Den svarta valptiken gick med långa kliv mot gränsen till numoorislätten. Hon ser sig omkring och slickar sig om nosen med sin skära tunga, lyssnade på alla ljud som kommer från slätten, vinden är stark, kylig och rev i hennes päls medan hon gick. Hon såg några hjortar som stod och betade vid några träd.

Men Cerridwen som är valpen namn var inte hungrig för tillfället, hon sökte själv skydd för den vinande kalla vinden, hon ser sig omkring på jakt efter något skydd i närheten, hon hade hoppats att hitta sin familj men än hade hon inte hittat dem.

hon ger ifrån sig en djup suck. Hon känner sig osäker och rädd för allt det nya och att det är kallt gör det ju inte saken bättre. Hon går vidare och sveper lätt till med sin svans och ser sig omkring med sina ögon, båda är smaragdgröna och den långa gröna luggen faller ner mjukt över dem.

En svag vargdoft träffade plötsligt hennes känsliga nos och hon stannade till och vädrar i luften, hon klipper lite med öronen och får en fundersam min, skulle hon följa doften eller skulle hon söka efter skydd?. Hon bestämmer sig för efter någon minut att följa vargdoften. Kanske hittade hon ett skydd på vägen?

(paxat till Sirocco)

Den lilla hanvalpen hade för en gång skull bestämt sig för att gå lite längre. Trots faderns ord om att stanna i närheten. Det kan väl inte skada att se sig omkring lite? Och inte har han lämnat reviret... väl? Han kanske borde ta och kolla upp revirets gränser lite bättre. Han grimaserar lätt åt sina egna tankar. Vintern får slätten att se väldigt öde ut. Och den kalla vinden sliter i pälsen. Får valpens vita tuffs till man att flyga lätt. Han stannar upp och ruskar lätt på sig. Kanske borde han vända tillbaka? Nej, inte riktigt ännu. Och det värsta som kan hända om han kommer tillbaka lite sent är väl en utskällning och march in i lyan utan kvällsmat. Han klarar sig. Kanske lyarrest i några dagar. Men det skulle nog ändå vara värt det. Ett lätt flin vilar på de svarta läpparna innan han bestämt forsätter framåt.

En rörelse till höger i ögonvrån får valpen att stelna till mitt i steget. Öronen stryks bakåt och ett illmarigt flin leker på läpparna när han hukar sig och gör dig beredd för attack. Sedan tar han ett skutt. Högt och framåt och landar på en vinterdöd grästuva just som en liten mus snabbt kilar iväg. En mus? Valpen sätter sig ner och gäspar stort. Kanske borde han vända tillbaka i alla fall. För här verkar det inte hända något intressant i alla fall.

Hon fortsätter att följa vargens doft som blir allt starkare men det är ingen vuxen varg, snarare en valps doft och hon spricker upp i ett leende, att träffa en annan valp skulle ju vara kul. En ny lekkamrat.

Hon skyndar på stegen och får snart syn på en valp med en vit tufs till lugg och som är svart med vita ränder. hon hade aldrig sett något liknade förut, men hon tyckte det är charmigt.

Hon tar sats och landar sedan framför honom och ler brett. - hej säger hon med sin ljusa valpröst. den svarta lilla svansen viftar fram och tillbaka. de smaragdgröna ögonen möter hans ögon och runt hennes högra öga löper en vacker tatuering.

- Jag heter Cerridwen, vem är du? den långa luggen läggers ig mjukt över hennes ögon och nos.

Han rör sig framåt. Denna gången i en mer hukande ställning. Med nosen lågt så att han kan fånga upp alla dofter som rör sig över marken. En till fågel ska inte få skrämma honom. Han flinar lätt åt sin egen smarthet. På det här sätter kommer han inte bli överraskad ige...
Han hoppar bakåt och snubblar på sig själv så han landar på rygg i gräset. Han hade inte varit beredd på att något större än en fågel skulle komma i hans väg och den främmande valpen hade förmodligen kommit från ett håll där vinden låg till hennes fördel och inte hans. Han grymtar till och sätter sig upp och den turkosa blicken stirrar surt på tikvalpen som står framför honom. Raggen är rest på grund av att han blev överraskad även denna gång. Öronen ligger strukna mot nacken. Tikvalpen verkar vara väldigt livlig. Hennes breda leende gör honom lite osäker.
Nej! Han sträcker på sig och reser sig sedan upp och ruskar på hela kroppen så att bitar av vinterdött gräs kastas från att ha fastnat i hans päls.
"Cerridwen säger du?" Han ser misstänksamt på henne.
"Har ingen lärt dig att vara mer misstänksam mot främlingar?" Frågar han henne och undrar var tusan hon kom ifrån egentligen.

