Crepsley var naturligtvis glad över att se henne, obeskrivligt glad.
Men till hans yttre syntes det knappt, han hade blivit så kall och annorlunda. Och detta var en stor utmaning för honom, han stod några få meter från sitt eget kött och blod, kött och blod som inte ens visste vem han var.
Kaiwood för det mesta, jag är bunden där vet du. Men säg mig, hur har du haft det? hanen log då en av de små liven hade vågat sig fram och tjöt om att få käka, hungrig som en björn. Hannen tog några steg fram mot svinet, lade sin enorma tass på dess bakre ben och slet upp buken med sina vassa gaddar och starka käkar. Fadern gav valpen en varm blick med sina gröna ormögon, en sådan där varm blick han aldrig gett någon annan än BloodQueen. 
Men han såg hur osäker valpen var och vela inte stå ivägen för valparna och bytet så han tog några lugna steg tillbaks för att inte störa. I grottan kunde han skymta några liv till, vilket fick honom att le.

METEOR:
Valpen klängde sig fram och smög mot sin syster Qwara, han hade väntat tills den stora, något läskiga, vita hannen slitit upp buken innan han tassade fram och började knuffa på sin syster. Han slickade sig kring munnen och satte sina gaddar i köttet med blicken vaksam över främlingen. Han visste att mamma skulle försvara dom om hannen försökte med något. Mamma var ju trotts allt bäst! 
Meteors svarta päls och gröna man såg ut som en liten fluffboll. Han var något rund, en liten tjockis. Hornen hade blivit små piggar på hans hjässa. 
Han sa inget, han var så förvirrad. Ena sekunden hade denne främling hjälp mamma med svinet och i nästa sekund hade hanen hjälpt hans syster. Främlingen var okänd, meteor var tveksam vem denne var. Men mor kände honom antagligen så det borde vara lugnt..

(Det känns väldigt tråkigt att detta roll börjar bli ganska oaktivt... Vilket vi inte vela att det skulle bli, skulle bli glada om ni hörde av er om det är något som hindrar er från att svara. Skola etc. Detta roll anser jag vara väldigt viktigt... Men ja, önskar er alla en fortsatt trevlig kväll era små nissar <'3)

(förlåt, jag har haft lite problem med rollsuget
Iro stod tyst och studerade det som hände med ett oroligt ansiktsuttryck. Han höll sig intill ett syskon och gnällde till när detta följde efter Quara. Efter en sekunds tvekan rusade han sedan efter de båda syskonen, han var trots allt hungrig.
Med vingarna spretandes liknade ha mest en struts på fyra ben när han kutade mot svinet. Noga höll han sig undan från den stora vita, det hade ju trots allt syskonen gjort. Tänk vad otäckt om han skulle gå till attack. Även om det inte fanns några tvivel om att mamma kunde klå honom så var han faktiskt större än mamma...
Med ett förtjust pip bet han tag om grisen med sina små taggar till tänder. Han tyckte det var svårt att få loss någonting bra att äta från ett sånt här byte, men han klagade inte allt för mycket, det var gott.
Så fort han fått tag i grisen verkade tankarna på den vita vara som bortblåsta, han skulle lika gärna kunna vara luft.

Den stora vita varelsen kom i mot Qwara. Hennes reaktion var enkel - hennes öron fälldes bak mot den lilla hjässan när hon backade ifrån främlingen. Men vad han gjorde sedan förvånade henne. Han hjälpte till att bita upp skinnet på svinets buk. Qwara visade sin tacksamhet med ett pip innan hennes koncentration lades på bröderna. "Meteor, din tjocka gris!" tjöt hon irriterat när han puttade på henne. Hon ogillade starkt att bli störd när hon åt. Det var hennes gris! I alla fall nästan.

Utan vidare tankar på sina bröder eller främlingen så började hon äta av svinet. Dock så var det svårt att hitta något som gick att tugga sönder och äta, då hennes tänder inte var så starka än.

Valpen morrade surt när han blivit kallad tjock, han hade bara mycket valphull.. Han slank in med huvudet vid Qwara och snodde en bit kött. Det var inte lätt att få loss det med sina små tänder. Han höll sig på avstånd från den vite, för honom var det en opålitlig främling. Och han hade ingen lust att vara i vägen.
Iro ta inte allt! utbrast han då brodern kom och trände sig för att käka.

