Hon betraktade hanen och log vagt. "Ja klart alla är olika.. Men i vissa fall vill jag bara ha en stans där jag kan känna mig hemma. det är många år sedan jag hade ett hem. Även om det var då vi vandrade, mor, Tocho och jag" För henne var ett hem något man delade med de man älskade och brydde sig om. Ett hem, en familj. Hon saknade att helt enkelt umgås med någon på ett avslappnat sätt som man gjorde i en familj. Han skulle nog inte förstå henne på denna punkten.

"Jag har funderat på att uppsöka honom och ja jag har tänkt på de värsta som kan hända. JAg ahr även funderat över om han skulle bli glad över att se mig." Hon suckade lite. Mycket hade hänt henne, ärren på hennes strupe var ett bevis på det. "Jag vill helt enkelt inte orsaka honom problem." Hon stannade upp och såg upp i träden. "Men jag tänker söka upp honom. Om så bara för att se hur han ahr det. Vill han inte ha mig nära så kommer jag lämna honom ifred" Hon gick ikapp honom och log vagt. "Om så bara för att säga hej till honom. Bara att se hur han ahr det." Hon svepte till med den långa lurviga svansen. "Docj tror jag inte riktigt du förstår den relation vi hade som valpar och hur han är som person. Vi är som natt och dag"

"Jag förstår". Nog gör han det. Man beter sig på ett mer annorlunda sätt när det är med vargar man känner. Man behandlar dem på ett annorlunda sätt. Han nickar. Han vet hur det är. Även om det var så länge sedan.

"Säg de syskon som är lika". Säger han och flinar lite lätt. Han hånar henne inte. Han förstår vad hon vill få fram med sina ord. Han ser på henne igen.
"Är det inte bättre att tänka sig att din bror faktiskt skulle bli glad av att se dig. För du skulle väl vara glad av att se honom?" Öronen klipper till på huvudet och han vänder blicken framåt igen.

Hon lad ehuvudet på sned och log vagt då han sade att han förstod. hon trodde att han på sätt och vis gjord det. Han ahde upplevt hur det var att leva med en familj. Hon såg framåt och en stor stock låg i vägen för dom. Hon flinade till och med ett smidigt hopp kom hon över stocken utan problem. Landade smidigt på andra sidan och i stort sett ljudlöst.

Hon vände sig om för att se efter hanen. "Ja kanske han blir glad men vi ahde inte riktigt den relationen till varandra. Jag tror att jag bryr mig emr om honom än vad han bryr sig om mig." Hon backade undan några steg och såg in i skogen. "Man kan väl inte direkt säga att han avr avdunsjuk på mig för att Getsu tränade mig men han hade nog velat dela den erfarenheten med mig. Eftersom vi blev skillda åt som unga så blev våra vägar så skillda." Hon drog ett djupt andetag. "Han ahr nog en ny familj nu, en flock att dela sina lyckliga stunder med." Hon skakade på huvudet. "Frågan är om hans ens minns mig.."

Han stannar upp och ser på tiken när hon hoppar över stocken som ligger i deras väg. Det märks att hon har ninjablod. Pilgrim tycker faktiskt att det är trevlig att möta en annan ninja. Även om hon är av blandras. Han ser på stocken framför sig. Sedan hukar han sig och hoppas upp på den sedan vänder han åt sidan och vandrar några steg över stocken. Sedan stannar han. Därefter hukar han sig lite och skjuter ifrån snett upp i luften och liksom vrider sig elegant i luften och landar sedan nära på helt ljudlöst på marken bredvid tiken. Bara det att han står med huvudet vänt mot stocken. Han vridet på huvudet och ser på henne med ett lätt flin på läpparna. Sedan vänder han sig om och fortsätter gå åt det håll de var påväg.

"Om du tänker negativt hela tiden, hur kan du då förvänta dig att det ska vara positivt?" Pilgrim förstå inte negativiteten. Han förstår inte vad som är så bra med negativitet. Det kanske är en blandrasgrej? Nej, han ser fortfarande inte ner på henne. Han förstår sig bara inte på alla dessa grubblerier när man istället kan göra något åt saken. Eller bara strunta i det beroende på vad det är det handlar om.

Hon betraktade honom då han hoppade över stocken och hon såg tydligt ninjablodet i hans sätt att röra sig även om han verkade stila lite med att svänga runt i luften. Hon log dock. Hon ahde i stort sett bara sett Getsu hur han använda minnena och sin smidighet. Men den hanen hade varit blind så han hade inte kunnat utnytja sina förmågor fullt ut. Det avr en helt annan sak att se en hane som denna i rörelse.

"Du ahr rätt i det du säger Grim. Dock vill jag förbereda mig på det värsta..." Hon vände om och gick med honom. "Nog om det. Jag komemr söka upp honom i sinom tid" Hon ökade på stegen lite till en smidig trav innan hon stannade upp. "Ska vi jaga?"

