[Reserverad för Tocho.]

Det värkte i kroppen som var täckt av öppna sår. Blodet rann inte längre, men det hade runnit kraftigt. Det syntes då de hade levrat sig, vilket fick pälsen att vara tovig och ful. Ena frambenet kunde inte användas då det var brutet och revbenen var även dem knäckta vilket fick den högra sidan att bukta inåt på ett otäckt sätt.
Det var krigsskador.
Enda sedan kriget tagit slut hade Kaiito undrat över hans plats i världen. Och ju mer han funderade på det, desto mer började han tvivla på att den var här. Och inte bara för att kriget kanske hade tagit mycket av hans krafter och hans livslust, utan också för att denna plats nu innebar att han var tvungen att vara nära den varg han så gärna ville undvika och glömma bort. Kunde han leva på detta vis?
Han hade ställt sig den frågan många gånger under en krot tid, och svaret var nu så gott som självklart. Det var därför han var tvungen att söka upp sin ledare.
Det var med tunga steg, ovanligt för den annars stillsamma och lättfotade Kaiito, som han rörde sig framåt mot den plats där han visste att Tocho vanligtvis befann sig. Han hade inte riktigt kommit på vad han skulle säga, hur han skulle formulera sig. Men han tänkte låta orden komma som de kom. Det var lika bra, istället för att planera allt för mycket.

[Skumt, men aja... Hehe ;D]

Tocho hade nyligen kommit hem från kriget och även om hans skador såg ut att vara äldre så var de ännu inte läkta. Han sparade på sina krafter ifall någon fler skulle behöva helas. Mycket hade han haft att tänka på och det hade fördunklat hans sinne. Han låg med huvudet på tassarna och ögonen slutna. Tanakrna virvlade i hans huvud. Både positiva och negativa saker som hänt.

(kort men men...)

Slutligen fann Kaiito sitt mål. När blicken lades på den mörka ledaren så kände han hur han först slappnade av en aning. Sedan blev han ännu mer spänd. Hur skulle denne reagera på orden som skulle komma ur hans mun?
- Tocho...
Rösten var aningen raspig, inte lika ung och outgrundlig som den brukade vara. Kanske var det så att kriget hade gjrt honom några år äldre, åtminstone mentalt. Det kändes i alla fall som det i kroppen som värkte så fort han tog ett steg. Men smärtan hade han inget emot, han hade själv valt att delta. Det enda han önskade var att han framben skulle läka så att han kunde använda dem alla fyra igen. Men det kunde ta allt för lång tid...
- Jag skulle behöva några ord med dig.
Det slog Kaiito att han inte hade sagt någon hälsning. Men spelade det någon roll? Kanske det var oartigt, men att hälsa var definitivt inte det viktigaste han hade att göra just nu.

Tocho öppnade de isande blå ögonen då han hörde stegen och satte sig långsamt upp. Han kände först doften av vargen. Han kände igen den och slappnade av. Snart kom den brune inom synhåll och Tocho nickade kort som hälsning. Då hanen talade hade han en annorlunda röst. Något hade hänt honom under kriget. Han hade mött Violet och anade sig till vad han ville ha sagt. "Du kan tala med mig om deet är något som tynger dig Kaiito." Han talade lungt och lade huvudet lite på sned. "Jag tror jag vet vad du vill tala om också." Det fanns ingen som helst ilska eller aggression i hans röst. Bara lugn.

