Hettan i Lavaöknen som för många är ourthärdlig är den plats The Dark Nation håller till. Denna döda och fruktande plats har en särskild plats i Diablos hjärta.
Där vulkanerna befinner sig har Diablo lagt sig till ro i en grotta där lavan sakta rinner nedanför den lilla klippan han vilar på.
Han har fått ro i många månader nu utan att vakna, detta är både bra och dåligt. Bra därför att hans kropp behövde vila upp sig & dåligt för den som kommer och väcker honom då hans hunger inte är något att leka med.
Men denna tidiga morgon väcktes han av att stora stenar ramlade ned på honom. Ögonen öppnades tvärt och ett fasansfullt morrande lämnade hans strupe. "...Att jag aldrig får ro.." Mumlade han för sig själv då han höjde huvudet för att se sig omkring i grottan.
Inget hade förändrats förutom att det låg mer stenar lite här och var från grottans tak.
Smärtan i ryggen hade ennu inte helat sig efter sin senaste strid.
Den tunga kroppen började röra på sig då hans ben sakta lyfte upp honom.
Med en smidig rörelse hoppade han ned från klippan, det skakade till i marken och lavan sipprade ut från små springor, men han gick sakta men säkert ut ur grottan utan att ens bry sig om lavan.
Trotts allt så var den en del av honom, så det var inget han fruktade.

På väg utifrån Lavaöknen flög en del fåglar förbli, men dessa små varelser skulle inte ens mätta hans lilltå.
Diablo gav ifrån sig ett jäspande ansiktsuttryck och stannade till för att sträcka på sig, konstigt nog hade han inte ens gjort det då han nyss hade vaknat.
Han kunde skåda Numoorislättens gröna gräs och de svala vindar som ruffsade i hans man.
Det var dags att försöka mätta sig själv, men med vad? Dessa varelser var så små men de fick duga för stunden.

Några få timmar efter låg han i det höga gräset och kalasade på ett djur som påminde om ett rådjur fast det fanns mycket mer kött och hornen var betydligt mycket större.
Doc fanns huvudet inte kvar, han hade dödat djuret genom att hålla fast bytet med klorna och slitit bort huvudet.
Han hade känt att han hade blivit betydligt svagare i kropp och muskler. För det gick betydligt mycket långsammare för honom att få bort huvudet än vad det brukar.
Dofter nådde hans nos, egentligen hade han inte tid för att bry sig om om någon närmade sig. Han var vrålhungrig och ogillade att bli störd medan han åt.
Men det fanns en doft där som fångade hans intresse en aning, en tik lukt. Han visste inte varför men raggen reste sig av sig självt.
Han hade iallafall snart ätit klart så han fick vänta med att utforska vem denne var, om honan nu inte hade hunnit sticka åt ett annat håll där han inte befann sig. Han var inte den typen som letade upp främlingar i onödan utan något speciellt syfte.

Bytet låg där bredvid honom och han tvättade sig likt en nöjd katt om sin käft.
Väntade på att främlingen skulle komma lite... Närmare...

Idag var en bra dag.
Solen sken, fåglarna kvittrade. Hon var på bra humör. Tassarna tog henne precis dit hon ville utan att hon behövde ödsla energi på att tala om för dem vart de skulle. I hennes huvud hade hon ingen aning. Fortfarande hyfsat ny på Numooris marker så var planen fortfarande att utforska så mycket av denna värld som möjligt. Och ack sådana underliga varelser hon träffat på vägen!

Azazel, vargen som luktade varg men som såg ut som ett lejon. Arko, vargen med lila horn! Och Lilith..
Hon suckade djupt.
En vackrare hona var svårt att få tag på. De hade gått skilda vägar och lovat varandra att träffas snart igen. Pheobe längtade tills den stunden de skulle återförenas. Höll hon på att bli kär? Ja, så var nog fallet.

Hon försökte fokusera på vägen framför sig, och väl tillbaka till verkligheten fick plötsligt allt en blek ton. Hungern slog henne. Hon insåg plötsligt att hon inte hade ätit på flera dagar och helt enkelt bara sprungit runt i det höga gräset på Numoorislätten och rätt och slätt gjort ingenting. Hur kunde hon glömma något så viktigt som att äta?

