Natten var här. Fullmånen stod ståtligt ovanför himlen och lyste upp hela himlen vackert. Ugglorna ropade på varandra och fladdermössen flög omkring för att få tag på något gott att äta, flugor och knott var deras favoritmåltid.

Lyan var färdig, den hade tagit flera dagar att fixa ihop och det skulle kännas bekvämt och bra, vilket det gjorde. 

BloodQueen låg innuti lyan och såg på den vackra fullmånen. Massa tankar for omkring i hennes huvud. Hur kunde inte Crepsley berätta för henne tidigare att han var en kannibal? Hur kunde man dölja något sådant allvarligt? Tänk om han faktiskt skulle äta upp deras gemensamma valpar?
Massor med negativa tankar for omkring och tiken kunde inte riktigt släppa de. Hon hade blivit sviken innan, aldrig ska man lita på kärleken, kärleken är blind... Crepsley. som var så bra för henne, och så gör han bara såhär mot henne? Vad hade hon gjort mot honom så han gör såhär mot henne?[/i]

Men nu kunde hon inte tänka på dessa tankar, hon hade faktiskt valpar i magen som snart skulle komma ut...
Tungan smekte magen och hon var mycket stolt över de små som hon hade gått runt o bärt på. Nyfikenheten var något enormt, hur skulle de små se ut? Hon hoppades på att någon av de (helst flera) skulle se precis ut som hon själv, då skulle hon känna sig stolt.

Första värken kom igång, det var som att någon tryckte ständigt på vaginan. Någon som försökte trycka sig ut ur henne. Snabbt reste hon sig upp och började bädda, det skulle som sagt vara bekvämt för de små när de skulle komma ut. Hon lade sig sedan ner försiktigt och började krysta, hon krystade allt hon kunde men valpen ville inte riktigt komma ut, det kanske var en stor valp påväg? Hon svettades och flosade tungt, det var otroligt jobbigt och föda barn...

Efter ca 3 minuter så kom äntligen valpen ut, en brun lite krabat med horn. BloodQueen skyndade sig och äta upp moderkakan så att valpen kunde andas, sedan puffade hon försiktigt på valpen så den kunde ta tag i spenan och börja dia. Det var viktigt att valparna fick den första mjölken, så de kunde få ett bra imunförsvar.

Efter bara några sekunder började den förbannade värken komma igen. Tiken hade gott om energi kvar och var redo och började krysta. Denna valp var däremot mycket lättare att krysta ut, den liksom flöt på bra och den hjälpte till att trycka sig ut ur mamma. Denna valp var svart med vit "man". Valpen påminde mycket om BloodQueen fast utan vingar, hon log och skyndade sig sedan att äta upp moderkakan. Det som var positivt med moderkaka var att man blev rätt mätt av den, så BQ slapp att äta efteråt utan kunde bli mätt på moderkakan. Tänderna tuggade försiktigt och en öppning bildades, nu kunde valpen andas. Hon slickade igång valparnas blod-cirkulation. Valpen nosade och gnydde svagt efter spenan men sedan så lyckades valpen hitta spenan och började genast dia.
Nu var det 2 valpar som hade kommit ut, magen var fortfarande stor så de måste betyda att det fanns fler små valpar som ville komma ut. 
BloodQueen passade på att ge valparna värme och försökte sova.

Efter ca 30min kom nästa värk. Denna värken var dock jobbigare och smärtsammare än de förra. Vilket gjorde så att tiken morrade av frustation och blottade tänderna, men det var bara att krysta på. Hon krystade ganska hårt så valpen kunde komma ut och hon kunde pusta ut. Det stack ut ett litet huvud ur vaginan och ett litet gny hördes. Hon fortsatte att krysta och sedan kom valpen ut, det var en svart liten valp! BloodQueen log för sig själv, den såg precis ut som hon själv fast utan vingar. Hon skyndade sig att tugga upp moderkakan så valpen kunde andas. Tungan smekte valpen så hon kunde sätta igång valpens blod-cirkulation. Hon puffade valpen mot spenan och lät den dia henne.
Nu var det 3 valpar som hade kommit ut. Och det fanns fler som ville komma ut. Frågan var bara när de skulle komma ut. Det verkade inte som att de ville komma ut just nu, så BloodQueen passade på att slicka de små och sedan försöka pusta ut.
Hon stack ut huvudet ut lyan och kollade omgivningen, nu började moders instinkt ta över, hon blev extra vaksam över de små. BloodQueen var beredd på att döda vem som helst som närmade sig hennes lya...

Pax till Crepsley!

Hannen som snart skulle bli fader låg utanför lyan medveten om att hon inte vela ha honom där inne med valparna. Han ångrade att han sagt något om sina mörka behov.
Skulle han någonsin få sova tätt intill, kyssa henne på nosen och säga att han älskade henne? Tveksamt, hon hade tagit detta väldigt hårt.

