Solen glittrade mot de klart blå havet och vågornas lätta brus då de slog emot den nästan vita sandstranden. Här och var på himlen syntes det havsfåglar och någor enstaga fluffugt vitta moln seglade förbi den klarblå himlen. En underbar dag helt enkelt.

Den snövita tiken låg en bit upp på stranden utom räckhåll för vågorna. Hennes snövita päls höll sakta på att torka efter den långa simnturen från ön där långt ute. Hon var rätt utmattad efter den hårda träningen hon utsatt sig för. Än i dag flera år efter reningsriten så hade hon itne nått sin fulla potential. Hon tränade hårt varje dag och stärkte både kropp och själ. Nu låg hon heölt enkelt och mediterade för att återfå sin själsliga styrka.

Hennes öron klippte lätt då en doft letade sig in i hennes känsliga svarta nos. Hon öppnade sakta de rödoranga ögonen och öronen klippte till på henens huvud.
(PAX PILGRIM)

Den stora grå hanen ligger och vilar i vatten brynet. Vågorna slår mjukt mot hans kropp och han känner sig totalt lugn. Det var härligt med ett dopp efter att ha lämnat Träsket och smutsen. Hans päls hade varit så smutsig och han stank som om han hade dragit med sig träsket ut. Nu är pälsen ren igen och det enda han luktar nu är blöt varg och salt hav. Han är så avkopplad att han ligger där och slumrar. Men en fluga irriterar hans öra och det klipper till innan han höjer huvudet och ser sig omkring. Sedan reser han på sig och ruskar den värsta vätan ur pälsen. Han drar ett djupt andetag. Stranden är en sådan fridfull plats.

Han börjar gå i vattenbrynet och havet sköljer bort tassavtrycken han lämnar bakom sig. Raderar alla spår efter honom. Den hasselnötsbruna blicken söker av området framför honom. Havet på ena sidan. Skog på andra. Sanden skapar en kittlande känsla mellan tårna. Den blöta pälsen spretar åt alla håll på hans kropp. Den får soltorka. Det är många soltimmar kvar på dygnet och dagarna blir längre, ljusare och varmare för varje dag. Men det finns ju även lite sämre dagar med regn och blåst och grått väder. Det är roligt att träna i alla väder.

Hanen stannar upp. Andas in den friska havsdoften i lungorna. Sedan ruskar han åter på kroppen. Det kliar i pälsen. Men att lägga sig ner och rulla runt i sanden skulle inte göra det bättre. Sanden skulle bara göra att det kliar ännu mer. Han får gå längre upp på stranden. Till gräset och rulla sig där. Då uppfattar han något vitt i ögonvrån och vrider på huvudet.

Den rödoranga blicken föll på den grå hanen en bit ner på stranden och hon tipapde huvudet lite på sned. Hon kände igen hanen och satte sig upp. De värkte smått i kropen men hon ignorerade detta. Det var en del av träningen hon genomgått och det avr viktigt att kunna ignorera kroppen under vissa perioder.

Ami reste sig upp och ruskade snabbt av sig så den sand som fastat i pälsen yrde runt henne innan hon började ta sig närmare hanen. Då hon avr nära nog stanande hon upp och nickade åt hanne. "Goddag Pilgrim" Sade hon lugnt och öronen klippgte till innan hon spetsade dom igen mot hanen.

Han studerar tyst den vita tiken. Han känner igen henne. Hans minne är väldigt bra och en uppskattad jaktkamrat är ingen som glöms i första taget. Han styr sina steg upp mot henne. Han ser på henne när hon reser sig upp och kommer honom till mötes. Han stannar halvvägs upp på stranden och sätter sig sedan lugnt ner. Svansen lägger sig bakom honom i sanden. Öronen klipper till på huvudet och den hasselnötsbruna blicken möter tikens orangeröda.
"Goddag själv, Dyami". Hälsar han henne med en lätt nick. Vinden river mjukt i hans blöta päls. Men kyligt är det inte. Dels är solens strålar väldigt värmande. Och så har han ju egna knep att hålla sig varm på. Han reser sig upp. Ruskar sedan på hela kroppen och när han sedan sätter sig ner igen är pälsen torr.
"Hur är det med er?" Frågar han henne och fuktar nosen med tungan. Att han skulle möta på henne igen hade han inte väntat sig. Och inte på stranden. Men man går ju vart man vill. Bara lite lustigt att de skulle välja samma väg.

