"Tren?" Ceylons röst var tunn av undran och förvåning. "Är det.. Är det du?" Stäppvargen tog ett långsamt steg åt den främmande, eller möjligtvis inte främmande, vargens riktning. Denne stod med ryggen åt honom, stirrande ut i tomma intet som i trans. Han fick inget svar. Ceylon harklade sig lätt, tog ännu ett steg mot den andre, harklade sig lätt. Hade den andre inte hört honom? 
  "Tren?" Han svepte på svansen lätt även om den andre inte ens såg åt hans håll, som en osynlig uppmuntran till vännen. En lätt bris förde med sig den andres doft. En plötsligt våg av deja-vu sköljde över honom. Åh, jo - det var hans vän. Ceylon hade gott minne. Det var många, långa år sedan han träffat barndomsvännen. Det hade varit en stressfull period av hans uppväxt. Naro, Ceylons fader, hade precis dött av sjukdom och Soleia och valpen Ceylon hade lämnats att klara sig själva. Det hade inte varit ett problem, Soleia var en god moder och kunde givetvis klara sig själv. Dödsfallet hade dock fört med sig en stark längtan att lämna Solstäppen hos den vuxna honan, och när hon väl bestämt sig för att ge sig av hade det varit med hast. Han hade aldrig haft tillfälle att säga hejdå till sin lekkamrat. Där en dag, borta nästa. En natt och de var många långa sträckor ifrån lyan där hemma. Hemma? Ja.. på något sätt skulle Stäppen alltid vara just det, hemma. Det hade känts precis lika familjärt att ge sig ut på stäppen tillsammans med Kilah som det var att vandra de heta vidderna ute på Sienna. Han saknade det, ibland, hettan. Resan med Kilah hade givit honom otroligt mycket, och han hade aldrig ångrat beslutet att följa med henne, men ibland.. ja. Vissa ränder gick helt enkelt aldrig ur.
  När Ceylon såg på den gamla vännen, som fortfarande inte rört en min, hade han först känt en gammal bortglömd känsla, samma känsla av barnslig lekfullhet som tog honom tillbaka till den där tiden på Solstäppen när duon spenderat timme efter timme att utforska, brottas i gräset, kasta sten i bäckar och jaga fåglar så de vilt flaxade iväg åt alla håll, upprört kvittrande. Nu, hade känslan bytts ut mot någonting helt annat. Oro. 
  "Tren?", uttalade Ceylon igen, långsammare den här gången. Den gråspräcklige gestalten rörde sig fortfarande inte. Den stirrade ut i tomma intet, lika stilla som en staty av sten. Han hade nästan börjat misstänka att det faktiskt VAR en staty, om inte den lätta brisen hade spelat i den andres päls och fört med sig doften som han mindes så otroligt klart som just hans. "Hör du mig inte?"
  Fortfarande inget svar.
  Ceylon höjde lätt på huvudet, öronen osäkert bak mot hjässan, innan han ytterst långsamt började ta sig runt den andre. Han höll ett avstånd på ett par meter mellan de båda, såg hur det ändrade perspektivet visade mer och mer av Tren innan han äntligen kunde se den andres ansikte. De grå ögonen var öppna. De blinkade inte. Ceylon positionerade sig framför vännen, fortfarande en bit ifrån, inspekterade de välkända ansiktsdragen. De hade båda varit bara valpen sist de sågs, ändå.. han var sig så lik. 
  Stäppvargen slickade sig osäkert på nosen, sänkte huvudet och tippade det lätt på sne. Oron blossade nu upp rejält. Vad hade hänt hans gamla vän? Ett lågt skall lämnade honom, och sedan ett ännu högre. Fortfarande ingen reaktion. Skrämd frustration började stiga inom honom, då han tog ett steg framåt, ett åt sidan, sedan ännu ett framåt - trampade gräset platt under tassarna.