Han hörde hur hon kämpade, stönade och härdade ut.
Strax därefter hördes ett, nej två små gnyende valpar där inne. Crepsley började vifta på svansen, han vela gå in dit till henne och kolla på de små krabaterna. Se deras mönster och små ögon. Hanen ställde sig upp och lade sig sedan utanför lyan så att han såg in, fast en bit bort. Det var en brun krabat där och han tyckte sig se något grönt pryda den lilla kroppen. Sedan två små svarta, minst sagt förtjusande små valpar.
Hans blick sökte sig till BloodQueen, den var varm, kärleksfull. Såsom den hade varit första gången de träffades, trygg och varm. Hannen strök sina öron bakåt för att visa sig harmlös.
They're beautiful darling.. sade han med en mjuk röst.
Det var smärtsamt att behöva lämna henne, men hon hade gjort sitt val och han kunde inte förmå sig att skada henne. 

Hans ögon glimrade likt stjärnor i månskenet, och han höll fortfarande sin varma blick på BQ.

Hon kunde höra hur Crepsley låg nära lyan, ett grovt och hotfullt morr kom ur hennes strupe. Öronen slickades bakåt samt att tänderna blottades och raggen var rest.
"Du förtjänar inte ens att vara här, du förtjänar inte ens att bli kallad älskling eller pappa", sa hon mörkt och stack in huvudet igen och la huvudet vid valparnas rumpa för att ge de värme.
Hon avskydde honom, hur kunde han ens ha hjärtat till att vara inärheten av hennes lya? Hur vågade han ens ligga inärheten av de?
Alla dessa negativa känslor satte igång ännu en värk. Tiken undrade när detta skulle ta slut..

Hjärtat pulserade och flosandet började igen, ett svagt gny gav hon ifrån sig och började krysta. Och krysta, och krysta. Hon ville trycka allt var hon hade men då skulle hon inte ha energin till att föda resten av valparna, om det nu fanns några fler det vill säga.
Men tillslut kom valpen äntligen ut, vit som crepsley, ormliknande ögon som Crepsley ja en kopia av fadern fast det var en tik.
"Daddy's girl is here", viskade BloodQueen och började äta på moderkakan men tog det försiktigt så inte hon skulle tugga på valpen. När moderkakan var borta började hon snabb slicka igång blod cirkulationen och hjälpte den lilla flickan att visa vägen för spenan.

Precis när hon hade visat spenan för den lilla krabaten kom nästa värk igång, och det var nu som BQ började känna sig trött och alldeles utmattad. Men hon gav inte upp! Hon krystade så hårt att all hennes energi tog nästan slut, hon hoppades på att det var den sista valpen som kom ut nu. En svart kopia av hon själv, kolsvart päls med små vingar och lila färgade ögon. En ren kopia av mamma. Tiken log och blev alldeles glad inombords.
"Mommy's little boy", viskade hon och började snabbt tugga försiktigt på moderkakan och slickade igång blod cirkulationen. 
Hon märkte att valparna knuffade på varann om den spenan som låg längst bak, de två spenarna hade mest mjölk. Men tillslut kom de alla överens och började dia på varsin spena. Hon visas vägen till spenan för den lilla krabaten och pustade ut.

Och där låg hon, med 5 alldeles vackra och underbara valpar. Dom alla var snälla och det var ingen som bet lite extra hårt i spenan utan alla var snälla.

Tills... Nästa värk kom igång...

Crepsley rynkadd på ögonbrynen men visade ingen aggression. Ledsen att göra dig besviken, men jag är far till dem. Var allt det där en lögn? Jag valde att berätta för dig för att jag var så korkad nog att tro att du älskade mig för den jag var. Men tydligen är kärleken blind. Jag skulle fortfarande kunna ge mitt liv för er, även fast du är den som är villig att ta mitt Crepsley fnös, gav henne en sista blick innan han reste sig upp och vände ryggen till. Du vill inte ha mig här, jag förstår det.. Men om du någon gång vill mig något är jag bara ett yl bort.. Farväl 
Hannen vela egentligen vara kvar och se alla de ståtliga valparna. Men hans hjärta sved och tänkte inte stanna hos någon som ogillade hans sällskap.
De ormliknande ögonen smalnade och han kom upp i trav, sedan fullt ös mot Kaiwood. Hnnens ragg var rest, tänderna blottade och hela kroppens muskler spändes av frustration.
Aldrig mer skulle han vara så blind, aldrig mer skulle han falla för något så patetiskt som kärlek. Han kände ett hat mot BQ, Men innerst inne älskade han henne fortfarande. 
Han var bara tvungen att förtränga det.
Hennes ord hade sårat honom, han hade inte gjort henne illa. 
Varför var hon så blind? Nej.. varför var han så blind..? 
I hans hastighet dundrade det i marken där han for fram mellan träden, djur skingrade sig och flydde i panik. Han vsr ursinnig, arg och för första gången på evigheter var han ledsen. Crepsley högg mot de små djuren som famlade förskräckt vid hans tassar. Lät ispelare tränga sig rätt igenom allt liv han kände av, allt liv han kunde se. 

