Förmiddagens tidiga solstrålar sken just över lövskogen när Ronia letat upp Yargol. Det hade inte varit svårt att hitta honom, och inte särskilt mycket svårare att övertala honom att ta sig en titt på den lilla silvervarg hon hört om. Hon var tacksam för hjälpen och tänkte definitivt se till att Yargol visste det senare. Delta var upptagen med annat och trött efter att ha arbetat hårt med kraften dagen innan. Efter att ha förlorat deras andra helare hade hon fått dubbla mängder arbete, vilket krävde dubbelt så mycket energi - och det fanns bara så mycket som rymdes i en enda varg.
   "Jag vet inte exakt i vilket skick hon är", förklarade Ronia för hanen medan de tog sig genom Vandrarbyn. Hon visste inte särskilt mycket mer än vad Rien gjort. Ingen av dem var tillräckligt läkekunniga för att kunna ställa någon säker diagnos, annat än att hon knappast var döende av Ronias bedömning. Hon hade å andra sidan bara träffat tiken en kort stund innan hon gått för att hämta Yargol. "Hon har några fula sår över nosen, men ingenting märkvärdigt. Däremot är hon mager och darrar som ett asplöv när någon kommer i närheten. Dessutom har hon feber."
   Hon hade knappt hunnit avsluta meningen innan Rien kom travandes genom byn, som just vaknat till liv. Efter att ha hälsat kort på Yargol så ledde han dem vidare mellan lyorna, hela vägen fram till en falnande eld någonstans i utkanterna. Där satt hon, liten och ihopkrupen. Det var svårt att inte tycka synd om henne, vad som nu än hänt.
   "Harli", sade Ronia. "Det här är Yargol, en av de mest tillförlitliga helare någon av oss känner till. Låter du honom nära kan han kanske hjälpa dig."

[Till Harli, Rien och Yargol.]

Harli hade varit otroligt tveksam när Rien hade presenterat henne inför Ronia. Hon ville inte bli sedd, inte uppmärksammas av främlingar som säkerligen ville henne illa. Kanske skulle de döma henne för skammen som täckte hennes ljusa kropp likt ett tungt täcke? Skammen av att ha svikit sin flock, sin familj. Det värsta av brott. 
      Ändå hade hon inte kunnat låta bli att vara tacksam då tiken hade talat om en helare. Harlis feber blev bara värre. Hon hade yrat hela natten och varenda led hade värkt. Det hade varit omöjligt för henne att slappna av, trots Riens försäkran om att hon var säker här i Yanamore. Hade inte febern väckt henne hade mardrömmar av de värsta slag gjort det. 
     Nu låg hon ihopkurad vid den glödande elden, oförmögen att lyfta huvudet även när hon hörde steg. Hennes kropp var sargad. Revbenen stack ut, pälsen var tovig. Över nosen löpte djupa sår från Meteus starka käftar. Trots Riens läkesalva så läckte en illaluktande, mörkgul sörja från såren och de värkte när hon rörde sig. Under pälsen doldes blåmärken, överallt. Hade hon för en sekund tappat den ljusa pälsen hade alla kunnat se hur hennes smäckra kropp var täckt av mörka fläckar. En del mörkt blå, en del lila, andra skiftande i gult och grönt. I ljumsken lurade ännu ett sår som läkt, men som blivit inflammerat och nu buktade ut i en svag böld. Det var svårt att föreställa sig att Harli en gång blivit behandlad som en prinsessa, att hon ansetts vara av sagolik skönhet. Nu såg hon ut som något bortglömt och förlorat. 
     Hon darrade, om det var av feber eller nervositet var svårt att avgöra. Den ljuslila blicken föll på Ronia, på Rien och på den främmande vargen Yargol. Harlis ljusa öron slickades utmed huvudet och blicken flackade. Hon ville inte vara respektlös. Hon ville inte att de skulle ha en anledning till att straffa henne. "Jag vill inte vara till besvär. Ni har varit alltför vänliga redan" hennes röst var skör, blicken full av feber.

"Låter som rädsla, om något", brummade Yargol till svar när Ronia beskrev vargen de var på väg att möta. Inga märkvärdiga synliga sår, men feber och rädsla. "Trauma och chock. Eller rabies. Men är hon fortfarande talför så är det nog inte så troligt." Han nickade en hälsning till Rien, när den yngre hanen kom dem till mötes för att leda dem den sista biten av vägen.
     När de anlände till den falnande elden i områdets utkant så föll Yargols blick på en liten, sorglig skepnad. Smutsig, ljus päls i tovor över en utmärglad kropp. Han vädrade i luften medan Ronia introducerade honom. Doften av sjukdom, av oläkta sår, var tydlig även över doften av elden. Han mötte Harlis ögon för ett ögonblick, innan hon flackade undan med den. Han hummade lågt och avfärdande åt hennes ord.
     "Du är nog mer besvär för dig själv än någon annan här. Isil Anar är här för att hjälpa. Jag också." Hans ton var brysk men välmenande. Yargol hade aldrig varit någon för att tassa runt det som behövde göras. Han höll huvudet och svansen lågt när han klev fram till den mycket mindre vargen. "Seså, får se på dig. Kan du berätta vad som hänt, eller var du har ont?"

