Solen stod högt på himlen och glänste ner mellan de flamm färgade bladen som hängde i det stora träden. Hon la på rygg och tittade upp mot fåglarna som flög mellan träden, en perfekt dag för att inte göra någonting att bara njuta av livet.
Hennes blåa mönster lös upp ännu mer nu och gjorde att man kunde se henne på långt håll men det struntade hon i.
En vindpust förde en varg doft mot hennes blåa nos och gjorde att hon la sig på sidan istället.

Röda träd.
Varghonan rörde sig framåt tyst, med blicken fäst upp på trädkronorna och ett leende på läpparna. Den här skogen var.. Anorlunda? Udda? Vacker? Alltihop tillsammans?
Namnet passade exakt. Den här skogen var höst. Förblev den så året om, eller bytte den till vinter också?
Hon höjde huvudet, andades in den friska luften, för att sedan fortsätta att gå.
Åt vilket håll låg.. någon annanstans? Visst, hon ville vara här en liten stund till, men så lätt som hon gick vilse kunde hon lika gärna börja leta nu.
Hon gav ifrån sig en suck, tittade ned i marken istället - och ryggade bakåt.
Inte långt framför henne låg en annan varg på sidan - med färger ganska lika henne själv, faktiskt - och.. sov?
Hon sniffade i luften. Ingenting. Var det vinden som spelade henne ett spratt under tiden hon inte var koncentrerad på att vara gömd, utan gick i sina egna tankar?

Hon kände på doften att det var en karg hona som hon själv, blicken fick syn på något och hon reste sig upp för att se bättre.
Synen hade upptäckt honan som doften kom ifrån och hon tittade nyfiket på honan.
-Hej där, vad heter du? jag heter Lirio sa hon med ett leende på läpparna.
Vinden kom några gånger mot henne och gjorde så att vattnet började röra på sig.

Hon granskade den svarta och blå honan med en förvånad min, tog ytterligare ett par steg bakåt.
"H-hewa" Stammade hon fram osäkert, tittade sig omkring beredd på att springa iväg om någon skulle attackera, eller om den där inbillade.. varelsen som alltid förföljde henne, jagade henne skulle hoppa fram. I och för sig så hade den aldrig gjort det tidigare, men bilderna av henne halvdöd, med skador orsakade av denne kvarstod.
Hon harklade sig, tonen blev säkrare. "Hewa är mitt namn." Hon blev tyst, hade inte planerat att ställa någon fråga - bara att få det här samtalet överstökat så fort som möjligt så att hon kunde fortsätta leta.

Hewa var honans namn, hon tittade på Hewa medan hon satte sig upp.
Honan verkade osäker eller till och med rädd, hon la huvudet på snett.
-Jag kommer inte skada dig, du har mitt ord på det hon sa det med en lugn röst och kollade avslappnat på Hewa.

(kort)

Hon besvarade Lirios ord med en nickning, men även om den andras röst var lugn hade hon inte slappnat av än. Stelheten var kvar. Hon kunde höra hånskrattet i huvudet. Avsmaken. Snart skulle jägaren komma och ta henne ändå. Lura bort henne i skogen så att hon svalt ihjäl.
Det var ett mirakel att hon hade lyckats skaffa mat i områden hon inte visste något om.
Karghonan fortsatte att vara tyst, hon vägrade att säga mer än det behövdes.

Hon tittade på honan som besvarade hennes ord med en nickning. Honan bara stod där tyst och stel, varför? hon tittade på honan.
-Behöver du hjälp Hewa för jag är född i höstskogen och känner den här skogen som mig själv så är det något jag kan göra för dig säg det bara. Hon tittade på honan med en mjuk blick och väntade på hennes svar.

Hjälp? Ja det kunde behövas.. Kunde hon jaga bort onda inbillade andar? Om så skulle det vara en stor hjälp.
Hon började trampa fram och tillbaka på marken, ville ge sig av så fort som möjligt men samtidigt inte betraktas som oartig. Var det bäst att bara acceptera det den andra honans hjälp?
"Jo, det är en sak.. som skulle vara vänligt om du kanske kunde?" Hon lät ett leende spela på sina läppar, men hon visste inte om det var äkta eller falskt. Både och?
"Jag är inte den bästa på att hitta" Började hon. "Och du kanske kan hjälpa mig härifrån? Skogen må vara vacker men jag har oturligt nog gått vilse."
Hon såg sig om. Vilken väg ledde utåt?

