Hösten kom alltid tidigt till flockområdet. Dimmorna började sänka sig ner över skogen och solen syntes allt mer sällan bland de blyfärgade molnen. Skogen blev mörkare, det regnade nästan varje natt och att hålla sig osynlig på marken blev allt svårare. Den mjuka, leriga marken lämnade vackra och tydliga spår. Zey-So gillade att ta sig fram på träden där det gick men även där kunde man ibland skymta märken från hennes skarpa klor när hon grep tag om någon hal gren. Karginnan höll sin väg till en harstig hon kände till. Här kunde man alltid stöta på en hare om man hade tålamod nog. Hon satte sig några meter från en håla och förberedde sig på att vänta. Hennes kropp blev genast osynlig. Tricket hon har använt flera gånger. Efter ungefär en halvtimme av stillasittande belönades Zey-So med en nyfiken hare som kikade ut, han måste tillhöra den andra generationen för han var fortfarande ganska smal. Nyfiken och oförsiktig. Haren tog några osäkra skutt och vädrade efter rovdjursdoften som skrämde honom, men eftersom han inte kunde se något direkt hot antog väl han att det bara var ett färskt spår. Zey-So's utfall var snabb och noga uträknad. Ett hårt bett över nacken och haren gav inte ens ifrån sig ett ljud. Karginnan släppte osynligheten och med graciösa kattlika rörelser rörde sig hemåt mot lyan. Hennes sökningskraft sa åt henne exakt var hennes yngsta dotter befann sig. Hon kunde inte ha fel.

Den lilla valpen hade legat tryckt mot lyans golv och väntat när mor gav sig iväg. Men ligga stilla är inget kul. Svansen hade börjat svepa vilt från sida till sida bakom henne. Öronen hade börjat röra sig fram och tillbaka och det hade börjat darra i nosen. Nyfiken och äventyrslysten hade valpen rest sig upp och smugit fram till lyans öppning och kikat runt hörnet. Allt såg stilla och fridfullt ut när valpen tog ett steg ut och såg sig omkring. Ensam var aldrig kul att vara men det fick hon finna sig i till och från. För mor kom alltid tillbaka.

En fjäril flyger förbi och valpen rycker först överraskat till men börjar sedan glatt att jaga fjärilen. Valpen tar ett skutt fram men Fjärilen väjer åt sidan. Valpen svänger runt och skuttar efter fjärilen men denne flyger upp i en båge för att sedan sänka sig närmare marken en bit bort. Valpen rusar fram och skjuter från med benen och hoppas fånga fjärilen denna gång. Men fjärilen flyger orörd iväg. Valpen stannar upp och ser efter fjärilen som sätter sig på en buske en bit bort. Valpen sjunker ner mot marken. Försiktigt och valpklumpigt smyger hon tyst närmare. Nära... nära... Fjärilen sitter fortfarande kvar. Valpen skjuter ifrån med bakbenen och hamnar i busken med ett pip. Fjärilen hade lämnat busken innan valpen slagit ner där och flög nu iväg.

Buttert försöker valpen trassla sig ur busken och lägger sig sedan platt på marken och ser bort mot lyan.

Zey-So kunde känna hur Nagini rörde sig i närheten av lyan men lämnade inte det säkra området. Hon närmade sig lyan och passade på att bli osynlig för att smyga sig fram och se vad hennes dotter har för sig medans hon är borta. Dottern jagade en fjäril, Zey-So förvånades över att det var fjäril så sent på sommaren och några minuter så såg hon på och tyst hejade på dottern när hon smög sig fram. Ett hopp och Nagini flyger graciöst in i buskarna. Karginnan följer fjärilen med blicken när den seglar upp mot trädkronorna innan hon vänder ögonen mot valpen som tar sig ut ur snåren. Med ett lätt suck låter hon osynligheten släppa och lägger haren på marken.
"Nagini! Mat!"

Mor dyker upp ur tomma intet och ovan som valpen är vid just det så rycker hon till men är snabbt på benen och skuttar glatt fram till mor. Svansen viftar vilt bakom henne och den röda blicken fäster sig på mor.
"Já há saknat dej, mamma" Säger den lilla valpen på sluddrigt och ofullständigt valpspråk. Hennes röst är ljus och klingande och hela kroppen visar att hon är löjligt glad över att mor är tillbaka igen. För hon är beroende av mor då hon är så liten.
Valpen smyger fram mot den livlösa haren och morrar busigt när hon börjar dra i dess skinn. Hela tiden viftar svansen vilt bakom valpen.