Hon stod upp. Ville inte få mer sand i pälsen just nu. Svansne svepte mjukt bakom henne och hon betraktade den grå hanen. Mötte lugnt hans hasselnötsbruna blick. Han avr ett uppskattat sällskap. "Det är rätt bra med mig.. Lite sliten efter att ha vandrat en del" Hon sade inget om den träning hon utsatt sig själv för. "Jag var och träffade min bror..." Mötet hade väl inte varit ett lyckligt men inte heller olyckligt. De hade avrit rätt neutrala mot varandra. Korrekta. Hon ahde fått veta hur han hade det och hon hade berättat om det som hänt henne sedan de skilldes åt.

Hon betraktade honom då han blev torr bara utav att ruska på sig. Ett litet leende spelade på hennes läppar. "Hur är det själv då?" Det avr en tid sedan de jagat i lövskogen nu och även om de inte sett varandra på ett tag så hade hon itne glömt de samtal de haft och jakten.

Svansen sveper lugnt bakom honom och den hasselnötsbruna blicken studerar tiken när hon talar. Han nickar lätt när hon talar om att hon mött sin bror.
"Hur gick det?". Undrar han och är rätt nyfiken faktiskt. Dyami hade ju oroat sig över det mötet och Pilgrim vill veta hur det gick. Om hon vill dela med sig av det.

"Det är bra med mig". Svarar han henne sedan. Öronen klipper lugnt till på huvudet innan de spetsas framåt igen. Han fuktar nosen med tungan.
"Jag passade på att träna en del i Träsket på vägen hit. Ett dopp i havet var uppfriskande efter att ha dragits med Träskets stank en längre tid". Han flinar lätt. Träskets stank är inte en doft av rosor precis. Men han klagar inte när Träsket är en sådan bra träningsplats. En bland många såklart.

Ami betraktade den grå hanen som hon ahde kommit att tänka på som en vän. Att han delvis tillhörde ninjornas släkte gjorde inte saken värre. Hon hade alltid längtat efter en av sitt släkte även om han tillhörde en annan klan. Då han frågade hur det gått klippte hon lite med öronen och såg ut över havet. "Han har förändrats en hel del sedan vi skildes åt. Han blev mest förvånad över att se mig och vi talade lite kort om hur vi haft det sedan vi skildes åt. Han är ledare över en flock, Cierzo, och ahr både en partner och valp. Jag brättade om min reningsrit och ja det var ett ganska krystat möte" Hon lät åter blicken falla på de grå och log vagt men något sorgset.

Då han talade om att han befunnit sig i träsket och tränat nickade hon lite. "Ja inte för att träsket är trevligt att vistas i så är det än dock ett bra ställe att träna på. Men jag tror jag undviker det in i de sista" Det sista sade hon med en skämtsam röst och blinade med ena ögat mot honom på skämt. "En vit päls gör sig inte bra i et träsk" Hon betraktade sina snövita ben.

Han nickar. Han förstår det hon berättar. Med tanke på det hon berättade vid deras första möte. Att Dyami och hennes bror är så olika. Att Dyami föddes med mer ninjafärdigheter och sedan fick genomgå reningsriten.
"Nu vet du i alla fall att han har det bra". Säger han med ett lätt leende och tippar huvudet lätt på sne. Det låter som att hennes bror skapat sig ett bra liv.