Hon tittade på honan som trampade fram och tillbaka på stället.
"Jo, det är en sak.. som skulle vara vänligt om du kanske kunde?" sa honan till henne och gav ett konstigt leende till hennes.
"Jag är inte den bästa på att hitta och du kanske kan hjälpa mig härifrån? Skogen må vara vacker men jag har oturligt nog gått vilse." sa honan och kollade sig omkring precis som om hon letade efter en utväg ur skogen.
Hon tänkte en stund och försökte komma ihåg det snabbaste hållet ur skogen.
-Jo det fins en stig som går ut ur skogen och den är inte lång i heller det borde gå fort att komma ut ur skogen, hon tittade på honan och vände på huvudet för att visa vilket håll stigen lade.
-Gå du åt det hållet kommer du till ett vattenfall där ska du ta vänster och sen ligger stigen där, stigen är rak så du behöver inte oroa dig om att gå vilse, hon vände tillbaka blicken till karg honan och gav ett litet leende till henne.
-Om du vill att jag ska gå med så är det lugnt.

Hon tittade åt det hållet den andra Kargen visade, nickade. Hon hade inte lagt märke till stigen tidigare, men nu när hon visste var den låg kanske hon kunde följa den. Den andra påstod även att den var rak, så det skulle vara svårt att tappa bort sig. Ett hopp tändes inom henne, men släcktes snabbt. Vad skulle hända om hon avek ifrån den för att dricka eller jaga? Hon tvivlade på att hon skulle hitta den igen efter det.
Efter lite tvekande vände hon blicken till Lirio igen. "Om du kunde göra mig den tjänsten skulle jag vara ytterst tacksam." Hon syftade på 'följa med-delen'.
Åter såg hon åt hållet stigen låg åt. Eller.. var den ditåt? Förvirrat tittade hon sig omkring. Hon kunde inte det här. Inte alls.

Hon tittade på honan som såg åt det hållet hon hade visat åt.
"Om du kunde göra mig den tjänsten skulle jag vara ytterst tacksam." honan svarade på frågan om att hon skulle följa med och leda henne ur skogen. Hon nickade åt henne och gav ett litet leende.
-Då så, börjar vi gå nu kommer vi att vara vid utkanten av skogen innan det är mörkt, hon vände sig om och började gå mot stigen men stannade efter tre steg för att kolla om honan följde med eller inte.

"Bra" Innan det blev mörkt.. Det skulle bli det snabbaste hon hade kommit ifrån en plats förut. Det brukade ta dagar, ibland veckor, normalt.
Till en början stod hon bara och där och funderade, men då Lirio tittade bak för att se om hon var med så återvände hon för en sekund till verkligheten, skyndad sig i fatt, och återgick till sina egna tankar.
Men.. eftersom att denne hade erbjudit henne hjälp borde hon väl ge en bättre presentation om sig själv?
"Förlåt att jag inte är den som pratar mest, till att börja med" Leendet blev matt. "Men för att presentera mig mer - Jag är Hewa, kontrollerar luftens element, och min hemskog är.." Hon tystnade. Mindes inte. "Men iallafall.. har du någon kraft? Något he-" Hon hejdade sig. Ämnet kanske var känsligt? Hon ville inte jaga iväg någon som kunde hjälpa henne.

Hon vände på huvudet när Hewa kom ikapp, hon började gå så smått mot stigen.
Hewa började presentera sig själv lite mera nu och hon lyssnade noggrant på vad hon sa "förlåt att jag inte är den som pratar mest, till att börja med men för att presentera mig mer - Jag är Hewa, kontrollerar luftens element, och min hemskog är.. mindes inte. "Men iallafall.. har du någon kraft? Något he-" meningen tog slut där, hon tittade på Hewa.
-Då kan jag också presentera mig lite mer - Jag heter Lirio, jag kontrollerar en del av jordens element och jag är uppväxt i Höstskogen och min familj bor där nu, jag lämnade dem när jag var 2 år tror jag kommer inte ihåg det var länge sedan, hon tittade på Hewa och sedan tittade hon på stigen den var bara 2-3 meter bort nu.

Hewa följde lydigt efter och hon lyssnade noggrant på det Lirio sa. Hon hade tydligen jordens element, vindens motsatta. ..Och lämnade sin familj i höstskogen när hon var två. Vänta.. TVÅ?
Hewa's blick gled genast dit och hon hade ett förvånat uttryck. Om hon hade varit förälder hade hon genast kommit ikapp och dragit tillbaka henne till lyan - och hon var säker på att andra skulle ha gjort det också.

