Skogen med sina väldigt gamla träd, oftast äldre än vad man kan räkna, med träd så hög att de kan försvinna i skyn en natt eller en dimmig dag. Vackra brokiga lövträd av olika härstamning ger hem till mängder av djur och det kryllar av liv i hela skogen.

Det här är Ötamon. Skogen där den vandrar igenom den fridfulla stämningen som skogen ger. På dagen är skogen vacker i alla nyanser av grönt man kan eller inte kan föreställa sig där mjuka solstrålar letar sig fram mellan de höga trädkronorna. Den mysiga och lummiga skogen ger en känsla av värme. Ett behagligt klimat som sällan blir väldigt varmt. Träden ger ordentligt med skugga som alltid ger en sval känsla när man står på marken.

Den gråa stora hanen gick med långa kliv i den stora skogen, hans ena öra topp är avslitet och tre ärr löpte över det vänstra ögat som han även är blind på. Han ser sig omkring i den stora skogen, den som är han och Wamis flocks territorium

hans öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, hans lyssnade efter ovanliga ljud i flocken, men också fåglarnas sång. han slickar sig om nosen och går vidare.

Han kommer fram till en glänta och går fram till en liten bäck i närheten, han stannar och böjer ner huvudet och börjar dricka djupa klunkar. Men hans öron rör sig hela tiden fram och tillbaka efter ljud.

(Paxat till Lirio)

Tassarna hade lätt den svarta honan i dagar nu och hon visste inte var de ville leda henne.Skogens liv hade vaknat och fåglarnas härliga sång fyllde hennes öron med harmoni.Hon tittade upp på trädtopparna som fåglarna satt i, himlen var blå och inte ett ända moln syntes till. Hennes huvud sänktes sedan ner till marken hon gick över och kom på att hon var uppe i träden, att hon hade glömt det var inte konstigt hon levde här uppe med fåglarna,ekorrarna och de andra djuren som bodde här.

Grenarna blev glesare mellan varandra och hon var tvungen att hoppa till dem. Hon liknade en stor svar katt med blåa lysande ögon.
Det var mörkare här uppe än vad det var nere på marken för trädkronornas löv satt tätt i hopa och lätt inte mycket ljus åka in.
Fåglarna höll sig på avstånd från henne och även de andra djuren gjorde desamma.

En varg hade hon inte sätt på länge och inte heller vatten men vatten klarade hon sig länge utan med men sällskap var en annan femma. Hon måste få prata med någon,hon måste få jaga med någon ingen innan hon blev helt galen av ensamhet.
Vinden kom och gjorde att träden vajade till lätt och hon tappade fästet på högra framtassen, hennes så som hon hade fått av havsvargen revs upp lite av en avbruten gren. Ett smärt full ylande kom ur hennes mun och det hördes säker på långt håll.

han fortsätter att dricka, när ett smärtsamt yl hördes och han rycker till och höjer huvudet snabbt medan det droppar små vattendroppar från hans haka ner på vattenytan så det bildades vattenringar.

han klipper lite med öronen, men ylet kunde ju ha kommit varsomhelst, men vem det är är så behövde vargen hjälp. Han tar ett språng över bäcken och springer åt det håll han tror ylet kom ifrån. Hans bärnstensbruna öga ser sig omkring efter ylets ägare, men han kunde inte se någon så han stannar upp och höjer huvudet och vädrar i luften.

En vargs doft blandat med blod når hans känsliga nos och han ruskar smått på huvudet, och fortsätter sedan att springa, nu mot vargens doft. Han rör sig smidigt mellan träden och hoppar då och då över stockar som ligger i vägen för honom.
Doften blir allt starkare och snart får han syn på en svart varg med turkosa ögon och han saktar av så att han går nu med lugna steg mot vargen, han kände blodlukten och undrande vart vargen är skadad. - Är du okej? säger han med oro i rösten.

Smärtan som hade precis blivit av med hade kommit tillbaka och hon svor för sig själv.Såret dunkade och blodet spirade ut ur det öppna såret.Det var kanske inte mycket av såret som hade gått upp men det spelade ingen roll,vilken varg eller rovdjur som hällts kunde känna hennes blod på långt håll.
Snabba steg började närma henne och hon tittade hastigt upp för att se var ljudet kom.