(Känner inte riktigt att det är min tur, men kan vill att nått ska hända i detta roll)

Han fortsatte knö med sina syskon och morrade när han blev anklagad för att ta allt. Han puttade till Meteor med ett horn och knödde lite extra bara för att.
När Iro tyckte sig ha fått loss tillräckligt mycket kom han ihåg främlingen. Med plötsligt stora ögon såg han på den vita och klev bort från grisen. Pälsen på halsen burrade upp sig en aning och han såg på främlingen.
"Vem är du?" frågade han och granskade främlingen med sina lila ögon. Han tog ytterligare något steg mor främlingen för att se hur nära han fick gå för mamma. Hon verkade inte ha någonting emot främlingen, men kanske ville hon inte att dem skulle komma för nära?
Svansen var spänd bakom den lille när han långsamt närmade sig den stora vita. Öronen darrade nästan på huvudet så spetsade som dem var. Vingarna hölls även dem någon centimeter från sidorna, nästan som om han var rädd för att tappa balansen.

Crepsley hade inte förväntat sig att någon av dem skulle komma fram nu i början, men en gjorde det, den bevingade valpen med horn som liknade.. Diablo..
Hanen rynkade pannan en aningen men skakade av sig tanken väldigt fort, detta var hans son och inget monster!
Då den lille kom allt närmare blev han lite fundersam, hur nära skulle den lilla våga gå? Han gav BloodQueen en stolt blick men kollade genast ned på valpen då han talade.
Mitt namn är Crepsley, medlem i TBB.. Rösten var lugn, grov och hes. Hans orm-ögon kollade på valpen, så vänligt det gick med iskalla reptil ögon.
Hur skulle han berätta för dem att han var deras fader? De skulle förmodligen hata honom för att han inte för ens nu, många år senare, bara dykt upp som om ingenting hade hänt.
Du undrar säkert vem jag är, bakom det jag nyss talat om. Men kan du gissa dig till vem jag kan vara om jag säger att.. du är mitt kött och blod, dina syskon med. Vet du då vem jag kan vara? hans röst var mild, han talade lugnt. Crepsley's kropp såg ut att vara spänd, även fast den inte var det. Musklerna han bar syntes så väl under den tjocka korta pälsen. Ärren han bar var inte vackra, men han var stolt över varenda ett av dem. Men stoltast var han över de ärr som sträckte sig från hans strupe till bröstkorg. Ärren han fick första dagen han träffade BloodQueen, striden med jätteödlorna. 
Även fast han varit i mycket farligare, livshotande strider var denna nästan värst. Att se den han älskade, och fortfarande älskar, strida så för inte bara sin egen skulle men också för honoms, kändes så konstigt.
Han hade blivit lärd att honor skulle försvaras och så vidare.
Men att hans älskade kråka slogs den dagen, han insåg att varginnor inte bara var till för att skyddas, utan också för att skydda andra än sina valpar. Sedan dess hade han inte sett en hona som något han var tvungen att skydda, utan som en sanna krigare.

(Ber om ursäkt för min oaktivitet men tycker att vi ALLA ska bli aktiva igen, men ber om ursäkt så allt är mitt fel att de är/blev så otroligt oaktivt!)

BloodQueen såg på de små, hennes kött o blod. Hennes små söta fluffiga troll< 3
När valparna kastade sig mot svinet blev hon alldeles glad inombords, de måste varit jätte hungriga och de fick för första gången smaka på svin.

Blicken lades sedan på valpen som närmade sig Crepsley, hon blev lite osäker om han skulle göra något, han kanske hade förändrats. Hon morrade till grovt, ett försvars grov och rusade framför valpen och bet i luften mot Crepsley. Hon strök öronen platt mot nacken och piskade häftigt med svansen. Käftarna öppnades och hon bet mot valpens nackskinn för att sedan bära valpen till de andra.
"Stick iväg med dig och ät, mamma tar hand om honom", sa BloodQueen lugnt men bestämt till valpen och fokuserade sedan på Crepsley.
"Ursäkta, det var en ren reflex och göra sådär mot dig. Men jag har inte riktigt hunnit återställa mig efter det som hände mellan oss.", sa BloodQueen med en lugn och mörk röst.

Hon slängde en blick på de små och såg hur de små rackarna bara högg sig mot svinet. Om det inte fanns något kvar så gjorde de inget. BloodQueen kunde bara ta en liten hare för det klarade hon sig på.

Qwara svalde den sista biten kött som hon orkade för stunden och vände sig om för att se hur Iro blev tillbaka buren. Hon tänkte öppna munnen och slänga ur sig en kommentar men hon blev totalt avbruten när hennes mor började tala med främlingen. Vem var han? Qwaras öron höjdes och hon närmade sig de vuxna vargarna. “Mamma, vem är han?” hennes ögon vidgades då hon kastade en blick på den stora vita innan blicken snabbt placerades på hennes mamma igen. Dock så kände hon hur hennes ben ville vika sig och sätta fart in mot lyan igen.


