Han visste inte riktigt vad han gjorde där, om honan ville att han skulle gå kunde han egentligen göra det. Han ville bara inte se feg ut, som lämnar någons revir bara för att han var rädd för strid. Men han hade ingen anledning att stanna, det fanns många fler marker han kunde vandra på utan att träffa på en annan charrmvarg. Många fler platser där han kunde vara den som styrde tack vare sin charm.
Illusionen försvann, han släppte den helt och skogen blev som förut. Men när illusionen han nyss hållit försvann skapades en ny, som gjorde honom osynlig. Illusionen dolde doften, ljudet och synen av honom, gjorde så han var omöjlig att märka. Men han fanns där, smidigt klättrande bland grenarna. Ljudlöst, doftlöst, landade han bakom henne, lutade sig fram över henne och viskade med mörk, behaglig röst i hennes öra.
"Miss kanske vill att jag går...?" Hans röst bar med sig en liten retfull klang. Det var dags för honom att gå vidare, honan skulle inte gå att bryta igenom och få ut något av.

[Hehe, Zarec.. putsväck? Han börjar fatta att han inte får ut något av detta xD Och bara så du vet, hon kan fortfarande slå till honom om hon slår mot det håll hans röst är :D]

Hon håller hanen under misstänksam uppsyn. Släpper honom inte med blicken och kämpar med att hålla tillbaka den där känslan av att alltid vara utsatt. Aldrig känna sig säker någonstans. För även om känslor som sådant förstärks på grund av illusionen som hanen satt upp så har hon redan en gång tidigare lyckats undfly de känslorna. Och känna sig säker och trygg.
Efter en stund blir allt som vanligt igen. Ingen illusion. Men Violet släpper inte på garden. Hon hukar sig mot grenen hon sitter på och pälsen reser sig lätt och varje pälsstrå är förödande vass om man råkar komma för nära.
Mitt framför ögonen på henne försvinner hanen. Öronen stryker sig mer mot den lilla tikens svarta huvud och hon försöker få syn på hanen genom att röra på ögonen men inte försöka vrida på huvudet för mycket. Helt plötsligt hör hon hanens röst från bakom henne själv och pälsen reser sig helt upp likt igerkottstaggar och liten och smidig som hon är svänger hon runt på grenen och slår med utspärrade klor ut i luften åt det håll rösten kom ifrån. Hon tänker inte på att hon förmodligen träffar bara luft. Hennes sinnen är rubbade på grund av att hon inte känner någon som helst närvaro från hanen och att höra hans röst ur tomma intet kan få vem som helst att hoppa högt av överraskning. Violet är inte den som flyr av skräck eller liknande. Hon är en kaxig liten sak. Men hon smiter snabbt ut längre på grenen och hoppar sedan rakt ut i luften. Hennes klor får snart tag på en annan gren och hon landar i ett annat träd där hon sätter sig med ryggen tryckt mot stammen och morrar vildsint och surt.
"Stick härifrån". Fräser hon högt.

Vid slaget tappade han luften, kände hur blodet rann ner från vänstra sidan. Illusionen att han inte var där tappades i någon sekund, men återupptogs direkt. Allt man hade sett av det var hur han blinkat fram en gång och sedan försvunnit igen.
Med ett litet 'uh' landade han på marken nedanför. Lånsamt reste han sig, kände hur det sved till i magen. Han var inte van vid vanliga strider med vargar, och därmed inte van vid smärta. Men såret på hans sida gjorde inte lika ont som den rosas tortyr, och han försökte irriterat trösta sig med den vetskapen. Det fanns värre saker.
Tyst smög han sig bort till henne igen, upp i trädet. Han tänkte bara slå till en gång, sedan lämna platsen. Med ett smidigt, aningen stelare än förut, hopp kastade han sig osynlig fram mot henne, lät de vassa klorna gräva sig in i hennes päls när han slog till. Med ett vrål hoppade han undan, pälsen hade varit stenhård och kunde förknippats med nålar. Trampdynan var nerblodad, gick inte att gå på.
Han väntade några minuter, smög sig sedan fram till henne igen. Viskande i hennes öra än en gång.
"Du får som du vill, du sköna. Jag går."
Han hoppade ner på marken, utan att släppa illusionen av att han inte var där. Han vände sig bort från lövskogen siktade mot Numoorislätten. När han var så långt borta att han inte såg henne längre släppte han illusionen. Hans blod bland träden skulle troligen synas för honan.

[Zarec has left the building! Eller forest, haha ^^ Du får avsluta :) Zarec vågar inte fortsätta när hon är där xD]

Förvirringen av att inte veta var hanen befinner sig är hemsk. Något hon inte kan handskas med eftersom hon inte vet var han dyker upp näst. Men hennes slag träffade och det är hon glad för. Men slaget som är riktat mot henne får henne att tappa balansen från grenen. Men vig och smidig som hon är landat hon mjukt på alla fyra på marken nedanför. Hennes diamanttaggar har skyddat henne från större skada. Men det gör ont i sidan där hanens tass träffat henne. För hanen är ändå större än henne själv. Det ligger mer kraft i hans slag. Även om Violet's diamantkraft skyddar hennes skinn. Det var smart av henne att ha den kraften aktiverad under det här mötet. Och hon hoppas att hon aldrig mer möter på den där irriterande hanen. Hon morrar doft. Sedan springer hon iväg djupare in i skogen när hon är säker på att hanen inte längre är i närheten.

[AVSLUTAT!]