Stegen slutade en stund,en pust kom ut av lättnad men sen blev hon lika spänd igen för stegen började igen och de kom närmre och nämner. Hon började se en varg komma mot henne och kännde på doften att det var en hane,precis det hon behövde en,antligen ville hanen döda henne eller hålla på med henne.

Blodet började rinna ner på benet och fortaste sedan ner till tassen.
Varghanen kom närmre och det var inte lönt att bli arg eller rädd,hon fick hålla sig lugn och se vad hanen ville.
Är du okej?,sa hanen och hon höjde huvudet mot honom,det var det sista hon hade trott hanen skulle säga.
-Det slutar snart blöda hoppas jag,sa hon med en smärtsam röst.

han ser på henne med sitt enda öga, det andra är han blind på, men han klarade sig helt utmärkt med bara ett öga. han klipper lite orolig med öronen och ser på blodet som rinner från tikens ben ner mot hennes tass. han hörde smärtan i tikens röst och han tar ett steg mot henne och buffar lugnade tröstande på hennes hals. - vad hände?

han borde ta henne tillbaka till bäcken där kunde hon tvätta rent såret så det inte finns risk för infektioner i framtiden. - Klarar du av att gå tror du? Hans blick är orolig men samtidigt vänlig. - Det finns ett bäcken inte så långt härifrån, om vi tar oss dit så kan du tvätta såret så det inte blir någon infektion.

han borde också leta upp något som kunde stoppa blödningen, men han visste inte hur djupt eller stort det är, även små sår kunde ju ibland blöda mycket beror på vart man får dem. Han ställer sig intill henne för att visa att hon kan stödja sig mot honom. - Vi får hoppas att det slutar blöda snart som möjligt säger han med sin lugna röst.

(Off hon sitter i ett träd så det blir lite svårt att luta sig mot henne och puffa på hennes hals.

Hon tittar på hanen som sitter där nere vid trädet.Han ser orolig ut och hon hade hon aldrig varit med om att någon blev orolig för henne.Hon tittade ner på såret och det hade fortfarande inte slutat blöda. Vinden kom åter igen och lekte med hennes och hanens päls,vinden nådde såret och gjorde att det kändes som om någon körde en vas sak i benet på henne.
- vad hände?,frågade hanen och tittade på henne.
-En gammal skada bara som jag stötte till och rev upp inget att oroa sig om,men smärtan var kvar i hennes röst och hon kunde inte lura någon om att det inte var smärtsamt.

- Klarar du av att gå tror du?, det finns ett bäcken inte så långt härifrån, om vi tar oss dit så kan du tvätta såret så det inte blir någon infektion.,hon blev förvånad över hur orolig hanen var över henne.
-Ja jag kan nog gå till bäcken på tre tassarna men det är inte nödvändigt, du har annat att göra och jag kan vänta till smärtan gå över,det där med att gå på tre tassarna var sant men det andra om smärtan gick över var lögn,så fort hanen hade gått skulle hon kappa det dumma benet.

han tittar upp på henne och oron i hans öga försvinner inte, han klipper lite med öronen och ser hela tiden på henne. han hörde smärtan i hennes röst och undrande hur stor hennes gamla skada är? - Kan du inte komma ner så jag får se på det? hans röst är vänligt mild, fast oron hördes tydligt.

han ser sig omkring efter något ställe som kunde göra det lättare för henne att ta sig ner utan att riva upp såret ännu mer, Men han är ju inte expert på att klättra i träd så hon kanske är bättre på att hitta ner från träd fast med en skadad tass?

