Det var sen eftermiddag, och förvånadsvärt kyligt i Kawazatri. Vidar hade utnyttjat den lediga tiden och strövat bort från ruinerna. Det var skönt med ensamtid då och då - så länge det inte var alltför länge.
     Hanen nynnade. Det var en töntig hobby han inte ville kännas vid när han var med de andra, men nu när han var själv så vågade han sig på olika melodier. Då och då avbröt han sig själv genom att ta ett skutt upp i luften, formskifta, och landa i sin nya form. Det gjorde honom genuint lycklig hur bra han börjat bli på sin kraft. Övning gav verkligen färdighet. Än så länge kunde han fortfarande bara skifta till en häst, men han kunde känna det. Något lurade precis utanför hans förmåga. Med lite övning skulle han nog kunna greppa det.
     Helt omedveten om sin omgivning spatserade Vidar vidare. Att kalla honom naiv var inte sant, men han hade växt upp omgiven av starka, trygga vargar. Den enda perioden han varit rädd var när han och Kithara var ensamma, och den tiden hade han nu aktivt förträngt. Det fanns alltså ingen rädsla för djungeln när ungvargen strövade fram mellan träden och undervegetationen.

Dimman kom krypande i Kawazatris skogar, täckte den prunkande gröna undervegetationen i ett kallt, rått dis. Den svepte fram, ljudlöst och långsamt. Tjocknade. Skogens golv som låg i skuggor av den täta växtligheten blev alltmer kusligare i dimmans famn. I Kawazatri var det inte helt ovanligt med ett tjockt dis som steg från marken när regnet hade slutat och skogen värmdes av solen. Men den här dimman var inte samma.
Yrjös omaka ögon var fastnaglade vid främlingen. Vem han var visste han inte, och till det yttre var han inte något annat än en vanlig valp. Valpen strosade djupare i vad Yrjö kallade sitt hem. Yrjö såg honom uttryckslöst på avstånd, insvept i dimmans trygghet. Men så fick han ett infall och skred till handling. På tysta tassar rörde han sig framåt och uppenbarade sig bakom valpen. Han klev rakt in i honom och flämtade till vid kollisionen. Förvåning sköljde över hans ansikte. "Åh, ursäkta mig!" flämtade han och tog några steg bakåt. Den vita svansen svepte bakom honom och han gav valpen en ursäktande blick.  "Förlåt, jag såg dig inte. Dimman..."
Han såg sig omkring, milt obehagad, i en gest för att förklara anledningen till hans klumpighet. De vita öronen tryckte mot hans nacke, men när han vände sig mot valpen igen rynkades hans panna i bekymrade veck. "Har du sett... du har inte sett min dotter?"

Vidar märkte inte dimman förrän den totalt omslutit honom. Han stannade upp, nu med ett osäkert ansiktsuttryck. Dimman dolde skogens detaljer och plötsligt såg allt likadant ut. En plötslig olust smög sig på honom. 
     Något krockade in i Vidar och han flämtade till av förvåning och smått rädsla. Han samlade sig snabbt när han såg den vita vargen, som tittade på honom med ett bekymrat uttryck, och undrade om sin dotter. Vidar hade inte sett någon förutom smådjur och nu den här hanen.
     ”Tyvärr”, skakade han på huvudet, ”du är den första jag sett idag. Hur ser hon ut? Jag kan säga att du letar efter henne om jag ser henne.”

