[ Flockmöte/information. Svara gärna om ni vill det, men tänkte att vi kanske kunde hålla det till ett kort roll. Därav anledningen till att all Aisus information kommer här i första inlägget (: ]

Draugais mörka ledare satt utanför lyan. Hela dagen hade hon varit djupt försjunken i tankar. Tankar och funderingar som det inte tycktes finnas någon ände på. Hur mycket hon vände och vred på dem tycktes hon inte finna något bra svar. Var det rätt att ge sig iväg? Borde hon stanna, meddela Åskvilja att hon inte tänkte följa med? Hon skakade uppgivet på huvudet. Nej, hon skulle följa med. Hon måste.

Aisu höjde nosen mot skyn och lät den utdragna kallelsen eka ut över skogen, över reviret. Förhoppningsvis var de flesta i närheten och kunde komma omgående. Hon ville ogärna att detta skulle dra ut på tiden mer än nödvändigt. Åskvilja skulle inte låta vänta speciellt länge, det var redan bestämt när de senast skulle ge sig av om Aisu skulle följa med.

Hon blev tacksam när hon såg Uriko och Leviathan dyka upp sida vid sida. Sonen bar en hare i käftarna som han släppte ner framför sina tassar när han satte sig ner en bit framför henne. Hon gav dem båda ett leende, men lät blicken hänga kvar lite längre hos Uriko. Hon gjorde sitt bästa för att dölja sin sorg i leendet, men hon misstänkte att Uriko inte kunde låta sig luras. Därefter började fler medlemmar ansluta sig till dem en efter en. När Aisu kände att hon inte kunde vänta längre harklade hon sig.
"Jag vill börja med att tacka er för att ni kom på så pass kort varsel", började hon. Hon lät blicken vandra runt på de närvarande. "Jag ska lämna er för ett litet tag. Jag har fått förfrågan om att ge mig ut på en liten resa med... en bekant, för att hjälpa henne att leta reda på en varg. Jag har beslutat mig för att assistera henne i detta, vilket innebär att jag kommer vara borta ett tag. Exakt hur länge vet jag inte riktigt...", hon kände nu en stor sorg inför att lämna flocken. "Medan jag är borta tar Tezuka", Aisu fann Inferokorsningens blick bland flockens medlemmar. "..över ansvaret och Generalplatsen. Det blir ett hårt prov för er Tezuka, men jag har en tro i att ni klarar av det. Till er hjälp har ni Erakan, han har hjälpt mig mycket under årens lopp, så honom kan ni lita på. Ni har även Leviathan och Elphaba, som trots sin unga ålder kan en del om flocken. Så om ni behöver hjälp står ni inte själv. Om allting går bra så kan ni förvänta er en position som Löjtnant när jag är tillbaka", fortsatte hon. "För er andra är det fortsatt träning som gäller, samt de uppgifter som er rang innebär. Jag tror nog att ni ska klara detta även utan mig", hon gav samlingen av vargar ett smått sorgset leende. Hon hade tillit till Tezuka. Tiken var kanske väldigt grön när det kom till att leda en flock, men Aisu var säker på att hon hade det rätta psyket för uppgiften.
"Några frågor?"

Sinnet hade varit inställt på jakt. Hon hade gått med huvudet lågt och nosen fokuserad på eventuella doftspår. Plötsligt ringde en kallelse över skogen och hon bytte genast riktning för att bege sig så fort den rotiga marken tillät henne springa mot Aisu och hennes kallelse.

När hon kom fram till lyan som Aisu befann sig vid såg hon att hon nästan var sist, uppenbarligen hade hon varit längre bort på reviret än hon trott. Tyst satte hon sig ner något i utkanten av flocken.
Undrar om någon annan dött
En lös tanke som inte sände någon sorg igenom henne for igenom huvudet. Hon kände inte många för att bli tillräckligt sorgsen, dem som hon trots allt ansåg sig känna kunde hon se.
Det fylldes på med några fler flockbröder bakom henne innan Aisu började tala.
Tezukas ögonbryn rynkades nästan omedelbart. Aisu skulle lämna dem. Hon gillade det inte alls samtidigt som hon litade på att ledarinnan visste vad som var bäst... även om hon borde sätta flocken före sina egna behov.
När hon hörde sitt eget namn och vilken uppgift hon fick fladdrade en halv sekund av förvirring förbi i hennes medvetande innan hon uppfylldes av en stolthet som fick henne att räta på sig och höja hakan en aning. Ett stort leende bredde ut sig på hennes läppar när hon fortsatte lyssna. Det fanns inte en chans att hon trodde sig kunna leda en flock på egen hand, så det var på något vis en lättnad att få höra Aisu säga åt henne att ta hjälp av Erakan och hennes egna barn. Som svar nickade Tezuka mot Aisu, fortfarande med ett leende på läpparna.
Hon hade fått en uppgift, och skötte hon den under tiden som Aisu var borta kunde hon klättra i rang. Som hon såg fram emot det!

Erakan var i närheten när han hörde Aisu kalla, men skyndade sig oavsett. 
Väl där, och när Aisu började tala kände han ett lätt obehag i kroppen. Riktigt varför kunde han inte svara på, men känslan av kommande olycka svepte likt en kall vind över ryggen. 
Nyheten om Aisus paus fick honom att lägga huvudet på sned, och blicken att svepa över till Tezuka. Han var lättad över att det inte var han själv som skulle ta över flocken, för även om han varit med länge och flocksyskonen litade på honom så hade han inte auran att leda. 
Att rådgiva, ja, men inte att leda. 
Han skulle göra sitt bästa att fortsätta ge samma stöd åt Tezuka som han givit Aisu. 

[Blablablabla rostig med Erakan kände jag x'D ]

Xerxes hade legat och konverserat med Loki, förklarat de reglerna Draugai hade för den nyvärvade. Han var dock osäker om det var mer för Lokis skull än för hans egna; ett försök i att försöka påminna sig själv om att inte upprepa det misstag han begått när han först träffat Elphaba. Sen den konversationen hade han mentalt upprepat reglerna. 
  Det hjälpte att säga de högt märkte han när han pratade med Loki, som han för övrigt började tycka om. Inte för att han hatat honom när han träffat hanen för första gången.
  Xerxes hade avbrutits av Aisu, men klagade inte utan ställde sig lydigt upp, ändå fast han hellre velat fortsätta sin diskussion med Loki. Inte för att han ogillade Aisu heller för den delen.

Trots de gigantiska hornen klev han tyst ut från buskaget, nickade mot Aisu i en hälsning och satte sig ned. Han kände kort därefter hur Loki satte sig bredvid honom, kände hur vrenens tyngd fick jorden att vibrera under hans tassar.
  Han lyssnade tålmodigt på Aisu, med ett oläsbart uttryck och försökte att gömma det ogillande som fanns bakom hans min. Egentligen tyckte han inte om att hon skulle lämna, främst på grund utav att han inte visste vem Tezuka var, det var ju inte hon som hade fått honom att gå med i flocken men också på grund utav det faktum att Aisu inte berättade vem denna individ var. 
  Han stötte bort känslan och vände sin kalla blick mot Tezuka, granskade honan. Han la märket till ett ärr och funderade på olika tänkbara skäl till att hon fått det, innan han vände fram blicken mot Aisu igen. Hanen förblev tyst.