Han ler lite för sig själv och skakar sedan på huvudet åt det hon säger. Visst hade han bättre saker för sig, men han är inte den som lämnar någon som är skadad eller i nöd. - jag lämnar inte en dam som är i nös i  sticket. Han följer henne med blicken, för att vara beredd om det skulle hända något. - Dessutom om du väntar så kommer smärtan bli värre och risken är större att såret blir infekterat

Hon tittade sig omkring och försökte se om det fanns någon sätt att komma ner från trädet.Hennes blick gick runt ett varv och sedan åkte blicken tillbaka till hanen.
- Kan du inte komma ner så jag får se på det?,sa hanen med en vänlig röst men ho hörde att han var orolig.
Hon gillar inte att andra vargar kom för nära henne innan hon visste vad de hette och om de gick att lita på,men hanen verkade snäll och ville nog verkligen hjälpa henne.Hon bestämde sig för att hoppa ner från trädet fast hon hade såret. Hon tittade ner och kollade att inget var i vägen och sedan hoppade hon ner och landade konstigt så att smärtan blev värre. Hon svor för sig själv och reste sig upp och tittade upp på hanen.
-Ja det gick sämre än vad jag trodde men jag klarade mig,ett smärt fullt leende dök upp på hennes läppar.

han ser på henne när hon hoppar ner från trädet och han ser hennes smärtfyllda leende mot honom. han går fram till henne och buffar henne vänlig men orolig på halsen. - Hur gick det? han sneglar ner mot såret och ser sedan in i hennes turkosa ögon med sitt. - Får jag titta på det?

hans blick är vänlig, han kanske såg skrämmande ut med tre ärr över det blinda ögat och han är ju stor också i mankhöjden.
han ler varmt mot henne och går upp bredvid henne för att stötta henne mot vattnet. - jag heter Lihai förresten. Han klipper lite smått med öronen och ser sig omkring. - Vad heter du min vän?

Smärtan försökte hon trycka bort men den kommer bara tillbaka starkare varje gång,hanen började gå mot henne och hennes tänder började blotas."hur gick det",frågade hanen och gick närmre och buffade på hennes hals.Hon såg förvånade på hanen och undrade varför han gjorde det?han visste inte om hon var snäll eller ond,hon kunde lika gärna ha attackerat honom.
- Jag heter Lihai förresten.,hon tittade på hanen när han stötte upp henne på ena sidan för att hjälpa henne att gå.
-Mitt namn är Lirio,det var inte precis såhär jag hade tänkt mig att träffa någon annan varg,hon visade ett leende som faktiskt inte var fylld av smärta.
Hon tittade ner på såret och sedan upp på hanen.
-Ja du kan väll ta en titt om du vill,sa hon lugnt.

Han ler vänligt mot henne och böjer på huvudet i respekt mot henne. - Trevligt att träffa dig Lirio, fast kanske udner bättre omständigheter. han syftade på hennes skada och han böjer ner huvudet för att undersöka hennes sår, han kunde inte se att det var djupt och inte infekterat, så om de kunde gå till bäcken så hon fick tvätta såret så skulle det säkert bli bättre för henne. - Kom jag visar dig vägen till bäcken, han tar några steg framåt men går sakta så hon hinner med. - det är inte så långt min vän säger han med en mild röst.

men det guldbruna ögat möter Lirios turkosa ögon igen med en nyfikenhet i sitt. - Förresten vad gör du här i ötamon själv Lirio?

Hon försökte att visa så lite smärta som möjligt för att inte gör hanen mer orolig,men hon var rätt chockad för att han var orolig för henne.Hon själv hade inte precis gått fram till en främling som var skadad och hjälpt den,kanske låter elakt men sån var hon.
När hanen började gå sakta mot bäcken som han hade pratat om försökte hon hänga med men det var inte lätt att hålla balansen på tre ben.
Förresten vad gör du här i ötamon själv Lirio?,frågade hanen och gjorde att hon åkte ut ur sina tankar.
-Jag vandrar lite hit och ditt i numoori och söker efter nya vänner och nya saker som jag inte har sätt för,hon tittade på hanen en kort stund och sedan fortaste hon har gå långsamt.

Han stannar och väntar in henne, ifall hon behövde stöd från honom. hans ser på henne och ler lite. - Så du är en vandrare kan man säga? Han skrattar till ett varmt skratt. - jag var precis som du när jag var yngre, jag brukade vandra med min morbror. Hans öga får något sorgset i sig för en kort stund men den försvinner lika fort igen och han fortsätter att gå sedan. - Har du tänkt söka till någon flock senare?

han får snart syn på bäcken och han hörde vattnets lugnande klunkande. han ler mot henne. - Det är bara en liten bit till. hur känns det? hans mor hade lärt honom att hjälpa vargar i nöd oavsett om de är onda neutrala goda eller whatever. Så länge de ville ha hjälp förstås, ville de inte så kunde man ju inte tvinga dem.

