Den vits unghhanen vandrar fram mellan träden i Ötamon. Han har lämnat reviret för att se sig om lite. Sträcka på benen, och kanske finna något intressant att fördriva lite tid på. De tofsprydda öronen vippar fram och tillbaka på huvudet och den blodröda blicken sveper runt med energierna i skogen. Han ökar till trav och tar sig fram med smidighet. Trots att han måste sick-sacka mellan buskar och blommor och träd och stockar och stenar.

Fåglarna kvittrar glatt sina sånger uppe bland trädens kronor och vinden smeker vargens vita päls. Det är en väldigt fin dag och solen står högt på himlen och dess strålar tränger sig ner mellan trädens gren och lövverk. Vargen lägger märke till ett bytesspår. En hare. Den har passerat här för inte så länge sedan energispåret den lämnat efter sig är fortfarande synligt. Unghanen ökar på steget och börjar följa spåret. Han blir bara bättre och bättre på att läsa energier. Han älskar att öva med sina energikrafter. Ensam är enda stunderna han kan öva. Ingen vill lära honom. Mor har många gånger sagt till honom att han inte behöver lägga så mycket fokus på den kraften. Han har aldrig förstått varför. Men han kan se att hon är rädd. För vad vet han inte. Men en dag ska han ta reda på det. Tills dess övar han på egen tass.

[PAX TILL TAJI]

Skogen var så vacker. Den unga tiken hade stannat kvar efter mötet med den vita hanen och hon hade lärt sig en hel del om sig själv. Hennes nyfikenhet på livet utanför sitt födsel hem ökade för var dag och nyfikenheten på de vargar som levde i detta land, både på gott och ont.

Under sina dagar i skogen hade hon tränat allt mer på sin kraft, på att bemästra den ännu mer än vad hon redan kunde. Hon hade fått en del träning av sin far då även han hade den kraften även om den varit svagare hos honom. Hon insåg att hon kunde förlita sig på sin energi kraft som ett extra sinne. Hon kunde läsa av skogen på ett helt annat sätt i och med att hon kunde känna av de energier som fanns i skogen. 

Lyckligt skuttade hon fram och jagade en fjäril på skoj. Hoppade efter den lite lätt och tränade även på så vis upp mer av sin jaktförmåga. Ännu var hon dålig på att jaga ensam då hon sällan fått jaga med sina bröder, aldrig mer än harar. Nu hade hon lärt sig att hon med sin energi kraft kunde försvaga djuren så pass att hon kunde fånga dem även med sin begränsade jaktförmåga. Plötsligt stannade hon upp. En vag energi hade fångat hennes uppmärksamhet och hon stod nu och försökte känna av den lite bättre. Nyfikenheten tog över och hon började närma sig energikällan.

(Taji har ännu inte fått den kraftmängd hon ska ha. Hon ska ha det hon redan har plus 261)

Han fokuserar på harspåret och håller huvudet i höjd med manken när han travar fram. Spåret rör sig en hit och en dit. Stannar under en buske och fortsätter runt ett träd, förbi en bäck och så vidare framåt. Det kan inte vara långt kvar nu. Spåret blir klarare och klarare. Det stegrade i styrka efter busken så förmodligen hade haren stannat och vilat där under.

Men snart störs hans fokus av något annat. Han har lärt sig skogens energier utan och innan. Så han känner direkt av förändringen som inte hör hemma här. Det är en främling här. I hans skog. Unghanen höjer huvudet och vrider på huvudet åt det håll han känner energiförändringen ifrån. Någon rör sig närmare. De tofsprydda öronen klipper till på huvudet och spetsas framåt. Så glömmer han harspåret och börjar röra sig åt främlingens håll istället.

Snart får han syn på henne. En tik som rör sig ensam i hans skog. Hanen stannar upp och fäster den blodröda blicken på henne.
"Vem där?" Frågar han med sin ännu unga stämma. Men den börjar bli dovare och mer maskulin. Även om han är långt ifrån vuxen så är han inte längre en valp. Han ser sig i alla fall inte som en valp lägre. Han står stilla och ser på främlingen.

Hon fokuserade på energin och snart var den så pass nära att hon började se sig omkring med de udda ögonen. snart såg hon den vita vargen och hon stannande upp. Den energi hanen utstrålade var bekant men ändå främmande. Hon lade huvudet på sned och betraktade honom. Öronen, med örontipparna som tippade framåt, klippte på hennes huvud och hon knyckte till med huvudet så luggen for ur ögonen. 

