Solen doldes bakom några moln, kom någon gång ibland fram från sitt gömställe i himlen. Luften var fuktig, men det regnade inte, bara känslan att det nyss gjort det hängde kvar.
En röd infernotik pulsade fram i sanden, tassarna sjönk ner några centimeter när hon klev i den. Pälsen var fuktig, höll precis på att torka från regnet en stund tidigare. Hennes gyllengula ögon var uttråkade, hon ogillade det mulna vädret rejält.

Hon höjde sitt huvud, såg sig omkring och vände sig sedan om mot kanten av stranden. Med små, lätta steg sprang hon bort till ett ensamt träd i strandkanten, lade sig ner under det och såg sig än en gång sig omkring. Bredvid henne låg lägligt nog en trave med små grenar, och med en enkel blick började de brinna. Svart rök ringlade sig upp mot himlen, ett tecken på att grenarna inte riktigt var torra. Hon brydde sig inte, elden värmde henne och fick den fuktiga pälsen att torka. När soltrålarna lyckades bryta igenom molntäcket skiftade hennes röda päls i varma nyanser, hon liknade en stor eldflamma. Så fort solen försvann gjorde illusionen av eld det med.
Hennes tankar handlade om hennes bakgrund, en bakgrund som för henne var suddig. Hon visste egentligen ingenting om sina föräldrar, de första åren av sitt liv eller var hon kom ifrån. Vem var hon egentligen? Hon hade alltid vandrat runt i landet, stött på några och hållit sig undan från andra. Hennes krafter var inte särskilt utvecklade, men hon kämpade med det.
Öronen klippte till, hon vred huvudet bakåt. Ingenting där. Med en suck lade hon sitt huvud mot sina tassar, blundade.

[Pax till Gabriyel]

Sant mellan tårna har aldrig varit en uppskattad känsla. En grimas i ansiktet dör sakta bort och hanen nära på trippar på tårna för att bli av med känslan av just sand mellan tårna. Efter en stund ger han dock upp och börjar gå som vanligt. Tanken på att flytta sig från sanden har inte slagit honom ännu. Därför fortsätter han vandra över stranden. Pälsen hänger blöt och kall mot hans kropp. Regnet hade kommit plötsligt och överraskat honom. Men lika snabbt var det över. Ett riktigt skyfall. Solens veka höststrålar gör inte någon vidare nytta heller. Från silverhalsbandet kring hans hals hänger en kedja som på grund av att han håller huvudet lågt släpar i sanden. Den blöta metallen rasslar lätt och drar med sig sand för varje steg vargen tar.
Vinden drar i pälsen och kyler ner honom ännu mer. Vinden för även med sig dofter. Doften av röt är starkast. Öronen trycker sig mot nacken på hanen och ögonen smalnar något. Han är inte direkt rädd för eld. Men vet vilken enorm kraft det är och han undrar vad det är som har tagit eld när välden bara för ett tag sedan dränkts av regn. Öronen spetsas sakta och han fortsätter framåt. Följer helt enkelt doften av rök.

Elden fortsatte brinna även efter att hon blundat. Hon sov inte, om hon gjorde var det väldigt lätt. Hon hörde bruset av vågorna som slog in mot stranden och rös. Hon ogillade vattnet mycket starkt, då vattnet gjorde henne långsam och var motsatsen till hennes älskade kraft.
Hon slog upp ögonen igen, varken ville eller kunde sova när solen fortfarande var uppe. Visserligen syntes den inte hela tiden, men hon visste att den fanns där.

Hennes huvud vilade på hennes tassar och hon andades lätt, långsamt. Andetagen syntes knappt.
Elden brann vidare, en liten flamma hoppade ur elden och landade framför nosen på henne. Hon höjde huvudet, leende. Flamman spred sig i en cirkel i sanden, som förminskades och blev större i en jämn pulserande takt. Den gled ut i ett streck, cirkeln försvann och eldflamman åkte runt liknande en orm. När hon blinkade försvann den, slocknade. Kvar var bara ett svart, bränt mönster där eldflamman vandrat.
Öronen klippte till igen, och precis som tidigare såg hon sig omkring. Hon vädrade i luften och doften av varg nådde henne. Hon log, men låtsades som om hon inte märkt något. Dessutom var främlingen långt borta, hon såg denne inte än.