[Förlåt för kort]

[Inget sådär "kö-lista" utan vi kör på som lite " they see me rollin' ". Man får helt enkelt hänga på ;)]

BloodQueen såg på Qwara när hon rusade fram till henne och gömde sig emellan moderns framben(?). Tiken skickade på Qwara och talade med en lugn röst:
"Det är din far..", viskade hon mot Qwara's öra.

Tiken kom och tänka på hur otroligt underbart hon och Crepsley hade. Men hon visste inte om han var tillräckligt värd att kallad för "älskling". Inte så som han hade gjort mot henne, ljugit för henne, svikit henne. Ett fnös gav hon ifrån sig och blicken var spänd mot Crepsley. Det var mor-instinkten som kickade igång.

BLOODSLEY (ja hans namn är nu änrdrat)
Valpen stannade upp som i en schock av överraskning i moderns ord. Han hade lyssnat på mor och främlingen, men han hade aldrig kunnat ana att den där vita, stora hanen var deras far. Även fast modern sade det som en viskning hade BloodSley ändå uppfattat orden. Han var mållös och åt inge mer. Bara kollade ned i marken, sade ingenting. Men valpen sneglade på den vita, fortfarande främande, hanen kallad far.


CREPSLEY
En sekund där trodde Crepsley att hon skulle hugga honom. Men han behöll lugnet och ryggade inte tillbaks. Han endast rynkade nosryggen en aning men morrade inte. 
Du är då iallafall lika hetlevrad som innan.. Sade han med en mörk stämma. Ingen fara, det är förståeligt. Men om jag var sådan mot mina egna hade det redan skett. BloodQueen, lämna det där bakom dig. Skulle hellre, utan tvekan, följa med chaibos in i hans torterande mörker än att skada de små. Hans röst var allvarlig och sträng. Hans ord var hesa, men allvarligt sagda.
Hans blick smalnade av, men han visade inget tecken på fara.

Modern till valparna, viskade i qwaras öra att han var deras fader. Dock hörde crepsley inte det, han hade fäst blicken på de som åt. Sedan vände hanen blicken mot valpen igen som var nära modern, Qwara. Och hans gift gröna ormögon kolla med ett lugn som vilade över henne.

Den lille hade knappt hunnit förstå vad den stores ord betydde innan mamma hon och bar iväg honom. Han stretade emot och morrade åt henne för att hon avbrutit honom. När han väl blev nersläppt väste han åt modern som gick tillbaka för att prata med deras far. När Quara rusade fram och frågade vem han var fnös Iro och vände sig bort från familjen. Det var bara nästan komiskt hur tjurig han blev av att inte få fortsätta prata med fadern, ända som inte var komiskt var väll att han faktiskt var sur.
När dem fortsatte prata reste den lilla fakargen sig upp och började tulta bort för att undersöka någonting mer intressant en bit ifrån resten av familjen. Han hade bestämt att han inte skulle prata något mer med dem! I alla fall inte just nu...
Fortfarande tjurig lade han sig ner med ryggen mot familjen och började gnaga på en rot som stack upp ur marken.

BloodQueen små flinade lite när hon hörde va Crepsley sa.
"Lika hetlevererad och lika vacker som innan eller?", sade hon lite charmigt och flinade mörkt.

Ja, kanske skulle hon lägga det bakom sig och lugna ner sig lite. Men dessa modersinstinkterna var bedrövliga, speciellt när BloodQueen kollade på de små när de åt men det fattades någon, Iro!
Snabbt ställde sig tiken upp och började söka runt området, hon blev lite orolig men sedan såg hon honom, han var en bit bort och åt på en rot. Han var lite väl långt bort ifrån familjen, men modern hade stenhård koll på honom.
"Ursäkta några sekunder, vakta de andra små.", sa BQ snabbt och travade bort mot Iro.
Hon lade sig brevid honom.
"Hur mår du hjärtat? Du ser lite frustrerad ut? Kan de va för att jag blev lite orolig där när du gick väldigt nära din far? Förlåt om jag gjorde dig arg men tänk om det hade varit ett ondskefullt monster som du hade gått fram till? Du måste tänka först innan du agerar Iro.", sa BloodQueen lugnt och slickade honom på nosen som ett "förlåt".

