Wulfric var nervös. Hjärtat slog hårt i bröstet. Han var inte rädd, men det har var det första riktiga ansvar och uppdrag han fått i flocken. Travande, men ändå långsamt som för att kunna överlägga situationen, rörde han sig mot Byoomifallet. Wes, som Sleazoid berättat hette, skulle vänta där. Vattenfallets dånande blev starkare med var steg, och även fjärilarna i hans mage.
     När han kunde skymta vattnet över den snåriga undervegetationen stannade han, samlade sig med att dra ett hårt, djupt andetag. En min av spelat lugn och glädje steg han fram på strandkanten. De isblå ögonen sökte längs gläntan, och fann en fläckig gestalt längs den lilla sjön.
     ”Wes?” frågade han högljutt medan han närmade sig. Ett nervöst leende spelade i det bleka anletet. ”Tja, det är jag som är Wuffe! Eller ja, Wulfric.” Han insåg att Sleazoid förmodligen inte nämnt honom vid hans smeknamn. Som om det vore möjligt log han ännu bredare.
     ”Välkommen!”

[Titeln var Lins förslag. ]

Wes förundrades över allt det nya. Han hade av en händelse anslutit sig till Qu, vilket var ett val han var bergsäker på att han inte skulle eller kunde ångra. Han var väldigt exalterad men någon måtta måste det vara, och han visade det inte mer än i de tindrande ögonen och på framåtvända öron samt den glada svansen. Han var rentav våldsamt lycklig. Det skulle bli så intressant att se vad livet kunde ge nu. Han hade inte haft något liv att tala om som kunde jämföras med hur behövd han kanske skulle kunna känna sig om han accepterades som en del i den nu ganska stora familjen.
  Han väntade tålmodigt vid Byoomifallet som var så fint. Han uppmärksammade dofterna igen, vars existens hade normaliserats. Sedan avbröts hans väntan när en maskulin röst pockade på hans uppmärksamhet. Wes som fått höra sitt namn var ganska liten till storleken och det kom inte som någon överraskning att även den här flockmedlemmen var större än honom. Wes tyckte inte att hans ringa storlek var ett hinder, tvärt om så gjorde den honom smidig, slank, uthållig och därtill en lättviktare. Trots detta var han kanske inte den mest respektingivande individen som man kunde jämföra någon med. Han nickade febrilt och log, när han mötte flockbroderns ljusblå blick. Den kattlika svansen som Wes förde, stod helt upprätt och visade en vänlig hälsning. Wuffe. Wes log bredare. Eller ja, Wulfric. Han hade inte tänkt så mycket på vem det var han skulle möta, men Wuffe verkade trevlig. Han hade fått intrycket av att det var en trevlig skara han hamnat mittibland.
  "Wuffe", upprepade Wes. "Vilket lustigt smeknamn. Jag antar att jag får kalla dig så? Wes är ju som ett smeknamn redan... Fast det är ju fulla namnet förstås. Det är kanske lustigare."
  Wes nickade åt de uttalade tankarna. Sedan var han med i spelet igen.
  "Tackar", svarade Wes så snabbt han kunde, innan Wuffe hann säga något utöver det varma välkomnandet.
  Han funderade märkbart ett par två sekunder.
  "Sleazoid - när vi ändå pratar om smeknamn så kanske jag kan säga Zoid till och med - sade att jag skulle få en mentor, och det är ju du. Var tycker du att man ska börja?" frågade Wes nyfiket och hans tillmötesgående kroppsspråk talade om att han var tacksam för denna möjlighet.
  Det var ju början på det nya livet och förhoppningsvis det goda livet också. Wes var oftast inte säker på vilken instinkt han borde låta vinna när det gällde svansföringen men han hade märkt att han var mindre förvirrande ifall han inte viftade på svansen när han var irriterad, utan gjorde det när han var glad istället. Så han viftade muntert med svansen medan hans smil fördubblade positivismen som kroppsspråket lagt fokus på.

[Ehh nästa inlägg blir mindre skumt. Hoppas jag. P.S. Bästa titeln ♥ D.S.]