Han fortsätter vandra framåt. Har inget annat för sig. Men nog hoppas han att han snart nått ett slut på den här sandstranden och slipper sand mellan tårna. Denna eviga plåga tills han slipper den. Tassarna längtar efter den sträva känslan av mjukt gräs. En lätt il går längst med hans ryggrad och han ryser ofrivilligt till. Han har stannat upp och innan han fortsätter gå ruskar han på hela kroppen. Vattendroppar skvätter åt alla håll och det rasslar högt i kedjan om hans hals. Den himmelsblå blicken vänds framåt igen och han fortsätter. Följer doften av rök. Av eld. Snart får han syn på den brinnande elden. Det verkar vara något liknande en brasa. Och intill vilar en röd varg. Hanen stannar upp. Han är fortfarande en bra bit ifrån främlingen. Han stirrar på den röde som om han först sett ett spöke. Men snabbt slappnar kroppen av som utan att han tänkt på det spänts likt en fiolsträng redo att brista. De himmelsblå sveper ut över havet. Vatten. Blött. Nej, nu vill han bara vara torr och varm. Det längtar han efter. Därför är elden rätt lockande. Men främlingen finns där med. Hanen tar några steg åt eldens håll men stannar snart upp igen. Ser sig omkring som om han söker efter något och fäster sedan blicken på främlingen. Skinnet har börjat darra av kylan. Värme. Det trånar han efter just nu.

Främlingen var närmare, hon kände hans doft starkt nu. Det kändes lite som om denne tvekade att gå bort till henne eller inte, men hon visste inte säkert. Regnet som nyss lämnat dem hade gjort hela stranden våt och luften fuktig, men runt henne och elden var det varmt och torrt. Troligen kunde just värmen vara lockande för främlingen, om nu inte denne var en vren eller någon annan som ogillade eld.
Hon vände på huvudet, såg bort mot främlingen med ett leende. Han var en bit bort, men hon såg honom fortfarande. En vit varg, stäppare liknade han, med svarta och orangea tecken. Men det var inte det som fick hennes blick att stanna och betrakta honom, utan något silverskimrande runt hans hals. Någonting hon inte sätt innan, en slags silver- eller järn-ring runt halsen, och från den hängde en kedja, lika silvrig som detta ting runt halsen. Kedjan verkade avlödd, som om den brytits sönder med någonting varmt. Hur kunde denne främling fått en sådan skapelse runt halsen?
"Var hälsad, främling," ljöd hennes ljusa, glada röst, en valps röst med något mer vuxen över sig. "Vill du värma dig efter det plötsliga regnet?" Hennes röst var mjuk, glad, hon var på bra humör.
Elden brann lite häftigare, inte obehärskat men större. Hon njöt av värmen, som den infernon hon var, och tyckte det vore synd att ingen annan kunde värma sig vid en vacker, sprakande eld i mulet väder.

Främlingen talar till honom. Han känner sig lite osäker. Men det är en känsla han inte tycker om så han sträcker på sin hållning. Höjer huvudet och sneglar på tiken vid elden. Öronen klipper till på hans huvud och spetsas sedan framåt. Han tar några steg åt tikens håll. Mot elden. Denna lockande värmekälla. Han tar några steg till. Sedan stannar han upp. Alldeles utom räckhåll för eldens värmezon. Han sänker huvudet någon och det rasslar till i kedjan på hans hals. Han mumlar fram en hälsning. I huvudet bannar han sig själv för att visa sig så klen och osäker. Han höjer åter huvudet och ruskar på hela kroppen så vattendroppar far åt alla håll och det rasslar vilt till i kedjan. Sedan fästs den himmelsblå blicken på tiken igen. Han tvekar lite. Tycker inte om sig själv när han är på detta viset. Han kan visa sig framåt. Men samtidigt är han sjukligt besatt i att misstänksamma alla som ens tittar åt hans håll. Han kan verkligen inte släppa misstänksamheten mot någon. Öronen lägger sig för en stund mot nacken. Men anletet hålls neutralt. Han stirrar rakt in i elden. Blir liksom lite hypnotiserad. En kylig kåre vandrar längst med hans ryggrad och han kan inte stoppa den. Elden... värmen är så lockande. Han tar några steg framåt till. Hamnar precis innanför värmens räckvidd. Där slår han sig ner och det rasslar åter mjukt i kedjan. Öronen spetsas på huvudet igen.
"Tack". Mumlar han fram.

Hon log åt honom, uppmuntrande. Han var äldre än henne, hon skulle gissa på sju till tio års åldersskillnad. Men ändå verkade han osäker, misstänksam.
"Naturens krafter är oberäkneliga, är de inte? Ena sekunden kan det vara strålande sol, och i nästa ett otroligt regn." Hon log, och utan att vänta på svar fortsatte hon.
"Jag är Nellaahh förresten, Inferno," tillade hon, hon var stolt över sin ras och ogillade när andra främmande vargar tilltalade henne som en eldvarg. Det fanns ingen ras som hette eldvarg, och hon gillade inte när folk kallade hennes ras för smeknamnet. "Vem är du?"


