Den unga smäckra tiken rörde sig snabbt igenom skogen. dess skönhet fick henne att skratta högt och det var många månader sedan hon varit så här glad och känt sig så pass trygg. Även om hon fortfarande haltade på frambenet hon fått skadat så var skadan på väg att läka även om hon mest troligen skulle få ett stort fult ärr på benet. 

Hon stannade dock upp då en doft letade sig in i hennes känsliga nos och hon tvekade om hon skulle fortsätta men nyfikenheten fick henne att mer försiktigt röra sig närmare tills hon kunde skymta den vita vargen som stod i vattnet. Hon stod dold bakom några buskar. Eller trodde sig vara dold i alla fall och betraktade den främmande vargen. Nyfiken vann över olusten att inte träffa främmande vargar. Trotts rädslan inom henne så hade hon ett stort behov av sällskap. 

Hon stod stilla och betraktade vargen med de udda ögonen, ena gyllene och andra silvrigt.

Han fortsätter att dricka i långa djupa klunkar utan att bry sig om något omkring sig. Den långa blåa luggen faller ner mjukt över hans ögon och han lyfter på huvudet mot några fåglar i närheten och ett mjukt leende sprider sig på hans läppar. 
Den tjocka vita svansen rör sig fram och tillbaka, och han höjer huvudet till en stolt hållning när han har druckit klart och vänder sig om och går tillbaka till stranden. 

Han stannar till och har blicken riktad framåt - Kom fram min vän, jag tänker inte skada dig.

Då hanen talade mot henne ryckte hon till märkbart och öronen föll bakåt. Hon såg sig snabbt omkring men suckade sedan och blev fram så halva hon blev synlig bland buskarna. "Emm... " Ett vagt ljud lämnade hennes strupe. Hon tvekade. Blev plötsligt väldigt nervös över hela situationen. Hennes blick flackade lite från hanen till omgivningen. Sedan skakade hon huvudet lite smått så den låna luggen med en enda silvergrå strimma i sig föll bort från hennes ögon.

Hon lät till sist blicken falla på sina ljusa tassar och öronen slokade smått. "Ursäkta mig" Sade hon väldigt lågt. Hon var på väg att börja backa för att sedan kunna springa därifrån.

Han höjer blicken och får syn på den gulbruna tiken framför sig, hans såg en silvergrå strimma i hennes lugg och hennes ögon var vackra, det ena gyllene det andra silvrigt. Det var inte många som hade den ögonfärgen. ett varmt leende sprider på sig på hans läppar och han böjer på huvudet i en hälsning till henne. - Det är inget om att be om ursäkt för.

han höjer huvudet igen och lägger svansen om sina ben och granskar henne med sin gyllene blick. han hade aldrig stött på henne en åt andra sidan hade han inte varit så mycket på vandring själv och han tycker om att träffa andra vargar. - Mitt namn är Akihiro, men kalla mig Hiro eller Aki. Han log igen och klipper med öronen - Vad heter du min vän?

den unga tiken såg på sina tassar då hon hörde hanen tala. Han presenterade sig och hon sneglade upp på honom lite under luggen. Han hade ett fint namn. Vagt vagt log hon blygt mot honom. "Jag heter Taji" Sade hon med den blyga stämman.

Taji hade inte umgåtts så mycket med främmande vargar och hon hade fått höra så många hemska historier från sin mor så hon var osäker på om hon verkligen borde stanna och tala med denna främmande hane men hon var också nyfiken och ville visa att hon minsann kunde klara sig på egna tassar. Än hade det resulterat i ett stort sår på ena frambenet...

han log mot henne och ser på henne - Det är ett vackert namn du har Taji. Det ryckte lite i hans svanstipp men han sitter kvar med ett lugn utstrålning och öronen rörde sig hela tiden som han lyssnade på varenda ljud och de gyllene ögonen hade en varm glimt i sig. - Vad har fört dig hit till Ötamon Taji? Hans fråga är vänlig och samtidigt är han nyfiken på den unga tiken framför honom. Hon måste vara i hans ålder, kanske en aningen äldre men hennes ögon hade verkligen fångat honom och han ville veta mer om henne.
Hon verkar vara väldigt blyg och försiktigt av sig men det tyckte han bara lite gulligt, det kanske hade hänt något som gjorde att hon var blyg och försiktigt i det förgångna?