Den andre uppmärksammade honom med ett leende och nervositeten lättade lite. Hans mardrömsscenario hade varit att få vara mentor till någon som Yargol, eller ännu värre, Malphas. Men detta kändes genast bättre och han vågade andas ut.
     Innan Wulfric hann svara något på hans första radda meningar, fortsatte kargen hejdlöst. Den svartvita fick ingen chans att klämma in något han skulle säga. Wes pratade mycket, och fortare än vad han kunde hänga med.
     ”Öh, ja, eh,” började han lite tveksamt, försökte samla sig och minnas allt kargen sagt, ärligt talat visste han inte riktigt vad han skulle svara. Wulfric antog att Sleazoid menat att Wes skulle kunna hänga med honom för en liten tid.
     ”Tja, Achilles och Sleazoid är ledare. Har du träffat Achilles?” Leendet skiftade lite obekvämt, tydligt ovan i sin roll som någon att se till vid frågor. ”Han är bra, en cool kille, helt enkelt.” Det var sant. Wulfric tyckte väldigt mycket om Achilles. Klumpigt satte han sig ner.
     ”Vi kom till Byoomi för inte så jättelänge sedan, serru, och det var då vi bytte ledare.” Wulfric visste inte om Sleazoid gått igenom vad som hänt vid stäppen eller inte, men kände att det kanske var ett tråkigt ämne att dra upp vid första mötet. Det fanns bättre saker att berätta om, som alla nya tillskott i valpväg!

Wulfric frågade om Wes hade träffat Achilles. Sleazoid hade Wes förstås haft en längre konversation med, men han kunde inte säga att han skulle känna igen Achilles. Wes öron visade spår av skam.
  "Näe... Jo, alltså, nej", sade han.
  Wuffe verkade inte jättejättesjälvsäker och ödmjukheten smittade av sig lite på Wes. En väldigt kort paus uppstod.
  "Jag tycker att jag borde komma ihåg ifall jag blivit presenterad för ledare nummer två så du är väl den första jag verkligt pratar med", fastslog Wes till slut.
  Hans röst och öron tvekade lite. Sedan lös han upp lite. Han kunde kanske, kanske hålla en kortare konversation med Achilles vid ett senare tillfälle. Hade varit bra om det var förr hellre än senare. Wes spetsade öronen igen. Achilles var en cool kille. Helt enkelt. Wulfric gjorde en rörelse, satte sig ner. Wes följde hans exempel, det kändes rätt. Väldigt kattlikt smög Wes närmare och satte sig ner med en förväntansfull blick. Wulfric berättade att det var för mycket kort tid sedan som de bytt ledare. Frågetecknen vaknade.
  "Vem var innan? Varför bytte ni?" frågade Wes och försökte tona ner nyfikenheten något och spela någorlunda neutral.
  Det var nog inte bra att vara alltför nyfiken på det framfusiga sättet, och det han frågat kanske det inte fanns tid för i planeringen att svara på.
  "Jag vet ju inte jättejättemycket om er allihop, men ni är ganska många vet jag", sade Wes med ett vänligt leende.

Wulfric skrattade ledigt och mjukt. Nervositeten släppte mer och mer men det var tydligt att rollen som mentor inte passade honom, men han antog att Sleazoid sett detta som en chans för honom att utveckla den sidan hos sig själv. Trots att han kände sig oerhört malplacerade tänkte han ge det sitt bästa.
     ”Han hette Damon,” började den svartvite leende, ”han försvann under attacken med zombiehorden.” Det fanns mycket historia kring det hela och många kvällar hade Wulfric spekulerat och delat sina konspirationsteorier med Zephyr, men det kändes inte relevant att berätta för Wes. Trots att det fortfarande var ett färskt sår i deras historia log han menlöst.
     ”Sleazoid som var vår beta då tog över tillsammans med Achilles.” Leendet breddade sig lite. ”Ja, vi är typ asmånga, speciellt nu med alla nya valpar.” De isblå ögonen glittrade i spirande entusiasm; han älskade de små knytena med hela sitt oproportionerligt stora hjärta.