Harli kröp ihop, om möjligt, ännu mer när hanens ton var brysk. Tonen påminde om hennes fars och minnet fick hennes hjärta att värka för en sekund. Hon saknade verkligen sin familj, sina föräldrar och sina syskon. Tryggheten. Samtidigt hade Riens sällskap och främlingarnas vänlighet fått henne att slappna av, om så ytterst lite. Något i den främmande hanens röst fick henne dock att tro hans ord. Kanske ville de hjälpa henne ändå?
     Ändå ryggade hon, av ren instinkt, undan när hanen klev fram till henne. Den ljuslila blicken fylldes av skräck och kroppen smärtade när hon pressade sig mot marken. Snälla skada mig inte, tänkte hon och blundade för ett ögonblick likt en valp som hoppas bli osynlig om den inte ser omvärlden. 
     Kan du berätta vad som hänt, eller var du har ont? Frågan klingade i hennes febertunga huvud. Hon öppnade ögonen, blicken flackade från den främmande tiken, till Rien, till helaren. Den stannade vid helarens ögon och det var något i hans blick som fick Harli att försöka forma ett svar på hans fråga. Minnesbilderna av Meteus nattsvarta raseri, hans ord, hans käftar som slöt sig kring hennes kropp. Smärtan ringde i öronen. Hon öppnade munnen, försökte få fram vad som hade hänt men kunde inte förmå sig att få fram något till en början. Blicken började igen skrämt flacka, landade kort på Rien och något hos honom fick Harli att återfå talförmågan. 
     "Min älskade... han..." började hon och sorgen formade en hård klump i hennes hals. "Meteus..." febern försvårade tankarna och det tunga traumat hindrade henne från att forma vettiga ord. "Han.. han var rasande" hennes röst bar henne knappt och hon fäste den ljuslila, förkrossade blicken i helarens ögon. "Han ville döda mig, men han sa att inte ens döden ville ha mig" viskade hon och blicken tårades. "Inte ens döden vill ha mig" upprepade hon, nu mer som ett mantra till sig själv. 
     "Han älskade mig, jag vet det. Jag måste ha gjort något förfärligt, jag vet inte vad... men hans raseri.." hon fäste blicken på elden. "... hans raseri var svart som natten" yrade hon. I elden tyckte hon sig se Meteus starka kropp, hans stiliga ansikte, hans mörka ögon. Hallucinationen verkade komma närmare och närmare. "Så mycket smärta.. förlåt mig Meteus" viskade hon och hon hade svårt att hålla ögonen öppna. 
     Tiaran på hennes nätta huvud glimmade i skenet av elden. Huvudet föll tungt ner på hennes framtassar. "Förlåt mig, jag är så trött" ursäktade hon sig inför främlingarna.

[osäker på om någon annan skulle svara innan mig, meeeen här är ett svar~]
 
Yargol lyssnade till silvervargens fragmenterade svar. Ett svammel om hennes älskade, som attackerat och sårat henne, men utan någon förklaring till varför. Det var tydligt att hon skuldbelagde sig själv över vad som hänt. Yargol brydde sig helt ärligt inte om vad anledningen var till varför hennes så kallade älskade gått till anfall. Det var inte hans ensak. Men en attack från en annan varg gjorde det lättare för honom att avgöra vad för skador han hade att göra med. Han gav ett kort, huffande ljud som bekräftelse på att han lyssnat när Harli ursäktade sig och tystnade.
     "Jag kan inte göra nått åt din-" han pausade kort för att välja ord. "Din sorg. Men jag har en kraft som kan läka dina sår." Yargol tog ett steg närmre tiken, noga med att möta hennes ögon när han fortsatte. "Jag måste röra vid dig för att den ska fungera. Jag kommer inte skada dig. Okej?"
     Så snart som han fick en bekräftelse så slöt Yargol det sista avståndet mellan sig själv och Harli. Han hukade sig vid hennes sida för att inte stå över henne och skrämma henne mer än vad hon redan var. Hans huvud var stort nog att mer eller mindre täcka hela hennes sida när han lade pannan mot henne. Sedan öppnade han upp sig för kraften, som han så ofta gjorde nu för tiden. Den helande energin fyllde honom lika lätt som luft i hans lungor. Han lät vant kraften flöda från sig själv och in i Harli. En känsla som att sköljas av svalkande vatten, eller omslutas av en svepande vind. Kraften spred sig genom hennes kropp, dämpade hennes smärtor och påskyndade den naturliga läkningen. Blåmärken bleknade under pälsen. Sår som inflammerats tvingade ut vätska och smuts, ruvades och flätades samman i ny, ren hud. När Yargol inte längre kände några skador så drog han tillbaka kraften. Han reste sig igen och backade ett steg.
     "Du kan känna dig febrig en stund till, men det kommer lägga sig." Han kastade en blick till Ronia och Rien medan han adresserade Harli, för att försäkra sig om att de också lyssnade utifall att silvervargen själv var för medtagen för att greppa allt. "Tröttheten kan hålla i sig längre. Din kropp har jobbat hårt och använt mycket energi för att läka. Se till att få i dig mat och vatten, och vila. Jag är säker på att Isil Anar kan hjälpa dig med det." Han vände sig helt till de båda Isil Anar vargarna vid sitt påstående för en bekräftelse.