Hon vädrade i luften. Det var inte direkt något speciellt som fyllde hennes nos. Gräs, fåglar, vinden, jorden.. byte. Hon vädrade igen. Magen kurrade. Hennes sug efter mat fick henne att färdas åt luktens håll, hon till och med skyndade lite på stegen för att hinna dit innan gamarna hunnit dit och ätit allt. När doften var så stark att den var det enda hon kände stannade hon in och tassade försiktigt framåt, väl medveten om att andra förövare kunde finnas i närheten som ville åt samma sak som hon. Ju närmare hon kom desto närmare mot marken tryckte hon sig. Gräset dolde hennes profil helt trots hennes ljusgråa karaktär som inte direkt smälte in i landskapet.

Precis som hon hade misstänkt så kände hon doften av en annan varg. En hane, äldre än henne själv. Skulle hon gissa var han säkert bra mycket större och starkare än henne också, men vem var inte det nu för tiden? Nyfikenheten och hungern tog över, hon plötsligt stod hon bara några meter ifrån något som såg ut som en blandning mellan en varg, en bock och en noshörning.
Hon svalde.

Doften vart bara starkare och starkare.
Det kändes som om honan stod bredvid honom, ett morrande läte lämnade hans strupe och han reste sig upp sakta.
"Visa dig.." Morrade han fram och sedan med sade han med en sarkastisk röst "jag är inte farlig".

(Okej detta vart otrooooligt kort! Men ah, xD)

Skräcken som hanen satte i henne var stor. Hon stod stilla under tystnad och bara stirrade på honom, för rädd för att ens röra sig. När hon hade tänkt upp en bild i huvudet om ägaren till doften hade hon aldrig väntat sig det.. där.

Hon andades häftigt och kom tillbaka till verkligheten. Hade hon haft något i tarmarna så hade de tömts snabbt. Väl vid medvetande igen efter några blanka sekunder backade hon snabbt undan, på väg att springa åt andra hållet.

Tillslut fick Diablo syn på henne i gräset. Han log elakt och gjorde ett försök till att hålla henne fast med tassarna.
Han var fortfarande hungrig, och hon såg delikat ut!
Men han tänkte ändå 'tänk om hon är mor till små valpar?' Han vart stilla ett tag innan han gjorde ett försök till att trycka ner henne.

Hon försökte kasta sig undan, men hennes syn svek henne och hon misstog sig. Nu var hon fast i hans hårda grepp. Hon vred på sig som en oljad blixt och högg med sina nätta klor emot hans anlete. Dimman var inte långt där efter. Hon fyllde platsen tio meter åt vardera håll i hopp om att han skulle bli förvirrad och kanske släppa henne.
Dimman var kuslig på sitt sätt med att man kunde villa bort sig mitt på ljusa dagen.

Hennes klor vandrade snabbt och hårt över hans ansikte.
Han kände att det sved till och sedan hur blodet började rinna.
I raseri lutade han nästan hela sin tyngd till tassarna som befann sig på hennes revben i avsikt att bryta dom.
Det började komma rök ifrån hans nos som ett tecken på att snart skulle elden uppenbara sig i hans mun och grilla henne levandes!
Han var så besatt av att döda henne att han inte hade lagt märke till dimman som närmade sig, den var ogenomsynlig.
Åter igen lutade han sin kroppsvikt över henne, men han märkte inte för ens nu att han hade väldigt ont i sitt ena öga.
Han vela rygga tillbaks och skrika av smärtan, men han tänkte inte låta henne gå.. Så han gav ifrån sig ett vrål på plats med stängda ögon. Och det skulle kunna ha vart ett misstag...

Paniken var över henne. Hon kände adrenalinet pumpas runt i blodet, även om hon var fullt upptagen med att försöka fly från hans hårda grepp.
Hans ilska uppenbarade sig som en blixt över himlen när han, för att hämnas sitt skadade öga, lade all sin tyngd över henne. Hon kände hur bröstkorgen gav vika. Ett knak som var så öronbedövande och smärtsamt att det ringde i hela kroppen. Smärtan pulserade ut i hennes kropp, sekunderna kändes som timmar. Hon skrek. Skrek så hon trodde att lungorna skulle följa med. Smärta. Olidlig smärta. Hon slutade kämpa emot och fick spasmer i alla sina lemmar av vågorna med fruktansvärt lidande.
Andningen blev en börda. Varje andetag var en ansträngning. Det kändes som om lungorna fylldes med vätska och rethostan som följde efter var det värsta hon hade varit med om. Andetag. Hostattack. Smärta. Allt i en ond cirkel.

