Det fanns ingen spärr längre, han hade endast anlänt för att mörda. Ett av hans bröders spjut träffade honom med en häftig kraft vilket fick den mörka vargen ur balans. Ett ilsket vrål lämnade honom. Det var inte Sleazoids fel, utan Damons. Hade han inte vart så naiv med vad han ville skulle han vara mer vaksam. Dock triggade ilskan honom bara mer. Han hungrade efter blod. Därefter slängde han en blick bort mot sin flockbror. Mitt i allt kaos gav han Sleazoid ett snett leende. Ingen fara, inga problem.. Han skulle tacka sin bror sen. Tacka för adrenalinet som nu hade stigit honom åt huvudet.
Även den främmande hannen, Diablo, verkade ha kommit ur balans dessa sekunder och tagit skada av Damons flockbror. Ännu mer tursamt var det att Diablo blev betydligt mer skadad. Nu hade han sin chans. Han skulle slita sönder den andra, bit för bit.
Hjärtlöst slog han upp det breda käftarna igen och siktade sig in på Diablo, slet tag i hans hals och drog med sig honom ner på marken där dom båda nu hamnade i. I stridens hetta tog han ett nytt grepp om den andres hals och tänderna pressades hårt samman. Han kunde höra ett nästan knakande ljud. Något sprack, det lät som tusentals glasskivor. Eller var detta bara något han nu inbillade sig? Var detta ens en verklig situation?
Den stora vargen tog sig klumpigt upp på tassarna igen. Morrningen var dov och pupillen vigde ut sig, gav ett intryck av svarta ögon. Hans kropp skakade nu och den skära tungan svepte över hans blodiga käft. Det var så länge sen han hade känt smaken av blod. "Jag kommer fortsätta jaga dig, även efter din död!" Röt han fram och slet återigen tag i Diablo, den här gången stod han ovanför honom framifrån, höll sitt grepp just runt om nacken. Med en hastig rörelse vred han huvudet, vänster höger, vänster höger. Flera gånger. Han slet i vargen som en livlös trasdocka. Nu hade tänderna slutligen brutit sig genom skölden, den som gett ifrån sig ett så härligt knastrande ljud. Men det var inte slut än, han ville slita honom i stycke.

OFF: Fick PP;a Diablo~

Med ett kraftigt ryck låg Diablo på marken tillsammans med Damon.
Han försökte att ställa sig upp men innan han visste ordet av det så hade hanen sina käftar kring hans hals.
Det lät hemskt från hans hals, kraftfältet hade gått sönder helt där i halsen och även bröst och huvud.
Diablos ögon spärrades upp, och han visste att detta var slutet.
Hela hans hals vibbererade och lät hemsk då han sa "Må du ruttna under mina tassar!"
Han slängde med huvudet och hans horn träffade Damon djupt och rejält på hakan.
Huvudet landade med en duns på marken..
Han kunde inte andas? Vad hade kräket gjort?!
Ögonen fastnade på strupen som Damon hade kvar mellan käftarna för ett ögonblick, Diablo vart rasande.
Men han kunde inte göra något annat än att ligga där och göra dödsryckningar.
Blodet forsade från hans hals, och han kunde inte hämta andan för att blodet hindrade honom.
Men det hade inte spelat någon roll, hans strupe var borta och kunde därför inte andas hur han än betedde sig.
Från hans käftar kom det en massa blod som var smyckat med en aning lava.
Han pinades i något som kändes som en evighet.
Men han kände att vilken sekund skulle detta vara över..
Och den sista tanken han tänkte den dagen var "Mina barn.. Förlåt mig.."
Hans ögon svartnade, hans hjärta stannade, och hans kropp vart livlös.

(Tillåtelse av Damon~)

Stunden var kommen, det var hennes tur nu. Hon kunde känna det i hela kroppen. Livet sipprade ut ur henne som vattnet ur två kupade händer. Men hon var redo. Hon accepterade det till och med.
Men så plötsligt kände hon sig stark, som om kraften kom tillbaka till henne. Hur kunde detta vara möjligt?
Hon öppnade ögonen. Framför henne såg hon en svart hona som var blind på ena ögat. Hon var vacker. Pheobe log. Hennes skyddsängel hade äntligen kommit. Men så mindes hon och föll i gråt. Och när hon väl börjat gråta påmindes hon om de brutna revbenen. Hon fräste och försökte få i sig luft, men fick inte tillräckligt mycket utan föll ihop och svimmade.
Hon öppnade ögonen några sekunder senare och såg på den svarta honan,
"Tack" sade hon, och svimmade på nytt.

