Han har press på sig. Ja. Hade han vetat var hans syskon var. Om de fortfarande är i livet. Då hade han inte brytt sig om just det lika mycket. Men han vet inte var de är. Han är ensam. Han har en tung plikt mot sitt släkte. Det är mycket han brottas med. Hon gör det svårt för honom. Men han vill bara vara med henne. Hade han mött någon annan innan han mötte Dyami. Hade han satt valpar till världen innan så hade han inte brytt sig om det något mer nu. Då hade han vetat säkert att hans blod skulle leva vidare. Men han har inga valpar. Och han har mött Dyami. Dyami som är den enda han kan tänka sig att någonsin vara med.
"Jag skulle aldrig kunna älska någon annan". Han stirrar upp mot himlen när hon lagt huvudet mot hans bog.
"Det är klar jag vill att mitt blod... Kiga's blod ska leva vidare. Men jag skulle aldrig kunna älskar någon annan". Hans ena tass ligger över hennes rygg.
"Det är bara dig jag vill vara med".

Hon lät huvudet vila mot hans bog där hon låg. Kunde känna hans hjärtslag igenom hans bröstkorg. De slog med en stadig stark rytm. Hon lyssnade till hans ord. Lyssnade noga och övervägde varje ord han sade. Att inte föra släktet vidare, kanske bara igenom blandblod. Hon önskade att de inte träffats nu. Hon ahde inga vlapar. Några tårar började leta sig ner för hennes snövita kind.

"Hade jag inte mött dig, då hade jag fortsatt som förut.. Du ahr öppnat en ny väg för mig Grim" Hon höjde huvudet igen och såg in i hans vackra bruna ögon. "Grim jag vill itne leva med någon annan. Redan vid vårt första möte kände jag något för dig. Du var och är något speciellt." Hon såg honom i ögonen. Tippade huvudet lite på sned. "Att föra släktet vidare behöver inte ha med kärlek att göra." Hon hatade det hon sade men hon kände att hon måste. Måste göra det kalrt för honom hur hon kände. "Vad du än väljer Grim så kommer jag inte lämna dig. Redan från första stund har du ägt mitt hjärta och det kommer du alltid göra"

Han är inte säker på hur han ska ta hennes ord. Hade de aldrig mötts hade nog allt varit enklare. Det hade varit enklare. Han hade kunnat fortsätta vandra genom numoori. Ensam. Utan mål. Kanske funnit någon tik som ville hjälpa honom att föra Kigablodet vidare. Det hade varit en enkel väg. Men han mötte Dyami och vägen blev inte lika enkel längre. Med henne vid sin sida skulle vägen alltid kunna vara enkel.

"Hur skulle jag kunna ge valpar liv med någon annan? Skulle du bära någon annans valpar vet jag inte vad jag skulle göra. Kanske skulle jag bli vredgad och se rött. Ta livet av saten som rört dig". Han vill bara vara med henne. Åt fanders med plikter. Han skulle inte kunna tänka vidare högt om sig själv om han skulle skaffa valpar med någon annan. Valpar spelar ingen roll. Så länge han får vara med Dyami.
"Ami...". Han andas ut hennes namn.
"Du är den ende jag vill vara med".

Hon såg på honom och log lite och nafsade hono sedan lätt på hansel. "Jag kommer itne vara med någon annan, det finns vargar av oga blodet som kan föra de generna vidare. Och kanske finns de fler av Kiga blodet. Jag hittade ju dig. Kanske kan vi hitta fler tillsammans." Hon föröskte se de hela på ett så possitivt sätt som möjligt. Han hade hennes hjärta lindat om sin ena tass och hon skulle gå igenom eld för hans skull.

"Grim, de enda valparna jag vill bära är om det är du som är far till dem. Endast du och ingen annan!" Hon reste sig upp från honom så han skulle kkomma upp. De kunde inte vara bekvämt att ha henne över sig. "Men..." Hon stängde munnen. Kunde inte berätta. Ville itne tänka på de små liven hon en gång fött fram som inte fick leva mer än ett par dagar" Åter hotade tårarna och sorgen vällde upp inom henne.