Han njöt av det här, detta var underbart.
Men tanken kom till honom att är det inte nog nu?
Han skakade bort den tanken och skulle just gräva in klorna i hennes bröstkorg då dimman var mitt ibland dom.
Den vart tjockare och tjockare lager för varje minut som gick.
Den första tanken var att han mist synen.
Men han kunde vagt se sina tassar och knappt hennes kropp, den var ju grå och smälte in i denna dimma.
Han kände att hon gav vika och slutade att röra på sig, hon rörde sig men det var inte mycket.
Han kunde känna under tassarna hur hennes hjärta dunkade.
Att känna att man tagit död på någon var en känsla som låg tätt intill hans hjärta. Den känslan var något speciellt, något värdefullt.
Han höll kvar tassarna i väntan på att hennes liv skulle ändas.

Om inte smärtan skulle ta död på henne, så skulle han definitivt göra det. Hon hade hört talas om vargar som gjort fantastiska saker när de varit nära döden. Hennes far hade kallat det att man fick en "adrenalinkick". Man kunde, trots att ha förlorat en stor mängd blod, eller kanske till och med en lem, ta sig ifrån det som hotade en.

Plötsligt visste hon precis.
Från de tre djupa sträcken hon hade över nosryggen spred sig ett isande kallt ljus som stack henne lätt i ögonen. Från botten av hennes hjärta kom krafter hon inte ens visste om att hon besatt, som om hon skulle kunna springa runt hela Numoori utan att stanna och utan att bli trött. Dimman löd hennes minsta vink, som om den kunde läsa hennes tankar. Hon sköt iväg smärtan in bakom en låst dörr i sitt sinne och kastade ut en våg av dimma emot honom. Hon högg emot hans tassar när hon var säker på att hon var väl gömd. Ur hennes strupe kom ett fasansfullt vrål, som om alla hennes förfäder pratade genom henne.

Hon kastade sig upp på tassarna och kastade sig emot hanens ansikte, siktade ännu en gång på ögonen. Hon högg och rev som ett vilddjur.

Då han trott att detta var slutet för henne hände något som han aldrig hade tänkt sig.
Dimman täckte henne, hennes kropp spändes och han kunde känna hur hon hade huggit honom i tassen.
Av ren reflex drog han bort tassen och tänkte slå till varginnan.
Men det skulle han inte ha gjort, hon kom på fötter igen som om hon inte ens var skadad.
Detta var ofattbart, hur kunde hon ha fått denna energi?
Hon var ju halvdöd för några sekunder sen!
Hennes klor träffade honom på kinden, och han öppnade käften för att försöka hugga tag i den, men hon högg och han siktade på hennes hals istället.
Detta skulle hon få ångra..

Kroppen kändes starkare, smidigare, snabbare. Det var underbart. Även om hon förstod att kroppen kunde vara henne ett ännu bättre redskap om hon inte fått revbenen krossade. Hon kände dem knappt. Det var otroligt.

Hans rörelser blev långsamma, som om hon var en fluga och han var hennes byte. Det var som om allt runt omkring henne var i slowmotion och hon rörde sig i normal takt. Men hon förstod att trotts denna nyvunna styrka så, om hon fick ett slag av en av hans tassar, så skulle det fortfarande vara ett dödligt slag.

Hon snodde runt honom och gjorde dimman så tjock så man skulle kunnat skära den med en kniv. Hon log. Äntligen någon form av övertag. Hon högg och rev honom vart än hon kunde komma åt.

Men lika plötsligt som det kom, så var det över. Märkena över nosen sjönk i ljusstyrka allt mer tills de försvann och var bara en klåda blott. Hon föll ihop på marken. Häftig andhämtning. Varför hade hon inte flytt när hon hade haft chansen? SMÄRTA.