Hon biter ihop käkarna för att inte börja skratta, han såg så gullig och rolig ut på samma gång. Hon får fram ett tyst fniss istället fast det inte knappt går att hålla inne skrattet.

Hon möter hans blick och ser oskyldigt på honom. - hurså? kommer du skada mig? honer ler ett retsamt busigt leende mot honom. hon kan inte hålla sig och ett varmt skratt lämnar hennes mun. - dessutom så såg du itne så farlig ut.

Hon tar ett steg emot honom och lägger huvudet på sned. hon möter hans turkosa blick och hon lägger mörke till att hans nos är vit istället för mörk.

Vad ska han göra? Han kan försöka med att skrämma henne men det kan väl bara gå åt två håll. Antingen kommer hon fortsätta med det där sättet hon har eller så kommer hon väl börja lipa och springa hem till... vart hon än kommer ifrån. Öronen ligger kvar mot nacken och raggen är rest på honom. Hon skrattar åt honom?
"Man vet aldrig med som kan skada". Säger han och fuktar den vita nosen med tungan. Även om han är ung och inte säker på vare sig själv eller sina krafter så skulle han ändå kunna göra skada. Det är i alla fall tur att far och syskonen är immuna mot gift. Det är med de andra i flocken han måste vara försiktig.
"Skenet kan bedra". Säger han. Allt är inte vad det verkar. Man kan inte lita på det man ser vid första anblick. Kan man lita på någon alls egentligen? Visst kan man känna trygghet med andra omkring sig. Som i flocken. Men kan man lita på någon? Det är en bra fråga.
Han tar ett steg bakåt när hon tar ett steg mot honom. Det darrar till i läppen men han håller sig från att morra.

hon stannar och sänker huvudet i en gest som betyder ungefär att hon inte vill något illa. hennes gröna blick blir en aning osäker nu över hans reagerade, men samtidigt så har han en poäng. Hon borde ha varit mer försiktigt över vem hon träffar på. - Du har en poäng det du säger, jag ber om ursäkt att jag överraskade dig, det var inte min mening.

Hon sätter sig ner och låter avståndet mellan dem vara som det är just nu. hon möter hans blick. hon sveper lite med sin lilla svans och slickar sig om nosen med sin skära tunga. - jag blev kanske lite för glad att hitta någon annan här ute.

hon slår ner blicken och hennes blyghet kommer sakta fram nu. Han är den första förutom hennes syskon valpen som hon har stött på. hennes nyfikenhet och glädje tog överhand. Hon ger ifrån sig en tyst suck och bannar sig själv att hon måste vara försiktigare precis som han säger.

Tikvalpen verkar ha förstått. Bra. Han höjer huvudet och ena örat spetsas.
"Så länge du lär av misstagen och inte upprepar dem". Svarar han och rynkar lätt på nosen. Det känns som att han försöker lära tikvalpen lite vett. Men han hade faktiskt irriterat sig på henne och om hon lovar att inte göra om det så är det väl okej? Han står kvar där han står. Studerar henne.

Det verkar som att den här tikvalpen har haft det lätt i livet. Hon påminner lite om hans syster men det är ändå stor skillnad. Sirocco och hans syskon fick tidigt i livet känna på hur det känns att svälta. Hur det känns att frysa och hur det känns att vara totalt hjälplösa inför naturens krafter och livets faror. Men de hade överlevt. De hade hittats. Och livet nu är faktiskt väldigt bra. De får mat och skydd och kan leva livet som valpar. Men de alla minns vad de gått igenom. Vad de förlorat.