  "TREN? Hallå? Hör du mig inte? Blodiglar och brännässlor, svara mig!" I samma ögonblick tog Ceylon ett sista steg fram, höjde sin högra framtass och knuffade ytterst omilt till vännen. 
  Tren vacklade kraftigt åt sidan, och såg först ut att vara på väg raka vägen ner i gräset med nosen före. Ceylon backade undan, undrade vad i hela friden som försiggick - innan han stannade upp som fastfrusen då den andre äntligen, äntligen, satte ut ett framben för att rädda sig från fallet och blinkade frenetiskt över ögonglober som såg alldeles för torra ut. Vännen andades ut, ett torrt och väsande andetag, hostade till. Trens bröstkorg hävdes, upp, ner, upp ner, som om han precis sprungit flera mil när han i själva verket stått som fastfrusen under hela mötet. Vännen stirrade ner i marken, flackade lätt med blicken.
  ".. Tren?", uttalade Stäppvargen, silkesmjuk i rösten. Så fort orden lämnat honom ryckte den grå till, och fäste bleka, runda ögon på honom. Ceylon sänkte huvudet, andades lugnt. "Så, så- jag är inte här för att skada dig. Känner du inte igen mig?", insåg han plötsligt. 
  Tren hade blivit helt tyst. Andetagen var normala, och plötsligt så var det som att den märkliga händelsen aldrig skett. Som genom ett trollslag sprack Trens välkända ansikte upp i ett enormt leende. Ögonen glittrade av glädje. De både svepte prövande på svansen, först långsamt, sen allt våldsammare.
  "Ceylon? Är det du?", sade vännen. Den grå kastade sig mot honom och de förenades i en klumpig omfamning.
  "Ja, ja, min vän. Det är jag. Det var så länge sedan..", svarade han. Rösten var målad i samma oro som förut, om än något varmare nu. "Är du okej? Jag menar.. Du.. hörde du mig inte?"
  Tren drog sig tillbaka tillräckligt för att kunna se Ceylons ansikte, tills de skiljdes åt igen. Han höjde undrande på ögonbrynen genom leendet som inte riktigt tycktes vilja lämna honom.
  "Hörde vad?"
  "Du måste ha hört mig. Jag talade till dig flera gånger, eller jag försökte iallafall. Skällde, till och med. Vad hände? Är du sjuk?"
  Tren såg undrande på Ceylon, skakade bara på huvudet. Ceylons leende dog ut.
  "Jag vet inte vad du pratar om, Ceylon. Du dök ju precis upp från ingenstans - jag förstår inte att jag inte märkte att du var i närheten." Trens undrande min byttes plötsligt ut till någonting väldigt mycket mer lättsamt, då han återigen log, och skrattade till. "Strunt i det, nu! Det är härligt att se dig ige-"
  Vännen tysnade innan han hunnit avsluta meningen. Plötsligt lämnade leendet Trens läppar. 
  "Tren?" Ceylon backade. Den grås blick dog plötsligt, blev lika intetsägande tom som den varit när han först fått syn på vännen efter alla de åren. Den andres hållning slappnade av, huvudet hamnade i höjd med skuldrorna och svansen hände slapp mellan bakbenen - precis som innan. 
  "TREN!", ropade Ceylon, skrek nästan ut namnet. "Vad HÄNDER med dig? Förbannat-" 
  Det dröjde bara sekunder, innan den slappa kroppen återigen fick kraft, och undrande, bleka ögon fästes på Ceylon. Två sekunder. Fyra sekunder. Den grå vännens ansikte lös plötsligt upp i - vid alla oheliga otyg - igenkännande.
  "Ceylon? ... är det du?"
  "Tren, vad I HELA FRIDEN-"
  Trens kropp slappnade återigen av. Blicken dog. Sen, endast ett ögonblick senare, fick kroppen återigen liv. Ceylon backade nu undan, skakade på huvudet i misstro. Något var fel. Något var så fruktansvärt, fruktansvärt fel med Tren, då hans blick nu för tredje gången lös upp i nytt igenkännande och förvåning, som om de inte just precis funnit varandra igen. Som om det aldrig skett. Som om det aldrig hänt.