Dimman var så tjock att han endast såg de lysande blå märkerna på varginnans nos.
Hon rörde sig som en orm, högg snabbt, rörde sig smidigt och var helt enkelt svår att få in en smäll på då hon skapat denna irriterande dimma.
Hennes käftar stötte ibland till hans hals, det stack till men han visste att det lika gärna kunde vara dödande hugg.
Men till hans fördel hade han ett inre kraftfällt som är väldigt svårt att bryta sig igenom.
Kraftfältet växer sig bara starkare och starkare ju starkare han blir.
Och man kan säga att hans kraftfällt bara har brytits en gång då han var yngre av en varg som var starkare än honom.
Så han brydde sig inte om hur många hugg han fick på halsen, så länge han inte kände den där väldigt smärtsamma känslan som uppstår när fältet spricker så var det lungt.
Lika fort som hon hade fått denna styrka ifrån försvann den, honan låg på mark med tunga andetag.
Han bestämde sig för att detta skulle bli det sista i denna strid, han skulle göra henne så illa att hon aldrig skulle kunna glömma bort denna smärta.
Han körde in sina klor i hennes sida och vände henne så att hon låg på mage.
Sedan höll han fast henne med klorna redo att göra henne illa.
Han lutade sig över henne och sedan.. Hade han börjat...

Om revbenens smärtfyllda vågor som vällde genom kroppen var den värsta smärtan hon någonsin känt så var det inte ens i närheten av vad hon kände nu.
Hon försökte smita undan, skrek, gjorde motstånd på alla sätt. Men så trängde han in i henne. Inte bara i hennes kropp, han gjorde intrång i hennes sinne, i hennes väsen. Och det gjorde ont. Hennes lemmar blev slappa så att hon låg orörlig på marken under en kort stund. Han hade tagit hennes kropp, men han skulle inte ta henne.

Han höll på längre än vad han skulle bara för att plåga henne, men stund klev han av och hukade sig bredvid henne och viskade "Må du dö av smärta, det skulle värma mitt gamla hjärta..."
Blodet från hans rivsår droppade bredvid hennes huvud, och under tiden han begrep sig på henne hade blodet befläckat hennes päls.
Han slickade henne på kinden och skrattade vagt innan han reste sig och tänkte lämna henne på plats..

Blodig och svettig låg hon stilla i gräset. Hon märkte inte ens när han drog sig undan. Hennes sinne var befläckat för evigt. Hon var.. smutsig. Hon kunde fortfarande inte först varför han hade en drift att göra så här emot henne, varför inte bara döda henne? Det hade varit så mycket lättare för de båda.
Det allra värsta var ändå att han hade befläckat henne med något som var värre än döden. En våldtäkt, som innebar att hon i framtiden kunde tvingas bära hans avkomma. Hon hatade det redan.

Mivria hade hört ljud och oro, och vädringen av blod låg tydligt i luften. Hon travade fort över slätten och ylade högt för att tillkalla hjälp av de som var i närheten om de skulle behövas. Hon visste inte vad som skulle möta henne där ute. Hon morrade högt och ville komma fram fortare. Hon ökade steglängden och det dröjde inte länge innan hon såg konturen av en enorm varg, en främling med doften av vargblod. Hon morrade och gav sedan ifrån sig ett högt skall för att tillkalla uppmärksamheten av inkräktaren. Hon vädrade snart en annan varg som verkade ligga utslagen i gräset en bit bort. Hon kunde inte se vem det var, men vetskapen att denne fanns där räkte för att Mivria skulle göra val till huruvida denna framför henne var välkommen eller ej.

Mivria laddade genast med månenergi i sin kropp, och hennes enda öga och trasiga måntatuering började lysa starkare.

"Varg, du inkräktar på fredliga marker som angränsar till Qu's och Cierzo's revir. Vi vill inte ha fiender här." Hennes röst var stark, mörk och bestämd. Hon tänkte inte tveka att anfalla honom trots hans storlek om det var vad som krävdes. Mivria hade slagits mot flertalet vargar av hans storlek tidigare och hennes otaliga ärr vittnade om hennes många tidigare strider som hon överlevt. Storlek skrämde inte henne. Hon morrade varnande och blottade sina tänder för att visa att hon menade allvar. Hon ville egentligen inte bara att han skulle fly och ge sig iväg, men med tanke på att hon inte visste om den skadade vargen var levande eller död så kanske det var bäst om han gav sig av. Hon önskade att fler Qu'are eller vargar från Cierzo kunde dyka upp och ge henne uppbackning, annars skulle hon få påbörja denna striden själv om det var strid han ville ha.