Hannen slutade inte att springa för ens han var i Kaiwood's område igen. Benen skakade av allt hat och ilska så när hanen lade sig ned med en duns började allt mycket snart frysa till frost kring honom, den slukade allt i sin väg. 
Utmattad, bränd på energi. 
Aldrig mer skulle han vara vänlig, vad tjänade han på det? Fyfan, glädjen var som död.

Hon morrade grovt, det var så mycket hat emellan de båda (?).
"Du rör inte valparna förstår du det? Du får inte ens träffa dom! Du förtjänar inte att få se dina valpar.", sa hon allvarligt och fnös hårt.
När hon inte kände att han var inärheten lugnade hon ner sig, såg på de små skapelserna och log för sig själv.
"Mamma kommer alltid att skydda er", sa hon lugnt och lät de dia henne.

Efter en väldigt lång tid började värkarna komma igen. Var inte redan alla valparna ute? Tydligen inte..

Hon krystade och kände att något inte stämde. När valpen kom ut, svart som sin mor, började BQ undra genast vad som stod på. Valpen rörde sig inte, den andades inte! BloodQueen fick tillbaka energin av ren oro och började äta moderkakan samt att hon slickade valpen. Hon stannade upp och slickade igen. Sedan började det lukta dött. Var valpen död? BloodQueen kände att tårarna var påväg. Hon stötte undan valpen ifrån de andra små levande och krystade ut nästa valp. Den valpen var exakt en kopia av sin far, och det var en hane. Den valpen verkade också vara livlös. Hon kände att det inte var någon ide att äta moderkakan då hon såg att den var död. Hade de dött i magen? Hade BQ orsakat deras död? Hon var alldeles förskräckt och hennes hjärta var brustet. Ingen kunde förstå hennes sorg.

(Hoppar lite så att alla de 3 dödsfödda valparna är födda)

Ingen kunde förstå hennes sorg. Hennes kött & blod var döda, 3 av de iallafall.
Hon ylade av sorg, tårarna bara rann.
"Mamma älskar er oavsett", sa hon och kurrade ihop sig som en stor avart boll och myste med de levande valparna.

Okej, notera nu att valparna är.. 5 år. Och sedan att Crepsley är i Kaiwoods område, så han är inte inärheten av valparna eller BloodQueen än så länge. Fritt att svara hur ni vill, men när alla svarat kan vi försöka hålla den ordningen <3


Crepsley strövade kring bland Kaiwoods trädstammar med svansen hängandes bakom.
5 långa år sen BloodQueen hade förbjudit honom att vistas nära sina egna valpar, inombords tärde det brutalt på honom. Hans yttre hade varit ovanligt kallt, hård och oskonslöst.
Den grova, vita hannen med ärr som prydde hans kropp var inte sig själv, han hade tappat lusten att låta andra irritationsobjekt eller bara svaga individer få löpa för att sedan i efterhand se skräcken i deras ögon vid ett senare möte. Just nu var han bara intresserad av att se dem lida, för att inte känna sig ensam att ha känslan, känslan att det som gjorde livet värt att leva snart togs bort mitt framför ögonen.
Benen vandrade stadigt och utan onödigt väsen. De ormliknande ögonen var halvt öppna och blicken lika mörk som ett svart hål.
men ändå bar kroppen honom med stadiga, starka ben. 

Det började att ljusna, solen höll på att resa sig. Solstrålarna trängde sig genom träd och omfamnade hannens kritvita päls, det var nästan som att han lös. 
Djuren, eller de flesta, började att vakna och fåglarna sjöng sin egna melodi. På något sätt var denna plats harmonisk och njutningsfull, men när natten föll kunde man känna i varje cell att andarna dansade bland träden, att skogen en blev densamma.
men han trivdes här, hans själ hörde hemma här.

[Wiiiieeee, jag är först 8D]

Under natten hade han smugit ut och lagt sig utanför lyan. Mammas doft fanns överallt och han fortsatte känna sig trygg även utanför det trygga hemmet.
Stjärnorna, knappt synliga i den täta vegetationen, hade kallat honom. Så när han vaknat under natten och skymtat en stjärna i öppningen till lyan hade han smugit sig ut, vingarna tätt tryckta mot kroppen, och lagt sig på lyans utsida. På rygg hade han somnat, de lila ögonen fästa på natthimlen.

När solen nästan hunnit över horisonten och innan den genomträngt mörkret i skogen hade den lilla vaknat. Förvirrat undrade han varför lyans tak såg så märkligt ut innan han insåg att han fortfarande låg utanför den.
Svansen började vaja bakom honom innan han ens rest sig upp. Vingarna stod rätt upp när han glatt tultade tillbaka in i lyan.
Väldigt oförsiktigt klättrade han på sina syskon, bet systern Qwara i örat och trampade mycket medvetet på brodern Vokun innan han kastade sig på modern. Han drog henne oförsiktigt i pälsen och gnydde.
Han ville att dem skulle vakna NU!
Oförsiktigt och med otålighet kravlade han sig upp på mammas rygg. Vingarna hade han inte lärt sig flyga med än, men han viftade ändå ivrigt med dem i mammas ansikte. Morrande drog han i hennes öra och hoppade sedan ner mellan sina syskon. Skällande sprang han fram till öppningen och hukade sig ner på armbågarna, bjöd in till lek.