[Alltså.. KORT D':]

Hon tittade på honan och såg att något var på tok.
-Vad är det? hon la huvudet på snett och tittade på honan fundersamt.
Hon fortaste att gå på stigen som de precis hade kommit till, solen var på väg ner och ljuset sken igenom träden.

(kort här med)

Lirio såg på henne, undrade vad det var.
"I-inget." Hon försökte le men misslyckades. "Det var bara en sak jag kom att tänka på, inget särskilt."
De hade nu kommit fram till stigen och hon höjde huvudet, andades in doften för att lägga den på minnet. En onödig sak att göra - hon skulle aldrig komma ihåg det ändå.
Solen hade börjat gå ner och kvällsljuset bröt igenom löven, lös upp den röda vägen på ett nästan magiskt vis. Den här gången kom hennes leende, och hon slöt ögonen, lycklig. Vissa fördelar fanns det med att hon alltid gick vilse. Om hon inte hade gjort det hade hon inte fått se det här.
"Går det någonsin att tröttna på den här utsikten?" Det var inte till någon särskild hon frågade, men hennes ord var sanna.

Hon fortaste att gå på stigen, solen var på väg ner och det betydde att de snart var framme vid utkanten av skogen.
"I-inget." "Det var bara en sak jag kom att tänka på, inget särskilt.",hon tittade bak och såg att honan försökte le men misslyckades.
-Okej om du säger det så men om du vill fråga något bara ställ frågorna jag kommer att svara på dem det lovar jag,hon gav ett leende till honan och fortaste sedan att gå.
Blicken gick runt i skogen och hon njöt av utsikten och det gjorde tydligen Hewa med för hon såg att ett leende dök upp på läpparna.
"Går det någonsin att tröttna på den här utsikten?" hennes leende blev större och hon vände huvudet mot honan.
-Nej man kan aldrig tröttna på höstskogens utsikter.
Det gick en bit till och hon började smått se utkanten.

Hewa mötte Lirios blick, behöll leendet. "Om du säger det så." Hon såg upp på de röda trädkronorna. Det var fascinerande att de hade sin färg året om, tillskillnad ifrån flera andra skogar som bara bar den på hösten.
Hon nickade smått åt den andra honans ord. Aldrig tröttna på den..
"Varför lämnade du din familj så ung? Du hade kunnat växa upp med dem." Hewa bröt den lilla tystnaden som hade börjat uppstå.(?) Hon behövde veta, förstod inte varför. Hennes egna föräldrar hade mestadels varit irriterande, men bara vetskapen om att de var där, att de älskade henne, värmde henne.

Utkanten. Hewa travade snabbt lite i förväg, rastlöst - ville komma fram fortare, men ansåg att det var ohyfsat att bara lämna Lirio.

Hon fortaste att gå en bit innan hon hörde Hewas röst säga "om du säger det så.",hon fick ett leende på läpparna.
"Varför lämnade du din familj så ung? Du hade kunnat växa upp med dem.",frågade Hewa och hon stannade till,varför hon hade gjort det var en lång historia.
-Jo det korta svaret på den frågan är,min mamma blev attackerad av en hanen och blev gravid,ville döda alla valpar i magen men ångrade sig sen, hennes röst var ovanligt lugn och samlad, hon hade trott att det skulle komma tårar men inte då.
Hon viste inte om Hewa hörde vad hon sa för hon hade sprungit före henne när hon såg utkanten.

Hon hörde Lirios ord; varenda ett. Det kanske såg ut som att hon inte gjorde, men även om hon hade gått i förväg hade hon lyssnat noga.
"Åh, okej.." Hon fick inte fram något mer, till att börja med.
"Men.. Förutom det. Har du någon flock att lita på?" Hon hade själv nyligen gått med i en, och hon visste att ha sådana att lita på var bättre än att vara helt ensam.

[...Jag kommer inte på någonting..]

Hon tänkte en stund och kom fram till att hon inte hade någon att lita på.
-Nej inte för tillfället men jag hoppas att jag får det någon dag,hennes röst var det samma hon brydde sig inte om hon inte hade något att lita på,hon skulle klara sig med det eller utan det.

Utkanten var bara några meter bort och hon tänkte att här ifrån skulle Hewa klara sig ut ur skogen.
-Klarar du dig den sista biten,hon stannade och tittade på honan med en väntande blick på svar.
Innan hon han få ett svar vände hon sig om och hoppade upp i ett träd och försvann.Hon hade skuld känslor för att hon lämnade varghonan själv men hon skulle klara sig ut,utkanten var bara några meter bort och man kunde se det jätte tydligt.

(Avslutad)