"Mitt namn är Taji" Sade hon först med lite mer självsäker röst men sedan blev hon åter mer blyg. "Och vem är du?" Frågade hon med en mer blyg stämma. Hon kunde både se och känna på hans energi att de var jämgamla.

Hon svepte med blicken runt skogen innan den åter föll på hanen. Huvudet tippades lite på sned igen och hon drog in hans doft. Hans doft hade en liknande ton som Aki hade så hon kunde nästan sätta sin ena tass på att de i alla fall tillhörde samma flock.

Han har en stolt och rest hållning. Han är fortfarande slankt byggd med långa ben och ser inte så muskulös ut. Men han har kraft i sin ännu unga kropp. Och han ser sig som extra värdig då han är flockens ledarplats förstfödde son.

Han ser på främlingen som presenterar sig som Taji. Han ser inte så imponerad ut. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen innan den smiter in mellan läpparna igen.
"Mitt namn är Akira". Presenterar han sig. Faktiskt ändå belåten över att främlingen... Denne Taji... Lyssnat på honom och presenterat sig först när han bett henne och inte opponerat sig. Hon ser rätt blyg ut och hennes energier vittnar om det med.

Akira står stilla. Sedan sveper han till med svansen och sätter sig ner och svansen placeras kring hans tassar.
"Vad gör du här, Taji?" Säger han. Ger sig själv anledning att smaka på hennes namn.

Hon betraktade den vita och svarta hanen. Hans energi var lite otäck för henne och hon kände sig inte lika säker kring denna hane som hon hade varit med den andra vita. Då denne presenterade sig så nickade hon lite som för att bekräfta att hon hört hans namn. Hon var lite förbryllad över den energi hanen utstrålade , påminde så om Akis men ändå så främmande. Så annorlunda. 

Då han sedan frågade vad hon gjorde här så tippade hon huvudet lite på sned. "Jag vandrar bara igenom denna vackra skog" Hon blev osäker om hon trotts hennes försiktighet hade passerat något revir. De udda ögonen såg sig snabbt omkring innan de åter född på den vitsvarta hanen med de otäcka röda ögonen. "Har jag möjligen passerat in på något revirs marker?"

Bara en vandrare? Bara på genomresa? Akira studerar tiken. Hon ser inte så pjåkig ut. Ett lätt flin placeras på hans läppar när Taji frågar om hon inte möjligtvis passerat in på något revir.
"Inte än, men du är nära" svarar han henne.
"Är du flocklös?" Frågar han sedan. Han kan inte länna någon flockdoft på henne och hon beter sig inte som om hon tillhörde någon flock.
"Min flock bor i den här skogen. Skogen är öppen för allmänheten, men jag råder dig ändå att hålla dig borta från revirets gränser. Du märker på doften när du är för nära" säger han med en lätt varnande ton. Men han försöker inte låta hotfull.
"Du kanske är intresserad av att gå med i någon flock?" Frågar han sedan.

Då han sade att hon inte beträtt någon vargs revir ännu slappnade hon av en smula och såg åter på honom med de udda ögonen. Huvudet tippades lite på sned. Så han var med i en flock, en flock som höll till i detta område. Hon klippte lite med öronen innan hon åter spetsade dom trotts att öron tipparna aldrig ville resa sig upp. "Åh vilken tur" Sade hon då han sade att hon skulle märka om hon kom för nära deras revir. 

Då han plötsligt frågade om hon ville gå med i en flock så vek sig öronen bakåt igen då hon kände sig osäker igen. Hur skulle hon säga nej utan att förarga denna hane? Hennes blick flackade lite innan hon lät den falla till sina tassar. "Kanske" var allt hon fick fram. Hon vågade inte säga att hon ville utforska världen mer, att hon hade blivit erbjuden att få sällskap under sin vandring, i alla fall ett tag. Nu var hon i en situation hon inte ville vara i och hon kunde inte säga nej. Hennes energi svallade inom henne så som hennes känslor men hon försökte hålla igen allt.