- Du kan komma närmare Taji, jag bits inte. Han leende blir retsamt och han reser sig upp och sträcker på sin kropp och väntar på hennes reaktion.

Hon såg på honom och log då han sade att hon hade ett vackert namn. Visst hade hennes mor och far talat om att hon var vacker och hade fint namn men ingen främmande hade gett henne en komplimang förut. Då han sedan frågade vad som fört henne till detta ställe så klippte hennes öron lite på huvudet. "Jag ser mig omkring bara" Hon var fortfarande blyg men hanen verkade snäll så hon slappnade av allt eftersom.

Då han sedan sa åt henne att koma närmare och att han inte bits så log hon vagt men blev lite mer osäker på de hela igen. Hon tvekade lite men sedan sakade hon snabbt på huvudet och tog sedan några försiktiga steg närmare men ändå inte för många så hon kom för nära. Nyfikenheten och hennes osäkerhet tävlade inom henne om att ta över. Hon såg på hanen och log sedan blygt mot honom igen. "Ni själv då? Varför är ni här?" Hon tog mod till sig och frågade honom ungefär samma fråga som han ställt henne. Hon ville veta mer om denna främmande hane med den långa blåa luggen. Aldrig förr hade hon sett en vit varg med lång blå lugg.

Han lägger huvudet på sned och klipper lite med öronen, han tycker hon är ett gulligt leende när hon väll vågade le. - Det är bra att se sig omkring, bara man inte går in i andras revir säger han med sin vänliga röst. Han sveper med svansen och han tar några steg mot henne och ruskar lite på huvudet så den långa blåa manen och luggen dansar. Den gyllene blicken möter hennes olikfärgade och han tar ett steg närmare henne eftersom hon verkade så osäker. han log snett - jag hade tänkt ge mig ut på upptäcksfärd, jag är född här i ötamon.

- Så vart kommer ni från Taji? går fram till henne så det är kanske bara några meter mellan dem. han kunde inte släppa hennes blick - Dina ögon är så vackra. Jag har aldrig sett någor liknade förr.

Hon betraktade honom både blygt och nyfiket. Dessa två känslor var de som framträdde mest inom henne nu. "Nej jag passar mig för revir" Sade hon lite försiktigt. Såg sig omkring och blev genast mer osäker. Hade hon inte varit nog uppmärksam och passerat en revir gräns?

Då han sade att han skulle ge sig ut på upptäcktsfärd log hon igen mot honom men visste inte vad hon skulle säga om det. Då han däremot frågade vart hon kom ifrån klippte hennes öron på hennes huvud. "Min familj hade ett litet revir vid gränsen mellan Eriinari och silverpilen" Hon lade huvudet lite på sned. "Du har aldrig varit i silverpilen?" Hon hade alltid trivts bäst i silverpilen. Vandrat i dess nordliga delar nära reviret.

Då han plötsligt sade att hannes ögon var vackra så stelnade hon till. Hennes mor hade alltid sagt att det var så synd på hennes silvriga öga annars hade hon varit en så vacker ung tik. Hon log lite generat. Visste inte vad hon skulle svara. "emm.. Du är första jag ser med sådan blå lugg" hon lade huvudet lite på sned igen och betraktade honom.

Han betraktar henne med en lugn blick och klipper lite med öronen,  medan han lyssnar på henne när hon svarar på hans frågor. Han skrattade till och ler snett, ett smått charmigt leende - Det är bra Taji, man skall alltid vara försiktigt när det gäller revir.

Han sveper lätt med svansen och han blir genast ännu mer nyfiken när hon nämner att hennes familj hade ett litet revir vid gränsen mellan Eriinari och silverpilen och han har aldrig varit i något av dom områdena då hans föräldrar inte lät honom gå så långt förrän han var  tillräckligt stark att klara sig själv.
han skakar på huvudet så den långa luggen och manen dansar över hans hals och ansikte och ler mjukt - nej jag har inte varken varit i Eriinari och silverpilen men jag skulle gärna vilja besöka dem,.

han tystnar en kort och skrattar sedan varmt och möter hennes olikfärgade blick med sin gyllene. - Jag vill se alla platser som finns i Numoori. Han tippar huvudet på sned och slickar sig om nosen  - Har du sett de andra områdena i Numoori Taji?