Han blir lycklig att höra att hon inte kommer vara med någon annan. Och för henne tänker han inte vara med någon annan.
"Jag tror inte jag är den ende av Kiga. Det måste finnas fler. Låt dem föra blodet vidare". Säger han och ler. Nej, han tror inte han är den ende. Han har ju syskon som sagt. Och det måste finnas fler. Kanske i Numoori. Men de kanske hittar hit en dag. Han tror på det i alla fall. Finns det fler av Oga måste det finnas fler av Kiga.

"Dina ord gör mig väldigt glad". Hennes ord får det att pirra mer i kroppen på honom och när hon reser sig gör han det samma. Han slickar henne mjukt på kinden. Det där sista ordet hon yttrar får honom att se på henne med en mer allvarlig min.
"Men?" Sorgen hon visar får det att värka i hjärtat på honom. Vad är det som tynger henne? Har hon gått igenom något hemskt i sitt liv? Han har lagt märke till ärren på hennes strupe men inte riktigt vågat fråga om dem. Han ger henne åter en mjuk slick på kunden.

Hon såg på honom då han reste sig upp och drog sig lite undan. "Jag trodde aldrig... " Hon såg bort ut över havet och den stolta hållningen hon haft sjönk ihop. Hon suckade djupt och drog seda ett djupt andetag som om hon försökte stärka sig. Dock återvände inte blicken till den grå utan hon såg ut över havet med en sorgsen blick. "Jag...." Hon visste inte hur hon skulle börja. "Det hände... Jag var så ung.. Inte mer än en äldre valp" Hela hon rös då hon talade om händelsen. Hon ahde aldrig berättat det för någon förut. "Han... " Hon sjönk ner i sittande ställning och nu vilade blicken på de vita men sandiga tassarna. Hon började darra smått. "De..." Hon kunde inte få utr sig orden. Kunde inte berätta att hon var smutsig (i hennes ögon). Besudlad av den stora hanen. Hållen fången, ständigt pikad, ständigt i hans våld.

Tiken sjönk ihop. Hatade att visa sig så svag men minnena bara sköljde över henne. Hon lade tassen över nosen/ögonen och tårarna rann nu hejdlöst och hon darrade både av skam och sorg. "Han döda dem... De var så små" Hon nästan viskade fram orden. Darrade på rösten. "Bara för att plåga mig..."

Att hon visar så starkt sorg och smärta gör honom osäker, förvirrad, rädd. Dyami liksom stakar framorden. Verkar inte veta hur hon ska berätta det hon vill berätta. Berätta vad? Han förstår inte. Inte först. Men det går en kall vidrig känsla genom honom när hon uttalar ett enda ord. Han. Pilgrim vet inte vem han är. Men det är mer än nog för att han ska förstå. Öronen lägger sig mot nacken och läppen dras bak och blottar vassa vita tänder. Han börjar morra. Högt. Inte åt henne. Men på tanken som just har slagit honom. Vad hon har råkat ut för.

Sedan dör morrandet ut. För han kan ändå inte göra någonting. Han kan inte göra något för att göra det lättare för henne. Han ser ner på henne där hon lagt sig i sanden. Han tar några steg fram. Kliver över henne med ena framtassen och liksom ställer sig halvt över henne. Sedan sänker han huvudet och den skära tungan slickar Dyami över nosryggen och kinderna upprepade gånger. Han slickar upp hennes tårar. Sedan gnider han sitt huvud mot hennes.
"Jag önskar jag kunde göra något". Och det gör han. Han önskar han kunde göra något för henne.

Ami hörde hur han började morra högt och hon kunde se hur han blottade tänderna. Så han blev arg på henne. Hon slöt ögonen och väntade bara på att de smärtsamma hugget skulle komma, som HAN hadfe gjort mot henne gång på gång. Minnena flimrade för hennes inre och hon återupplevde allt gång på gång.

