Den stora flerfärgade hanens färd fortsätter över slätten. Med lugna och bestämda steg vandras han framåt. De kraftiga tassarna slinter inte det minsta. Han har full koll på omgivningen och den gröna blicken med stänk av gyllengult sveper över slätten. Han hoppas inte direkt stöta på fler underliga individer. Efter mötet med den där patetiska Eqii är han inte så pepp på möten alls. Men samtidigt vet man aldrig vad som kan dyka upp. Det gäller i alla fall att ha huvudet på skaft. Aldrig släppa garden. För trots att slätten ligger till synes öde så kan man aldrig lita på det.

Solen står högt på himlen. Den börjar sakta sin färd neråt. Denna dag har varit varm för en höstdag. Solen värmer vargens rygg. Avlägset fågelkvitter får det att irriterat klippa till i vargöronen. Den långa svansen sveper med i rörelserna när hanen vandrar framåt. Med högburet huvud och lika dominant hållning som alltid. Det är kanske inte så att han ser sig vara bättre än andra. Men han ser sig i alla fall inte sämre än andra. Och över honom står endast gudarna. Det är förmodligen svårt att inte tro på gudarna om man levt hela livet i Numoori. Denna hane tror i alla fall. Även om han inte är överreligiös eller något så skulle han aldrig våga svika sin tro på gudarna.

Vinden sveper mjukt över slätten. För med sig många markanta dofter. Det är lätt att separera alla dofter för en tränas vargnos. Öronen klipper till när något välbekant ligger i luften. Det var länge sedan.

[Pax til X]

[ sorry att det tagit sån tid att svara :/ ]

Numoorislättens gräs var mjukt och behagligt under tassarna på den mörkt blå-gråa vargen. Han njöt av solen som gav ifrån sig förvånande mycket värme denna dagen.
Den unga varghanen utstrålade lugn och självsäkerhet där han gick, med högburet huvud och bakåtstrukna öron av avslappnande. Han visste inte riktigt vart han var på väg, det var bara intressant att se lite nya marker.
Vid åsynen av en hare så började det vattnas hans mun. Inte av hunger, bara av suget av att få sätta tänderna i varelsens sköra kropp.
Men precis innan han skulle ta ett språng mot den för att borra in tänderna i den så slogs en doft emot honom. En doft av en varg som han träffat innan. Ett litet leende spred sig på hans läppar när han kom på vem det var.
Men lätta, snabba steg så gav han sig av för att möta vargen.

[Det är lugnt. ^^]

Jericho fortsätter att vandra i sakta mak. Varför stressa? Han kommer förmodligen att stöta på den andre vargen i alla fall. Dofterna blir starkare och snart får han även syn på den andre hanen. Snart kommer de stå öga mot öga med varandra. Ett lätt flin leker på Jericho's läppar. Han ser faktiskt fram emot det här mötet.
Han stannar snart upp när han anser att han inte behöver gå närmare. Han nickar kort som hälsning till den andre. Flinet ligger kvar på hans läppar.
"Det var inte igår". Säger han med sin mörka, något sträva röst som ändå äger en behaglig klang. Öronen klipper till på hans huvud och den långa svansen sveper till bakom honom. Vinden drar mjukt genom pälsen.
Han viker inte på sin hållning det minsta. För han beter sig inte på ett överdrivet högdraget sätt. Det är inte hans stil. Nog skulle han kunna bete sig som om han vore härskaren själv. Men sådana triviala ting bryr han sig inte om.