Hon följde efter hanen och pratade knappt någonting men hon brukade inte göra det med andra vargar ihäller så det var helt normalt för henne.Hanen pratade på och hon lyssnade intressant på honom "så du är en vandrare kan man säga?. Jag var precis som du när jag var yngre, jag brukade vandra med min morbror.
-Ja jag är en vandrare men istället för att vandra med någon vandrar jag själv,jag gillar det mycket bättre om jag ska vara ärlig,hon log mot hanen och fortsatte efter honom.
"Har du tänkt söka till någon flock senare?",hon tänkte på saken och kom fram till att lite då och då hade hon väll tänkt på de men det var inget som hon tänkte på varje dag eller varje minut,hon kände sig inte ensam eller så.
-Ja det har jag väll men jag vet inte om någon flock skulle precis passa mig",hon tittade sig omkring.

"Det är bara en liten bit till. hur känns det?",hon tittade upp och hörde hur vattnet lätt en bit längre fram,hon skyndade på stegen.

Han lyssnar på henne och ler snett mot henne. - ja, alla är vi olika, jag tröttnade på att vandra när jag blev äldre och sen träffade jag Wami. hans öga får en kärleksfull glimt i sig när han nämner Wamis namn. Han klipper lite med öronen och ser snart bäcken och går fram till den, han väntar på henne vid vattnet och hörde vad hon svarade angående flock. - Jag och wami har en flock tillsammans som sakta men säkert växer, Du kanske skulle söka till den? Trinity heter våran flock.

Han nämnde bara flocken, sen är det upp till lirio att bestämma vad hon tycker och hon behövde inte bestämma sig än. Det finns ju många andra flockar också.

De hade kommit fram till bäcken och hon doppade sakta ner framtassen,de sved i hela benet men hon höll kvar tassen i några sekunder till.Hon tog snabbt om den och skakade av det mesta av vattnet,hon började sakta och försiktigt att slicka rent det.
"Jag och wami har en flock tillsammans som sakta men säkert växer, Du kanske skulle söka till den? Trinity heter våran flock."
Hon slutade slicka på såret och lätt tassen sjunka ner mot marken,gå med i en flock?hon tvekade först i sina tankar och tänkte att hon klarade sig själv men sen åt andra sidan skulle det vara roligt att träffa nya vargar och speciellt valpar. Såret gjorde inte ont längre förutom att det sved lite då och då.
Blicken granskade hanen som stod bredvid henne,hanen var blind på ena ögat men han verkade klara sig utan det och han var muskulös så han skulle nog inte ha problem med att ta om sig själv.
Hennes svans lade hon framför sina tassar och den gick nästan ett helt varv runt henne,hon klippte till med öronen för att fånga upp lätena runt sig.
-Att gå med i en flock låter intressant och det skulle vara roligt att träffa nya vargar och valpar,ett leende sken i hennes ögon.
-Men jag vet inte vad jag skulle passa till? jag är rätt så bra på att jaga och hela andra men jag gillar att vara själv och är inte van vid att dela med mig eller så",hon tystnade en stund och tänkte på vad hon skulle säga härnäst."Jag ger den en chans och så får vi se hur din partner tycker om mig.Men jag måste bara säga en sak först,jag blir lätt blyg när det är många nya vargar runt om mig men när jag träffar valpar blir jag själv en valp."

Han sätter sig ner på marken och lade svansen runt sina ben och betraktade henne medan hon doppade sin framtass i vattnet och sedan när hon tvättade rent det. han ler lite snett och ser sig omkring i den vackra skogen, han kände ett stort lugn här i Ötamon, visserligen är det hans nya hem, men han visste att han alltid är välkommen att besöka sin gamla flock, sitt barndomshem.

han riktar blicken tillbaka till Lirio när hon börjar prata igen och han ler vänligt och varmt mot henne. - Det finns många ranger i flocken, vi kommer säkert hitta något som passar dig. Dessutom behöver du inte träffa alla i flocken direkt utan en och en. jag tror att Wami kommer tycka om dig Lirio När han ser hennes skinande leende när hon pratar om valpar så nickar han och flinar lätt. - Det är inget fel att ha barnasinnet kvar Lirio. Det är något speciellt med valpar eller hur?