Han studerar henne. Hennes vithet. Han kan inte låta bli att tycka att hon är vacker. Och de där ögonen. Han blinkar till och öronen klipper till på huvudet och flinar.
"Är fröken rädd att smutsa ner sin vithet?". Han reser sig upp och går närmare henne. Går förbi henne så nära att deras pälsar skulle kunna röra vid varandra. Han går runt henne och stannar vid hennes sida. Sedan ger han henne en lätt puff i sidan med huvudet.
"Jag får väl dra dit dig någon gång så du får känna på hur det verkligen är att leva". Han flinar lurigt och travar sedan ut på stranden. Nära vattenkanten stannar han och vänder sig mot Dyami.

Den vita tiken log lite då han sade att hanen skapat sig ett bra liv och ncikade. "Ja han lever ett lyckligt liv och jag är glad för hans skull. Vi kommer aldrig bli så nära som syskon kan vara men vi vet båda att vi lever och mår bra. Jag kan hälsa på hos honom om jag vill och träffa min brors son." Hon log då hon tänkte på den vita valpen som varit med hennes bror i början.

Då han sedna frågade om hon avr rädd att smutsa ned sig flinade hon snett. "Det finns smuts och det finns smuts kära Grim" Hon talade då han kom och gick förbi henne. Så nära att hon lätt kunant röra vid henne. Det nästan pirrade i hennes hud då han gick förbi henne och hon följde honom med blciken då han gick förbi och sedan vände hon huvudet så hon kunde se honom komma upp vid henens andra sida. Då han gav henne den lätta puffen i sidan så log hon mot honom. "Allt du behöver göra är att be mig följa med" Sade hon med en lite dämpad röst och följde efter honom i ett lugnare tempo ner till strandkanten och vattnet. Hon såg på honom då han vände sig om mot henne, de glittrande vattnet som bakgrund och hans grå päls glittrade i solens sken. Och hans varma hasselnötsbruna ögon. Hon stannade upp och bara betraktade den grå för en stund innan hon tippade huvudet lite på sned. "Så vad har du nu planerat Grim?"

Han ler åt henne. Det känns bra att le i hennes närhet. Det har han inte gjort på länge. Inte lika lätt. Senast var det med familjen. Med syskonen. Annars har han haft mer allvarliga anletsdrag.

"Mina planer". Han funderar en stund.
"Jag tänkte väl vandra ner lite längs stranden och sedan ta mig inåt landet igen. Alltid upptäcker man något nytt". Han fuktar nosen med tungan.
"Har ni själv några planer på lut, Dyami". Frågar han innan han ser ut över havet och traskar sedan ut och stannar när vattnet når honom till knäna. Svansen står högt bakom honom och hela hans hållning är rest. Huvudet höjt. Såklart han är en stolt ninja. Och det är med andra ninjas som han trivs bäst. Spelar ingen roll om det är Oga eller Kiga har han märkt. Och Dyami's sällskap är extra uppskattat. Även om han inte är riktigt säker på vad han kan tillåtas känna.

Hon tog några steg närmare honom men satte sig sedan vid strandkanten just utom räckhåll för de brusande vågorna som rullade in på stranden. Det känndes rätt att umgås med den grå. Hon kunde le, kunde känna glädje och en gemenskap med honom. Hon tippade huvudet lite på sned då han berätatde om sina planer och sedan frågade om hon ahde några planer. Hon klippte lite med öronen.

"Jag planerar att se med av Numoori. Alldeles för länge har jag hållit mig kring lövskogen och det är hög tid att se mer av detta land. Träffa fler för att se vad detta lanf har att erbjuda" Hon såg ut över havet. Hade hanen i ögonvrån där han stod ute i vattnet. Hennes blick letade sig till hans stolta hållning och hon undrade lite vad som rörde sig i hans tankar.

En lätt bris smekte hennes korta med mjuka snövita päls och hon slöt helt enkelt ögonen och bara njöt av den svala vinden och solen som värmde hennes rygg. Hon kände att hon kudne slappna av och njuta av tillvaron och de sällskap hon hade nu.

