Kawazatriskogen - djungeln, som många kallade den, var en livfull plats. Det ljudade från varje vrå, under varje ormbunkes blad, i varenda gren i de uråldriga djungelträden. Storleken på allting kändes förstorat. Varenda växt sträckte sig så högt upp de kunde, alla ville ta del av det lilla solljuset som släpptes in. 

En mörkpälsad, klumpig gestalt stapplade sin väg fram. Storleken på omgivningen fick honom att se något mindre ut än han var, & han kände sig också mycket mindre. Den unga, varghanen Wulfric hade en luden, valpig mörkgrå päls, men nästan hela hans ansikte var vitt, som sträckte sig ner över halsen, till magen & vidare till hans undersvans. Hans tår var vita, & vita ilar av vitt sträckte sig upp längs hans ben för att slutas samman med det vita vid hans undersida. Valpen hade ett par isande blåa ögon, som skapade en stark kontrast i hans ansikte - de var nyfikna & alerta, med en typisk naivitet som valpar tycktes ha.

Tack vare den livliga omgivningen kände han sig inte ensam. Även om han varit vilsen i Kawazatri länge, så hade han alltid lyckats hålla modet uppe. Vissa dagar tog det väldigt långsamt att ta sig fram, tack vare alla tjocka rötter som han försökte klättra över eller något annat. Ibland trodde han att han gick i cirklar, men han kunde aldrig vara säker, för han tycktes aldrig kunna skilja träd eller växter åt. 

Det var nog endast tur att han överlevt så pass länge i djungeln, & tack vare att han inte alls var kräsen med mat. Wulfric hade följt efter en flock apor, som kastat överbliven mat efter sig på marken, som han hade livnärt sig på. Nu hade flocken flyttat på sig, & han tycktes inte kunna hitta dem. Han var hungrig, men allt han hittade på marken var rötter & massa olika plantor. Visst hade han försökt äta några av de färgglada växterna, men efter att hans tunga svällt upp tack vare något slags gift som fanns i den, så vågade han inte längre. Han kunde höra fåglar som kvittrade uppe i träden, men han såg dem inte...

Den mörkpälsade valpen trängde sig igenom några tjocka buskar av ormbunkar. De var väldigt täta & Wulfric backa för att knuffa sig igenom den. Till hans förvåning, så kanten ormbunken till en brant. Wulfric som inte alls varit beredd på den plötsliga nedförsbacken, ramlade okontrollerat ned för den. Den klumpiga, seniga vargungen rullade ner för branten för att sedan ramla in i något hårt. Wulfric var alldeles för omtumlad för att kunna se vad det var. Men tack vare dess gröna färg antog han att det var någon växt.

" Aj.. " mumlade han lite. På de tjocka, men ostadiga benen reste han sig upp. För att försöka få ett grepp om var han var. Men istället fick han en chock. Det han krockat i var inte alls en växt, utan istället en varg med lika grön päls som djungeln själv. Wulfric kastade sig bakåt, för att sedan ramla på rumpan. Han hade inte sätt en varg på mycket länge. När tankarna lyckats samla sig igen började svansen vifta hysteriskt medan ögonen glödde upp.

" Åh!! Åhh! " Utbrast han, alldeles för uppspelt för att lyckas säga något. Istället ställde han sig upp igen, & började studsa lite runt vargen. 
" Du är en varg!! Som jag! " Var det första riktiga han lyckades få fram. Visst fanns det några draklika drag i dennes utseende, men det var helt klart en varg. 
" Du förstår vad jag säger, va? " Frågade han. Den främmande vargen hade förmodligen inte ens fått grepp om honom, & ännu mindre svarat. Den löjliga glädjen i hans röst & hela hans kropp var omöjlig att inte lägga märke till. 

Wulfric blev förvånad över den flygande tassen, & hann inte alls vika undan för dess slag. Den draklika tassen slog ner honom till marken, & han kved lite tyst. Varför hade hon gjort så? Han var förvirrad. 

" Aj... Vad skulle det vara bra för? " Sade han med något darrande röst. Den rädsla han borde kända hade omvandlats till en kortsinnad surhet. Men så fort han rest sig igen så försvann den sura minnen & svansen började frenetiskt vifta igen.

" Vet du vart vi är? Jag har varit vilsen här jätte länge! " Sade han sedan, något fundersam medan han såg sig om. Trots att hans kropp värkte lite efter det långa fallet & slaget han fått, så var hans glädje över att finna någon av hans sort större än den smärtan. Blicken föll på kadavret hon hade framför sig. Magen kurrade högt. Något generat fällde han bak öronen & försökte låtsas som ingenting. 

Wulfric var förvirrad. Det var en varg, med vingar, som förstod honom med verkade inte vilja tala med honom. När främlingen höjde tassen igen kröp han ihop lite, beredd på att andra slag - men något verkade hejda henne. Istället började vargen flämta. Wulfric tittade oförstående på denne. Vad försökte den säga? 

Men när vargen kastade resterande delar av bytet framför honom såg han upp på varginnan igen. Skulle han tacka? Fick han äta? Det var svårt att förstå en varg som var så mångsidig, eller fåsidig? Den hade just slagit honom, men gav honom mat ändå?
" Tack, frun. " Sade han, med en något darrande röst. Helst av allt ville han inte få en till smäll. Wulfric såg sig omkring - alla buskar & växter gjorde det omöjligt att kunna se en väg han kunde smita, & det kanske fanns andra stup han skulle ramla ned för. 

Valpen lade sig ner & började tugga på resterna från vad som verkade vara en fågel. Även fast hans fokus var på fågeln så kunde han inte låta bli att snegla på den gröna vargen & försöka förutse vad den tänkte göra härnäst. 

Hela situationen var rätt knasig i Wulfrics valpiga sinne. Varghonan, som inte verkade ha något namn, talade inte med honom, hade slagit till honom för att sedan le emot honom? Förvirrad, var han minst sagt. Men han accepterade det.

Försiktigt log han tillbaka, prövande. Det var rätt uppenbart att han fortfarande var rätt förvirrad & lite osäker på varginnan. Men han försökte åtminstone läsa av vad hon ville av honom. Blodet av fågeln hade fäst sig runt hans vita käftar & gjort den lite rödnyanserad.

[ Kort, visste inte riktigt vad jag skulle svara xD ]

Wulfric tittade nyfiket efter henne, när hon tog några steg bort från honom. Men med en tydlig gest så bad hon honom följa med. Wulfric övervägde saken en aning, men det var ett självklart val. Varginnan var skydd och mat, och kunde säkerligen hjälpa honom ut härifrån. På egen hand kunde han lika gärna vara så gott som död. 

Valpen följde den gröna varghonan lydigt, och tittade då och då upp på henne för att försöka förstå vad hon tänkte. Det var svårt att kommunicera med någon som inte talade, även om hon gjorde sig förstådd, och Wulfric likaväl, så var det knepigt ibland. Men det spelade ingen roll nu, för att hade äntligen fått en vän!