Valpen skakade på huvudet och förklarade att Yrjö var den första han sett idag. "Åh, du har inte..."
Yrjö darrade lite på läppen, ögonen stora när han sökte av området som om hon skulle vara i närheten. Hans ögon glänste av tårarna som började tränga fram.
"Hon har vit päls som jag, blå ögon... hon..."
Yrjö andades ut ett darrigt, svagt andetag och sänkte besegrat huvudet. "Hon är mitt allt. Hon... hon var mitt allt."
För en stund mötte han valpens blick. Den bar flera dofter på sig, och han undrade i tystnad om den tillhörde en flock. Det var säkert  dofter från hans familj. Yrjö motstod lusten att ogillande rynka på nosryggen åt tanken på fler vargar i området. Istället snyftade han till, gav ifrån sig ett lågmält jämmer. Runt dem tätnade dimman. Yrjö spände käken och gjorde sitt yttersta att hålla tillbaka gråten.
"Hon skulle inte ha... hon skulle inte ha gjort så. Om hon bara hade... om hon bara stannat hos mig, så..."
Han tog en paus. Atmosfären runt om dem var så tjock att man nästan kunde smaka den. Yrjö lät vidga sitt omaka par ögon och låste blicken vid en punkt i fjärran, långt bort i dimman. Hans sorgsna uttryck stelnade, och det antog istället nåt annat. Fasa. Med sin krafts hjälp hade han i dimman format en silhuett av en ung vargtik. Man kunde inte urskilja annat än hennes suddiga konturer, men däremot hörde man. Man hörde hennes desperata gråt. Hulkande, snyftande. Hennes ylande efter hjälp skar som is. I den kompakta dimman, och med hjälp av skogens tystnad, hade Yrjö skapat den perfekta skräckscenen.
Yrjö väntade på att valpen skulle vända sig om för att se illusionens silhuett, hans illusion. Hans perfekta skapelse.
Då föll fasaden, och Yrjös skräckblandade min byttes ut till en kall och hård mask. I hans röda ögon brann hatet.
Ljudlöst tog Yrjö några steg bort i dimman med blicken fastnaglad vid den unge. Yrjö ville skrämma valpen, skrämma honom från vettet, ingjuta en tro i spöken. Sprida en anledning att frukta dimman. Förirra honom i det kompakta diset. 
Hitta rätt tillfälle att ta hans liv.

Vidar strök oroligt bak öronen mot hjässan. Vargen verkade helt uppriven. Han såg sig oroligt om, som om dottern var inom synhåll, men dimman dolde allt.
     Det kändes lite underligt, men Vidar tog ett steg närmare och försökte se uppmuntrande ut när han hyssjade den äldre hanen.
     "Säg inte var, ni kommer-" Fasa smög sig in i den andres uttryck. Vidar backade ett steg, fortfarande med öronen bakåtstrukna, och snodde runt för att se var han tittade.
     En vargsiluett uppenbarade sig i dimman. Först var det svagt, men sedan allt tydligare: hon grät, snyftade efter hjälp. Efter att ha hoppat över ett slag började Vidars hjärta slå snabbare. Inte för att han var rädd - han hade bara blivit överraskad - utan för att han var exalterad. Där borta var hon! Han tog några steg dit, men mindes sedan fadern och vände sig bort.
     Det var tomt.
     Vidar blinkade förvirrat, backade tillbaka till platsen de stått. Det var ingen där. Hanen hade försvunnit spårlöst, och dottern med det. Han kunde ha svurit på att hon bara var några meter bort, men nu var det knäpptyst igen. 
     "Hallå?" Det var jobbigt att bryta den plötsligt tryckande tystnaden. "Herr .. öh, herrn?" Vidar blev plötsligt nervös. Han kunde inte för sitt liv förstå hur både pappan och dotter bara lösts upp i dimman.
     Vad gjorde han nu? Någon minut blev han bara stående där, förvirrat och ängsligt stirrande runt om sig. Sedan bestämde han sig för att bege sig tillbaka. I ett försök att lätta upp stämningen började han nynna igen, men det lät bara olustigt och han slutade snart.

En olustig känsla föll över henne. Shona tystnade mitt i en mening och såg sig om. Ehfras frågande röst fick henne att motvilligt vända blicken tillbaka.
    "I'm sorry, I..." hon avbröt sin knackiga nimorian med att återigen se in mot regnskogen. "I have to... see something."
Hon kunde inte formulera det hon ville ha sagt på raganans modersmål, och hon var osäker på om hon skulle förstå vad hon ville ha sagt på nordspråk.
Med orolig blick ställde hon sig upp. Hennes gång övergick hastigt till trav till galopp. Någonting stämde inte, och om det var någonting hon lärt sig lita på var det sin magkänsla.

Dimman slog emot henne likt en vägg. Fenomenet var inte ovanligt i skogen, men den här kändes fel. Onaturlig. På mjuka tassar steg hon in i den, både öron och ögon på helspänn. Det fanns någonting i dimman. Någonting ont. En melodi lämnade dimman och hon kände igen rösten. Med målmedvetna rörelser styrde hon steget i hans riktning.
    "Vidar." kallade hon.
Hans svar var plötsligt och lät både överraskat och lättat.
    "Stanna där du är, jag kommer hjärtat."
De skulle bara springa om varandra om han sökte efter henne. Någon eller något var bakom den här dimman, och hon tänkte hitta sonen innan de gjorde det.