Han lyssnar uppmärksamt på hennes ord.
"Det finns så mycket att se. Numoori har många vackra platser". Han studerar henne där hon sitter på stranden. Lilla fröken som inte vill smutsa ner pälsen. Och inte verkar hon vilja bli blöt henne. Han flinar lite lurigt men ler oskyldigt när hon ser på honom. Sedan tar han ett skutt rakt upp i luften och vattnet skvätter om honom. När han landar igen i vattenkaskaden springer han upp på stranden. Förbi Dyami och omkring honom skvätter vatten och sand. Han vänder sig mot henne i sanden och lägger sig sedan ner och huvudet placeras mellan tassarna. Svansen viftar bakom honom och öronen står spetsade på huvudet. Den hasselnötsbruna blicken håller henne fast. Sedan ger han ifrån sig ett ljust högt lekfullt skall. Så här fri och lycklig har han inte känt sig på länge. Inte med någon. Lycklig. Det känns som ett passande ord.

Hon satte där och njöt av den lugna dagen och solen. "Ja det finns mycket jag ännu inte sett" Svarade hon frånvarande då ett ljudligt plaskande hördes och förbi henne rusade en grå blöt sudd och stänkte ner henne med både havsvatten och sand. Hon hoppade undan med ett litet förvånat gläfs och vände sig om mot den grå som nu låg ner i sanden och viftade på svansen. Han betedde sig nästan som en valp. Hon stod där och blängde på honom i en sekund och sedan klingade ett skratt från henens strupe och hon skakade lite på huvudet.

Utan förvarning hoppade hon mot honom. Ett för normala vargar omöjligt skutt men för en ninja var det inga problem. Landade på tvären mot honom och sanden yrde om henne och mot honom. Hon skrattade åter igen de klingande vackra skrattet och sedan hopapde hon mot honom igen. Tänkte försöka brotta omkull honom på stranden så han skulle bli ännu mer sanden om de så betydde att hn blev lika sandig och blöt som han.

Hennes skratt får det att pirra i kroppen på honom. Och han rycker till när hon skuttar närmare. Men han ligger ändå kvar. Kanske backade bara en knapp decimeter eller något. Sanden yr över honom och han höjer huvudet och ruskar på det. Sedan plirar han busigt mot henne där hon står framför honom. Han morrar lekfullt. Det vibrerar mjukt i strupen på honom. Då hoppar hon mot honom igen. Han rullar över på rygg och får henne över sig. Han försöker hålla henne fast med sina framben och han nafsar där han får tag. Det pirrar i hela kroppen att känna henne så nära.

Då hon hoppade mot honom var hon itne alls berädd på att han skulle lägga sig på rygg och hålla fast henne med frambena. Hon hamade 'påmage' över honom med hans framben runt sig strax bakom skuldrorna. Han nafsade i henens päls där han kom åt och hon kunde itne låta bli att skratta och försöka åla sig lös, dock inte så allvarligt då han höll fast. Hon morrade mjukt mellan skratten och hon föröskte nafsa efter hans hals.

Hennes nos ströks plötsligt mot hans kind då han just vred huvudet. Hon stelnade till lite. Insåg först nu här nära de låg varandra och hon kunde känna hans varma starka kropp mot sin något nättare vita. Hon låg på honom med hans framben om sin vita bröskorg. De orangeröda ögonen mötte hans hallesnötsbruna blick.

Han morrar busigt och håller fast henne. Han skrattar lätt just för att det är roligt. Då stryks hennes nos mot hans kind när han vrider på huvudet och han känner hur hon stelnar till i hans famn. Han blir stilla han med. Han ser på henne. Möter hennes klara blick. Han släpper sitt grepp om henne något. Men inte helt. Men nog för att hon enkelt ska kunna ta sig loss. Öronen klipper till på hans huvud. Det känns lustigt. Värmen ökar i hans kropp. Han besitter ju eldens kraft. Han ser på henne. Väntar på vad som ska hända här näst. Vad ska de göra? Vad ska han göra? Kommer hon dra sig undan från honom. Kommer hon kanske efter det här hålla sig borta från honom? Tankarna är många i hans huvud. Det enda han vet säkert för stunden är att han vill ha henne nära. Om hon inte längre ville vara med honom vet han inte vad han skulle göra. Han ler lite snett. Satsar man inte får man kanske aldrig veta. Han sträcker upp huvudet mot henne. Närmare henne. Och ger henne sedan en lätt slick på kinden.