Diablos ord ekade i hans huvud och han kunde känna en ilande smärta som senare försvann. Han kunde inte längre känna något alls. Smärtan hade förlamat honom. Den mörka vargen drog sig snabbt undan. Käftarna hade låst sig fast kring den andres strupe, vilket resulterade i att det hängde med i hans fart. Ljudet av kött som slets samman, blodet sprutade och fläckade ner hans mörka päls. Det var brutalt.
Damon sänkte halsen, andetagen var tunga och han grymtade enbart åt smärtan som kommit tillbaka. Han kunde känna hur blodet rann längst hans egna hals. Dock var det inte Diablos blod, det var hans egna. Fiende hade pressat sina horn precis under Damons käke och dragit en djup, grov linje. Tvärs över käken. Det tog emot att försöka låsa upp hans grepp kring strupen han höll kvar mellan sina tänder, det knakade och blodet rann. Frustrerat slängde han med huvudet, grymtade igen. Panik, panik, lugna dig. Ögonen flammade till av en röd nyans men försvann lika snabbt, sen hände samma sak igen och igen.
Trots smärtan lät han hatet ta över och han pressade då istället samman tänderna allt vad han hade och slet sönder köttet han hade dragit med sig från Diablo. Hannen var redan död, men det hindrade nu inte Damon för att gå fram och hugga tag ytterliggare en gång i den döda för att slita loss kött från hans kropp. Han hade glömt vad som skedde runt omkring honom, vilka som fanns på plats och varför han faktiskt gått till attack. Han ville bara övervinna smärtan nu, och slita av varenda del av den döde. Förstöra honom totalt.

Mivria märkte att hon började bli stabilare nu och hon hörde hennes tack till henne. Hon svarade dock inte eftersom att det inte lönade sig att försöka hålla ett samtal. Det var fortfarande ett gott tecken att hon vaknat till igen, men nu skulle hon behöva vila och återhämta sig. Hon var trött, och det var förståeligt. Mivria undersökta hennes skador, och utifrån vad hon såg så anade Mivria vad för fruktansvärda saker som hade hänt henne. Hon fick svälja för att hålla tillbaka ilska och tårar.

Hon reagerade och vände blicken mot de andra igen när hon hörde främlingens kvävda läten. det var en brutal syn framför henne.
"Jag varnade honom." Sa hon bara konstaterande för sig själv. Det hade hon faktiskt gjort. Hon hade ingen skuld till hans död. Men hon tyckte fortfarande att han förtjänade sitt straff. Mivria var inte bättre än någon annan med andra ord. Detta är vad Qu är nu mera. Brutalt skoningslösa mot de som vill dem och anda illa.

Hon tog några steg närmare, och såg hur Damon började förstöra mer av liket som nu låg där.

"Damon.." Sa hon först, men han reagerade inte. Hon såg på Sleazoid med orolig blick och vände tillbaka till Damon.

"Damon." Sa hon högre.

"Han är död. Låt det vara. Du gjorde vad du skulle. Han fick sitt straff." Hon blev orolig för Damon när hon såg dessa beteenden hos honom. Det var inte sunt, och hon önskade att hon kunde hjälpa honom. Hon vände sig mot Sleazoid igen.

"Tiken är svårt skadad. Han förgrep sig troligen på henne, men hon lever och jag tror hon kan klara sig om hon får livsviljan tillbaka. Jag tycker vi ska ta med henne tillbaka till Qu, vi kan inte göra mer för henne här."

Hon tystnade en stund, och lät blicken gå över till Damon igen. Väl medveten om att hon inte skulle ge order längre. Hon såg ner på tiken bredvid henne.

"Vad tycker ni? Hon har ont om tid."

(Tänkte att eftersom att Diablo är död så lämnar han detta roll~ Han kan ju inte göra något mer x))