Wulfric berättade att Qus förra ledare, Damon, försvunnit i virrvarret med zombier. Wes blinkade vaket när Wulfric nämnt zombier. Han hade aldrig stött på en sådan. 
  "Ne sådana vill man ju inte direkt träffa", sade han till svar.
  Det var väldigt sant. Wes var inte jättetaggad på en eventuell framtida sammandrabbning med en zombie. Det kanske inte var så troligt att det skulle hända, men man visste väl aldrig...
  "Sleazoid och Achilles, japp", upprepade Wes och planerade att lägga det Wulfric sagt på minnet.
  Wes tyckte om sättet Wulfric talade på. Ungdomligt. Det fick Wes att vilja tala likadant. 
  "Valparna, ja! Jag har inte direkt träffat dem ordentligt serru, men... sen... antar jag", sade han med ett vänligt leende.
  Kargen var tyst ett ögonblick men visste sedan vad han skulle säga. Han må vara liten, men han var inte på långa vägar värdelös eller ens försvarslös. Han ville bidra, och ville nu uttrycka sitt hopp kring det. Han ville göra sin del för gemenskapens sak.
  "Vad gör ni egentligen? Liksom, har du något förslag på hur jag kanske kan hjälpa? Jag hoppas, för jag har aldrig haft något, och flockdynamiken har egentligen varit en dröm rätt länge", sade Wes, och nyfikenheten försökte han tona ner till nästa fråga som var ganska seriös. "Ni har säkert massa fiender också, eller hur? Händer det att sådana korsar väg med er? Jag menar, sånt händer väl här i livet. Kanske."

Han skrattade kort och mjukt, lättad över att Wes inte verkade ha någon direkt förväntning på vad Wulfric – eller Qu – skulle vara. Den tid Wulfric bott hos Qu hade de varit på rörande fot, men zombiehorden hade motat på dem ordentligt. Byoomi var det första stället de påbörjat en bosättning på. Oavsett om de hade ett revir eller inte, så var alltid flocken hem för Wulfric.
     ”Vi har börjat gräva lyor och sånt, tar hand om valpar, jagar,” Han ryckte lätt på axlarna med ett leende, ”det är mycket engångsjobb nu när vi är så många som flyttat.” Grävt lyor hade varit något viktigt med alla valpar. ”Sånt kan du följa med mig å’ göra.” Det var alldagliga, kanske något monotona sysslor, men inte för honom; Wulfric älskade att hjälpa till, ta hand om flocken, det var som balsam för hans själ.
     ”Fiender?” Wulfric lät lite förvånad och höjde ögonbrynen. De enda fienderna Wulfric mött sedan han gick med i flocken var zombies. Han hade svaga minnen från när en gammal medlem ur Devils mött upp Damon och flocken. ”Devils, har du hört om dem?” Rösten blev låg, dämpad, han tyckte inte ens om att säga deras namn. ”De bor i Blodbergen nu. Men vi har inte hört eller träffat dom.” Tack och lov. Wulfric ville inte tänka på att slåss mot dem nu, inte med alla småsyskon som sprang omkring. Han skulle skydda dem till varje pris.