[Nu koppas jag verkligen att det kan fungera så att jag inte gjorde fel nu :3]

Varmt, gosigt och lugnt. Ja så kändes det tätt intill modern och syskonen. Ett leende spred sig på valpens små läppar och ett litet gäspande sipprade ut från truten. Plötsligt kände han något som klev och knuffade på honom, iro.. broderns tass träffade hans hjässa och ruffsade till hans skogsgröna man. Han morrade till och tvättade sig irriterat med tassen på skallen där brodern klivit. Han kravlade sig ur den varma och mysiga högen, travade till brodern för att sedan bita honom i örat. Han fnyste, varför var iro tvungen att vakna så tidigt? Ett buttert uttryck lade sig på den bruna valpen men mycket snart brast det ut i ett leende då han hoppade på sin broder för att leka. 

[Alla andra fjärtisar, bara att joina! :3]

Den mörka valpen grymtade irriterat då han kände en brodern trampa omkring på honom. Han rynkade lite på nosen och öppnade långsamt de giftgröna ögonen. Ungen blinkade ett flertal gånger medans han började röra på sig lite långsamt, vred sömnigt på sig och snart föll ögonlocken över den trötta blicken igen. Han gäspade stort och pep lite svagt efter sin mamma, vart var hon i högen utav varma och luddiga små kroppar? Ja visserligen var ju mamma inte speciellt liten, men varm och luddig var hon ju. Han la direkt upp sökandet efter henne och borrade ner ansiktet i sina framtassar och gjorde ett försök att somna om men ytterligare en valp i skaran tycktes röra på sig. Kunde han inte få sova för en gångs skull?
Åter igen pep han och började blinka med sina de gröna ögonen. Långsamt höjde han sitt lilla huvud medan öronen roterade lite svagt, de andra tycktes vila, delvis i alla fall. Så uppmärksamheten föll på hans två bröder som verkade fullt upptagna i sin lek. Han skakade lite på huvudet, han var inte redo att ge sig in i det där än, istället vreds blicken emot hans mamma.
Ett leende sprack upp i hans sömndruckna ansikte och med klumpiga steg började han röra sig ditåt och ett glatt gläffs lämnade honom. Han föll strax innan han nått fram till henne och kröp den sista biten innan han kurade upp sig intill henne med leendet fortfarande vilande över hans ansikte.

| Sorry att jag varit lite seg! |

Morgonens strålar fick Qwara att sakta vakna till liv, hon smackade med valp munnen och rullade runt för att stanna på magen. Hon försökte att somna om igen, men kände hur hennes bror drog henne i örat. “Ijo!” kved hon klagande och gäspade så stort hennes lilla valp mun förmådde. Till en början så tänkte hon kasta sig upp och försöka bita av brodern vingarna, men hon fick en bättre idé - en mycket bättre ide.

Qwara rörde sig sakta, på ett klumpigt vis. Men i hennes lilla huvud så såg hon ut som en stor och farlig varg som var på jakt. Hon försökte röra sig ljudlöst fram till morden, för att klättra upp på hennes rygg. Men på vägen både slog och klev hon på sin broder Vokun, “Fö’låt!” viskade hon tyst innan hon fortsatte på sin “jakt”.

Qwara hade tagit sig upp på modern när hon såg hur Meteor kom rusande mot Iro. “Han äj mitt byte!” skällde hon surt och tumlade ner för sin moders rygg. “Mitt!” hon rusade fram till de båda bröderna och var inte sen med att försöka tjuv bita de båda för att de skulle dra in henne i leken, hon ville också vara med!

[Jag joinar ändå! Saknar mina små troll < 3]

Det var morgon, solen skimrade vackert och vinden susade lite svagt. Trädens blad dansade i takt med vindens sus och fåglarna kvittrade.
Den nya modern till 4 små valpar, livet kunde inte bli bättre. Hennes alldeles egna kött & blod låg runt hennes kropp. Bara känna deras varma andetag mot tikens kolsvarta päls fick henne att må bra. Dessa små skulle snart bli små krigare, krigare som skulle försvara modern när hon blev pensionär, fast det skulle ta ett tag men ändå. Längtan efter att valparna skulle komma i tonåren var stor, och hon var glad och lycklig nu när hon hade de nära sig.

De giftgröna ögonen öppnades när valparna sökte uppmärksamhet. Solen lyste rakt in i deras lya, vilket var lite irriterande men ändå underbart. Hon reste sig sakta men säkert upp och gick ut ur lyan för att kolla så ingen annan var i närheten av deras revir, då skulle det säkerligen bli slagsmål...