Hon hörde hur han rörde sig och ställde sig över henne men inget hugg kom. I stället slickade han henne på nosen och på kinderna. Tårkade henens tårar. Han hade förstått avd som hänt men ändå valde han att stanna. Då han gnider sitt huvud mot hennes höjer hon huvude toch besvarar gesten. "Inget finns att göra... De kan inte komma tillbaka." Hon drog ett djupt andetag och suckade sedan Hon sorgset ut. Hon låg kvar där med honom över sig och blickade ut över havet. "Han tvingade på mig dem... Sedan tog han dem ifrån mig..." Hon vände blicken upp till hanen och klippte lite osäkert med öronen. "De var inte mitt val men jag älskade dem i alla fall.. Han gjorde allt för att plåga" Rösten var full av sorg men även en bitter ton av vrede kunde höras. "Jag... Jag förpassade honom till Chaibos... Jag är inge bättre än Honom..." Hon ogillade tat hon gått samma väg som Han gjort. Tagit till våld. Men sorgen och smärtan han orsakade henne hade varit för mycket...

Han sätter sig ner där han stått över henne. Han är fortfarande lutad över henne och huvudet sänkt mot hennes. Han lyssnar på henne. Hans öron ligger fortfarande mot nacken. Han förstår inte hur en del kan vara så onda. Men ändå vet han att världen är full av ondska. Han klapprar med tänderna.
"Det är skillnad på att döda för nöje och att döda för att själv överleva". Säger han.
"Döda eller dödas". Lägger han till. Han smeker henne över nacken med nosen. Han är i alla fall glad att den där jäveln inte lever längre. Annars skulle Grim nog ha det som mål att jaga efter den där och dräpa honom. Men han känner sorg med. Sorg för hennes skull.

Hon låg kvar och lyssnade till hans ord och det kändes bättre av att bara ha honom där. Han verkade itne vilja lämna henne trotts att hon var oren. Hon vred på huvudet så hon kunde strycka med nosen över hans grå bog. "Tack Grim" Hpon strök än en gång nosen igenom hans mjuka grå päls.

De orangeröda ögonen hade inte längre de sorgsna uttrycket även om hon alltid skulle känna sorg över de små hon förlorat. Kanske skulle hon en dag känna sig redo för nya men inte än. Trotts åren som gott kunde hon itne tänka tanken på nya. Om hon skulle förlora de också skulle hon gå under. "Grim... Jag älskar dig"

Han ler lätt mot henne. Tycker om att ha henne nära. Han vill alltid beskydda henne. Finnas där för henne. Få känna hennes värme. Han sluter ögonen.
"Jag älskar dig, Ami". Han slickar henne över kinden. För bara en stund sedan var han nära att slå ut i lågor. Nu är han lugn igen. Han trodde aldrig han skulle finna någon som skulle komma att betyda så mycket för honom. Väcka så mycket inom honom. Han har så länge varit en ensam vandrare. Ensam vandrat genom Numoori. Nu har han ett mål. Hans mål är att följa henne.

Hon log mot honom och slickade honom på nosen. Hon hade aldrig känt så här för någon och och trodde inte att hon skulle känna så för någon annan. Hon klippte lite med öronen och såg ut över havet. Att ha finnut en hane som hon ville dela sitt liv med, hon kunde inte begära mer. Bara de kunde finna en plats där de kunde höra hemma och inte behövde oroa sig över deras förbjudna kärlek.

"Ska vi börja röra på oss? Stranden är underbar men all sand kliar i pälsen" Hon log lite mot honom och nafsade honom på bogen.

(kort)

Han skrattar till lite lätt och fuktar nosen med tungan.
"Visst". Svarar han henne och nafsar henne lätt i örat innan han reser på sig och tar något steg tillbaka så även hon obehindrat kan ta sig upp. Han ruskar sedan på hela kroppen och värmer upp sig själv så både vatten och sand försvinner ur pälsen. Sedan ser han på Dyami igen.
"Vart vill du gå?" Frågar han och sveper med blicken över havet en stund. Låter sedan blicken svepa kort över himlen innan han åter ser på Dyami.

[Kort och dåligt. -.-]