"Glädje kan visas när du är säker på att det är säkert". Säger han. Öronen lägger sig mot nacken igen. Han har ingen lust att försöka lära den här valpen något. Den randiga svansen piskar till bakom honom och han tar ett halvt steg bakåt. Men han ser inte lika sur ut nu i alla fall. Mer på sin vakt.
"Vart kommer du ifrån och vad gör du här". Frågar han och håller hårt på defensiven. Måste ta reda på information. Var kommer den här valpen ifrån egentligen. Tillhör hon någon flock. Tillhör hon fienden. Kan han lura av henne viktig information som kan vara till nytta för flocken? Han börjar tänka annorlunda nu.

Hon nickar att hon förstår, att göra misstag gör så att man lär sig tänker hon för sig själv i huvudet. hennes gröna blick granskar honom, han ser inte lika sur ut som innan men han är fortfarande på sin vakt.

hennes svarta öron rör sig hela tiden fram och tillbaka, lyssnar efter ljud, kanske skulle hon höra sin mors röst i vinden? Hon darrar till och sänker huvudet en aning igen.
- tack för tipset... hon tystnar, hon visst ju inte ens vad han heter.
- vad är ditt namn främling? säger hon med en mild lugn röst.

Hon rycker lite på axlarna åt hans frågor, vart hon kommer ifrån? vad gör hon här? Hons er på honom och suckar lite. - Jag kommer från lövskogen, vi tillhör ingen flock.
hon tar en kort paus innan hon fortsätter - vad jag gör här är för jag letar efter min familj.

Hon knycker lite med huvudet så den långa luggen dansar. - vad gör du här själv? vad kommer du ifrån?

Tiken frågar om hans namn. I all hast har han glömt att hon faktiskt presenterade sig.
"Mitt namn är Sirocco". Svarar han henne. Båda öronen är spetsade nu. Men de vippar lätt fram och tillbaka till och från.

Tikvalpen är flocklös.
"Hur stor är din familj?". Det kan vara bra att ta reda på antalet. Är de många nog att utgöra ett hot? Sirocco är ännu en valp. Men han har redan stor lojalitet mot Qu. De är hans hem. Hans familj. Och när han blir äldre vill han kunna bli en tillgång till dem. Betala tillbaka vad de gjort för honom.

"Jag tillhör Qu och slätten är vårat revir". Säger han. Mest som en varning. Qu är dock inte så vaktsamma av sitt revirs gränser. Vargar kan komma och gå som de vill så länge de håller sig borta från revirets hjärta. Men Sirocco anser att man inte kan vara nog försiktig.

Hon ler ett blygt men vänligt leende mot honom när han säger sitt namn. - trevligt att träffas Sirocco säger hon. Trots det överraskande välkomnandet så ville hon visa respekt för honom. Hon spetsar sina öron mot honom och viftar lite på svansen.

När han frågar hur står hennes familj är så ser hon en smula undrande på honom, men en misstänksam tanke komemr upp i hennes huvud. " varför är han intresserad av att veta det?"tänker hon tyst.
hennes familj ville inget ont, möjligen kanske att hitta någon lämplig flock att gå med i men hon hade ingen aning vad mor hade för planer.

- vi är 6 st sammanlagt, varför undrar du det Sirocco? Hennes ögon speglas av förvirring men också av misstänksamhet.

Hon bleknar en aning när han nämner att han tillhör en flock och att detta är deras revir. Å nej, hade hon råkat illa ut nu? hon ville absolut inte vara respektlös mot någon flock eller mot deras medlemmar. Hon rodnar ordentligt hur hon betedde sig innan. - Förlåt, jag visste inte, det kanske är bäst att jag går så jag inte hamnar i trubbel

Han sätter sig demonstrativt ner.
"Man kan inte vara nog försiktig". Mumlar han och den turkosa blicken studerar Cerridwen. Öronen klipper till på huvudet och han känner sig kanske lite skamsen för hur han har betet sig när han ser hur tikvalpen reagerar på hans ord.
"Qu är faktiskt en väldigt bra flock. Vargar får komma och gå på revirer som de vill. Så länge de inte utgör något hot mot flocken". Säger han. Kanske lite för att lugna ner tikvalpen. Och så märks det att när han säger Qu så hör man på hans röst att han faktiskt tycker väldigt mycket om flocken.