Hon kände hur hans grepp blev lösare om henne så hon lätt kunde ta sig lös. Dock gjorde hon inget för att göra det. Kände värmen från honom och det känndes tryggt. Hon mötte tyst hans blick och många tanakr for i henens huvud. Detta var tabu, hon borde dra sig undan. Borde inte utmana ödet på detta sätt. Än dock låg hon kvar. Som förstenad av hans blick, av hans värme. Även om tassarna låg lätt mot hennes rygg så höll de ändå kvar henne. Hade han helt släppt skulle hon nog rest sig upp, gått undan.

Då han höjde huvudet och lät den varma skära tungan lätt strykas mot hennes kind så blev hon om än ännu stelare. Hela hennes väsen sade åt henne att fly. Dock så rörde sig inte henens kropp. Något höll henne fast och det var inte hans tassar. Hon låg stilla en stund då han gett henne den lätta slicken och de orangeröda ögonen hade både ett skrämt utryck i sig men även nyfikenheten glimmade i dom. Sedan så sänkte hon sitt huvud lite mot han. Lät kinden vila lätt mot honom och tyst viskade hon i ahns ena öra. "Vi borde inte..." Dock var det ingen övertygande röst hon använde. Nästan lite utmanade var hennes röst.

Hon stelnar mer i hans famn. Men det ger honom hopp att hon inte drar sig undan. Är hon lika förvirrad som honom? Såklart han vet att detta inte borde ske. Kiga och Oga... Det är förbjudet. Det har alltid varit förbjudet. Men ändå. Hade det känts annorlunda om hon varit Kiga? Men då hade det inte varit Dyami. Det är Dyami som får värmen att öka i hans kropp. Inte någon Kiga. En Oga. Den vackraste Oga han mött. Han suckar tyst när hon lutar sin kind mot hans. Han ligger stilla. Lyssnar till hennes ord hon viskar i hans öra.
"Jag ser ingen som skulle stoppa oss". Viskar han tillbaka. Det är nya tider trots alls.
Skulle han kunna känna likadant för någon annan? Någon av icke ninjablod? Blandraser kan alltid renas. Blandblod är alltid blandblod. Men inget av det där betyder något. Det är bara hon som betyder något.

Hon drog inte undan sitt huvud utan lät de lätt vila mot hans och då han talade så klippte hon lite med öronen. "Nej men.." Hon funderade över traditionerna. Blandblod. Hon höjde huvudet och såg på den grå hon hade under sig. Skulle hon kunna lita på någon annan på samma sätt. Grim var Grim oavsett om han var av den förbjudna rasen eller inte. Han hade fått henne att känna något hon aldrig trodde hon skulle få uppleva.

Hon såg på honom och sedan sänkte hon huvudet igen och hennes skära tunga ströks lätt mot hans grå nos. Hon visste itne vart detta skulle leda men vart de än ledde så skulle hon inte ångra sig.

Han förstår hennes tvekan. För han känner den med. Tvekan över traditionerna. Ingen tvekan över henne. Dyami. Inte Ogan. Dyami.
"Men?" Frågar han. Han vill veta vad hon tänker. Han ligger stilla. Ser på henne när hon lyfter huvudet och ser på honom. Han ser in i hennes klara blick. Hennes vackra ögon. Han fuktar nosen.
Så lutar hon sig mot honom och slickar honom på nosen. Hans skära tunga smiter ut mellan läpparna igen och besvarar henne.

Hon kände att han besvarade slicken och hon log mot honom men höjde åter huvudet. Betraktade honom. "Varken oga eller kiga finns kvar, endast ett fåtal individer..." Hon såg på honom en stund under tystnad. "Traditionerna säger att det är tabu... Min hjärna säger stop men ska man lyssna till som en gång bestämde dessa traditioner, de som nu är död sedan länge?" Hon drog ett djupt andetag. "Det är sant att det inte finns någon som kan stoppa oss..." Hon såg honom i ögonen. "Du kommer itne ångra dig? Om vi skulle möta fler av våra släkten? De skulle nog itne förstå..."

