Solen hade gått upp och djuren på slätten började vakna.
Den vita varginnan låg ner i gräset och följde mellan det en hjort som högrest gick fram till en liten vattensamling. Hon var hungrig, men bara tanken på att försöka sig på en jakt skrämde henne - hon visste inte hur man gjorde. Att inte ha vuxit upp i en flock hade satt spår i hennes uppförande och säkerhet. Trots att hon tagit sig till ett namn hon var mäkta stolt över skämdes hon för att hon inte riktigt kunde leva upp till det. Svansen ryckte till och fick gräset att rassla bakom henne. Hjorten stannade upp och såg åt hennes håll, såg henne och fnös mot henne innan den travade iväg.
Långsamt satte sig den unga varginnan upp. Till slut reste hon sig upp och gick fram mot den smutsiga vattensamlingen. Hon satte sig ner och stirrade på sin egen vita spegelbild. Den mörklila fjädern var en kontrast mot den annars så vita fällen.

[Pax till Wulfric]

[Hoppas det är okej att jag fortfarande skriver att Tear är med honom, men att han sprang iväg en stund. ♥]

Den livfulla valpen hade vaknat med gryningen. Solen hade sträckt sina första långa stråk över horisonten, och färgade det höga gräset gyllene. Natten fuktighet hade förvandlats till dagg, som glittrade som små kristaller i solljuset. Wulfric sträckte ut sig långdraget, och särade på käftarna för att låta en simpel gäsp lämna honom. Bredvid honom låg Tear, fortfarande fridfullt sovandes. Den unga övervägde att stanna tills hon vaknade, men den brännande törsten i halsen kortade av hans redan korta tålamod. 

Det var slutet på sommaren - det kunde han känna. Luften hade blivit svalare och dagarna hade börjat bli kortare. Han gillade inte värmen, men inte heller mörkret. Han önskade efter en årstid som erbjöd svalhet, men långa dagar - så han slapp sova! Målmedvetet rörde sig den tvåfärgade valpen genom det höga gräset. Han hade växt mycket under sommaren, så pass att gräset kittlade honom vid magen. Om än han inte skrattade, så låg ett brett flin över hans läppar. Utan att tveka rörde han sig framåt - han hade varit här så tidigt som igår. Det var ett vattenhål bara en bit framåt.

Inte förrän de isande blå lade märke till en ljus gestalt vid vattenbrynet, stannade han upp. Öronen som ännu var något för stora för hans hjässa, sträckte lite på sig, men knappt synbart. Den unge pausade bara några sekunder, innan han fortsatte framåt. Med lätta, studsande steg närmade han sig den vita vargen. När han kom närmare kunde har urskilja ungdomligheten i främlingen. Den såg ut att vara ungefär jämnårig med han själv.

Wulfric saktade in när han närmade sig vattenhålet, och såg på henne med en vänlig blick. Svansen viftade ivrigt bakom honom så att det rasslade i gräset.
"Hej!" utbrast han gladlynt. Han stannade när det skiljde ungefär 15 meter ifrån dem. Han hade alltid varit lite extra försiktig sedan han mötte den där trädvargen som ramlat ner på dem. Emot sin vilja hade han lärt sig att alla vargar inte var lika snälla, och en hans naivitet hade blivit mindre.

(Det går bra, hon kan ju alltid komma sen för att liva upp det hela xD)

