Den stora grå hanen vandrar med spänstiga steg mellan träden i Lövskogen. Öronen står spetsade på huvudet och han har en avslappnad hållning. Men han är ändå på sin vakt även om det inte syns på honom. Om någon skulle se honom skulle han förmodligen tas som en vandrare som bara lunkar lugnt genom skogen. En menlös varelse som inte verkar vara någon att spilla tid på.

Svansen guppar med i rörelserna. Ögonen är klara och fokuserade. Vinden smeker mjukt pälsen och för med sig skogens alla dofter. Det verkar vara en flock som huserar i den här skogen. Men denna hane har inga planer på att klampa för nära. Han är endast på genomresa. Är dock inte säker på vart han ska ta vägen. Det var länge sedan han blev ensam. Men han känner sig ändå inte ensam.

Vart han är påväg är han inte säker på. Har inget mål i sikte. Kanske söker han efter andra. Sådana som han. Men vart kan de finnas? Sedan han lämnade de sina har han inte mött på en enda som bär liknande blod. De borde bara lätta att finna för en sådan som han.

Hanen stannar upp. Vädrar i luften. Doften av vatten har nått honom och han sätter kroppen i rörelse igen. Snart kan kan han se bäcken och öronen klipper till samtidigt som huvudet höjs. Han travar fram till bäcken och sänker sedan huvudet för att dricka.

[PAX TILL DYAMI]

Den snövita tiken låg högt uppe i ett träd. Den vita huvudet vilade mot hennes vita tassar. Hon ahde hållit sig i denna skog sedan hon stött på den silvergrå valpen som hörde till hennes släkte. Hon ahde fått så mycket att tänka på att hon iten lämnat denna platsen ännu. Nedanför henne porlade bäcken och det var sövande men hon låg ändå på spän. I ett främmande område inte så långt ifrån ett revir. Ett revir där den så välbekanta doften fanns.

Då en främmande doft letade sig in i hennes känsliga nos öppnade hon de orangeröda ögonen och hennes blick föll på den grå vargen några meter nedanför henne. Stilla låg hon och betraktade hanen. Det fanns något bekant över hanens sätt och utseende. Hon hade inte mött någon annan av sitt släkte förut men det fanns likheter mellan denna hane och hennes far. Hon bestämmer sig för att ta kontakt så hon reser sig upp sedan kastar hoin sig från gren till gren nnna hon landar smidigt på marken ca 10 meter ifrån hanen. Hon betraktade honom under tystnad.

Han hade stannat mitt i rörelsen. För det var något som inte stod rätt till. Eller ja, det kanske är fel val av ord. Rättare sagt så kändes det som att han inte var ensam. Därför hade han blivit stilla. Stirrandes på sin spegelbild i bäckens vatten. Ett par hasselnötsbruna ögon stirrar tillbaka. När han sedan hör ljud uppe bland träden höjer han huvudet och vänder sig åt det hållet just som en snövit tik landar på marken några meter ifrån honom. Han studerar henne kort. En smäcker kropp som påminner om många tikar av hans släkte. Men han är inte van vid att se snövita sådana. Hon känns bekant. Men ändå så främmande.

"Goddag". Säger han då tiken inte verkar vilja ta till orda först. Tystnaden mellan dem varade inte så länge. Han ser på henne. Men håller samtidigt koll på omgivningen.

Tiken betraktade hanen och då denne talade nickade hon först. "Goddag främling" Sade hon med sin mjuka stämma. Hennes päls är snövit men rätt kort och henens kroppsbyggnad syns tydligt. Senig och slank men med muskler som spelade under den korta pålsen. Hon var en tik byggd för snabbhet och smidighet. Hon tippade huvudet lite på sned. "Vad är ert namn främling?"

Den vita svasnne svepte mjukt bakom henne och öronen var nyfiket spetsade. Hon visade inga tecken till osäkerhet eller rädsla men samtidigt inte heller dominans eller aggression. Hon var nyfiken men höll ett behörigt avstånd från främlingen. Man visste aldrig vad en främmande varg skulle hitta på.