  "Vad - känner jag dig? Men, vid gudarna, CEYLON, varför-", och där, återigen, dog Trens blick. Men kroppen förblev upprätt.
  Ceylon stannade, såg på vännen. Flera minuter passerade då de två, död blick och skrämd blick, stirrade på varandra.
  Sedan kastade sig den grå efter Ceylon med käftarna uppspärrade och en rasande morrning ekande från strupen. Ett förvånat tjut lämnade Ceylon då han kastade sig åt sidan för den plötsliga attacken, halkade i det daggvåta gräset och kände hur vännens käftar slöt sig om hans hals. Ceylon spärrade upp ögonen i chock, vred sig vilt för att komma loss.
  "TREN- FÖRBANNAT- SLÄPP MIG- VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG!", vrålade han och grep instinktivt efter kraften. Elektriciteten gick som en sprakande våg genom honom, men den andre tycktes inte märka det. Han kände hur Trens tänder borrade sig ner i hans tjocka päls, hotade att punktera huden när som helst, krossa den känsliga strupen. "TREN!"
  Vinden vände, och lukten som den förde med sig fick Ceylon att kvälja. Han sträckte sig återigen genom kraften, och matad med adrenalinet som pulserade genom ådrorna exploderade luften i en våg av ljus när Ceylon med en morrning kastade sig fram för att hugga tag i Trens bakben. Blixten som spred sig från Ceylons käftar var för snabb för någon att kunna uppfatta, men när Ceylon kände hur kraftiga käftar lämnade hans hals så var han uppe på tassarna snabbare än tjutet hade hunnit börja stiga ur den andre. Det skar genom märg och ben när Trens päls hade fattat eld och inom bara ögonblick slickade hela individen, slukade honom, tills tjutet dog ut och kvar bara var en brinnande skepnad i marknivå.
  Ceylon rusade i blindo. Runtom honom virvlade vinden av en stank, starkare än någon han förut sett. Tassar, hovar, vingslag, en dödens symfoni runtom honom då han sprang, sprang, med sprakande päls av kraft som läckte ur honom i den fåra rädslan skapat - han kunde inte kontrollera det. Vinden ven i öronen, illamåendet steg, hjärtat bultade alldeles för fort, marken rasade förbi under honom. Han såg skepnader i skogen, stirrande på honom mellan rosorna, sträckte sig efter honom då han kom nära nog, haltade efter honom, väsande, som om ingen av dem tycktes få tillräckligt med luft.
  Vad var det som hände? Vad- 

---

Ceylon vacklade på darrande ben. Hans andetag var ytliga och korta, halsen torr. Torkad fradga klädde mungiporna i gulvitt, tungan hände långt utanför munnen utan att ge svalka. Lera täckte hans ben, hans buk, hans svans. Världen snurrade inför hans åsyn då den utmattade individen slutligen andades ut, ett halvt andetag, och föll ihop i en hög i det gulnade gräset. En sprängande huvudvärk fick honom att blinka slött mot ljuset.
  Luft.. det fanns ingen luft. Ingen luft kunde någonsin ge honom tillräckligt med syre.
  Hur länge hade han sprungit?
  Han mindes inte.
  Han visste inte.
  Tren...
  Rösterna- lukten-
  Sjukan.
  Tren?
  Ceylon mindes inte när han somnade, mitt i duggregnet på Azhekaslätten. Han stirrade ut i luften, tills ögonlocken föll igen och mörkret tog honom. Trött.. så trött..
  Kilah?
  Vart var Kilah?
  Han letade efter henne... de hade tappat bort varandra..
  Ceylon somnade.

[I vilket Ceylons plan att söka vidare efter Kilah i nordvästra Numoori går i spillror när han tvingas söderut av en hord zombies.
Vänligen svara INTE!]