Hon avbröts från sitt buttra stirrande när någonting rasslande närmade sig. Förskräckt såg hon upp, fångade främlingen med blicken och lade märke till att den stannade upp i några sekunder. Det var nästan så att panik bubblade upp i henne när hon insåg att det var en varg, och att denna fortsatte. Hon insåg snabbt att det var en ung varg, ungefär i hennes egen ålder. Trots denna insikt dämpades inte den hotande paniken, valpar kunde vara lika elaka som vuxna. Dem långa öronen gled ner mot sidorna av hennes huvud och blicken flackade oroligt.
Med en chock insåg hon att främlingen slog med svansen, och det såg ut som om han precis slutat le. Hon mötte förvånat hans blick och insåg att den var vänlig. Svansen ryckte till och öronen spetsades bara en aning.
"Hej." svarade hon blygt och försökte sig på ett litet leende, men det blev bara en ryckning i mungipan.
Vad sa man till en främling? Hur började man en konversation?
Det lilla som hennes mor och flocken lärt henne verkade försvinna som genom ett trollslag. Paniken som nästan hade försvunnit verkade komma tillbaka när hon insåg att hennes konversationsförmåga inte var så bra.
"Ehh..." hon tystnade en halv sekund "Vem är du?" det var det ända hon kunde komma att tänka på så hon kastade ut det.

När främlingen svarade honom slog svansen lite extra. Ett brett leende spred sig över hans vita anlete, och han skrattade lätt till.
"Jag?! Jag är Wulfric!" sade han något malligt. Med högburet huvud gick han lite närmare. Den vita vargen hade ett annorlunda utseende - inte som den flerfärgade vargen, eller den där med stenar i ansiktet - utan bara annorlunda. Han gillade det.

"Vem är durå?" frågade han, fortfarande med svansen svajande bakom honom. Kanske skulle han få en lekkamrat! Han mindes Novali, de hade lekt - men sen hade hon sprungit iväg. Det kändes som en evighet sedan, men han mindes henne tydligt. I tystnad hoppades han på att de skulle mötas igen.

Han pratade roligt. Hon kunde inte hjälpa sig själv utan fnittrade när han frågade vem hon var. Svansen slog i marken bakom henne, inte hela svansen förstås då den till hälften bestod av hår.
"Jag är Naima." svarade hon, fortfarande blygt. Paniken verkade ha försvunnit med hans svar och nu föreföll sig bara en bubblande känsla i hennes magområde.
Öronen hade nu rest sig på huvudet och hon såg under lugg på honom. Ett litet, blygt leende vilade i hennes mungipor när svansen dunkade lite mer rytmiskt mot marken.
"Vad gör du här?" frågade hon och lade huvudet på sned så att luggen lyfte lite från ansiktet.

"Naima." upprepade han leendes. "Det var ett tufft namn!" sade han, och svansen vevade högt bakom honom.

"Vad gör du här?" frågade hon, och han påmindes av törsten. Han tog ett hoppande språng emot brynet, och landade med framtassarna i det grumliga vattnet, så det skvätte omkring honom.
"Jag skulle dricka lite vatten. Och sen var du här så jag ba HEJ! Men nu ska jag dricka vatten." sade han, kanske något för fort. Han skrattade lätt samtidigt som han böjde sig ner emot vattenytan för att dricka. När han var färdig kastade han fort upp huvudet, och tog ett kort hopp emot Naima. Svansen vevade outtröttligt bakom honom.
"Durå? Vad gör du här? Skulle du också dricka vatten eller?" Sade han, och vred huvudet lite så att öronen föll över hans hjässa.

Hon fnittrade igen när han sa att hennes namn var tufft, och då visste han ändå inte hela.
Hans plötsliga hopp ner i vattnet fick henne resa sig upp. Leendet blev snabbt brett när hon hörde honom prata, han pratade fortfarande jättekul och hon kunde inte låta bli att fnissa. Med en svepande svans såg hon på när han drack, omöjlig att gnida bort flinet från hennes bleka läppar.
Hon ryckte till när han hoppade mot henne, inte längre rädd för att han skulle göra henne illa. Hon fnissade och skakade våldsamt på huvudet.
"Nää! Jag skulle följa efter en hjort, men den stack!" sa hon fortfarande med svajande svans.
Det var otroligt hur lika stora dem var, trots att kropsbyggnaden inte var så lik.
Flinande blåste Naima Wulfric i ansiktet. De små vattenkristallerna i hans päls frös till små isdroppar och hon viftade stolt på svansen.
"Coolt va?!" sa hon och såg nästan lika stolt ut som han hade gjort när han sa sitt namn.