han lägger märke att hon stelnar till när han säger att hon har vackra ögon, han blir en aning förvånad över hennes reaktion men han antog att hon inte var van att höra det från en hane? Men hennes reaktion fick genast hans beskyddarinstinkter att vakna, han ville skydda henne från allt ont. Han rätar på huvudet och när hon säger om han är den första hon har set med blå lugg så skrattar han igen varmt och ler ett stort varmt leende - Haha, ja det ser man, ja det är kanske är en ovanlig hårfärg här i Numoori? Jag har ärvt det från min moder och min ögonfärg är från min far. Tanken på modern och  fadern fick hans gyllene ögon att glittra och han hade lovat dem att återvända när han hade utforskat och lärt sig och tränat.

Hon log lite blygt tillbaka mot honom då han log och sade att det var bra att hon var försiktig. Då han sedan frågade om hon sett några andra områden så lade hon huvud lite på sned. "Jag har mest varit i de nordliga delarna av silverpilen då de tär ett mycket vackert område, sedan då jag började vandra kom jag in i Itrozo men den platsen må vara vacker men det är ändå en skrämmande plats. Energierna i de området var så starka och tydde på fara" Hon hade verkligen inte gillat de energier området hade haft och därför hade hon bara korsat den  lilla spetsen av Itrozo som gränsade mot silverpilen och aldrig vandrat djupare in i området.

Då han berättade hans arv från föräldrarna fick hon ett litet sorgset uttryck. Visserligen påminde hon en del om sin mor till de yttre men ögonen kom varken från mor eller far. Hennes mor hade skogsgröna vackra ögon och fadern hade midnattsblå ögon. Hennes moster hade alltid sagt att hennes ögon och öron som tippade måste vara en förbannelse från gudarna då hennes far hade gjort något mycket hemskt under hennes mors dräktighet. Vad hade hon aldrig fått veta. Hon sade dock inget om det utan såg sig i stället om i skogen. "Jag vill se mer av Numoori, vill lära mig mer om landet, om alla varelser som lever här" Hon log vagt. Hon ville lära sig mer om sin energi kraft också och så ville hon även finna kärleken om det nu fanns någon som ville leva med en tik med udda ögon och tippande öron.

Han ser förvånat på henne när hon berättar att Itrozo är vacker men ändå skrämmande? På vilket sätt kunde det vara skrämmande? han hade ju aldrig varit så han hade ingen aning hur resterande av Numoori såg ut, han hade bara hört från de vuxna hur områdena såg ut, men han ville se det själv med egna ögon, bilda en egen uppfattning. Han tittar på henne - vad menar du att det är skrämmande? energi? fara? han ser så förvirrad att han inte kan tänka klart själv.

Även om hon varnade honom för platsen så ville han ännu mer besöka den, kanske dumdristig men i unga år så vill man upptäcka och göra sina egna misstag och lära sig av dem. Och vem vet?  kanske han kan lära sig något från itrozo?

han hörde henne prata igen och riktar sin uppmärksamhet igen och han blir glad när hon berättar att hon också vill upptäcka Numoori och alla varelser som lever här. - Då kanske vi skall slå följe med varandra? han lägger huvudet på sned och blir själv förvånad över att frågan kom så rask ur hans mun. Men två är alltid bättre än en?

Hon såg på honom och förstod inte att han inte kunde känna världen på samma sätt som henne. Hon kunde via den energin en planta hade känna om den var farlig, giftig eller ofarlig eller till och med om den var nyttig. Rosorna i Itrozo hade sett så vackra ut men ju närmare hon kom dem desto mer kände hon att man inte skulle röra vid dem. 

"Ja fara, det områdets energi sa mig att det var ett farligt område" Hon visste inte hur hon skulle förklara. Hon såg ner på sina tassar igen, kände att hon inte var tillräckligt duktig på att förklara något som var självklart för henne.

Sedan kom frågan från honom om att slå följe och hon såg upp på honom med sina udda ögon och ett vagt blygt leende spelade på hennes svarta läppar. "Skulle.. Skulle du vilja det?" Hon visste inte om hon verkligen hörde rätt. Ville han så följe med henne. Sedan veks öronen bakåt lite och hon fick en liten sorgsen min men sade inget. Hon hade gärna vela se mer av denna vackra skog.