[Sry för kort, men är sjuk så jaa... :/]

Han nickar kort när tiken talar. Hon ser inte så gammal ut. Förmdligen just börjat röra sig på fri tass. Just börjat utforska världen och är just i starten av sökandet av sin egen väg. Öronen klipper till på Gabriyel's huvud. Han var yngre än den här tiken när han lämnade sitt hem för att följa Desanta. Många gånger har han ångrat att han gjorde det. Men det går inte att göra något ogjort.
Tiken presenterar sig. Nellaahh. Inferno. Gabriyel har hört om Infernovargar. Och även mött några. De är tydligen en speciell ras som alltid föds med eldkrafter. Men det finns något speciellt med alla raser.
"Jag är Gabriyel... Stäppare". Presenterar han sig. Det speciella med stäppare är väl att de oftast föds med fläckar eller ränder. Gabriyel är inget undantag. Men det är oxå en otroligt snabb ras. Det är Gabriyel faktiskt lite stolt över. För han är uthållig och älskar att springa långa sträckor.

Stäppare. Hon nickade för att visa att hon uppfattat. Hon hade hört talas om den rasen innan, även mött en stäppkorsning en gång. Hon hade kunnat gissa att denne Gabriyel var en stäppvarg, med den typiska teckningen och kroppen.
"Vad har fått dina tassar att vandra hit då, Gabriyel?" Hon talade mjukt, lugnt. Hon var intresserad av vem han var, hon var oftast nyfiken på främlingar. Att få höra deras historier och deras tankar.

Hon makade sig lite närmare elden, sökte dess värme. Elden lät henne komma nära, den nuddade henne inte och på så sätt brände den inte heller hennes röda päls. Ibland funderade hon på om eldar hade känslor, egna personligheter, då hon ibland kände att elden var henne trogen. Och hur kunde någonting som var dött vara henne trogen?
Elden betedde sig också som om den faktiskt levde, även om hon inte var nära den. Den rörde sig i vinden, flammade till och dämpades av.

Han sitter där han sitter. Ganska stel. Men den frusna kroppen mjuknar snart när värmen från elden sprider sig och värmer honom. Tänk vilken bra uppfinning eld är. Gabriyel kan oxå skapa eld. Men det är inte hans element så han kan inte kontrollera den.

Vad som har fört hans tassar hit? Det är en bra fråga. Han tänker inte så mycket när han går. Han hoppas bara att han vart han än går så kommer han längre och längre bort från Henne. Öronen klipper till på hans huvud och det ser ut som att kugghjulen i hans hjärna snurrar på för att få fram ett bra svar.
"Jag vandrar för att få känna mig fri". Blir hans svar. Kanske inte ett så bra svar. Men det var det bästa han kunde komma upp med. Han studerar Nellaahh.
"Du då?". Frågan han sedan lite försiktigt.

Hon vred på huvudet, funderade. Vad hade fått henne att gå till denna strand? Ödet? Nej, hon visste vad det var, och det var inget mer än hennes egen vilja. Inga Gudar eller andra högre makter hade fått henne att vandra, det var hennes eget sinne som velat.
"Jag ville se havet, folk talar så väl om detta blåa, kalla ting." Hon rös, hon ogillade vatten skarpt. Solens värme, eldens sken... allt det var saker hon uppskattade, men här vid stranden var vädret kasst och fuktigt, havet var som självklart kallt och blött. Självklart visste hon att havet var av vatten, så det var inte en nyhet att det var blött, men hon hatade känslan som varade kvar i kroppen när pälsen var tung och klibbig av vattnet.
"Men ska jag vara ärlig så gillade jag det inte särskilt mycket. Jag tror jag föredrar platser där solens strålar är mer givande," sa hon med sin ljusa röst, sneglade upp i himlen.

Efter att ha sett upp i den gråa himlen tog hon ner huvudet, såg åter på elden. Flammorna dansade i vinden, hon kunde höra det lätta ljudet när vinden nuddade dem. Det blev ett tyst litet ljud, likt när vinden träffade ett ovanligt stort blad, bara mycket, mycket tystare. Kanske det inte var något ljud de flesta skulle märka av, men det var ett ljud hon gillade och gärna lyssnade efter. Ljudet av eld. Det fladdrande ljudet från flammorna doldes nästan i det gnastrande ljudet av veden som sprack i elden.

"Vem är du, Gabriyel?"
Hennes röst var mjuk, hon såg dock inte på honom när hon talade. Först efter att meningen var slut vände hon sin blick mot honom igen, log lite. Hennes gula ögon såg in i hans.

