Luften runt om hade blivit kyligare, himlen mörkare. Solen försvann och platsen lystes upp av månen och stjärnorna.
Hewa höll en stadig blick på den ljusgråa hanen. Han använde onödigt mycket kraft för sitt verk, och under tiden han arbetade misstänkte hon att det kanske skulle brista. Än hade han kontroll, men..
Vilda piskor slog både utåt och inåt. Han hade tappat det. Hennes öron drogs bakåt, lade sig platta mot nacken då de skar upp ett sår över hans framben. Kroppen sänkte sig mot marken och hon använde sin sista elementära kraft för att klyva stormen på platsen den kom emot henne. Så att det blev ett vindstilla tomrum och inte träffade henne.  

Tiken såg bak. Ytterligare föremål hade valt att dras med i, nu, orkanen, då den for förbi. Hon vände sig mot Xerxes igen med ett osäkert leende. "Den.. tonar ut. Tillslut." Energin behövde återhämtas. Hon kunde inte lägga den på den virvlande saken.

Blod rann sakta från såren vinden hade åsamkat henne. Det var inte ofta en av hennes närmaste attackerade, bara sådär. Hon, han, om det ens hade något kön, hade dock kontrollerats - och hon kunde inte skylla på oskyldiga. Men kontrolleraren hade inte heller gjort det med flit.

Den ljusgråa hanen slöt ögonen, andades långsamt in luft. Hade han ångrat sig, kände han sig skyldig? Hewa knep själv ihop ögonen - fast av smärta - och öppnade endast det högra igen för att betrakta, granska vad Xerxes höll på med. Från hennes håll såg det ut att vara en kamp av något slag, och när den väl var vunnen och de kyliga dragen hade lagt sig mot marken sänkte han huvudet. I skam?
Hon halvgick, halvhaltade fram till honom. Lutade sig mot hans hals, tog stöd av honom. "Det är ingen fara. Allt återhämtar sig."

Tiken vågade inte hoppas att det var hon han kände för, vilket det säkert heller inte var.

Beröringen av honom fick henne att känna sig lugn, och tröttheten flammade upp. Överväldigade henne så att hon vacklade till, men hejdade sig själv att falla med tassarna på rätt plats i sista sekund.

Då ingen av dem sa något, då allting förblev tyst efter hennes mening, verkade platsen sakta men säkert bli öde. Tiken såg upp på den becksvarta himmelen, blinkade och studerade för sig själv. Tänk om hon hade varit en stjärna, oberoende av allt liv, allting levande där nedanför?
Med en lätt suck släppte hon synen, lät den landa på marken. Kvidande lyfte hon på det skadade frambenet, och höll det tätt intill sig då det verkade vara för skadat att stå på. 

Hewa sjönk ner på marken. Kroppen hade svikit henne.
"Är du trött? Sov." hon gjorde en paus. "Vill du fortsätta.. koncentrera dig på den där luftbollen över dina horn, eller framför munnen, vad du än vill. Försök att hålla samma energi inom samma murar. Låt den inte gå lös. Öva sedan på att få den större, långsamt. Lär du dig det kommer den - oftast -inte gå obehindrat fram i fortsättningen." Hon log blekt för sig själv, med sina gröna kattliknande ögon stirrande på en tom fläck någonstans framför.

Den vita hanen hade valt det första alternativet. Det var bra, han såg ut att behöva vila. 
Hewa lutade sig åter mot honom, denna gång omedvetet, och hon slöt ögonen. Steg in i en djup sömn, in i drömmarnas land. 

[Jag.. tänker timeskippa här. Orka rolla när dem sover. xD]

Tiken vaknade då gryningens, solens första strålar letade sig igenom lövverket och lyste rakt på henne. Utmattat klagade hon i halvsömnen, försökte hejda ljuset med en av tassarna - och resultatet gav föga lycka, vilket fick henne att morgontrött höja huvudet och oförstående blinka flera gånger. Hon hade varken någon uppfattning var hon var och vem hon var med, och efter att sträckt lite prövande på sig vände hon sig om, för att genast mötas av Xerxes anlete. Hennes kattögon spärrades upp och hon rullade undan, ruskade på sig och granskade sin.. Elev?.. Mer ingående. Gårdagens minnen återvände sakta och frambenets värk gjorde sig påmind. Tyst flyttade hon sig undan mer, noga med att inte stöta i något och undvika infektion i såret.

