Zarec som försökskanin. (A)]

[Määäh xD Zarec brukar vara den som leker med den andra x) Han är lite ovan att vara den folk leker med ^^ Go Violet, go Violet, strike him hard! xD]

Hans hjärna jobbade febrilt, olika fantasier om illusioner flög runt i hans huvud. Ett kolsvart försvinnande, eller en mardrömssyn, eller så man inte vet vad som är verkligt och vad som är illusion, eller... Tankarna var många, han försökte komma på någon idé han aldrig tidigare använt. Det fanns många, och han kom bara på fler och fler.
Honan verkade inte heller vilja tala mer, stämningen mellan dem blev ännu spändare mellan dem. Han sa inget, hade inget att säga. Idéer till illusioner av alla de slag for runt i hans tankar, han visste inte vilken han skulle köra på. Ett litet 'farväl' av något sätt eller en attack?
Hans charm var släppt helt nu, det var ingen idé att använda sin styrka till den nu. Honan reagerade i alla fall inte. Han störde sig på att hon inte kunnat reagera på hans kraft, eftersom hon själv hade samma. Visserligen brukade det vara den vanliga reaktionen när två lika krafter möts, men han brydde sig inte om det var ovanligt eller inte. Allt som spelade någon roll var det som berörde honom själv.
Honor brukade vara så naiva när de mötte honom. Den rosa vargen på berget kom upp i hans tankar, och ett litet leende spred sig över hans ansikte. Hon hade varit så naiv mot hans kraft, det hade varit en riktigt rolig kväll. Men den svarta kargen var inte naiv. Idiot. Eller, kanske hon var den första honan med hjärna han mött? Nej. Det var bara hennes kraft. Leendet sjönk lika sakta och omärkbart som det stigit.

Hon koncentrerar sig så hårt hon bara kan. Kraften sjunker undan ju närmare hon kommer. Ibland lyckas hon får lite kontakt. Men det varar inte länge. Men där. Lite i taget kommer hon ändå närmare. Lite i taget får hon ändå kontroll. Kontroll. Ja, det är det hon så länge varit ute efter. Att få kontroll över den här förbannelsen. Att vända den helt till sin fördel. Hon har total kontroll. Och hon gillar det. Hon koncentrerar sig på att styra kraften mot hanen. Påverka honom. Han ska få känna hur det känns att vara helt försvarslös. att helt vara i någon annans makt. Han ska få kräla i stoftet. Kräla hela vägen ut ur Lövskogen. Violet ska se till att han aldrig vågar sätta sin tass här igen. Hon koncentrerar sig. Lite i taget kommer hon närmare. Det är en triumferande känsla. Hon lyckas få kontroll över kraften. Kanske beror det nu på att det inte är endast sig själv som hon vill skydda. Att det finns fler individer som hon kämpar för. Att hålla inkräktare borda från deras skog. Så att flocken kan leva i lugn och ro i sitt eget paradis. Det är det hon kämpar för. Och det är det som gör att hon får kontroll över kraften.

[JEJ!! Det är dags för Violet att få kontroll. 8D Hela livet utan att kunna kontrollera sin kraft. Nu är hon såååå nära. <3 xD]

Han rynkade ögonbrynen. Känslan pirrade i hans kropp, ville honom att ta sig närmare varginnan. Varför? För att han ville det. Varför ville han det? För att hon var...
Innan han tänkt sista ordet var det som om han fick en stöt i tanken. Vad tänkte han med? Denna Violet hade charmens kraft, precis som honom. Han hatade henne. Inte älskade. Hatade.
Hans ögon smalnade av, blängde på henne. Denna hona var som en pest för honom, en pest som försökte dra honom till sig för att göra slut på honom. Han hatade det kraften gjorde med honom, men den försökte få honom att älska den. Han förstod inte riktigt, honan kunde ignorera hans kraft men han kunde inte helt ignorera hennes. Det fanns en enkel förklaring på det hela, hon var starkare än honom, eller i alla fall mer van.
Zarec kämpade emot hennes kraft, irriterad på att den trängde sig på så starkt, men kunde inte låta bli att släppa in lite av den. En svart skönhet, perfekt ut i tåspetsarna. Så mjuk, så... charmig. Irriterande tik.



[Det är tyyyyyyyystnad mellan dem 8D]

En tanke har letat sig in i Violet's medvetande. Hade hon haft vindens kraft tillsammans med charmen hade hon kunnat styra den hur hon ville. Det är en tanke som får henne att flina kallt. Men hon förvånar sig själv. Att tänka att hon faktiskt vill göra något med kraften. Att hon inte enbart ser den som en förbannelse som alltid utan ser den som ett redskap. Det är något som aldrig har hänt tidigare. Hon vet inte om hon ska gilla det eller inte. Hon är irriterad på hanens illusion. Var försöker han få ut av det hela? Stämningen som det inger är inte mycket annorlunda än vad hon känt genom hela sitt liv. Så det påverkar henne kanske inte på ett sådant sätt som hanen hade tänkt sig. Men såklart. Han känner inte Violet. Vet inte vad hon har gått igenom. Vad hon präglat henne genom livet. Hon ser på hanen som ett patetiskt irritationsobjekt som hon allra helst skulle vilja få ut ur skogen fortast möjligt. Hon tar ett halvt steg längre ut på grenen. Flyttar sig något närmare hanen. Klorna gräver sig in i grenens bark. Balansen är det inget fel på. Hon försöker förstärka charmen så mycket som möjligt. Hon håller kraften i ett desperat grepp. När som helst kan den åter slippa undan. Men för tillfället har hon någorlunda kontroll. Det ger henne mer självförtroende. Mer styrka att kämpa vidare. Svansen piskar bakom henne. Öronen står spetsade på huvudet. Hon vet inte riktigt vad hin försöker få ut av det hela. Hon vill bara få ut denna irriterande hane från skogen. Vill att han lämnar reviret för gått. Det är det enda hon vill.

[Kommer inte på något bra. x3]