"Jag har" rättar hon automatiskt dottern och slickar henne ömt över öronen. Hon låter dottern äta sig mätt först innan hon stillar sin egna hunger. Dotterns äkta glädje över att se henne hemma igen roar Zey-So och hennes svans viftar glatt i takt till dotterns. Nagini börjar närma sig åldern då krafterna börjar långsamt visa sig, hon mindes att Sheali väldigt snabbt började visa krafterna och samma sak med Jenova. Zey-So önskade sig dotter så klart osynlighetskraften, den har alltid hjälp henne själv och såklart eldkraften hon visste Naginis far ägde. "Du har inte provat ta reda på vilka krafter du har, Nagini?" undrade hon när valpen ätit klart

Nagini mumsar i sig av harens kött. Efter en stund tappar hon dock koncentrationen på maten och börjar trippa runt kring mor och nosar på marken. Mors viftande svans vinner valpens fokus denna gång och med ännu ett busigt morrande tar hon ett skutt och nafsar efter mors svanstipp. Valpen skuttar fram och tillbaka för att försöka fånga mors svans. Det är svårt att fånga något som rör sig så.

När mor talar tappar valpen intresset för jakten och trippar fram förbi mor. Hon ser frågande på mor samtidigt som hon sätter sig ner.
"Já vet inte". Säger hon och tippar huvudet på sne. Hon vet inte hur hon ska göra. Svansen fortsätter vifta vilt bakom henne.

Zey-So granskar hur mycket av haren Nagini har ätit upp och rynkar på pannan.
"Fortsätt att äta, du har ätit för lite, om du äter mer så blir du starkare och dina krafter visar sig snabbare."
Hon vänder huvudet och håller svansen högre upp för att inte valpen ska nå den. Valpens rubinfärgade ögon leder till tankar på att Nagini kanske äger eldens kraft. Fadern hon valde ut åt henne hade dessa krafter. Vilken lycka det skulle vara om Nagini också fick den destruktiva kraften. Svår att handskas med en ger ett otroligt skydd när man kan hantera den.
"Du har inte försökt att gömma dig på samma sätt som jag?" Karginnan blev osynlig några sekunder och sedan synlig för att göra en demonstration för valpen. "Försök. Blunda och tänkt dig att ingen ska kunna se eller hitta dig men göm dig inte någonstans. Bara tänk att ingen ska kunna hitta dig"

Lydigt går hon tillbaka till haren och äter lite till. Hon tuggar och sväljer och äter lite till. Valpen ser upp på mor när hon talar igen och studerar sedan platsen där mor försvinner ur tomma intet. Valpen tycker det är en sådan cool kraft. Att bara försvinna sådär. Svansen viftar glatt bakom henne.
"Okej". Säger hon och sluter ögonen och försöker göra som mor förklarar. Gömma sig. Försvinna. Ingen ska kunna hitta henne. Hon känner något röra sig inom henne. Lite som en närvaro som hon är van vid och i vanliga fall inte tänker på. Men ingenting syns utåt. När valpen öppnar ögonen igen är det som en skugga lämnar ögonen. Som om något satt sig där medan hon ville gömma sig och nu när ljuset kom tillbaka så försvann det snabbt och satte sig i säkerhet igen. Valpen ser på mor.
"Försvann já?" frågar hon glatt.

När större delen av haren är uppäten är karginnan nöjd. Nu kommer dottern vara mätt ett bra tag. Fundersamt ser hon på dottern när hon försöker göra sig osynlig, dottern försvinner inte men Zey-So tycks nästan ha sett något hända. Något hon kände igen och träffade på hos sin dotter Sheali.
"Nej..Men.."
hon funderar.
"Försök att få upp din skugga från marken" beordar hon och nickar mot valpens skugga som ligger under hennes tassar.


(är det inre eller yttre skugga hon har? För yttre är väl den man kan se, inre är mer känslokontroll där?)

Valpen tippar huvudet på sne. Få upp skuggan från marken? Hon ser ner på sin skugga. Hur ska det gå till? Skuggan kan röra sig med henne men kan den lyftas från marken? Det låter lustigt. Tänk om det fungerar?

Hon försöker koncentrera sig på skuggan. Hon sitter så länge och huvudet tippar lite från sida till sida då och då när hon ändrar tankarna för att försöka få skuggan att röra på sig. Men inget händer. Valpen ser upp på mor igen.
"Inget hände". Säger hon och ser lite ledsen ut. Hon vill göra framsteg och göra mor glad. Men hon vet inte hur hon ska göra.