Hon ser på honom och ler lite försiktigt. - jo det har du ju rätt i. Men hennes ögon avslöjar att hon döljer något för honom. Fast det är inget allvarligt, hon letar ju bara efter sin familj, men hon har inte sett eller hört något från dem, och hon börjar frukta det värsta.

Hon hör på hans röst att han verkligen tycker om den här flocken Qu. Hon klipper lie med öronen igen och fudnerar. kanske hon skulle söka till qu? ifall att hon itne hittar sin familj och en flock är ju bättre att ha än att vara ensam mot farorna där ute. - De måste betyda mycket för dig Sirocco

Han synar henne. Reser sig sedan upp. Sveper till med den randiga svansen.
"Det är en flock. Jag antar att om du är flocklös så vet du inte hur det är i en flock. Men det är mycket bättre än att vara ensam". Han föddes in i flocken så han vet inte hur det är att vara flocklös. Men det är mycket han har varit med om trots sin unga ålder. Sådant han inte vill uppleva igen. Minnet är färskt. Han tänker stanna hos far och flocken. Alltid.

Hon ser undrande på honom, visst hon hade ingen aning om hur det var att leva i en flock, hon hade ju bara sin familj. Men samtidigt är hon nyfiken på hur det skulle vara att leva i en flock. just nu känner hon sig ensam, rädd osäker, ja mycket kände hon som inte gick att förklara.

Hon ser på några träd i närheten och funderar. - jag skulle bli vara med i en flock. säger hon högt för sig själv. Kanske skulle hon slippa alla dessa känslor som är inuti henne som hotade att komma upp. Hon spänner käkarna för att hindra dem. Hon vägrade gråta, inte framför Sirocco.

Han lägger huvudet på sne när han studerar henne. Vet inte riktigt vad han ska säga eller göra när han ser henne reaktion. Men han känner sig rätt likgiltig. Känner ingenting.
"Vi du gå med i en flock så är det bara att leta upp någon du tycker är bra och hoppas på att bli accepterad av ledaren". Säger han och tar ett steg åt sidan. Så han kommer att stå lite mer snett mot Cerridwen. Vinden smeker hans päls när den drar förbi. För med sig vinterns alla dofter. Han rynkar lätt på nosen och låter blicken svepa till över området omkring dem för en stund. Men snabbt lägger han fokus på Cerridwen igen. Han vet fortfarande inte om hon talar sanning i att hon är ensam eller om det ligger något bakom hennes fasad.

Hon känner hur en vind far förbi och smeker hennes päls. Hon drar ett djupt andetag och känner efter om hennes mors doft är i vinden. Men ingenting och hon suckar och slokar med öronen och en ensam tår hotar att trängas fram ur hennes högra öga.

Hon känner sig övergiven, oälskad, hade de lämnat henne med avsikt? hur förstod ingenting. ett litet morr lämnar hennes strupe, hon är arg och besviken och så på grund av situationen. Hon visste ju ingenting.

- Din flock verkar vara en bra flock, vem är ledaren? frågar hon trots att hennes röst darrar och är osäker så försöker hon ha den stadig.

Tikvalpen verkar vara nära gråt. Rocco tar ett osäkert steg bakåt. Han är inte bekväm med tårar. Själv gråter han inte. Han är starkare än så.
"Våran ledare heter Mivira". Svarar han. Mivria är en bra ledare. Den bästa. Rocco vill växa och bli stor och kunna följa Mivria som en äkta medlem av Qu. Nu är han bara en valp. Kan inte göra mycket.

Han ser på Cerridwen.
"Om det är Qu som du vill gå med i så är det Mivria du ska tala med". Säger han och sveper till med den randiga svansen. Sedan sätter han sig ner. Ser misstänksamt på tikvalpen. Han vet inte vad han ska tro om henne.

Han vrider på honom så att hons er på honom igen, hennes gröna blick är förvirrande, ledsna ja en massa känslor speglas i hennes ögon. Hon klipper lite med öronen och ler lite. - Då får jag göra det.