Det var något med Tochos sätt som hade en lugnande inverkan på Kaiito. Nog för att han redan kände sig väldigt avtrubbad från världen, men fortfarande var han nervös inför det han skulle säga. Dock verkade det som att ledaren redan anade, men det spelade ingen större roll. Kaiito var fortfarande nervös, han behövde få det ur sig.
- Efter kriget... Har jag inte riktigt varit mig själv. Striden och allt blod som spilldes... Det var lite som en väckarklocka för mig. Det var något sådant som jag inte ville bidra till eller vara med om. Det fick mig att fundera mycket över själva livet och min plats i det.
Han tystnade. Blickande hade sökt sig ned till marken. Han drog ett andetag, ett djupt. Samlade sig för det han skulle säga. Och så lyftes blicken och de blåa ögonen så rakt in i ledarens.
- Jag känner inte att jag hör hemma i Cierzo.
Så, nu var det sagt. Vad skulle Tocho nu göra? Men någon reaktion hann Kaiito inte vänta in då nervositeten fick honom att åter börja tala.
- Jag har flera goda anledningar till att känna på detta vis, bland annat kriget men det gäller även en annan väldigt känslig sak. Dock talar jag helst inte om den, vilket jag hoppas du förstår...

Tocho betraktade Kaiito och lyssnade lugnt på honom då han talade. Lät honom tala ut och sedan då han blev tyst nickade Tocho. "Cierzo är ett hem och man ska känna sig hemma här. Känner man att denna plats inte är det hemmet så är det inget som tvingar dig att stanna." Han suckade kort. "Detta krig var meningslöst, dock hade jag gett ett löfte till Mivria och det löfte kände jag att jag måste hålla. Tyvärr drogs flcoken in i detta också och det har orsakat flcoken stor smärta..." Han reste sig upp och gick närmare Kaiito. Inget hotfullt fanns i hans sätt och hur han talade var lugnt om än sorgset. "Oavsett orsak min vän så behöver du inte tala om detta om du inte känner för det. Cierzo kommer alltid finnas öppet för dig om än bara som en vänligt sinnad flock och som vänner. Du kan med lugnt hjärta söka den plats som är ditt hem Kaiito" Han visste att Violet och Kaiito var vänner. "Du kan komma och gå här i fred så länge du inte tänker utsätta flocken för fara" Han log vagt mot den bruna hanen. Han skulle inte känna något agg mot Kaiito för att han inte längre kände sig hemma i denna flock p.g.a de val Tocho gjort.

Kaiito lyssnade på varje ord som sades. Och han kände en lättnad när han hörde orden som kom ur ledarens mun, då de inte alls var dömande utan snarare förstående. Kankse var det därför han hade valt att följa Tocho från första början, han som vanligtvis såg alla andra vargar som främlingar som inte alls var att lita på.
- Din ord är verkligen... välbehövliga. Jag är tacksam för att du förstår mig, och också för att du inte kommer att hysa något agg emot mig i framtiden.
Det var han, verkligen. Kaiito hade väntat sig så många värre svar under den tid han hade letat efter ledaren så han kunde inte räkna dem. han var verkligen glad över att detta var vad han fick höra, för han behövde det. Han behövde veta att det var okej, att han fortfarande var välkommen ifall han ångrade sig och att ledaren förstod. Det var nog det viktigaste, att han blev förstådd. Det var nog något som han hade längtat efter under hela livet.
- Och jag skulle aldrig utsätta Cierzo eller någon av dess medlemmar för minsta lilla fara. Jag kommer att minnas er som en familj, och en bra sådan. Jag önskar bara att omständigheterna hade varit annorlunda.

Tocho betraktade den bruna hanen och lade huvudet lite på sned då han lyssnade. Sedan log han vagt men vänligt mo Kaiito. Han hade aldrig känt att han skulle hysa agg mot någon om de inte längre kände att flcoken var rätt för denne. "Jag kommer inte hysa agg mot dig Kaiito utan se dig som en vän" Han lade huvudet lite på sned. "Ja jag önskar också att vissa saker inte hade hänt men det som har hänt går inte att förändra nu. Du är alltid välkommen hit igen om du skulle känna att flocken ändå är ätt ställe för dig" Han betraktade den skakade bruna hanen och klippte lite med öronen. "Ska jag hela de värsta skadorna åt dig Kaiito? Mina krafter är inte vad de borde men något bör jag kunna göra för dig"