Han sitter stilla. Vågar inte flytta på sig det minsta. Han sitter där stram i kroppen. Nästan som att han vaktade något. Det är något som sitter i efter det liv han levt tills den dag han rymde därifrån. Gamla spår är svåra att ta sig ur så att säga.

Denna Nellaahh verkar inte vara en varg som trivs särskilt bra så här nära vatten. Det ser lite roligt ut när hon ändå är här. Men elden skyddar henne. Men hur bra skulle hon klara sig mot en varg med vattenkrafter. Det är oxå något som sitter i sedan hans tid med Desanta. Att hela tiden studera alla han möter. Läsa av dem och väga deras svagheter mot dem. Gabriyel är väldigt bra på att läsa andra. Som sagt. Det är svårt att lära sig av med gamla vanor.

Sen frågar Nellaahh vem han är. Öronen lägger sig smått osäkert mot hans nacke och han hukar sig bara en liten bit. Inte så att det ser misstänksamt och skumt ut. Han sträcker snabbt på sig igen och tvingar örongen att spetsas på huvudet.
"Vem man är definieras väl av handlingarna man utför". Säger han med sin sträva stämma som hörs på att den inte använts så ofta de senaste åren. Men styrkan lyser ändå igenom i varje ord. För Gabriyel är ingen svag individ även om han tvingats tro det under hela sin uppväxt.
"Och så länge man inte utför själviska handlingar måste man väl vara en bra person?". Kommentaren låter mer som en fråga. För att vara ärlig tror han inte riktigt på det han säger. För om sanningen ska fram kan han inte svara på vem han är. För han har aldrig fått chansen att ta reda på det. Han har bara blivit tränad till att tro att han är på ett speciellt sätt. Och den sidan vet han inte om han gillar eller inte.

Hon svarade inte, visste inte vad hon skulle säga. En självisk person var nog visserligen ingen bra varg, men en person som bara brydde sig om andra och aldrig ägnade sig själv en tanke kunde lätt bli dödad. Och vad hade man för nytta av att vara en bra, men död person? Men fortfarande. En självisk person var ingenting värt i en annans ögon, och ett liv utan värde var inget bra liv.

Hon brukade inte vara så här lugn, men det dåliga vädret som dragit förbi dem hade gjort henne trött. Med en tyst suck ruskade hon på huvudet, inte som ett svar på hans fråga utan för att rensa sina egna tankar, väcka upp sig själv.
Kroppen skakade till när hon reste på sig, sanden som fastnat i hennes päls skakades av. Hon tog ett steg bort mot vattnet, och elden darrade till lite när den märkte att dennes skapare gick bortåt. Hon gav den en blick, suckade igen och lade sig ner några centimeter åt sidan från den plats hon nyss legat på.

Hon var rastlös, men samtidigt ganska så lugn. Det var en konstig känsla, men hon var lite uttråkad.

Han hade blivit varm nu. Kanske inte helt torr. Men varm. Och det var huvudsaken. Men därmed såg han inte längre någon mening att stanna kvar. Ändå sitter han kvar. Ser på tiken när hon reser sig upp och går i väg en bit för att sedan lägga sig ner igen.
Öronen klipper till på hanens huvud. Kanske är det bäst att gå vidare. Han reser sig upp. Det rasslar till i kedjan om hans hals igen. Den himmelsblå blicken sveper ut över havet en stund. Det kalla stålgrå havet. Han borde ta sig inåt land. Lämna stranden bakom sig. Ja, det låter bra. Han tar några steg runt elden. Bort från tiken. Upp mot land. Dit han är på väg.

[Lulligt inlägg. Avsluta eller fortsätta?]

[Vi avslutar tycker jag ^^ Känns inte riktigt som.. om det kommer hända nått x) ]

Främlingen var på väg bortåt, och hon nickade bara ett farväl till honom och sa "Hejdå." Han hade väl ingen anledning att stanna, och hon hade ingen anledning att hålla honom kvar.
Elden spreds sig runt henne, bildade en ring av eld runt omkring henne. Den värmde henne, men skyddade henne även mot vad som kunde komma från utsidan. Sanden runt henne torkade upp direkt, och där hon var liknades som en sval ökendag.

Hon lade ner sitt röda huvud mot marken, suckade och blundade. Kanske hon skulle gå och lämna denna våta plats efter en kort liten tupplur. Inte för att hon var särskilt jättetrött, men ju tidigare hon somnade ju tidigare vaknade hon, det var bara ett faktum. Och natten skulle troligen komma snart, och hon ville vandra under natten. Inte för nån speciell anledning, bara att hon ville vandra under stjärnorna.
Ögonen slöts.

AVSLUTAT!