Diablo la en blick på denne främmande varginna.
Han hånflinade innan han yttrade sig.
"Jasså, Om ni vill att jag ger mig av så var det precis det jag hade tänkt göra"
Eftersom att Diablo var uppeldad och helt bortom sig då det gällde hans krafter så började marken spricka upp runt omkring varginnan.
Lavan var redo att äta~.

Sprickorna i marken omrking henne kom fort och det var inte svårt att gissa hans krafter. Mivria morrade ilsket och fäste hennes bärnstensgula blick på främlingen.

"Våga inte hota mig." Hennes röst var mörk hård och orädd, även om hon nu ändå blev nervös av att de andra inte skulle hinna dit i tid. Hon var inte stark längre nog att möta en sådan motståndare själv på egen hand.

"Vet du vem jag är? Jag är Mivria, måndotter av Qu, och snart kommer andra Qu'are att komma hit, och tro mig, du vill inte möta dem." Mivria må vara mindre i storlek, men hennes självförtroende var av en drottnings.

"Vår ledare vill du inte möta. Döda mig, och du har dödat dig själv. Han kommer jaga dig tills du ber Chaibos rädda dig och ditt patetiska liv. Det är så han fungerar, och det är hans mål." Hon sneglade på tiken som fortfarande låg orörlig i gräset.

"Och för vad du gjort mot henne, så förtjänar du inte heller bättre, patetiska ynkrygg."

Han skrattade grovt åt hennes ord.
"Jag bryr mig inte om vem du är eller om du tänker skicka dina lekkamrater på mig. Jag är inte rädd för något. Jag har gett Chaibos många liv, och jag skulle inte tveka att ge honom ett till."
Han var verkligen orädd, dagen då han dog skulle han falla med ett leende på sina svarta läppar.
Han slickade sig kring munnen och lät den slinka in igen i hans käft.
"Kom då, varginna. Jag ser på dig att du vill ha lite kul"
Han kunde inte hålla sig från skratt.
Om han hade haft lite mer vett i skallen hade han förstått att Mivria inte var någon att leka med.
Men nu var det så att hans ego och orädsla hade tagit över helt.
En smartare varg hade bett om ursäkt. Men Diablo är förblindad av ett evigt.. Mörker..

En grymtning lämnade den svarta vargen då han såg hur Qu's marker slets itu. Alla dessa inkräktare som förstörde deras fristad. Det var slut med det nu. Förgörelse. Det mörka ögonen gick från den ljusa tiken bort mot Mivria. Han klev ett steg närmre. Musklerna spände sig och det breda huvudet höjdes. Han stod endast ett fåtal bakom inkräktaren. För honom var det en totalt okänd varg, aldrig hade han sett denne innan. Men det kvittade. Ögonen fick en ljusare nyans utav blått, en kall atmosfär uppenbarade sig. Temperaturen sjönk onaturligt snabbt. Gräset blev till glimmande frost och skapade för tillfället en fuktig säker plats. Strax därefter uppenbarade sig en av hans mest kända drag. Isspjut rakt upp ur marken under varghannen. (Diablo)
- HAH, tänkandet tar dig inte långt. Du har ingen rätt till att tala på våra marker, på MIN mark. Du kommer inte komma långt.
Rösten var full av hat, blicken smalnade och käftarna blottade hans grova tänder. Damon var inte rädd, han vek sig inte heller för strid. Den andre hanen var dessutom inte mycket större än honom själv, och han var för självsäker på sina egna krafter. Han var tränad för detta i flera år. Han hade redan hunnit dräpa flera genom åren. Ingen skulle längre få nåd, ingen lämnade slätten levande. Inte utan ett straff från hans vrede och kraftfulla slag. Han skulle dö. Nu.
- Be eller dö!
Röt han slutligen och den muskulösa vargen flög mot den andra vargen genom luften. Käftarna brett öppna och han siktade sig in på ett dödligt bett. Hela tiden med kylan i hans beredskap.