Han verkar till synes ha en avslappnad hållning. Men när denna främling visade sig antogs en viss spändhet i musklerna. Öronen står spetsade och svansen är avslappnat. Svanstippen vippar lätt fram och tillbaka. Huvudet hålls högt och något tillbakadraget så nacken står rakt upp. Han granskar tiken.

"Mitt namn är Pilgrim". Peg kallade hans syskon honom. Även fadern. Det började som en retfull lek. Sedan blev det ett smeknamn som fastnade.
"Vad är ert namn?" Frågar han och bollar tillbaka frågan. Han känner att han vill veta mer om denna tiken. Vem hon är och var hon kommer ifrån. Var hennes blod kommer ifrån.

Hon hade sett den aningen mer spändnhet som dök upp då han upptäckte henne. Hon var ungefö på samma sätt som honom. Nyfiken men aningen spänd. Namnet på hanen verkade på något sätt passande. Hon lade det på minnet och då han bollade tillbaka frågan klippte hon med öronen. "Nitt namn är Dyami, dotter till den vita hanen Hagetsuei och den svarta tiken Shiu" Hon visste inte riktigt varför hon lade till sina föräldrars namn men på sätt och vis verkade det passande.

Ami tvekade smått men gick sedan fram mot hanen, stannade bara nån meter ifrån honom och granskade honom noga. Visst fanns de skillnader där men de fanns för många likheter mellan hanen och Getsu. "Vart kmommer du ifrån Pilgrim?"

Dyami. Han lägger namnet på minnet. Det går på automatik. Skulle det sedan inte vara av betydelse så sållas det enkelt bort. Han står stilla när hon kommer närmare. Men han håller sig på helspänn. Även om han lyckas att dölja det väl. Han släpper henne inte med blicken.

"Jag kommer från Numoori". Blir hans svar. Han har alltid strövat omkring i Numoori. Sedan han gick skilda vägar med familjen. Han vet inte var de är nu. Om de fortfarande är i livet. Syskonen har kanske vandrat ut. Brodern var alltid den mer äventyrslystna av dem. Pilgrim var alltid ensamvargen. Även om han uppskattade syskonens sällskap.

Systern Asera hade vandrat en bit med honom. De hade upptäckt mycket nytt. Lärt sig mer tillsammans. Sedan kom de ifrån varandra. Pilgrim letade i dagar innan han gav upp. Systern klarar sig bra ensam även hon. De är tränade väl hela kullen.
"Var kommer ni ifrån?" Frågar han den snövita tiken framför honom.

Hon betraktade hanen och lade huvudet på sned. Ja Numoori men ändå inte. "Jag kommer ifrån Numoori, född och uppvuxen till en början med min mor och bror innan Getsu kom och hämtade mig för träning" Hon svepgte till med svansen och såg sig snabbt omkring innan blicken åter föll på hanen. "Säg mig.. Vilket släkte tillhör du?" Hon menade vilken ras han tillhörde.

Han tar in hennes ord. Kan hon vara blandbras? Hon för sig som en med blodet flödande i ådrorna. Men det är något som ändå inte känns helt... Han tar ett steg mot henne. Tar sedan tre steg runt henne. Hela tiden är den hasselnötsbruna blicken fäst på tiken. Han granskar henne. Lägger varenda del av hennes utseende på minnet. Hennes doft kittlar honom i den känsliga nosen. Det han anser underligt är att denne Getsu tog med sig henne för att träna. Men inte brodern? Det måste betyda att valparna är blandras. Och brodern ärvde förmodligen inte alla färdigheter.

Han står stilla igen. Utåt sätt lugn. Inuti misstänksam. Hon vill veta mer om honom.
Hans eget blod är rent. Föräldrarna gjorde det klart för valparna. Att de ska vara stolta över sitt rena blod. Öronen klipper till på huvudet.
"Mitt blod är helt Kiga". Svarar han sedan. Lugnt. Han höjer nosen lite. Ser på tiken över nosryggen. Han är ingen högfärdig varg. Det är inte heller så han agerar. Han fortsätter studera tiken. Dyami. Dotter av Getsu.