[Hon har inre mörker. Men funderar på hur det ska utvecklas. Funderade lite på yttre mörker förut men kände att det kanske inte riktigt känns passande. Dels för att hon har eldkrafter med. Tänkte liksom en yttre och en inre kraft. :3]

"Ingen större förlust" viftar honan bort valpens misslyckande. "Betyder att du har någon annan sorts kraft helt enkelt." hon blickar med ena ögat åt henne och ler. När krafter utvecklas är det livsviktigt att inte tappa självförtroendet. När Zey-So upptäckte sin egna kraft var det just på grund av att hon inte trodde att hon skulle misslyckas med det. "Vad känner du själv, vad är det som kallar dig mest? Kanske eld? Du gillar ju värme så eld kanske är ditt? Försök att tända på något"


[kanske den kraften kommer Zey märka av när hon känner främmande känslor inom sig, typ sorg eller något och förstå att det är Nagi's verk]

Svansen börjar vifta glatt igen när mor kommer med uppmuntrande ord. Valpen tyckte det verkade lustigt med att försöka lyfta skuggan i alla fall. Det kändes inte alls som något som skulle fungera.

Eld? Ja, valpen föredrar värme. Det är mysigt. Men att tända på något? Det låter läskigt. Valpen sänker blicken och ser ner på resterna av haren. Det är skinn och ben kvar. Kan man tända eld på det? Eld? Mor verkar tro att det är något som valpen ska kunna. Men vad är eld? Det är varmt. Värme. Det känns varmt. Det är en skön känsla. Valpen tycker om värme. Kan hon flytta över värmen på harskinnet? Går det. Hon koncentrerar sig och försöker se värme i skinnet.

Skinnet börjar ryka och en liten gnista slår liv. Valpen hoppar överraskat till och ger ifrån sig ett pip och tar några snabba steg till mors sida och gömmer sig där.

[Ja. :3]

Zey-So ser hur dottern stirrar ner på harrester. Nagi verkar fundersam och tankefull. Plötsligt når en skarp doft av brända hårstrån kargens nos och när en liten gnistra glänser till piper dottern, avbryter elden och med enorm snabbhet gömmer sig bakom modern. Zey-So vänder förvånat blicken mot henne, blir osynlig, reser sig upp och ställer sig bakom dottern innan hon låter osynligheten släppa. "Men vad blev du rädd för? Det var ju jättebra gjort. Förstår du inte det? Nu vet vi att din kraft är eld!" Zey-So är lycklig, dottern fick den mest destruktiva kraften man kan få. Hon börjar spinna och stryker pannan och kinden mot Nagini's ansikte som en katt innan hon varsamt slickar dottern över ena örat. "Hur känner du dig? Trött eller vill du försöka igen? Kom ihåg att elden är från och med nu din bästa vän. Du ska inte vara rädd för den men du ska inte heller släppa kontrollen. Det är viktigt att du metodiskt lär dig att kontrollera den oavsett vilket humör du är på. Vi vill ju inte starta skogsbrand här, eller hur?"

Mor försvinner och en ensam kyla smyger sig på. Valpen ser sig förvirrat omkring. När hon hör mors röst bakifrån vänder valpen på sig och ser upp på mor. Gnistan hade överraskat henne. Hon blev inte rädd. Det var rätt kul faktiskt. Svansen börjar vifta igen och ett leende spricker upp i ansiktet.
"Dé vá kul!" Säger hon glatt och sluter ögonen och besvarar den ömma beröringen mor ger henne. Det vibrerar i hennes eget bröst när hon hör mors spinnande. Sedan gäspar hon stort. Elden är nu hennes bästa vän? Hur då? Valpen lyssnar uppmärksammat på mors ord och nickar för att bekräfta att hon förstår. En till gäsp smyger sig på. Sen skakar valpen på huvudet när mor säger att vi vill inte skapa en skogsbrand. Nej, det är inte bra. Det är dåligt. Väldigt dåligt.

"Jag kan tänka mig" log hon och sträckte på sig, öronen på kargens huvud rörde sig och hon noterade valpens gäspande.
"Dags att vila, kanske? Nu får det räcka med äventyr för idag"
Karginnan nickade åt lyans håll och reste sig upp för att leda iväg sin trötta dotter.

AVSLUTAD