Han hörde mamma komma närmare, det hördes på fjädrarnas svaga prasslande. Mycket noga fortsatte han att tugga på sin pinne och ignorerade mamman till en början. Efter bara någon mening slutade han tugga på roten utan hade den bara i munnen. Något buttert sneglade han på mamma och öronen som strukits bakåt flög ut till sidorna. Han skämdes lite över att han inte brytt sig om ifall fadern varit ett monster... men mamma hade ju kunnat rädda honom ändå.
"Så nära var jag inte." muttrade han tyst, fortfarande med roten i munnen. Han var tyst i några sekunder, släppte sedan roten och vände ansiktet mot sin mamma.
"Men om han är vår pappa skulle han väl inte skada oss?" frågade han och satte sig upp "Och varför har han inte kommit tidigare? Du har behövt hjälp med jakt innan..." han undrade om hon faktiskt behövt hjälp innan, men eftersom hon haft valpar att tänka på tänkte han fortsätta anta det.

BloodQueen puffade svagt med nosen mot Iro, för att få hans uppmärksamhet.
"Ryck upp dig hjärtat! Ska du inte ha lite mat?", frågade hon lugnt och mörkt.

Den där förbaskade roten verkade vara mer intressant än modern. Men tillslut lyckades hon få hans uppmärksamhet! Och hans frågor som modern fick höra var väldigt svåra och svara på, men hon var tvungen då dessa individer var så himla nyfikna.
"Nej din far skulle aldrig någonsin kunna tänka sig och skada er barn, då hade han fått säga sina sista ord"
Hon stannade upp med slickandet och såg in i Iro's ögon. Det hade var väldigt påfrestande och uppfostra sådana många barn, alldeles själv. Men BloodQueen visste att hon skulle klara det! För hon skulle kunna gå genom eld & vatten för småttingarna.
"Eran far hade lite saker och göra, och ni vet att morsan klarar av allt!", sa BloodQueen med en uppiggande tonröst och putta lite svagt och lekfullt på Iro.

Crepley stod stilla, granskade de små med ett leende. Jag är inte farlig.. inte mot er iallafall fadern kände en vätme som spred sig i kroppen. Äntligen hade han återförenats med sin familj.

Lika vacker som första dagen jag träffade dig, du klarar dig fint utan mig. Mrn jag ångrar att jag inte varit med valparna under deras uppväxt..
Crepsley log lite, med ett snett charmigt leende.

Han betvivlade faktiskt inte mor... Men förstod hon inte att det var därför han kunnat gå så nära? Mor skulle alltid skydda honom.
"Jaha.." svarade han dumt när mamma sa att pappa haft saker att göra. Han såg upp på modern och blinkade. Sedan såg han bort på syskonen och fadern. Svansen rörde sig frågande när han såg tillbaka på modern.
"Får jag prata med honom?" frågade han och blinkade storögt mot mor. Han försökte övertala henne bara genom ögonens lila vädjan. Långsamt reste han sig upp, vände sig mot resten av familjen och såg vädjande upp på mor.
"För jag vill faktiskt inte ha mer mat!" ett leende drog i mungiporna och han svängde bedjande på svansen.

Crepsley kollade på den lille "Du ska inte behöva fråga om lov för att få tala med din egna fader, min son" Sade Crepsley med en varm röst men också lärande.
Han hade varit med om mycket under valparnas uppväxt, och han ångrar att han inte varit där från första början.


(Detta börjar bli väldigt dött... är någon ens intresserad i detta roll längre? :/ )

Med en sista blick på modern tultade han fram till den stora vita besten och stirrade upp på honom.
"Vad har du gjort då?" frågade han uppfordrande och satte sig ner. För om fadern nu hade varit iväg och gjort grejen så måste det ha varit väldigt mycket eller väldigt spännande grejer... dem var ju nästan stora nu.


(jag är... men jag verkar ju också vara typ den ända ^^'' vill ju inte ha orollade karaktärer... *hosthost*)

CREPSLEY
Hanen skrattade lite smått "Vad jag gjort? Uträttat ärenden och blivit en del av TheBloodBlooms. Men nog om mig, vad har ni haft för er?" Frågade han sedan då han vela undvika att komma längre in på hans 'ärenden'. 
Crepsley såg på sin valp med stolta ögon, en sådan liten krabat, med hans 'betar' och hornen hade han fått av... Diablo.. Han ruskade snabbt av sig tanken, inte skulle dom få veta något om honom, nej, han var antagligen redan död på grund av sina dumdristiga äventyr.