Hon står stilla då hanen gå runt henne och granskar henne. Tar inte illa upp då hon passar på att betrakta honom och hans rörelser. Getsu ahde talat om Kiga vargar och han hade även gjort kalrt för henne att hon var av blandtat blod men ändå skulle vara stolt över den del oga blod som rann i hennes ådror. Hon hade ärvt de mesta av sitt oga släkte och ytterst lite av sitt karg släkte. Getsu ahde även talat om reningsriten man kunde genomgå om man hade tur.

Då hanen sade att han avr ren kiga nickade hon. Hon kände sig dock inte underlägsen honom trotts hennes blandade blod. Hon avr stolt över sitt blod och hon hade fått höra att hon var lika duktig och ahde de minnen en renrasig skulle haft. "Jag tillhör oga släktet" Sade hon lungt. "Men inte till fullo" Han svepte till med svansen. Hade blivit varnad av fadern att man såg ned på vargar av blandat blod.

Blandras. Han hade rätt. Men tiken verkar ha ärvt mycket från Oga. Föräldrarna hade berättat om Oga. Men Pilgrim har aldrig träffat på någon. Inte tidigare. Han är nyfiken. Men visar inget. Han nickar kort och går sedan runt henne. Fortsätter runt henne. Stannar på andra sidan av henne. Så de står med huvudena åt samma håll.
"Hur mycket har du ärvt?". Frågar han. Han vill veta hur mycket hon kan. Hur stark hon är trots att hon är blandras. Han ser inte ner på henne på grund av det. Hon har ännu inte gjort något för att han ska se ner på henne. Han har ett öppet sinne. Är inte den som ser ner på andra om det inte är befogat.

Hon stod kvar då han fullföljde varvet runt henne och ställde sig vid sidan av henne. Huvudet vred så hon kunde mota hans hasselnötsbruna blick med sina egna orangeröda ögon. "Getsu sade att ogablodet flöt starkt i mina ådror trotts att jag inte är av rent blod." Hon klippte kort till med öronen. De ena hade två hack i sig. "Han tränade mig i Oga vargens seder och färdigheter och jag klarade mig bra" Hon lade huvudet lite på sned. "Jag har aldrig mött någon annan än Getsu av rent ninjablod" Hon kunde inte låta bli att le vagt men vänligt mot honom. På sätt och vis kände hon en liten sammhörighet med honom.

Han lyssnar. Tar in varje ord som flyter ut mellan hennes läppar. Han nickar kort.
"Min familj vandrade. Vi var vår egna lilla flock. Mötte inga andra. Vi valpar fick lära oss allt av mor och far. De lärde oss allt de kunde". Han tystnar åter. Med en smidig rörelse sätter han sig ner. Svansen placeras vid hans sida.

[Kort och dåligt -.-]

Hon betraktade hanen. Hon ahde inte ens haft det. "Jag levde emd mor och syster undeer de första åren i livet. Sedan kom Getsu, min far, och hämtade mig. GAv mig chansen att visa vad jag gick för. Vi levde flera år tillsammans och han tränade mig" Hon såg in i skogen medan hon talade. VIlle itne avslöja mer just nu. Inte det som hänt henne efter det på väg tillbaka till sin mor och bror. "Jag hittade aldrig mor och mon bror efter det"

Öronen klipper till på huvudet igen. Han fuktar ögonen genom att blinka. Men släpper inte fokus på Dyami. Han ser på henne igen.
"Vi var en stor kull. Jag har tre systrar och en bror. Vi fick alla samma träning. Sedan gick vi skilda vägar. En av mina systrar slog följe med mig ett tag. Sedan försvann hon. Gick väl sin egen väg". Säger han och rycker lätt på skuldrorna. Han sörjer ingen i sin familj. För han vet inte deras öde. Då är sorg onödigt. Han tror att alla har det bra på eget håll.