Kaiito nickade emot honom, tvingade fram ett litet leende som ett tecken på tacksamheten han kände över ledarens ord. Eller kanske det var mer passande att säga Tocho nu, eftersom att den svarte hanen inte längre var hans ledare direkt. De hade kommit till en gräns där de sade farväl, och sedan skulle Kaiitos medlemskap i flocken vara över och därmed också Tochos ledarroll över Kaiito. Det var egentligen lite sorgligt, Kaiito hade funnit mycket av det han hade sökt efter i Cierzo. Men inte allt, och vissa saker hade blivit allt för komplicerade för att han skulle kunna klara av det. Han behövde komma bort, det visste han väl.
"Mitt framben... Utan det kan jag varken vandra eller flyga." Han lyfte benet som hade knäckt efter hans fall från luften i kriget. Han hade lika gärna kunnat dö, men han hade haft tur. Han hade klarat sig med endast en lindrigare fraktur. Vissa skulle kanske säga att han borde vara lycklig. Han höll inte med dem.

Han gick fram till hanen och såg på benet då denne höll fram det. Han satte en tass mot det och slöt ögonen. För honom var en benfraktur inget svårt att hela då han hade ben som kraft också så det gick rätt fort att få sprickan att sluta sig och smärtan att försvinna. Han kunde hela mer men om Kaiito inte bad om det skulle han inte tvinga på honom det.

Han backade undan då han helat benet. "Så nu borde det vara bättre" Han lade huvudet lite på sned. "Tveka inte att be mig hela andra skador Kaiito. Även om du inte är en el av flcoken längre så är du ändå en vän"

Kaiito skakade lätt på huvudet då han hörde Tochos ord.
- Det är mycket vänligt av dig att erbjuda det, men jag klarar mig. Vissa skador får man av en anledning och inga av de jag har är direkt livshotande. Så jag tror att jag låter tiden läka dem.
Han var nöjd med det beslutet, för han ansåg att det inte skadade honom att ha kvar alla de många sår som prydde hans kropp. De hade dessutom läkt till en viss del, vilket visade att han skulle klara sig bara han hade uthålligheten till det. Ja, han var säker, han skulle klara sig.

Tocho backade undan då hanen talade och nickade. Accepterade hans åsikter. Han såg på Kaiito och suckade lite kort. "Du kommer bli saknad Kaiito. Me jag önskar dig lycka till i framtiden och att du finner den plats där du hör hemma" Han såg på hanen och log vagt men vänligt mot denne.

Kaiito nickade och besvarade leendet som ledaren gav honom. Han uppskattade verkligen Tocho som person, aldrig hade han mött en varg som honom. Han var en av de vargar som Kaiito skulle komma att sakna mer.
- Tack. Jag önskar dig och flocken detsamma.
Han satte ned benet i marken, prövade stödja på det mer än han tidigare hade vågat. Det bar hans vikt utan problem och han log återigen kort mot ledaren som tack för att denne hade helat honom. Det var verkligen behövligt, utan frambenet hade det varit svårt att ta sig fram och han hade en lång vandring framför sig.
- Vi kommer säkerligen att träffas igen då tiden är rätt, men tills dess får du ha det så bra. Adjö, min vän.
Några ögonblick stod han kvar och såg på ledaren, sedan vände han sig stillsamt om. Tog några snabba steg fram, vilka övergick i ett språng och ögonblicket senare seglade öronen upp mot himlen påväg bort från Lövskogen.

[Sådär, då får du avsluta ^^ Såg ingen anledning att dra ut på det så mycket mer, haha. Kaiito har mycket att göra ;D]

Tocho lyssnade på hanen och han nickade. Han stod dock kvar och betraktade hanen då denne vände sig om och gick in i skogen. Lite tung till sinnet över att ha förlorat en flockbro och vän men samtidigt visste han att de skulle förbli vänner.

(Kort men AVSLUTAT)