Hon saknade sin före detta älskare, noshörningen. Deras underbara tid som de hade tillsammans, deras skratt och tjafs som de hade då & då. Men det var något speciellt med Crepsley, han var speciell. Det var han som låste upp hennes hjärta, han som tog sin i hennes hjärta.

Tiken stod några centimeter utanför lyan, såg ut och "spanade". Då hördes det prasslande i buskarna, och det var inget "varg" prasslande, det var något annat. Snabbt blåste hon upp sig, slängde en snabb blick mot lyan och valparna. Gav valparna en "stanna här blick det är fara". Hon hoppades verkligen att de kunde förstå hennes blick och att de skulle lyssna för deras egna skull.
Ett grymt ljud hördes, BloodQueen blåste snabbt upp sig och morrade grovt. Vingarna sträcktes ut, flaxade hotfullt nästan som en piska slog till i marken.

Ur buskarna hoppade det fram ett vildsvin, en farlig än. Vildsvinen skrek och gick till attack mot tiken med en gång, varför svinet gjorde det visste hon inte. Hon hoppades att valparna verkligen stannade kvar i lyan. Tiken stod framför lyan och blockerade vildsvinet samtidigt som hon "särade" på frambenen för att se mer hotfull ut.
"Kom hit då din lille.....", talade hon för sig själv och blottade tänderna starkt.

[Döda inte vildsvinet Crepsley! Utan låt lilla svinet vara kvar ett bra tag till fram över här ]

Utan att riktigt ha tänkt på det färdades han mot kawazatri och det var inte för ens någon timme efter som han själv kom på sig själv att han trätt in på det området. 
Hannen lunkade runt och hade en massa tankar som hade hemsökt honom om natten. BlodQueen, den snabba skimten av hans barn och både hatet och rädslan som speglade sig i sin älskades ögon då sanningen trädde fram att han var kannibal. 
Den vita kraftiga hannen gick numer sammanbitet med smalnade ögon. Detta var något han funderat över länge, hur skulle hon ta det när de väl stötte på varandra? Hur skulle valparna ta det och vad skulle dem tänka när detta var den första gången de fick se honom? Han hoppades att inte hela sanningen behövde komma fram. För att det skulle antagligen skrämma de små, och det var nog att bloodqueen hade stött bort honom en gång, han vela inte att valparna skulle göra detsamma. 
Hans steg var tunga, huvudet en aningen nedsänkt och svansen rörde sig knappt. Sökandet efter föda hade underligt nog inte varit svårt, de han hittat dödades kvickt och med utan större ansträngning. Det var helt enkelt inte lika roande att se dess lidande längre då han haft mardrömmar om att det var hans älskade som låg där med skräcken i ögonen. Hur valparna tryckte sig mot en sten av rädsla och kallade honom för monster. Hur han sedan vaknat upp av att istapparna borrat sig in i vissa delar av hans egen kropp och skapat ärr. Mycket hade dock hänt de senaste åren, på hans ena tass hade han fått en eld skada då han stred mot en främling. Tassen saknade päls och såg förfärlig ut. Likaså hans bröstkorg som elden hade sveddt bort en bit skin av. Men ärren gjorde honom ingenting, utseendet brydde han sig knappast om. Man överlever knappst bara för att man ser bra ut. Nej, han förlitade sig på styrka, mod, snabbhet och att vara kvicktänkt. Det var det som hade fört honom hit idag, modet att kanske få stöta på sin familj igen. 
Men det var något som gnagde inombords, hur skulle valparna kunna ta det att han inte funnits vid deras moders sida och skyddat henne och familjen som en far ska göra? Han hade varit borta allför länge. Han ångrade att han stack den natten, men samtidigt var de det som BQ bad om. Att aldrig få se honom igen, att han aldrig skulle komma tillbaks. Men han kände att han var tvungen, det var trotts allt hans barn också. 

[Näädå ska inte röra grisen x3]

Förtjust över att kunna locka syskonen till lek bredde han ut vingarna ovanför sig likt en ödla som försöker skrämmas. Med ett skall mötte han Meteor och högg mot sin bror med trubbiga tänder. Han kände Meteors tänder och flaxade med vingarna.
När systerns skäll hördes och han såg hennes mörka figur bytte han genast motståndare. Med ett stridslystet tjut flög han på systern. Så skuttade han baklänges och såg helt kort på sina två motståndare innan han åter anföll, osäker på vem han siktade på. Vingarna var fortfarande uppsträckta i någonting som skulle se hotfullt ut, men det såg mest komiskt ut.