Hon vände blicken mot hanen då denne talade. Lyssnade tilldet han sade och nickade. "Jag tror min mor lever än i dag... Och jag tror min bror lever i denna skog." Hon klippte kort med öronen. "Jag har vandrat runt och sett mig omkring. Lever han här så kommer jag träffa på honom." Hon log vagt mot hanen. De flesta hade rusat mot sin familjemedlem men hon ville först veta vad som pågick runt honom innan hon visade sig för honom. Ville veta lite mer hur han kände inför henne. Att hon blev vald och inte honom.

Åter nickar han kort åt hennes ord. Undrar lätt vad hennes relation är till brodern om hon inte sökt upp honom redan. Men han väljer att inte fråga om det. Han reser på sig igen. Känner sig lätt rastlös om han inte rör på sig ofta. Att sitta stilla längre stunder gör han bara när han mediterar.
"Vill du gå en sväng?" Frågar han. Har inget emot hennes sällskap om hon visar sig vara trevlig att tala med.

Hon hade stått stilla hela denna stunden och då han frågade om de skulle gå en sväng nickade hon. "Gärna det" Hon gilalde hans sällskap och det var trevligt att möta en annan individ av ninja blod. Även om hon inte var fullvärdig ninja så delade det ändå vissa delar av de arv en ninja fick. Hon invänbtade honom på att han skulle gå. Visa vägen och på sätt och vis ville hon se vad han gjorde härnest.

Han sveper lugnt med svansen. Sedan går han förbi framför henne och väljer åt vilket håll de ska gå. Han ser på henne igen innan han vänder blicken framåt och går. Släpper inte uppmärksamheten på tiken. Är handlingsberedd på vad hon än kan tänkas göra. Fadern sa det ofta. Var alltid beredd. Var alltid uppmärksam. Lyssna.

Hon gick snabbt upp bredvid honom då han började gå. Var inte sen att reagera och hennes rörelser var smidiga och lätta. Hon rörde sig på ett helt annat sätt jämfört med vanliga vargar. Man kunde se styrkan bakom hennes rörelser men även en snabbhet och vakenhet. Hon missade inget denna tiken. "Har di befunnit dig i dessa trakter länge?" Hon ahde inte sett honom förut eller ens anat sig till att det fanns fler som henne i detta land.

Han rör sig lätt och ledigt. Men med spänstiga och lätta steg.
"Jag vandrar. Det har jag alltid gjort. Jag har inte befunnit mig länge i detta område. Har heller inte planerat att stanna". Han håller blicken framåt. Ena örat vinklat åt tikens håll, det andra är spetsat framåt.
Han vrider lätt på huvudet och ser på henne. Vandrar på i samma fart och verkar veta exakt var han ska gå och var han ska placera tassarna.
"Ni då? Har ni funderat länge på att uppsöka er bror?". Ett okynnigt leende leker för en kort stund i mungipan innan det försvinner spårlöst. Han menar på det hon talat om förut. Att hon verkar veta att han är här men inte träffat honom än.

Hon lyssnade till det han berättade om att han var en vandrare. Hon nickade. "Jag ahr själv vandrat en hel del under min livstid." Blicken vilade kort på hanen innan hon såg framåt igen åt de hållet hon gick. Funderade lite över det han sagt om vandra. "Du ahr aldrig funderat på att slå dig till ro?"

Sedan då hanen frågade om hon funderat på att söka upp sin bror klippte öronen kort till och hon vände blicken mot honom. "Jag ahr nyligen upptäckt hans doft här i skogen... Innan jag söker upp honom vill jag veta lite mer" Hon suckade kort till och såg framåt igen. "Jag vill itne söka upp honom och riva upp gamla sår. Han kanske hatar mig för det jag är och det han missat" Hon hade sett de där leendet. Han kunde inte riktigt förstå. De hade aldrig varit så nära eftersom de varit så stor skillnad på dem två. Både utseende mässigt och personlighetsmässigt. Dssutom hade modern på sätt och vis favoriserat bordern då han var så lik henne och deras släkte. "Vi var så olika då och den klyften mellan oss har troligen bara blivit större med åren. Dels med den träning jag fått och hur hans liv verkar ha utvecklats som"