Xerxes tilltalade henne och hon mötte hans blick. Log tillbaks. "Detsamma du." 
Hon blickade bortåt, mot horisonten. "Hur kommer det sig att du är vaken så tidigt? Är det inte jobbigt att stiga upp?" Själv tyckte hon att det var.. Vidrigt, i vissa sammanhang.

Kargen gjorde en ansats av att resa på sig men ångrade sig fort och la sig ner igen, fortfarande med huvudet höjt. 

[Kooort och fail xc]

Hon undrade. Tänkte Xerxes på något speciellt? Med all tysthet..

Han svarade strax därefter. Hon lade huvudet på sned, fuktade nosen. "Jo.. Det är sant. Men behovet att vila ut? Fast.. Du kanske bara blir bättre igen snabbare än andra." Hon följde hans rörelser med de gröna ögonen. Nyfiken. Då han började prata igen försökte hon åter att resa sig, denna gång säkrare. Och hon lyckades stå kvar utan att falla.

"Vi kan fortsätta."
Hon backade bort ifrån honom, tog ett djupt andetag. Koncentrerade sig på marken och fick kalla vinddrag att samla sig under hennes tassar. Sakta lyfte hon ifrån marken och cirka en meter över gav hon honom ett leende. Dolde allt besvär, all utmattning av att börja använda krafterna igen, bakom en glad mask.

(förlåt att jag inte svarat på längre ;u;)

[Ingen fara c': Jag är själv segast då det gäller svar .w.]

Xerxes log inte åt hennes dåd, men de blåa ögonen förmedlade istället känslan. Det fick bara hennes egen nöjda min att breddas, denna gången med någon av hennes faktiskt riktiga känslor. Han var.. Ståtlig? Trots ansträngningen som säkert gjorde rum inom honom låg det något i hans prakt. Hon visste inte om han själv hade lagt märke till det, eller om det bara var hon som var fånig. Fånig på grund av natten, branden som de jagades av under dagen innan - utmattningen som vilade strax bakom hennes krya yttre. En tyst suck lämnade henne.

Raganan började sin övning, och Hewa dämpade vindarna. Släppte taget vid en acceptabel höjd och landade på alla fyra med ett kattdjurs smidighet. Hennes svans viftade, fram och tillbaka i en lugn rytm, och påminde samtidigt om vilken stor del av blodet som dock ägdes utav vargens väsen. Öronen klippte till, pupillen smalnade av i förundran då han svävade uppåt. Med ett glatt flin mötte hon hans blick, och det var med en ärlig röst hon talade till honom. "Precis så! Bra!"

Xerxes tassar nuddade det jordiga golvet som skulle föreställa mark då vinden långsamt släppte honom ovanifrån. Han var riktigt skicklig. Kanske kunde han lära henne istället? De trick hon hade fungerade väl, men hon hade inget emot att utöka det förråd hon ägde.
"Mja. Typ det." Hon svepte omedvetet med det ena frambenet, skapade mindre cirklar och skrapade upp gamla löv. "Du kanske kunde.." Hon tystnade, vek av med blicken - och då den stora vita hanen gick vidare i samtalet lyssnade hon uppmärksamt. Uppskattande.

"Mat vore gott nu, ja." Hon sträckte på sig, ställde sig med rakare rygg, och växlade vindarna runt om. Bara för att ha en aning om vilka byten som skulle vara lättast och snabbast, närmast.

Jag måste gå, Hewa.

Den gröna blicken följde honom då han försvann för att sedan besviket glida ner i marken. Helt tyst. Öronen vinklades osäkert bakåt. Hade hon gjort något fel? Något som fick honom att lämna så plötsligt?
Hon vände sig långsamt om, var säker på att det var något viktigt - men den lilla känslan av misslyckande vilade tyngre än vad den egentligen borde väga inom henne.

AVSLUTAT