Förbereda sig på det värsta? Är det ens möjligt? Det låter bara som tidslöseri och det måste tära mycket på en själv med. Nej, det låter inte kul alls. Men han kan inte få Dyami att tänka om. Så han tänker inte försöka heller.

Han ser efter henne när hon ökar i trav. Sedan stannar hon. Han stannar med. Jaga? Det skulle inte vara så dumt. Att få se denna tik i action. Han nickar lätt.
"Det vore roligt". Säger han med ett snett leende. Och lite hungrig är han kanske med. Även om han vanligtvis inte tänker på det utan jagar mest när det passar. Han sätter kroppen i rörelse igen.

Hon kände en viss rastlöshet just nu och även en vag hunger så jakt skulle stilla båda dessa känslorna. Sedan ville hon gärna se vad denna hane gick för. Hur han skulle agera i vissa situationer. Kanske även få se vilken typ av kraft han besitter. Snabbt söker de orangeröda ögonen av omgivningen. Hon drar in luften och ser åt ett håll . "Denna plats är en bra plats för rådjur. Viltstigarna avslöjar att det finns en del av dom" hon började gå åt en till synes helt oviktig riktning. "De komemr finnas i närheten" Hon log snett mot hanen och började sedan ljudlöst trava in i skogen. Undvek noga allt som skulle kunna avslöja hennes närvaro.

Han nickar. Han har märkt detsamma. Det ska bli intressant att se hur tiken för sig. Han följer efter henne. Travar med henne in i skogen. Rör sig smidigt och ljudlöst. Vet precis hur han ska sätta ner tassarna för att ge så lite ljud ifrån sig. Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet för att fånga upp så mycket ljud som möjligt, och nosen filtrerar och separerar alla dofter.

[Kort och dåligt. x3]

Hon blir mer och mer fokuserad på jakten då hon känner vittringen i nosen. Dock håller hon hela tiden kroppen avslappnad och smidig. Hon rör sig med en jägares hållning och tyst som en mjukt vind.

Snart stannade hon upp och såg ned i en liten dal. där vandrade 6 rådjur och deras kid. Två bockar vaktade dom. Snabbt sökte hon av rådjuren en efter en och fann ett rådjur som haltade lätt på ena bakbenet och som verkade lite utanför. Ett äldre rådjur. Amis kraft gjorde så att hon förstod naturen på ett annat plan. Att döda en ett ungt friskt rådjur och lämna den svage kvar skulle kunna elda till rådjurens undergång. Och såg på Pilgrim. "Ser du den där halta?"

Han följer efter henne. Öronen reser sig framåt när han får vittring och när Dyami stannar så stannar han vid hennes sedan och ser ner på rådjuren i dalen. Han ser på Dyami och nickar.
"Har du någon strategi på hur vi ska fälla den?" Frågar han och släpper henne för stunden inte med blicken. En kort stund senare vänder han dock huvudet framåt igen och blickar ut över rådjuren.

[Kort igen. -.-]

Hon såg ut över rådjuren då han frågade om strategi i jakten. Hade det bar varit hon hade hon använt sin snabbhet till att överraska dom och helt enkelt fällt bytet på så vis. Hennes snabbhet gav henne ett övertag i jakt då rådjuren inte brukade hinna reagera på faran innan det var för sent. "Jag brukar jaga själv och då använder jag mig av min snabbhet.." Ho funderade och sena log hon snett. "Jag kan ta mig runt och driva dom mot dig.. Så du får chansen att överraska dom och fälla den"

Han lyssnar på det hon säger. Nickar lätt.
"Det låter som en bra plan". Säger han och ler snett.
Han står stilla och ser på rådjuren igen.
Ser på det de valt ut till sitt byte.
En halt krake som förmodligen inte kommer hänga med så länge i alla fall.
Han ser på Dyami igen och väntar på vad hon ska göra näst.

Då han vände blicken mo rådjuren så tvärvände hon och försvann som en vit pil in mellan träden och runt rådjuren. Hon rörde sig mycket snabbare och tystare än en vanlig varg. Uppvisade Oga släktets typiska snabbhet. Snart var hon bakom rådjuren och lika snabbt alldeles bakom dom. Med ett skall och några hugg mot de halta rådjurets bakhasorna fick hon dem i rörelse mot den grå hanen. Hon kunde med lätthet syra de rådjuret hon valt ut med att snabbt byta sida och springa bredvid det. Styra det mot den grå så han skulle kunna fälla det. Missade han skalle hon lätt kunna ta sig runt och hugga den i strupen.