Slå sig till ro? Hur? Var? Varför? Han vet inte om det skulle passa honom. Hela livet har han vandrat. Först med familjen och sen ensam. Det är så hans liv ser ut.
"Jag har inte funderat på det". Svarar han henne. Han lever ensam. Han tränar varje dag. Det är det hans liv går ut på. Varför skulle han slå sig ner på en och samma plats? Det känns inte som att han skulle trivas. Vandringslusten har alltid varit stark eftersom det är så han vuxit upp.

Han nickar kort när hon talar. Ser sedan på henne igen.
"Man kan bara göra det bästa av sin egna situation. Varför skulle din bror fortfarande tänka på det om det gått sådan lång tid? Du tror inte han har valt sin egen väg att gå?" Pilgrim förstår inte riktigt hur Dyami menar. Visst. Skulle han själv inte vara vidare glad om han föddes utan ninjafärdigheter och syskonen gjorde det. Men han skulle inte gå och gräma sig hela livet. Han skulle kämpa och göra det bästa av sin situation. Det är så han skulle göra.

(Ledsen att jag inte svarade i går kväll.. Fick sådan IT och ja.. Blev på dåligt humör :-P)

Hon betraktade hanen då de gick fram i skogen och hon nickade lite. Hon själv hade funderat på att starta en flock, en flock där vargar som hon kunde få plats och leva i fred. Vargar som inte riktigt hörde hemma någon stans i detta land. "Det finns dom som aldrig väljer ett liv i en flock eller på en plats. Många vandrar livet ut.. Jag ahr dock känt en viss längtan av att höra hemma. Alltid har jag avrit annorlunda och utanför..." Hon undrade om han skulle förstå. Hna hade ändå vuxit upp i en familj där de alla hade samma mål.

Sedan då han talade om hennes bror igen. Hon ahde funderat många gånger på sin bror. "Tocho var redan som valp en stolt hane och han ahde sitt eget särr att se på världen. Kanske har han förändrats under de åren vi varit ifrån varandra. Kanske han helt glömt den klyfta som fanns mellan oss som valparn." Hon såg framåt och suckade kort. "Kanske har han funnit lycka och då vill jag inte komma imellan och riva upp gamla sår" Hon såg på honom och log vagt. "Jag älskar min bror och därför vill jag inte orsaka honom sorg eller smärta..." Hon betraktade hanen. Han kanske kunde förstå hennes känslor eller så skulle han helt enkelt tycka att hon var löjlig.

Han håller blicken framåt. På någon punkt långt framför sig. Tassarna vet precis vart de ska placeras för bästa balans. Svansen sveper mjukt med i hans rörelser och öronen står spetsade på huvudet.
"Alla är vi annorlunda och udda på något vis". Säger han och ser på henne.
"Det är det som särskiljer oss som individer. Hur skulle världen se ut om alla var likadana?" Han vänder blicken framåt igen. Pilgrim har även han sina sidor. Han försöker bara leva som han lärt. Som föräldrarna lärt honom. Men han är även sin egen. Tycker och tänker på sitt eget vis. Skulle han tycka att något var fel skulle han säga det. Skulle han tycka att något var kul skulle han ha så roligt som möjligt. Alla har sina egna sätt att se på saker som de tycker är roligt eller fel.

Han funderar inte så mycket denna hane. Går man och grubblar hela tiden är det så mycket som man missar. Han fuktar nosen med tungan.
"Om han skulle vara glad att se dig då?". Han ser på henne igen. "Du kan inte veta hur han ska reagera. Men tänker du dig det värsta så skrämmer du bara upp dig själv. Vill du möta honom igen så ska du göra det. Du kan bara visa hur mycket du bryr dig om honom". Åter vänder han huvudet framåt.