Hon gissade att en ledare hade mycket att göra, men skulle en flock ta sig an en flocklös valp som inte ens vet vad som har hänt med resten av sin familj.
hons er hans misstänksamma blick och hon ler lite igen. - Se inte sådär på mig Rocco, jag tänker inte göra något som skadar dig eller din flock.

hon reser sig upp och tar ett steg närmare honom, han är söt och charmig på sitt sätt, hon spärrar upp ögonen för tankarna som ploppade upp nu och hon rodnade en aning och ser ner i marken snabbt för att han inte skall se rodnaden på hennes kinder

Han nickar kort. Öronen klipper till på hans huvud och den turkosa blicken sluts bakom svarta ögonlock för en stund innan de åter blir synliga och fästs på tikvalpen.
"Du säger det". Svarar han när hon säger att hon inte tänker göra något som skadar honom eller flocken. Men han litar fortfarande inte på att hon är så ensam som hon säger. En valp kan komma vilse. Men en förälder borde då vara orolig och vilja hitta valpen.

Cerridwen reser sig och kommer närmare. Han stryker öronen bakåt och misstänksamheten blir klarare i hans blick. Vad gör hon nu då?

Hon stryker öronen bakåt åt hans ord. "varför vill han inte tro mig?". Hon rycker lite på axlarna och möter hans blick samtidigt som hon går emot honom. - Så hur skall ajg bevisa för dig att jag vill varken dig elelr Qu något ont Rocco?-

Hennes gröna blick smalnar en aning, inte hotfullt elelr aggressivitet, utan mer vaksam misstänksam som han själv. Men hon kunde inte ta blicken ifrån hans ögon. de var som.. ja fann inga ord för det. eller skulle hon våga säga att de är vackra?

- jag bits inte säger hon med en uns retsamhet i rösten men hon visar tydligt att hon itne tänker göra honom illa. hon klipper smått med öronen.

Hennes kroppspråk när hon går emot honom får honom att hajja till lite. Samtidigt som valpens lekfullhet faktiskt vaknar inom honom. Hans lekkamrater är syskonen. Men nu har han faktiskt stött på en annan valp. Han tar ett steg bakåt och flinar lite åt Cerridwen. Utmanande.
"Ja, hur ska du bevisa det?" Frågar han henne och piskar till med svansen och sänker framkroppen lite. Som om han hukade sig för ett språng framåt. Hennes retfulla röst triggar honom ännu mer.
"Blir du biten av mig får du i alla fall passa dig". Säger han. Mest som en varning men med en retfull ton. För inte alla är immuna mot gift.

Hon skrattar till ett varmt skratt, hennes ögon glittrar till av lekfullhet och hon stannar upp och hukar framdelen mot marken som för att inbjuda till lek. Hon viftar på svansen och flinar retsamt. - ja berätta för mig Rocco.

Hon morrar lekfullt mot honom, öronen är spetsade och det riktigt kryper i hennes kropp att få leka med honom, men hon ser en smula undrade ut när han nämner att hon får passa sig om han biter henne. - Varför då? förvandlas jag till något hemskt?

hennes leende blir allt bredare och hon följer honom med blicken.

Hennes skratt fascinerar honom och han skakar på huvudet, "Nej men du kommer inte kunna röra dig på ett tag" Han skrattar lätt, ovant. Han studsar upp från den ställning han haft och hoppar i stora skutt mot den andra. Detta var en sida han oftast inte visade. Speciellt inte med främlingar. Fast inte var väl valpen så farlig? Nej. En lek kamrat kunde hon väl bli? En vän? Fast tänk om hon ändå ville flocken illa?

Fast kunde en liten valp skapa så stor skada? Mot en hel flock med vuxna vargar? Nej nu skulle han slappna av, leka.

||Lite derpigt, men känns konstigt att bara hoppa in i ett rollspel jag inte varit med i från början xD||

Hon höjer på ena ögonbryt och hans blick med sin smaragdgröna. - Verkligen? Jag tänker inte pröva på det i alla fall. Hon går närmare honom lekfullt. Hon tar ett skutt mot honom men hoppar sedan snabbt åt sidan och hennes överkropp sjunker ner mot marken och bakdelen är uppåt (lekpositionen). Hon viftar på svansen och ser utmanande på honom, vad tänkte han göra?

När han tar ett skutt mot henne så skrattar hon bara och tar ett till skutt mot honom och hon försöker få tag i hans svans. Hon skrattar varmt och lekfullt och är väldigt glad över att ha träffat på en lekkompis.