Så fort hon försvunnit från hans sida gör han sig beredd. Samlar lugnet inom sig och inväntar vad som ska hända. Det gör ingen nytta att elda upp sig inför något sådant här. Då blir man lätt övermodig och kan skada sig själv rejält. Det halta rådjuret kommer emot honom och Pilgrim hukar sig och gör sig beredd för ett språng framåt. Han skjuter ifrån med bakbenen och hamnar snabbt i rådjurets väg som försöker desperat finna en annan flyktväg. Pilgrim hoppar upp på dess rygg och riktar ett eldflammande hugg mot rådjurets nacke. Just där skallbenet slutar och går över i ryggraden. Det han känner blodsmaken när hans tänder bryter igenom rådjurets skinn och elden stänger snabbt av alla hjärnfunktioner och där med alla kroppsfunktioner i rådjurets kropp. En snabb död. Han är noga med att hoppa ur vägen när rådjuret fallet till marken med ett brak. Pilgrim slickar bort blodet kring munnen och ser sedan på Dyami.

Hon stannade då hanen hoppade upp på rådjurets rygg och med ett bett avlutade dess liv. Ett rent hugg. En snabb död. Ett värdigt slut på livet. Ami gick lugnt fram till rådjuret och sänkte huvudet lite. Nästan som om hon hälsade den. "Moriko jag tackar dig för detta byte och det liv det sänker oss" Hon sade ungefär samma fras varje gång hon jagat. En liten hyllning till gudarna. Tro var något hon värdesatte rätt högt för Getsu hade lärt henne mycket om gudarna och deras krafter.

Pilgrim går närmare bytet. Går runt till dess huvud. Sedan lägger han pannan mot dess hals och sluter ögonen.
"Jag tackar dig Aurinko för styrkan i elden. Jag tackar dig Moriko för detta byte". Han reser på sig igen och öppnar ögonen som snabbt vänjer sig vid ljuset igen. Sedan ser han på Dyami.
"Damerna först". Säger han och går sedan runt rådjuret. Dyami får ta de första tuggorna. Sen kan han hugga in han med.

Hon såg på hanen och log mjukt innan hon gick fram och började slita i skinnet och i köttet. Hon sneglade på hanen men fortsatte äta.

Då hon började bli mätt så backade hon undan och började tvätta både frambenen och nosen från blodet som fastnat på nosen. Hon trivdes i denna hanes sällskap. Det kändes hemtrevligt på något sätt även om hon ännu inte kände honom så bra. De orangeröda ögonen betraktade honom då han åt.

(kort svar men har lite bråttom :-P)

Han låter henne hugga in. Efter en stund går han fram till rådjuret och gör henne sällskap. Han äter med god aptit. Känner hur hungrig han faktiskt var.

När han svalt sista biten och känner mättheten lägga sig som en fluffig boll i magen. En härlig känsla. Han går och sätter sig bredvid Dyami men låter ett visst mellanrum skilja dem åt. Sedan slickar han sig nöjt om munnen och ruskar lätt på huvudet. Han har inte fått så mycket blod i pälsen. Det var mest runt munnen. Han vänder sedan den hasselnötsbruna blicken mot Dyami.
"Det var gott". Säger han

Hon betraktade hanen då denne kom och satte sig bredvid henne. Även om ett visst mellanrum fanns mellan dem så avr det ärndå inte så att det skulle kännas konstigt. Då denne sade att det var gott log hon vänligt.

"Ja det var gott" Hon ahde alltid gilalr rådjurens lite mildare smak mot älg eller hjort. Även vild kanin var en favorit hos henne även fjäderfä av olika slag var något hon gillade då det var en utmaning att fånga dem. Hon suckade lite nöjt."Härligt att få bli mätt och att få röra sig lite innan man äter."

Han nickar. När han är ensam brukar han dra ut lite mer på jakten i träningssyfte. Maten smakar alltid som godast när han verkligen har fått kämpa för den. Han slickar sig om munnen igen och ruskar åter på huvudet. Sedan gäspar han stort. Han funderar på vart han ska bege sig efter det här. Förmodligen mot stranden. Genom träsket. Det är en av hans favorit bland träningsplatser.

Ami betraktade hanen och reste sig sedna upp. Ruskade snabbt av sig och såg på hanen. "Jag får tacka för ditt sällskap denna gång Pilgrim men jag tror nog jag ska ta och bege mig in i reviret och söka upp min bror. Det du sagt till mig har fått mig att fundera under denna tiden och jag har insett att det är lika bra tat ta tag i det hela och hälsa på honom." Hon log vagt mot hanen.

Han ler snett mot henne när hon talar klart.
"Lycka till, Dyami". Säger han och reser sig upp.
Träsket och sedan vidare till Stranden. Det är dit han ska. Sedan får han se vilket håll han väljer att gå därifrån. Han tycker om att vandra. Få röra på kroppen hela tiden.
"På återseende". Om de kommer mötas igen får tiden utvisa. Sällskapet var uppskattat i alla fall.

Hon log kort. "Lycka till under dina vandringar Grim och på återseende" Svarade hon honom innan hon nickade djupt såm ett tillfälligt farväl och sedan vände om för att springa iväg inåt skogen mot reviret.

AVSLUTAT

P.G.A Vissa händelser (Ami är lite ändrad) så stämmer inte rollet helt och hållet. Ami var helninja då de träffades. Altså Helninja inte halvninja!