Tikens energier avslöjar henne. Flinet eldas på på hans läppar. DN blodröda blicken hålls fokuserat på energierna som utgör tikens kropp. Hon tycks besitta kraftfulla energier. Liksom han själv. Och som Wen. Men Wen har månen på sin sida. Hon har en klar kraftkälla om natten. Akira föredrar att sno energier från levande ting. Bytesdjur. Vargar.
"Är du inte intresserad är det bara att säga nej". Säger han med bestämd stämma.
"Det är ingen som biter svansen av dig för att du inte vill". Även om det vore en rolig lek. Han reser sig upp och piskar till med den långa vita svansen. Han fnyser lätt. Denna tik verkar vara en som är rädd för att trampa andra på tårna. Att hennes energier är starka verkar inte vara till någon nytta då hon i övrigt verkar väldigt vek. Han tycker inte om sådana individer. Han smackar till med tungan och börjar sedan röra sig runt tiken. Studerar henne när han går i en halv cirkel runt henne.
"Låt mig gissa, du vill se världen. Du vill vandra till landets alla hörn. Kanske försöka finna dig själv på vägen? Och kärleken. Den måste finnas där ute någon stans. Eller hur?" Han stannat när han avslutat halvcirkeln och placerat sig bakom Taji.

Han hånade henne. Hon kunde känna det. Hon höjde blicken. Hade fått en annan glimt i dem nu. Då han gick runt henne vek hon inte undan med blicken. "Du tror dig veta allt. Ja jag vill se Numoori, se vad detta land har att erbjuda men jag vet vem jag är..." Hon piskade till med svansen och energin inom henne förändrades. Hon blev mer beslutsam att bevisa att hon minsann inte var någon hjälplös liten fågelunge. Trotts den osäkerhet hon kände inom sig så tog hennes beslutsamma sida över inom henne.

"Du själv då... Skulle inte du vilja se mer av landet än denna skog? Finns det ingen nyfiken het inom dig?" Hon såg nu stadigt på den otäcka hanen. Vägrade backa, vägrade visa sig svag nu. Han hade hittat hennes punkter. Varför skulle hon söka kärleken? Den fanns inte där, inte ens kärleken inom familjen hade funnits där. Hennes energi pulserade inom henne, ökade sakta i styrka i och med att hon blev allt mer irriterad.

Ett lätt skratt undslipper honom. Han kan se förändringen hos henne. Vekheten knuffades undan. Det var vad han ville se.
"Sedär, det var väl inte så svårt?" Säger han och flinet ligger kvar på läpparna. De tofsprydda öronen står strikt spetsade framåt på huvudet. Han ville se hennes starka energier komma ut på utsidan. Ser ut som han lyckats.
"Självklart. Jag har inte sagt annat". Säger han och höjer på ena ögonbrynet åt henne. Klart han är nyfiken på världen. Och han har redan bestämt sig för att lämna Ötamon och vandra ut. Det är bara några saker han måste klara ut först.
Irritationen hos henne roar hon. Det gör henne nästan söt att se på. Dessa vackra pulserande energier.

Hon betraktade honom. Förstod inte riktigt vad han menade med det han sade först men lät det vara. Hon ruskade lite på sig men lät inte osäkerheten ta över igen. Hennes energi var starkare nu då hon stod på sig. Inte osäker och svag som den var förut. Hon utstrålade energi, ännu hade hon inte lärt sig att kontrollera sitt eget energiflöde även om hon var duktig på att läsa av energier omkring sig. Denna hane utstrålade en energi som hon sällan känt av och först nu började det gå upp för henne varför.

"Du.. Du är som jag..." Hon lade huvudet på sned. Hon hade mött ytterst få som delade hennes kraft men denna verkade göra det. Hon såg noga på honom men slöt sedan ögonen och kände efter. Ja han var så. Han utstrålade energi på ett sätt som hon hade känt förut hos sin gammel-morfar, han som hade berättat om sin kraft och om hennes kraft och lärt henne lite om den innan han dog för flera år sedan.

Han hade redan insett att det var något med henne. Men då han alltid fått försöka behärska sin kraft på egen tass så har han väldig trycket kvar att lära.
"Som du?" Frågar han och ser inte vidare imponerad ut. Men han börjar inse. På en viss nivå. Öronen klipper till på huvudt. Han säger inget mer. Han är inte den som glatt viftar på svansen över att ha funnit någon som han har något gemensamt med. Men samtidigt är han lite lätt upprymd.
Den blodröda blicken släpper inte Fokus på Taji. Men han tar ett steg närmare henne. Tippar huvudet på sne och studerar henne.

Hon betraktade honom med nya ögon då hon öppnade ögonen igen. Ett vagt leende spelade på hennes läppar. "Ja som jag." Hon svepte mjukt med svansen. "Gammel-morfar berättade om landets energier, hur han kunde känna dem, låna av dem och använda för egen del. Han lärde mig lite innan han dog." Hon litade fortfarande inte på denna läskiga hane men att de delade liknande kraft gjorde henne nyfiken. Så få hon träffat kunde förstå henne då hon talade om landets energier och sånt.