En hjort. Namnet kändes bekant men han kunde inte riktigt placera sig. Ett fundersamt uttryck fäste sig i valphannens ansikte. När en kylig vindpust kom emot honom ryckte han förvånat till. Vattnet i hans anlete hade förvandlats till iskristaller.
"WOW! Vad häftigt!!!!" utbrast han, och hoppade uppspelt på stället. "Kan du göra något mer?" frågade han med samma iver, och svansen började okontrollerbart slå bakom honom, i sådan kraft att hela hans bakdel varsamt följde med de hastiga rörelserna.

Hon fnittrade och trampade uppspelt med framtassarna.
"Jooo.." svarade hon långsamt och viftade på svansen. Lätta snöflingor började falla över de båda valparna. Dem föll glest och smälte bort i solen, det var knappt så att de han nudda någon av dem innan dem var borta.
Stolt viftade hon på den långa svansen och hoppade lite med frambenen.
Snön slutade falla och ett tunt lager frost började sprida sig från hennes tassar. Froststjärnorna bildade vackra mönster medan den växte. Förtjust såg hon ner på den nu frostklädda marken, sedan upp på Wulfric igen.
"Kan du göra någonting?" frågade hon nyfiket och tippade huvudet på sned.

Wulfric såg storögt på snön som bildades. Det var inte mycket, men det var snö! Snö i slutet av sommaren. Det var sannerligen häftigt! Han ville också lära sig. 

När Naima lätt började hoppa så såg han emot henne och ner på hennes tassar; frost spred sig från, emot honom. 
"Wow..." utbrast han igen, fullkomligt chockad över det. När hon slutade såg han upp på den vitpälsade, med ett brett leende.

"Kan du göra någonting?" Wulfric kände sig genast illa till mods... Nej, han kunde ingenting - men han ville ju inte att Naima skulle tycka han var en tönt.
"Alltså, ja!!" sa han. "Fast alltså, jag kan inte visa det nu för typ..." han pausade en stund, och såg fundersamt sig omkring. "För alltså om jag gör det så kommer Tear bli skitarg." viskade han, som att det var hemligt.

Hon såg på Wulfric med stora ögon. Om han inte fick göra det måste det ju vara jätte fantastiskt, eller kanske jättefarligt?
Den långa svansen slog frenetiskt från sida till sida. Undra vem Tear var. Kanske hans mamma? Naima hade ingen mamma... längre.
"Vem är Tear?" frågade hon nyfiket, i en nästan lika hemlig viskning som Wulfric nyss hade använt. Hon antog att Tear var en någon och inte ett något, men man kunde ju aldrig veta.
Hon hade omedvetet tagit ett steg emot honom och stod nu väldigt nära. Hennes lila och orangea ögon såg nyfiket in i hans blåa, omedveten om hur nära hon faktiskt stod, hade hon gjort det skulle hon nog ha backat väldigt kvickt. Antagligen även bett om ursäkt, kanske till och med sprungit sin väg. Men helt fängslad som hon var av den nya vännen lade hon inte märke till sin närgångenhet och stannade därför kvar.

"Vem är Tear?" Hennes stämma var nyfiken. Wulfric satt sig ner med ett hemlighetsfullt leende på läpparna. Naima tog ett steg närmare honom och stod väldigt nära - men det rörde honom inte.
     "Det är typ, min kompis." Svarade han. Rösten balanserade emellan viskning och vanlig tonart. "Alltså hon är vuxen men inte min mamma eller så. Vi är bara typ kompisar! Hon är faktiskt jättecool, och snäll!" Förklarade han, och leendet breddade på sig. Han blev tyst en stund, när han började fundera. Var Naima här själv? Var hennes föräldrar i närheten eller hade hon kanske någon som Tear?
     "Har du typ någon som Tear? Eller typ en mamma eller något här?" Svansen dunkade glatt i marken. Det var konstigt - Wulfric hade inte varit ensam på hela sommaren. Det var kul men samtidigt lite konstigt, när han tänkte på att han snart skulle vara ensam igen. Det skulle vara med blandade känslor han separerade från Tear, som blivit lite som hans mamma - en snäll mamma, typ som han förväntade sig att sin biologiska mamma skulle varit om han levt.