Han hade inte sett mammas blick, allt för uppslukad av leken som han var, och det var inte fören hon morrade och vingarna slog som han såg på henne.
När vildsvinet hoppade ut ur busken skrek han till. Med svansen mellan benen rusade han in i lyan. Men han var inte rädd! Absolut inte! Den som trodde det skulle få ångra sig. Att han kurade ihop sig mot den innersta väggen berodde inte på rädsla, absolut inte! Det berodde på.... att han inte ville vara i vägen för mamma. Ja just det!
Vingarna hade han dragit om sig som ett skal för att... inte vara i mammas väg... Ja...

Nu var nästan alla i kullen uppe och busade, en bra start på morgonen!
Meteor kollade på sin syster med en lurig glimt i sina skogsgröna ögon Nähädu iro är mitt byte! sade han och morrade busigt, han försökte se dominant ut men med tanke på sin storlek och hans valphull såg han mest bara rolig ut. Sedan försökte han hoppa på sin syster men det hann han inte då Iro's vinge råkade knuffa till honom då han sprang längst in i grottan och gömde sig. Meteor landade platt på mage och ruskade på huvudet snopet. Men sedan såg han vad det var där utanför och öronen riktades nyfiket framåt. Han smög till grottöppningen och kikade nyfiket men då mamma reagerade som hon gjorde sprang han in i grottan han med, fast fortfarande nyfiken!

En rynka tog plats i valpens panna då modern lämnade honom. Hans blick sökte sig till syskonen, studerade dem under tystnad och gjorde sig redo att kasta sig in i leken. Han la vikten på framtassarna och hukade sig en aning för att sedan göra ett "stort" språng emot dem. Han landade intill sin syster och siktade ett bett emot hennes bog.
Men hans uppmärksamhet skiftades snart ifrån syskonen och föll åter på hans mor. Någonting hände där ute. Hans plötsliga ointresse för leken gjorde att han avbröt anfallet mitt i. Valpen stannade upp och stod alldeles stilla medan de giftgröna ögonen stirrade ut i ljuset. Han kunde endast se sin mor där ute och hörde Iro rusa längre in i deras bo. Tyst studerade Vokun sin moder på avstånd en stund. Han uppfattade att modern såg på dem, men ovetande om att blicken faktiskt bad honom att hålla sig undan.
Detta ledde till att valpen försiktigt letade sig emot ljusöppningen. Ögonen var stora och fyllda med nyfikenhet då han smög sig allt närmare. Ännu såg han endast sin mor där ute och förstod inte riktigt vad kalabaliken berodde på. Men efter ytterligare ett par steg blottades även det väldiga svinet för hans åsyn. Ögonen som redan var stora växte då han såg på det främmande djuret, förfärligt fult och såg mest ut som en underlig liten klump. Han visste att han borde rygga undan, gömma sig och för en gångs skull vara smart. Istället tog han några steg närmare alldeles för nyfiken på vad som skulle hända nu. Han var ju tvungen att finnas där om mamma behövde back up!

Svinet såg där, med skrämmande ögon men ändå hotfulla. Och där stod de båda, en "ensamstående" mamma med 4 barn och ett vildsvin som antagligen var en hona då den var väldigt aggressiv. Dess hotfulla grymtande gjorde BQ ännu mer förbannad.
"Våga komma närmare än va du redan är...", viskade hon med en mörk stämma och såg snabbt bakåt så att barnen var säkra innuti lyan.

Svinet skrek till och sprang mot lyan, med betarna rakt i marken som att den skulle stångas eller något sådant. BloodQueen brydde sig inte om svinet skulle skada henne, hon skulle göra allt som stod i hennes makt för att skydda de små. Svinets skrik skar in i moderns öron. Öronen slickades av ren reflex bakåt och hon blottade tänderna grovare.
Men när svinet kom rakt emot henne öppnade hon käftarna och var väldigt nära på att bita tag i svinets nos men precis några sekunder efter svängde svinet skarpt och undvek de, vilket var en väldigt tur.

Denna dumma svin vägrade ge sig! Så BloodQueen hade inget annat val än att försöka döda den, men hon visste att hon inte kunde göra det själv. Det var nu hon behövde Crepsley, då de båda kunde sammarbeta och döda svinet. Det skulle bli en perfekt middag till alla i familjen och valparna skulle få smaka på vildsvin för första gången...
BloodQueen visste inte var Crepsley var någonstans, men hon var tvungen och ropa på honom.
Ett yl gav hon ifrån sig som ekade emellan skogen, ylet var mörkt och lite hest men det hördes på långa vägar, nu behövde hon bara vänta in honom och försöka "leka" lite med svinet.

