Det var med sorgelösa skutt som valphonan tog sig fram genom Byoomis terräng. Vårsolen bjöd på en välkommen värme och Nova njöt av dagen fullt ut. Paniken efter nattens sömn hade lagt sig och energin flödade i hennes kropp. Det bärnstensbruna ögonparet sökte effektivt genom omgivningen efter minsta lilla att intressera sig för, om det så var en fågel, fjäril eller ett lustigt format träd. 

Medveten om vad som fanns längre västerut höll hon sig på avstånd och befann sig i närheten av Kawazatri där hon varit tidigare. Därifrån hade hon begett sig så fort hon bara kunnat, de hoppande träddjuren var alldeles för läskiga för henne. Dessutom hade några av dem kastat rester av frukt efter henne när hon snällt hade vandrat på en vanlig stig. Dit ville hon inte tillbaka igen! 

Plötsligt rörde det sig vid en trädstam och hela valpens uppmärksamhet vändes dit, nästan lika snabbt som ljuset färdas. En färggrann ödla sprang över marken och Nova var inte sen med att hänga på. Ett glädjefyllt skratt lämnade tikens strupe när hon försökte hänga med. Den stora kroppen var dock inte anpassad för den höga hastigheten och de snäva kurvorna, så rätt som det var snubblade hon till och flög på sidan ned marken. Aningen chockad var ögonen uppspärrade och hjärnan försökte bearbeta händelsen. Vad hade hänt? Hon såg ned på sina aningen överdimensionerade tassar, gläfste och högg argt mot dem, utan att faktiskt bita tag. 

Våren hade kommit med rasande fart; alla minnen av kyliga nätter och isiga vindar var bortblåsta. Luften höll en behaglig temperatur, om än något varm för den mörkpälsade valphanen. När de få solstrålar som filterades genom lövverket vidrörde hans päls, hettade det till - detta skapade en rolig lek för den unge; inte nudda solljus!

Byoomi var inte helt olik Kawazatri, men de var de små skillnaderna som faktiskt gjorde att han förstod att han inte längre var i djungeln. Till exempel de overkligt stora träden och växterna, eller allt kvitter och ljud som man aldrig tycktes bli fri. Här var det tystare, lugnare - träden var inte jättestora och plantorna var allmänt i sin normala storlek igen. Det var lite läskigt - men läskigt betydde äventyr! Åtminstone var det så han resonerade.

Den unge hoppade klumpigt emellan skuggorna, men leken avbröts då han hörde ett avlägset duns, följt av gläfsande. En annan varg? Wulfric hade inte träffat en annan av hans art på väldigt länge. Svansen började genast veva fram och tillbaka bakom honom, bakdelen rörde sig med dess hetsiga svajningar.

Valpen tog avsprång och rusade med ens emot ljudet. Det fanns inte en tanke om att det kunde vara farligt, det var ju bara kul! Bakom några snåriga buskar lyckades han få syn på en brun gestalt. Vargen låg ner och såg lite arg ut - men det brydde sig inte han om. Wulfric spatserade fram bakom buskarna; hans stora öron lutade sig emot hans huvud (ännu var de för stora oc tunga för att kunna stå upprätt), den rosa tungan hängde snett ut ur hans mun och svansen viftades ivrigt bakom honom.
" Hej! Jag är Wulfric! " fort granskade de isblåa ögonen omgivningen. Hade hon ramlat? 
" Ramlade du? Jag ramlar aldrig! " sa han lite kaxigt, men med en hög dos av vänlighet i rösten likaväl. 

Utan förvarning kom en annan varg fram ur buskarna och honan ryckte förvånat till. Minen ändrades dock snabbt och ersattes av ett leende. Det var en annan valp! Hon hade verkligen saknat att ha en lekkamrat. Lekarna med Shishi hade varit okej, men de med Törne hade varit något speciellt. Det roligaste var att reta vildsvin! Fanns det några vildsvin här? Hon hade inte sett något under hela sin vistelse i Byoomi, kanske de bara gömde sig. 

Glatt viftade hon på svansen när valpen presenterade sig, det betydde att han skulle stanna! Hans kommentar om att hon ramlat var dock inte direkt uppskattad. "Jag är Nova" sade hon neutralt och fortsatte sedan med en irriterad ton; "Jag ramlade inte, jag bara vilade. Och jag tror visst att du ramlar!" Det sista sades med en utmanande blick och strax därefter höjdes hennes bakben så att hon hamnade i lekposition. "Jag slår vad om att jag kan brotta ner dig" sade hon glatt med en underton av överlägsenhet. Självförtroendet var det inget fel på inte!