Hon låg dock kvar, ville inte gå ifrån honom och den värme han utstrålade, ville inte lämna honom. Åter sänkte hon huvude toch drog med nosen mot hansvarma kind.

Han lyssnar på hennes ord. Delar hennes tankar.
"Som jag ser det är jag den enda Kiga. Min familj är borta och jag har inte stött på några andra under hela mitt liv. Jag skulle kunna utöka mitt släkte med en tik som inte besitter något ninjablod och valparna kunde genomgå reningsriten". Han fuktar nosen igen och ser på henne.
"Du skulle kunna göra så med. Välja en hane utan ninjablod. Eller finna dig en hane av Oga. Det verkar finnas fler av er sort". Han ler lite men det verkar inte vara ett leende med glädje i.
"Men jag skulle vara djupt avundsjuk på den hanen i så fall. Svartsjuk till och med. För han får vara med den vackraste tiken i världen".
Leendet övergår i ett lätt flin.
"Nej, jag skulle inte ångra mig. Inte så länge den vackraste tiken i världen ville vara med mig".

Hon lyssnade noga till allt han sade. Tog in varje ord och ett leende spelade på hennes läppar. Dock då han talad eom att utöka deras släkte klippte hon lite med öronen. "Det är nästan en plikt vi har... Att föra ninja blodets gener vidare" Bara tanken på att skaffa vlapar med någon fick henne att dra sig in i sitt skal igen men då han sade att han skulle vara avundsjuk på den hanen log hon mot honom. "Bara att tänka på dig med en annan tik får mig att känna en djup sorg."

Hon Såg in i hans ögon. "Men samtidigt vore det fel att helt utesluta det Grim" Det tog emot för henne att säga de orden men de måste bli sagda."Du är den första och enda jag vill ha vid min sida..." Hon slöt ögonen. Skulle han hata henne för det hon sagt.

Hon har rätt. Nog är det något av en plikt att föra vidare ninjablodet. Det är en plikt varje ninja är född med. Speciellt som det inte finns särskilt många kvar. Det finns inte många Kiga kvar. Några fler Oga. Flera valpar har han mött på. Oga verkar jobba med att föra ninjablodet vidare. Pilgrim borde göra likadant. Han borde finna sig en tik och skaffa många valpar och föra Kigablodet vidare. Men skulle han kunna älska någon annan tik? Eller skulle han endast se henne som ett verktyg för att kunna föra vidare Kigablodet?

Han ser in i Dyami's ögon.
"Du har rätt". Säger han motvilligt. Det vore fel att utesluta det.
"Men...". Han tystnar. Han känner en tyngd i bröstet. Och det beror inte på att Dyami ligger över honom. Det är mer en tyngd av sorg. Tanken på Dyami med en annan hane. Tanken på Dyami som föder någon annans valpar. Och för vad? För plikten att föra ninjablodet vidare. Han vill vara med henne. Stå vid hennes sida. Alltid. Valpar spelar ingen roll. Men om han är den enda Kiga borde han tänka på sin ras framtid.
"Jag skulle inte kunna klara av att se dig med någon annan". Säger han igen.

Hon såg på honom. Hon ahde inte lika stor press på sig då de redan fanns andra av Oga i landet men hon ahde bara mött Pilgrim av kiga blodet. "Jag vill inte dela något med någon annan, de finns fler av Oga i numoori. Men jag har bara mött dig av kiga..." Hon stryker huvudet mot hans. "Jag kommer vara vid din sida Grim vad du än väljer att göra"

Hon lät sitt huvud vila mot hans bog och hon andades tungt. "Om du väljer att skaffa valpar med en tik för att föra kiga blodet vidare komemr jag inte klandra dig. Det är en plikt du ahr.." Hon drog ett djupt andetag. "Bara jag vet att du finns där för mig med"