[Ingen speciell roll-ordning och den som missar typ som Qwara får helt enkelt bara hänga med, tänker inte låta rollet stå och vänta för det har de redan gjort, utan nu försöker alla vara aktiva så gott som det går :3]

Det började bli allt ljusare och ett tag övervägde hanen om han skulle återvända till reviret. 
Men han skakade av sig tanken och fortsatt i den riktning han vandrade. 
Öronen spetsades, huvudet höjdes och kroppens alla muskler spändes då ett mycket bekant ylande ekade genom skogens alla vråar. 
Ena sekunden vart han som förstelnad, undrade om han verkligen hade hört sin älskades rop, och i andra sekunden stormade han genom skogen och lät alla muskler jobba intensivt. 
Han rundade träd, stenar, hoppade över stammar och genom buskage. Allt för att komma fram så fort som möjligt.
Crepsley gav ifrån sig ett yl som svar, han talade om att han var påväg.
Doften som nådde hans nosparti gjorde honom fundersam, ett svin, BloodQueen, ungarna, tillsammans? Nej detta kunde inte betyda något bra. Inte bra alls.
Den något mer ärrade hannen rundade det sista trädet och hoppade över det sista buskaget innan han bara var några fåtals meter bort från dem alla. Han kunde nu tydligt se vad det var frågan om och av ren instinkt blottade han tänder, reste raggen och saktade in. Gick emot det aggressiva svinet hotfullt och högg i luften. Hans blick mötte BloodQueen's och bakom henne kunde han skymta en mörk liten valp, kunde det vara deras..? Hanen var tvungen att fokusera på hotet som inkräktade.

Qwara skakade på huvudet. Meteor hade fel! "Han är MITT byte inte DITT!" tjöt hon missnöjt och gjorde sig beredd på att visa sig bäst. Men hon kom inte långt då Meteor låg på marken några sekunder senare. "Klumpeduns! Klumpeduns!". Qwara kastade en blick över ryggen för att berätta för sin mor om hennes vinst. Men vad hon såg gjorde så att hon snabbt vände på klacken och rusade mot sina bröder. Inte för att visa sig bäst, utan för att skydda sig. Grisen var så otroligt stor!

Valpens  lilla hjärna försökte ivrigt att förstå situationen. Skulle den runda, kort benade saken att äta deras mamma? Tanken fick henne att skaka till av rädsla. Men endast någon sekund senare så rättade hon sig själv. Ingen kunde vinna över hennes mamma, hon var bäst! Bortsett från henne själv då.

Allt krångligare blev det att förstå situationen när en ny, vit varg kom inom synhåll. Vem var det? Hennes päls reste sig nästan automatiskt upp.

Ett yl som svar fick hon, det var inte vilket yl som helst utan.. Crepsley. Hon log inombords men fokuserade sedan på svinet som hade kommit in och inkränktat på "deras mark".

Svinet närmade sig, närmare och närmare. Med ögonen som var "svarta", vilket betydde att svinet skulle göra vad som helst för att döda valparna. BloodQueen försökte läsa varenda liten detalj på svinets kroppsspråk, hennes blick var endast riktad mot svinet.

Tillslut stannade svinet upp, såg på lyan och verkade tydligen inte märka att BloodQueen fanns där. BQ hade en plan, det var en fördel att ha vingar...

Snabbt slängde hon en blick på Crepsley och hoppades på att han skulle ha lite koll på valparna.
"Barnen!, skrek hon och tog fram sina vingar, förberedde de och lät vingarna skjuta upp henne ovanför svinet. Svinet blev lite chockad och kollade snabbt upp mot BQ, det var hennes plan. Att svinet skulle fokusera mer på BQ än på valparna. Sedan dök hon ner som en rovfågel, siktade på vildsvinets rygg och bara väntade på att hon skulle få en rejäl träff. Hon orkade inte med svinet längre. Den hade kommit in och skapat kaos tillräckligt...

Vokun tog några försiktiga steg framåt, för att få en bättre sikt över vad som skedde. Han satt på första parkett och var redo att ingripa om det skulle ske. Trots att han troligen mer skulle vara i vägen än till hjälp.
Då den vita besten (låter så hemskt heheh) dundrade in spändes varje muskel i den lillas kropp. Han ville rusa till mammas hjälp, han ville gömma sig hos sina syskon, blåsa upp sig och skrämma bort de två främmande men samtidigt krypa ihop sig till en liten boll och gömma sig. Allting gick emot vartannat. Osäkert flackade blicken emellan de tre och den mörka ungen visste inte vart han skulle ta vägen.
Ett visst lugn drog över honom då den främmande vargen slöt upp intill hans mor, reste raggen och la all sitt intresse på den underliga varelsen. Ett pip lämnade honom, som för att berätta för mamma att han var där. Han hejade på henne.
Allting därefter tycktes gå så fort, den lilla hängde knappt med då hans svarta mamma försvann, vart hade hon tagit vägen. I panik började den lilla skrika, inte meningar, inte ens ord. Bara pep och skrek efter henne. Det var som att hon hade gått upp i rök.