Den där Tear lät nästan lite märklig. Hur kunde dem vara så bra kompisar om det var sådan åldersskillnad på dem? Fast hon skulle gärna träffa den där Tear, om hon nu var så cool... För aldrig hade Naima hört talas om en vuxen som var både cool och snäll, det verkade ju nästan omöjligt. Fast hennes morfar verkade rätt cool, men Naima hade ju bara hört sagor om honom och det var inte mycket att gå på.
Hon såg nyfiket och förundrat på Wulfric med ett något fåraktigt leende på läpparna.
Med en våldsam skakning på huvudet svarade hon på Wulfrics fråga. Den långa luggen slog honom nästan i ansiktet och hon flinade.
"Nej, jag är ensam!" svarade hon, fortfarande med ett brett flin på läpparna. Hon var lite avundsjuk på Wulfric som hade en cool och snäll vuxen att vandra med, men hon gillade samtidigt ensamheten.
Leendet blev plötsligt busigt och hon gjorde ett utfall mot den svartvita valpen. Hon gjorde sitt bästa för att träffa honom med nosen och tog sedan ett långt skutt tillbaka. Armbågarna nuddade marken och svansen viftade bakom henne. Hon inbjöd till lek.

"Nej, jag är ensam!" 
     Wulfric vred lite nyfiket på huvudet, och hans oproportionerligt stora öron hängde över hjässan. Naima såg inte speciellt ledsen ut över det, så han bestämde sig för att inte prata mer om det. Oväntat tog den ljusa tiken ett utfall emot honom. Ena tassen (?) slog till honom lätt på nosen, innan hon kastade sig tillbaka och placerade sin framdel på armbågarna. Wulfric kände genast igen lekinviten. Utmanande tog han ett språng framåt, och föll ner i samma ställning som henne. Svansen vevade ivrigt bakom honom, och han gläfste uppspelt till.
     "Så du vill leka va!" skrattade han utmanande. Ett retfullt, men vänligt uttryck tog form i hans anlete innan han hoppade fram emot henne igen.

Ett ljudligt skall ekade ut hennes mun och framtassarna slog i marken. Hon studerade honom ett ögonblick innan hon kastade sig mot honom med avsikten att nypa honom i örat.
Även om hon var snabb var hon inte så förtjust i att springa utan tyckte bättre om att brottas.
Med ett busigt morrande slängde hon ut tassen för att lägga den över honom och ta den dominanta positionen i brottningen.
Hennes kroppsbyggnad och lätta skelett skulle ge Wulfric ett övertag då han var kraftigare än henne, även om dem till storleken var liknande.
Svansen på den vita slog snabbt och hon flinade fortfarande brett. Med det busiga morrandet gjorde hon ett utfall mot pälsen på hans bringa. Hon skrattade och fortsatte sina försök att behålla en högre position.

Den var tydligt att den ljusfällade valpen var mycket smidigare och snabbare än honom i reflexer. Kanske var det hennes naturliga näpenhet, som Wulfric hade brist av. Istället var han klumpig och otymplig, vilket gjorde honom relativt långsam i reaktioner och reflexer. Det var tydligt att han skulle bli en stor hane som vuxen. 
     Naimas nafsande i örat, fick honom att dovt gläfsa till och ett bubblande skratt hördes ur honom. När valpen lade tassen över honom, snodde han lätt runt och försökte få av henne. Men efter ett misslyckande, och hennes attack emot hans bringa så slängde han sig på ryggen. Benen sparkade vilt samtidigt som han bet efter Naimas vita päls. Ett konstant, lekfullt morrande kunde höras från honom. 
     Något klumpigt snodde han runt, och hävde sig upp på benen igen. Efter att ha tagit position på armbågarna igen, kastade han sig emot Naima. Wulfric högg lekfullt emot den långa pälsen i hennes ansikte.