Wulfric pratade om lyorna och valparna - han verkade vara väldigt fäst vid valparna, och Wes hoppades att han skulle få liknande möjlighet i sinom tid. Engångsjobb. Som Wes kunde vara med på. Kargen lyste upp. Han nickade febrilt. Wes ville hjälpa. Byoomi var en trevlig miljö och Wes kunde definitivt förstå varför de valt att stanna där. Det var så underligt att han själv bara hamnat där. Ena dagen var han ensam, nästa dag hade han ett syfte. Hans livsmål hade inom loppet på några timmar radikalt förändrats. Från att vara tramsig och flamsig till engagerad och seriös. Från att använda sina krafter för skojs skull till att vilja passa in, visa både Wulfric och Sleazoid att han kunde. Han var kompetent.
  "Jag tror... att om man bara tror på mig så kan jag vara bra att ha typ..." tänkte han högt. 
  Han blinkade storögt. Hade han sagt något? Han harklade sig och såg på Wulfric som höjt på ögonbrynen åt det Wes sagt om fiender. Han ångrade nästan att han sagt något om det, tänk om Wulfric fick för sig att Wes ville skada dem, att han insinuerade något, om fiender, om att han möjligen var en ... men det var ju långsökt. Eller? Öronen vinklades osäkert tillbaka, sedan framåt igen när Wes släppte orostankarna. Wuffe nämnde Devils, troligen en flock då, och Wes såg generad ut när han log urskuldande medan han skakade på huvudet åt ifall han hört om dem. Det märktes att Wulfric inte ville vara så högljudd om Devils. Blodbergen... Det lät faktiskt lite bekant, men Wes kunde inte riktigt placera vart i hans livscykel dittills som han hade snubblat över namnet, kanske platsen. Wes hade varit på väg genom berg, men mindes egentligen inga egentliga ... blodberg. Röda berg, gissade han. Underligt namn ändå, tänkte Wes. Wulfric fortsatte med att säga att de inte hade stött på Devils. Wes nickade sakta.
  "Så... det är tekniskt sett fred, visst?" frågade Wes och försökte lyfta stämningen genom att låta muntrare. "Jag är ju inte så... insatt i politiken men jag vill kunna hjälpa, på något sätt, och tack Wulfric."
  Wes log smått. Han var genuint tacksam över chansen han fått, och att Wulfric var så trevlig och resonlig. Wes tyckte verkligen jättemycket om Qu.
  "Jag uppskattar det här", sade han lite allvarligare men log sedan lite igen. "Så ja, vad händer nu?"
  Wes ville nästan be om ursäkt för att han lät otålig, men det skulle bara låta konstigt tänkte han.

Det fanns mycket i Wes ord som han kunde känna igen sig i. Minnena från kvällen då Wulfric först träffat Sleazoid var ännu färska och det var med genuin glädje och tacksamhet som han kunde blicka tillbaka.
     ”Jag tror på dig,” log han med en mjuk stämma. Wes frågade om fred och man kunde tydligt se den svartvites gåtfullhet i minspelet. Fred, nej, det skulle han inte säga. Kanske någon slags vapenvila där båda flockar var uppslukade i sitt eget. Det fanns historia som inte gick att släta ut.
     ”Jag skulle inte säga fred, men kanske, typ, något mitt emellan krig och fred.” Osäkerheten var tydligen när han snörpte på munnen och rynkade ögonbrynen. Deras prioritering var inte Devils, det var också därför Exodus och Malphas lämnat dem.
     ”Så ja, vad händer nu?” Wulfric skrattat lätthjärtat. Det vida flinet tog vid igen och han såg på Wes med en förväntansfull blick. ”Vill du träffa dom andra?” Han reste sig förberedande upp, redo att gå tillbaka till resten av flocken för att presentera Wes för de andra.

[Ska vi avsluta? ]

[Visst!]

Wulfric trodde på honom. Det gjorde kargen mycket glad. Det gjorde dem två inom Qu; Sleazoid och Wulfric. Så var det Wes också, förstås. Honom fick man inte glömma. Han var ju den som skulle visa sig värdig. Så småningom skulle han kunna uppvisa det allt det han hade att ge. Wuffe sade med ens att det inte riktigt rådde fred för Qu. Wes nickade tankfullt för att åtminstone visa att han förstod. För det gjorde han, även om det var lite synd att de alla behövde vara på sin vakt. Det var förstås det flockliv var, antog Wes nu. Rivalitet. Wes hade fått springa från revir förr. Det var noga med sådant. Att inte klampa in på främmande marker som redan markerats. När Wes slutligen frågat vad som skulle hända nu, så frågade Wulfric snart ifall Wes ville bli introducerad för själv Qu. Wes nickade stumt. Han reste sig också. Pirret tog vid i maggropen, men han log med både ansikte och öron. Det här var trots allt... allt han önskat sig. Det kändes lite surrealistiskt att vara del av något så stort. Fast det mesta i Wes liv kändes förstås aningen surrealistiskt.

[Avslutat! ]