Hans nos uppfattar plötsligt en doft i närheten, en väldigt välbekant doft och hans öga får en kärleksfull glad glimt i sig och han ser åt det håll doften kommer ifrån. han ger ifrån sig ett högt skall.

(tänkte att Wami kunde hoppa in här ^^)

Hon tittade nyfiket på hanen när han satte sig ner och tittade sig omkring,han tittade på henne och log mot henne.
"Det finns många ranger i flocken, vi kommer säkert hitta något som passar dig. Dessutom behöver du inte träffa alla i flocken direkt utan en och en. Jag tror att Wami kommer tycka om dig Lirio".
Hanen flinade lätt när hon sa att hon betedde sig som en valp då och då men det var inget som hon brydde sig om hon ville bara höra vad han hade att säga.Det låter kanske lite konstigt men hon gillar verkligen sitta och lyssna på andra när de pratar om sitt liv, om historier som de har hört från andra eller så sitter hon bara där bredvid och lyssnar lite på allt möjligt som de säger.
"Det är inget fel att ha barnasinnet kvar Lirio. Det är något speciellt med valpar eller hur?",hon blev glad när hon hörde det för många hade tyckt att hon borde växa upp och bli mer vuxen men hon själv hade bara fortsätt att bete sig som hon brukade göra och strunta i vad de andra sa.
En främmande doft dök upp och hon kände hur pälsen började resa på sig på ryggen och det fortaste ner till svansen,hela hennes svans blev dubbel så stor för att pälsen fluffade upp sig.
Hon tittade på hanen men såg att han fick en glad glimt i ögat,hon förstod att hanen kände den som var på väg hit men hon gjorde inte det och inte före hon visste vem det var skulle hennes ragg och svans lägga sig.
Hon hörde ett skall och hennes blick vändes mot hanen,skallet hade kommit från honom.

Den unga varginnan vandrar mellan Ötamon's uråldriga träd. Det känns rätt. Denna plats känns rätt. De har funnit ett hem efter så lång vandring. Hon och Lihai. Och alla de vargar de mött på deras färd och som tänkt som de. Som valt att följa dem. De är ännu få men det är allas individuella åsikter som spelar roll. Det är bara tillsammans de kan finna ro och trygghet. Ingen ska känna sig utsatt eller ensam. De är allihopa tillsammans en familj. Det är inte blodsband som binder en som familj. Det är känslorna man har för varandra. Och Wami har sett något gott i alla som valt att följa henne.

Öronen rycker till och spetsas när hon hör Lihai's välkända stämma. Hon hade gått i egna tankar att hon inte märkt att träden viskat hans namn. Wami ler mjukt och höjer nosen och ger ett skall tillbaka. Sedan sätter hon av i en lätt trav och snart får hon syn på honom. Ger honom ett varmt och kärleksfullt leende. Hon travar ända fram till honom och trycker mjukt sin nos mot hans kind. Då blir hon varse den andra vargen. Wami vänder den milt glödande blå blicken mot den främmande tiken. Hon ler vänligt mot denne.
"Goddag". Hälsar hon och ser sedan lite frågande på Lihai. Vem är det han har funnit här?

Han hörde hennes svar och det pirrade till i hans kropp, hans blick sökte efter hennes gestalt och snart får han syn på henne. han ler ett varmt kärleksfullt leende mot henne och när hon kommer fram till honom och trycker mjukt sin nos mot hans kind så böjer han ner huvudet och ger henne en kärleksfull slick på hennes nos. han trycker sedan mjukt sin nos mot hennes kind, - hej min vackra älskling säger han kärleksfullt

Han drar in Wamis doft i sin nos och suckar lycklig. men han höjer huvudet när han hör Wami säga goddag och han möter sedan hennes milt glödande blick och ler mjukt. - Älskling, det här Lirio, säger han med en vänlig mjuk röst. - Jag tror att hon kommer bli en utmärkt medlem i flocken.