Hon skällde och ruskade på huvudet. Han hade träffat henne med benen, men det verkade inte ens beröra henne.
Hon följde hans rörelser och sjönk ner på armbågarna nästan samtidigt som han gjorde det. Det lekfulla morrandet hördes åter från henne. Hon stampade med framtassarna och tog emot Wulfric med ett skratt. Han drog i hennes långa lugg och hon svarade genom att ställa sig på bakbenen, fortfarande med ett brett grin på läpparna.
Hon gjorde sitt bästa för att lägga tassarna runt hans hals och skällde med en vaggande svans. Tänderna nafsade åter mot hans öra, den här gången det hon inte redan nafsat på.

Naima lyckades slå frambenen om hans hals, och nafsade honom lekfullt i örat. Wulfric skrattade högt innan han tog avstamp framåt. Om än Naima var smidigare och snabbare så var han kraftigare. Avsprånget gjorde att Naima föll bakåt, och Wulfric hamnade över henne. Bredbent stod han över henne och stirrade med en busig min på henne. Öronen hängde ner i ansiktet på honom.
     Den vitsvarta drog ett djupt andetag innan han blåste henne i ansiktet. Luften kändes ovanligt kall, men innan han hann tänka mycket mer på det såg han hur det bildades vag frost i hennes anlete. 
     "SÅG DU?" utbrast han häpet, och förflyttade sig bort från Naima. De isblåa ögonen var stort uppspärrade när han såg på henne igen. Frosten han tycktes ha sett var borta. 
     "Såg du vad som hände!? Det blev sådär frost! Var det du?" Sade han fort utan att andas emellan orden. 

[Hoppas det blev okej med lite PP ♥ c':]

Kraften i vilken han puttade till förvånade henne, även om hon förstått att han var mycket starkare än hon. Väl på rygg gjorde hon sig beredd på att göra utfall mot hans ansikte när han blåste på henne. Luften var kall och hon knep ihop ögonen. Pälsen i hennes ansikte verkade stelna av kyla och när Wulfric flyttade sig av henne öppnade hon ögonen och såg ner mot sin egen bleka nos. Pälsen verkade fuktig och det strama försvann snabbt. Med ett brett flin kastade hon sig på fötter och skakade våldsamt på huvudet.
"Nää!" svarade hon och hoppade lite på stället "Jag trodde hon dära Tear blev arg om du använde dina krafter?!" rösten var hög, uppspelt och fylld av valpig glädje. Wulfric hade kanske samma krafter som hon själv? Om han kunde frosta hennes ansikte  kunde han kanske mer?
Hennes ögon var nyfikna och uppspärrade när hon såg på den svartvita valpen.
"Testa mer!" tjöt hon och snurrade runt sig själv, var uppe i luften och landade sedan lite lagom klumpigt med nosen vänd mot Wulfric, ett brett grin på hennes läppar.

"Jag trodde den dära Tear blev arg om du använde dina krafter?!" 
     Wulfric blinkade några gånger. Ops, nu hade han gjort bort sig lite grann. Valphjärnan arbetade hårt för att komma på något, men som tur var så avbröt Naima honom.
     "Testa mer!"
     "Okej..." sade han något osäkert. Vad hade han ens gjort? Den svartvite drog ett djupt andetag, och blåste emot Naima igen. Denna gång var frosten mycket starkare än innan och tydligt synlig. Wulfric tjöt till i lycka. 
     "Jag visste inte ens att jag kunde göra sådär!" utbrast han med genuin lycka. Det verkade som att han kunde göra samma sak som Naima - kanske hade han härmande krafter? Eller så hade han iskrafter.