Valpens skratt och kommentar fick även henne att skratta. Åh vad hon hade saknat detta! Hon hann snabbt blicka över hans olikfärgade kropp innan anfallet kom. För att undvika det tog hon ett skutt åt sidan och tog sedan själv initiativet till ett anfall. Den fulla styrkan struntade hon dock i, ville inte skada den mindre vargen.

När anfallet var genomfört drog hon sig bakåt och började ta språng åt sidorna. "Jag tycker om dig" sade hon under tiden och orden kom ut med en aning ryckig melodi då hon samtidigt påbörjade ett nytt skutt. Ett fniss lämnade henne innan hon ännu gång gick till anfall.

Novali lyckades undvika hans attack, och fick den mindre valpen att något handlöst slå till marken - men inte för att ramla, men på god väg. Genast rätade han på sig, och behöll den busiga minen i anletet. De isblåa ögonen följde honans rörelser med precision och lyckades med knapp marginal undvika den större valpens anfall.

" Jag tycker om dig. " 
Wulfric viftade glatt på svansen. Leendet breddade sig lite, men innan han hann svara så gjorde hon utfall igen - denna gång var han inte alls lika fokuserad och lyckades inte undvika. Trots att Novali var större och tyngre än honom gjorde det inte alls ont. Han skrattade högt när honan träffade honom och i stort sett låg över honom. Skrattet tynade ut och han tittade på Novali.
" Jag tycker om dig med! Ska vi bli bästisar? " 

En segerviss känsla fick ett brett leende att träda fram och huvudet tippades aningen på sned. Istället för att ligga på Wulfric reste hon sig upp så att hon stod med honom mellan sina tassar. Hon såg ned på det vita ansiktet och drog ännu en gång på munnen då blicken fastnade på de sneda öronen. Svansen rörde sig konstant bakom hennes kropp. 

"Ja!" svarade hon glatt, slickade honom kort i ansiktet och flytta sedan på sig så att han skulle kunna komma upp. "Vad ska vi leka nu?" frågade hon honom samtidigt som blicken sveptes över omgivningen. "Jag vet inte vad man kan göra häromkring.."

Fundersamt rynkades pannan för ett par ögonblick medan hon försökte tänka ut något. Vanligtvis brukade lekbara ting och varelser uppenbara sig men vid detta tillfälle stod skogen stilla. Wulfrics rörelse fick dock tankarna att skingras och åter igen var impulserna tillbaka. Hon följde glatt valpens lekfulla språng och när uppmanade att hitta något lät hon överkroppen falla framåt samtidigt som svansen nästan våldsamt viftade. 

"Jag slår vad om att du kommer snubbla om vi springer ikapp!" sade hon med ett sorgelöst skratt. "Den som hittar något roligt först vinner!" hennes röst var hög och så fort meningen var över tog hon ett par språng och sprang sedan in mellan träden. Hade han varit jämnstor hade hon tagit i allt vad hon orkat, men det var inte roligt utan lite tävling. Tungan hängde utanför munnen medan hon sprang och ett glädjerus fann varenda vrå av hennes kropp, gav henne energi och adrenalin. Plötsligt korsades hennes väg av ett par rådjur och hon tvärstannade och kastade en blick åt Wulfrics håll. "Efter dem!" ropade hon glatt.

Wulfric följde snabbt hennes utmaning och började leta efter något roligt att göra - även om han höll Novali i hans synfält, han ville inte tappa bort henne än.

"Efter dem!" 
Wulfric höjde snabbt på huvudet som han haft längs några buskar. Öronen stod upprätt på hans huvud när han såg på Novali, innan han kort därpå uppmärksammade rådjuren inte så långt ifrån henne. Svansen började genast vifta innan han tog avsprång. Glesheten emellan trädstammarna gjorde det relativt lätt för honom att ta sig fram i tid. Glädjefullt började han gläfsa efter rådjuren samtidigt som han försökte komma ikapp. De isblåa såg sig om för en kort sekund för att se vart Nova befann sig.

[ Derpigt. ;_; ]