Hon följer honans rörelser när hon närmare dem och hennes öron hamlar längre bak men hon ville inte morra och hon ville inte blotta sina tänder,egentligen brukar hon inte bli såhär beskyddande men såret på hennes ben gjorde fortfarande lite ont och hon hade fortfarande problem med att gå så hon var extra försiktig.
När honan kom fram till Lihai och tryckte nosen mot hans päls insåg hon att det var Wami hans partnern,hennes ragg försvann och svansen blev normal igen. Hon skämdes för att hon hade visat ragg mot hennes kanske nya ledare,öronen la fortfarande bak men det var för hon skämdes.
- Älskling, det här Lirio,jag tror att hon kommer bli en utmärkt medlem i flocken",hörde hon hanen säga och hon tittade upp på honan. "Hej",var det ända hon fick fram och man kunde se att hon blev genast blyg.

Hej min vackra älskling. Wami är fortfarande inte van vid att kallas älskling. Och hon kommer nog aldrig att vänja sig vid att bli kallad vacker. Hon buffar mjukt på Lihai med nosen. Sedan vänder hon uppmärksamheten mot främlingen igen. Lihai presenterar denne. Lirio. En ny potentiell medlem i flocken. Wami ler varmt mot Lirio.
"Trevligt att möta dig, Lirio. Om Lihai anser att du vore ett utmärkt tillskott till flocken så har jag inga förevändningar". Hon ser varmt på Lihai igen.
"Jag litar på hans omdöme". Lägger hon till och sveper mjukt till med den långa randiga svansen.
Hon vänder den glödande blå blicken mot Lirio igen.
"Har du något att tillägga?". Hon vill gärna höra Lirio själv uttrycka att hon vill gå med. Det ska inte vara något tvång att gå med i flocken. Och som medlem kommer man aldrig bli fängslad av ansvaret.

Han sätter sig ner bredvid Wami, hans öga är fylld av kärlek till den vackra tiken med de glödande ögonen. I hans ögon är hon den vackraste som finns på jorden, ingen annan kunde mäta sig med Wamis skönhet. Han ser mellan Wami och lirio och ler vänligt mot Lirio och klipper sedan med öronen. han får en svag rodnad på kinderna när wami säger att hon litar på hans omdöme. Som svar på det ger han henne en mjukt slick på hennes kind igen. Självklart är det inget tvång att gå med i deras flock, det är helt frivillig.

han ville säga något men kunde inte komma på vad, men hans guldbruna öga är nu fokuserad på Lirio och vad hennes svar.

Hon tittar på vargarna som sitter framför henne,att gå med i en flock och få nya vänner och inte behöva vara så himla ensam längre lätt som en riktigt bra i hennes huvud men hur skulle hon lyckas skaffa vänner när hon knappt pratar och bara håller sig i bakgrunden när de är flera stycken.Men hon hade gjort sitt val hon skulle gå med i flocken och ge det en chans.
Hon tittade först på Lihai och sedan på Wami,hon satte sig ner och lätt svansen gömma skadan på hennes ben."Jag vill jätte gärna gå med i er flock för att jag vill skaffa nya vänner,ta mer ansvar och känna att jag är på rätt väg igen"hon tittade på dem båda nu och såg kärleken mellan dem,hon ville också uppleva den känslan men med allt som hade hänt i hennes liv tvivlade hon på det.
"Jag kanske inte pratar så mycket och att jag kan ibland vara lite känslokall men jag ska försöka ändra på det både för min egen skull och för er flock skull så att de mindre inte blir rädda för mig för jag har varit med om det för"hon log mot dem båda och för första gången såg hon en framtid på hennes liv.

Wami ler varmt mot Lihai när han ger henne en slick på kinden. Hon kommer nog aldrig att vänja sig vid att någon faktiskt vill vara så nära henne. Och vill känna henne nära. Men hans starka känslor mot henne är besvarade. Wami nafsar honom mjukt i örat som svar.
Sedan vänder hon uppmärksamheten mot Lirio och lyssnar uppmärksammat på vad hon har att säga. När Lirio slutat tala och tystnad reser sig Wami från sin plats(nu minns jag inte om hon satt eller stod. xD) och hon går fram till Lirio. Först ser det ut som att den glödande blicken synar den andra tiken. Men sedan går Wami närmare. Trycker sedan mjukt sin nos mot den andres kind och säger sedan.
"Välkommen till familjen".