Hon log brett och kände åter hur pälsen i hennes ansikte blev kall och stelnade. Ett klingande skratt lämnade henne och hon dansade åter på stället.
"Jag visste inte ens att jag kunde göra sådär!"
Naima ruskade på huvudet och kände hur frosten i hennes ansikte smälte.
"Testa nått mer!" tjöt hon och viftade på den långa svansen. Hon log fortfarande brett. Kunde Wulfric göra någonting mer ville hon se det, för det var ju jättecoolt!
De små framtassarna dansade på marken och det såg nästan ut som om hon skulle springa ett lopp och knappt kunde hejda sig.

Wulfric såg förundrat på frosten i Naimas ansikte, innan den tynade bort. Den hade knappt varit synlig i hennes bleka päls, men den hade varit där. 
     "Testa nått mer!" tjöt den jämnstora valpen. Wulfric såg sig lite fundersamt omkring. Det var svårt att veta vad han kunde göra - kanske var det där allt han kunde? 
     "Jag vet inte vad jag ska testa..." svarade han något frågande. En tankfull min klädde hans vita anlete. "Kan inte du berätta för mig hur du gör när du gör saker? För jag kanske har samma kraft som dig ju liksom" sade han något prövande, och vred huvudet tankfullt åt sidan. Ett brett leende klöv det ljusa ansiktet i tu. En elfenbensvit tandrad skymtade under de mörka läpparna.

Svansen viftade bakom henne, och hon blev sedan stilla. Hur gjorde hon egentligen när hon använde sin magi? Aldrig hade hon funderat på det. Det bara hände.
Den vita pannan rynkades i en fundersam min och hon såg oseende framför sig.
"Ehhh.... jag vet inte." sa hon långsamt och fokuserade blicken på den leende vännen "Jag liksom känner magin och... använder den.. typ." flinet bredde ut sig i hennes ansikte "Och använder den olika mycket, ungefär."
Hon förstod att det inte var mycket att gå på, men hon hade aldrig tänkt på det och det var endast så hon kände sig bekväm med att förklara kraften.
Huvudet tippades på sned och hon log ursäktande, fick öronen att sjunka något.

Wulfric vred oförstående när hon talade. Bara... kände den? Wulfric hade ju känt av den som kyla, men nu kunde han inte känna det. Med ett tankfullt uttryck såg han på Naima.
     "Jag tror inte..." sade han tyst, och knep ögonen lite hårt. Den svartvite kände efter noga, men inget kändes. Försiktigt öppnade han ögonen igen, och skakade lätt på huvudet.
     "Då kan jag nog inte mer." sade han, något besviket. En djup suck lämnade honom och han satte sig ner. Men han var ändå glad; svansen svajade bakom honom något lugnare än tidigare. Han ville visa Tear.

Svansen saktade in och hon såg, nästan förvånat, på honom när han knep ihop ögonen och verkade försöka göra något. Ingenting hände, så när han suckande satte sig ner härmade Naima rörelserna och satte sig själv ner.
”Det kommer nog,” sa hon tröstande och nickade sakligt ”Jag kunde inte heller mer än en grej i början, och jag kunde inte heller kontrollera det. Men man lär sig… Det kommer ska du se!” hon log sådär brett igen och svansen dunkande i marken. Hon gillade Wulfric, och det var rätt jobbigt att se honom bli besviken.
”Kan du nån kul historia?” frågade hon nyfiket och svansen slog lite fortare. Hon själv älskade historier men var inte så värst bra för henne. Hennes mamma hade berättat att Naimas morfar var jättebra på att berätta sagor! Synd bara att dem aldrig träffats så att han kunde berätta sagor för henne. Hennes mamma hade försökt återberätta en av morfars historier, men det hade inte gått så bra eftersom att mamma inte varit så duktig på att berätta sagor.