BLOODSLEY
Ett skutt mot grisen var allt som krävdes för att putta bort Vokun en aningen, men Bloodsley trillade av grisen och landade på rygg. Han grymtade irriterat och såg bort åt Fadern, eller främlingen, och hans bror, de talade.
Bloodsley himlade med ögonen och gick ram till de båda. Satte sig ned tätt intill Iro med en osäker blick som låg över den stora hannen. 


(Ja jag vill ha kvar min valp också.. Men om det är så att de andra inte är mer intresserade får vi väll lösa det på något vis. Annars blir det ju bara Bloodsley & Iro kvar. Menmen, glad att det finns en som fortfarande är intresserad :') <3)

Qwara spetsade öronen hon såg på två av sina bröder och sedan på den stora vita, hennes pappa - vad det nu skulle betyda. Det värkte i hennes bakben av att inte få springa så här på morgonkvisten, hon ville springa! Men den stora vita hade kommit och avbrutit allt, men samtalet som han och Iro förde tyckte hon var mycket konstigt. TheBloodBlooms, vad var det? Nej, det här var hon tvungen att gå till botten med. Hon travade fram, de små benen skakade av rädsla för den stora vita. Men hon kunde inte visa sig feg inför sina bröder, då skulle de säkert bli malliga! "Du! Vad Är TeBloodBoms fö' något?" hon höll tonen extra stark för att inte hennes röst skulle ge vika.

[Måste bara säga att även jag har intresset kvar! Har dock bara tagit en liten paus men är nu tillbaka : D ]

(Blir sååå otroligt glad av att höra det Saltwater :'D Trodde alla gett upp hoppet haha <333)


Crepsley såg att en till krabat hade närmat sig och tröck sig intill Iro, men också att ännu en nyfiken valp kom emot honom. Nu var det bara en liten skrutt kvar där borta vid köttet.
"Det är en flock och den leds av Shiva, skogens konung. Det är bäst att vara tuff där, för veklingar äter dom till frukost.." Sade han med en allvarlig röst men bröt sedan ut i ett stort leende och et litet skratt "Jag skoja bara, men ärligt talat, den flocken är inte till för dem veka" Sade han sedan med en varm röst. "Nå, nog om det, Vad heter ni?" Frågade han sedan med en svans som viftade bakom honom. Han såg på hans lilla dotter att hon var en aningen tveksam, lite rädd kanske? så han lade sig ned för att komma i rätt höjd med dem, eller någolunda iallafall.

(woop woop, Saltis vill också vara med :'D)

Han hörde inte Bloodsley närma sig och ryckte till när han satte sig alldeles intill. Svansen dunkade i marken när även systern kom. Hon ställde frågan han själv hade velat veta och de lila ögonen fästes kvickt på fadern. Öronen lutade framåt när han nyfiket lyssnade på vad TheBloodBlooms var för något. Han flög upp på tassarna burrade upp fjädrarna för att se större ut. Han var tuff, han skulle nog kunna visa de där Boomarna ett och annat.
"Vadå Skogens Konung?" frågade han fadern, brydde sig inte om frågorna som den vite försökte få dem att svara på. Han kastade en blick på syskonen och slog åter med svansen.

Qwara såg hur den stora vita la sig ner, vilket gjorde att han inte så lika hotfull ut. Hon hade bestämt sig, han var inte farlig. Med ett lätt, men klumpigt skutt hoppade hon i mot sin far. Fortfarande fanns rädslan där i hennes bak huvud, men hon kunde inte visa sig feg framför sina bröder!

"Jag är Qwara, han med hornen och vingarna är Iro, bredvid är Bloodsley och grisen där bort är Vokun!" namnen lämnade henne genom ett glatt skall. Sedan kom Iro's fråga som fick henne att tänka på vad den stora vita hade sagt innan han frågade efter deras namn som hon så glatt hade presenterat. "Precis, vad är det? Sluta säga dumma saker!" Qwara spände ut bröstmusklerna och lät pälsen att resa sig en aning, egentligen så såg hon inte så farligt ut som hon trodde att hon gjorde.

[Lilla Qwara tuffar upp sig <3]

Crepsley skrattade till och morrade på lek. "Det är en flock, en flock som hela numoori känner till. Om du en gång blivit del av flocken finns det ingen återvändo, det är som att man ger sin själ till Kaiwood där dem håller till. Men jag trivs." Berätade han med ett leende. "Jaså du, Qwara.. Vokun... Bloodsley.. Iro.." Mumlade han för sig själv medan han kollade på sina små ynglingar.