Det hade varit så spontant, så Yrjö hade inte hunnit väva ihop något tillräckligt roligt. Han visste bara att han ville roa sig, leka med valpen, dra ut på det. Det var länge sedan han känt sig så ivrig inför något som nu, hans ögon alleles stora och stirriga när de oavvänt blickade mot valpens silhuett i dimman. Dess spröda lilla röst alldeles förvirrad när han lämnats ensamt. Yrjö spann vidare på tankarna där han ljudlöst följde, och en plan började ta form. Men hans illvilliga tankar avbröts abrupt vid ljudet av en tredjes stämma. En honröst kallade ut, förmodligen pojkens namn. Yrjös ansikte rynkades i en irriterad min och han skyndade på stegen. Han insåg uppretat att hans plan höll på att falla i spillror innan han ens hunnit börja, så han fick agera fort om han ville få ut något nöje ur situationen. De ljudlösa stegen skyndade till en rusande sprint. Runt honom virvlade dimman likt onda vågor, tät och vit. Yrjös blick var vild och vred och han svalde ett muttrande läte när han särade käkarna och högg efter valpen, en sista desperat ansats att slita honom i stycken innan hondjuret skulle hitta honom.

"Vidar." En ström av lättnad forsade igenom Vidar. Utan att han märkt det hade han spänt sig, men nu kunde han slappna av.
     "Mamma!" svarade han lättat. Stanna där du är, svarade hon, och Vidar planterade lydigt tassarna på marken och spanade ut i dimman. Det var omöjligt att urskilja något, men han försökte intala sig att han tittade åt rätt håll. Istället kallade han med låg röst för att underlätta Shonas letande.
     "Mamma, maAAAH!" Något smärtade. Illa. Vidar snodde runt, men fann att hans rörelser var begränsade. Det var den ljusa dimmvargen, men nu med tänderna begravda i Vidars rygg. Hans mun var fläckig av blod - Vidars blod. Valpen höll på att svimma.
     "Vad gör du?" tjöt han, rösten gäll och darrig av adrenalin och smärta. Kroppen växte till storleken av ett föl, och det tvingade den vita att släppa taget. Vidar kunde inte hålla formen länge, utan var snabbt tillbaka i valpkroppen. Mamma hade bett honom att stanna, men här var ju galningen. Han var tvungen att handla. Vidar tog en chans och spurtade mot det håll han senast hört något från henne.

Hon hörde hans stämma kalla på henne och rörde sig i dess riktning. Plötsligt skrek han till och Shona stannade förlamat upp. Dimman var inte bara onaturlig, någonting ont lurade i den. Någon eller något som ville hennes son illa.
    "Vidar!" ropade hon igen och sköt ut sin energi i marken.
Hon kunde känns snabba valptassar röra sig bort från henne. Lätta tassar som tillhörde en annan individ strax därefter. Paniken började gro i hennes hjärta och hon satte snabbt av efter honom.

Att Vidar inte hade en aning om vilket håll han sprang åt blev tydligt när han då och då hastigt ändrade riktning. I hopp om att få fatt i honom snabbare genade hon genom ett par snåriga buskar, och kom ut precis framför honom. Ett gällt skrik fyllt av skräck lämnade honom när han fick syn på henne.
    "Vidar! Vidar, det är jag. Det är mamma!"
Hon försökte desperat lugna honom utan att få honom att fly från henne.

Moderns röst var närmare, och Yrjö bannade situationen. Idiotiska valp, som skrek efter mamma. Yrjös släta ansiktsdrag rynkades i en ful grimas och han insåg han var tvungen att sticka, och att valpen skulle komma undan  med livet i behåll. Ingen skulle få se honom, se att det var han. På tysta tassar drog han sig undan, höljd av dimmorna och undervegetationen, men han tänkte inte glömma.

[Yrjö drar sig ur här! Ni är välkomna att fortsätta såklart! :D ]

Något störtade ut framför honom och Vidar skrek högt av fasa. Han slet sig vilt när den omfamnade honom. Det tog några sekunder innan han insåg att det var mamma. 
     ”Mamma”, grät han och borrade i nosen i hennes varma halsfluff. Bettet över ryggen gjorde ont, men Vidar var mest glad att vara vid liv. Shona hjyssade honom tills dimman lättade runt om dem. Var demonen än befann sig så var det inte här i alla fall. 
     ”Kom. Nu går vi hem.” Vidar nickade. Tillsammans gick mor och son tillbaka mot sitt hem, Vidar lätt haltandes. 

[Avslutat.]