Ylandet som skar igenom tystnaden fick den svartvita hanen att stanna upp, närmast frysa till mitt i steget. Det var alldeles för bekant, och ingenting han hoppades på att höra, hon kallade på hjälp. Utan att tveka så lät han skuggorna komplettera det vänstra frambenet så han kunde ta sig fram desto snabbare där han sprang över de välkända markerna. Han var turligt nog inte allt för långt ifrån platsen där vars ylandet kommit ifrån och han kunde snart skymta gestalterna av Mivria och Damon, samt en främmande varg, en stor sådan. Han visste att det måste ha hänt någonting ganska så allvarligt med tanke på Mivrias ylande, det rådde ingen tvekan om det. Han nådde fram till dem och stannade upp i närheten av Mivria, lät den skogsgröna blicken ta in scenen framför honom innan den fästes vid den ljusa vargen som låg ner i gräset en bit bort, doften och utseendet bekant. Pheobe. En morrning steg ur hans strupe och giftet rann till i munnen på honom. ''Du kommer ångra att du satte dina tassar här'' närmast väste han ut samtidigt som ett antal fysiska skuggspjut formades från de skuggor som frenetiskt svepte genom luften. När det kom till vargar han brydde sig om så fanns det ingen gräns för hur långt han gick.

Diablos ilska vart värre, marken sprack upp under honom då kylan kom. Kylan, han hatade den.
Det var nu flytande lava i sprickorna under honom.
Men även om det var det smälte dessa spjut inte helt.
Det var tack vare hans starka kraftfällt inom honom som spjuten inte kunde komma längre in i honom än en bit in på fältet.
Det smärtade, fältet hade trottsallt fått sprickor i sig. Men av lite smärta tänkte han inte böna och be om sitt liv för.
Denne muskulösa varg var påväg att flyga rakt på honom.
Han vände sig kvickt om och lyckades knappt undvika hans attack.
Det var på håret..
Diablos käft flammade upp och även denna lava började rinna som saliv ur hans käft.
Han var redo att hugga honom.

Detta som hände hade han inte räknat med, ytterligare en attack från en annan varg.
Då Diablo skulle anfalla Damon träffade spjuten honom i sidan.
Han kastades iväg men landade på tassarna.
Ennu mer sprickor i fältet.
Varför skulle det göra så förbannat ont när fältet sprack?
Det gjorde honom bara mer ilsken..
"Jag tänker inte vika mig för någon, Leken har ju precis börjat~" skrattade han lite vagt.

Mivria stod stilla kvar när hennes flockbröder kom. Hon slutade morra och såg bara mot främlingen när de andra genast började anfalla honom.

Man kunde se ett svagt leende i hennes kyliga ansikte som inte släppte honom med blicken.

"De är här nu." Mivria var glad om hon kunde lämna detta område utan att behöva strida själv. Hennes krafter var ändå svaga för tillfället.

Hon sneglade på den avsvimmade honan. Levde hon ens? Jo, hon tyckte att det kändes så, men livet rann ur henne. Hon behövde hjälp. Hon vände tillbaka blicken mot Diablo. Lava kom nu ur hans mun. En farlig kraft. Men Damon och Zoid borde kunna hantera honom. Om Leale skulle hinna komma skulle deras övertag bli ännu starkare, men det kunde bli så att hon kommer försent. Mivria skulel bli tvungen att prioritera. Hjälpa honan, eller slåss.

Hon flyttade sig nu från den platsen hon stått på, och väljer att försöka rädda tiken istället. Mivria gör nog mest nytta där kände hon själv i hjärtat.

Hon sprang fram till tikens sida. Hon levde. Hon buffade på henne för att försöka få henne till medvetandet. Hon började genast be högt till Duraneir om att han ska hela henne. Mivria behövde fokusera nu, för att göra något hon sällan gjorde, men som hon lärt sig av Damon - Hon började föra över av sin stärkande månenergi till den främmande tiken. Hennes liv var nu det viktigaste för Mivria att rädda, samtidigt som hon oroade sig för hennes flockbröder som hon älskade så. Och nu åter igen så fick de slåss tillsammans, som deras öde alltid verkade bli.