| lille vokun förstår inte det där med att flyga eller gömma sig ): |

Det verkade vara ett tumult där ute. Iro gläntade på vingarna och kikade ut, nyfiken och vettskrämd. Han skymtade någonting vitt som kom instörtande. Misstänksamt sänkte han vingarna och sneglade på sina syskon. Han gillade inte att dem visade sig så mycket modigare än honom.
Med korta, stela steg smög han närmare. Det hördes en massa morrningar där utifrån. Oförsiktigt sänkte han huvudet och stack ett utav hornen i ett syskons sida, han såg inte vem. Ett försiktigt pip lämnade honom när han skyggt sneglade på syskonet och sedan sträckte på halsen för att skymta mamma. Men mamma var borta. Ytterligare ett skrämt pip lämnade honom när han tog ett skutt fram för att se vart mamma tagit vägen. Hon var inte borta, men det tog en stund för honom att lokalisera henne. Tänk att hon lämnat dem ensamma på marken med den där stora, vita, läskiga saken som såg ytterst arg ut.
Den mörka svansen svepte när han såg på mamma, men blicken drogs mot den där vita, orolig över vad denne skulle göra när han upptäckte dem.

METEOR
Valpen kröp intill sina syskon, rädd för vad det var där ute.
Men han visste att mamma skulle klara det, hon klarade allt.
Hon var tvungen att klara det!


CREPSLEY
Hannen såg sin älskades drag och han agerade fort.
Under henne var svinet, och han sprang likt en cirkel kring de båda för att blockera ingången till lyan. 
Svinet fick bara inte röra dom, aldrig så länge han är i livet!
Hannen kunde inte fokusera på något annat än att hålla dem säkra. Det var föräldrarnas uppgift att hålla valparna säkra, och den uppgiften höll han på stenhårt.
Crepsley morrade ilsket, skickade ispelade rakt igenom svinets klövar. Men han var noga med att dem skulle försvinna så fort BloodQueen kom nära dem. Isen kunde inte skada henne så länge crepsley inte vela det. 
Svinet skrek av skräck i dens ögon var faran inte över, för nu var en förbannade modern påväg rakt emot vinet, den skuöle dö och så var det bara.

*petar*

Vingarna var inåtvecklade (likt en rovfågel som anfaller sitt byte ifrån luften) hennes blick var helt fokuserad på svinet, den skulle dö. Svinet skulle ångra detta, för nu var det redan försent. Svinet skulle inte kommit in på deras revir och "skrämt" valparna samt modern. Nu fanns det bara en sak kvar & göra för svinet, att den skulle be för att den har levt under en viss tid...

BloodQueen öppnade käftarna och tänkte inte på att sakta ner farten, hon hade för mycket fokus på sivnet. Vilket gjorde så att tiken föll på svinet, de rullade runt nerför en liten grop och rakt mot ett träd. Tiken fick en del stryk men svinet fick mest.
Tiken kom ovanför svinet, hon såg hur skräckslagen svinet var, vilken blick den gav henne. Nästan som att "snälla döda mig inte, jag är oskyldig" blick. Men det fanns inget hopp kvar om svinet, BloodQueen hade redan beslutat för att döda svinet, vilket hon gjorde.
Käftarna öppnades och ett grovt och mörkt morr gav hon ifrån sig innan hon bet tag i svinets strupe. Hon kunde känna hur svinet andades, men ju längre in tänderna borrade desto långsammare kvävdes svinet. Svinet skrek av förtvivlan men nu var det kört. Nu skulle hela familjen få mat, och valparna skulle få smaka på svin för första gången.

När svinet tillslut slutade andas släppte BloodQueen sakta men säkert taget om strupen och såg på grisen så att den verkligen var hel, vilket den var. Tiken vände blicken mot lyan och såg till så att alla valparna var där inne.
"Middagen är serverad barn!", ropade hon glatt till valparna och väntade på att de små rackarna skulle springa glatt och exalterat mot svinet.
BloodQueen slängde sedan en blick på Crepsley.
"Välkommen tillbaka, var har du hållit hus?", frågade hon nyfiket och satte sig ner en bit bort ifrån svinet.
Hon skulle låta de små äta sig mätta först, sedan så skulle hon & Crepsley äta. Det var viktigt för BloodQueen att de små skulle äta sig mätta, det var så man gjorde i en familj, de små först sedan de stora...

Den lilla valpens ögon snurrade runt inne i ögonhålan, då hon försökte registrera allt som hände. Men en sak som hon hade klargjort var att hon inte hade sett den vita vargen förut. Han måste vara farlig! 
Innan lilla Qwara hann analysera något mer så ropade deras moder till middag, och då var hon genast med på noterna. Med en snabb blick på sina syskon så kastade hon sig ut ut lyan, dock så höll hon hela tiden koll på den vita saken mellan sina små skuttande steg. "Han kanske bits" intalade hon tyst sig själv och kände hur hon slog i något. Huvudet lades på sned när hon såg det stora svinet, mamma hade ju inte bitit hål på skinnet! "Maaammaaa!" gnällde Qwara ljudligt och kastade en uppgiven blick på sin moder, sittandes på baken. "Du måste ju bita hål på skinnet!" blicken föll åter igen på svinets buk, hon ville ha mat nu! Från svinets buk vandrade blicken sedan till den vita saken, pratade hennes mamma med den?