[Insekten: Flannel Moth Caterpillar]

I bakgrunden porlade vattenfallet högljutt, det störde dock inte Morgéns letande efter något att kunna kasta omkring på. Hon letade nära strandkanten utav vattnet, under buskar, nära trädstammar. Ja, överallt. Öronen drogs besviket längs med sidorna av hennes huvud innan hon ruskade på sig, de blå ögonen tog sig en sista vända över området. Inget, ingenting att kunna kasta i sikte.
   Hon bestämde sig för att gå tillbaks till Lumo, men när den lilla precis höll på att tappa hoppet fick hon syn på en riktigt spexig insekt framför tassarna. Det besvikna anletet lös upp som solen själv och snabbt plockade Morgén upp krabaten, hon såg sig omkring. Wulfric! Hon var bara tvungen att visa honom vad hon funnit, "Hallå, Wulfric!" valpen sprang fram till den äldre, "Titta vad jag hitta!" hon släppte ner den gula insekten på marken. "Visst är den fluffig?" de blå ögonen nästan lös när hon såg på flockbrodern, allt hon ville var att han skulle bli stolt av hennes fynd - speciellt när den såg så annorlunda ut.

Morgéns röst fick genast att leende att sprida sig i det bleka nyllet. Han vände den trubbiga nosen mot hennes håll. Något färggrant och gult skymtade i hennes mun. En frukt? Inte förrän hon kom närmare kunde han urskilja dess håriga textur.
     ”Titta vad jag hitta!” Wulfric granskade den gula pälstofsen som hon släppte på marken. Något förvirrad sänkte han huvudet för att sniffa på det. Just som han kommit nära rörde den på sig. Den plötsliga rörelsen skrämde honom, fick honom att kasta sig ett steg bakåt och ett gällt och ljust skrik lämna honom.
     ”V-vad är det DÄR för nåt?” Rösten darrade nästan. Ansiktet vad förvridet i en min av rädsla och avsky. Den fortsatte att röra sig, långsamt.
     ”Är det Thrims päls? Ska den vara sådära?!” Wulfric hade aldrig sett något liknande, och var inte förtjust i insekter, och speciellt inte i dem hårbeklädda.

Wulfric snuffade på fyndet för att sedan skrika och kasta sig bakåt, hans röst nästan darrade när han talade till valpen. De blå ögonen pendlade mellan Wuffe och den gula pälsen, hon förstod inte riktigt vad den äldre blev rädd för, "Är det Thrims päls? Ska den vara sådära?!" vid de orden andades Morgén in, chockat. "VA!?" tankarna flög omkring, hej vilt. "Ja! Det måste vara Thrims päls!" förtvivlat såg hon upp mot brodern, "Vi måste lämna tillbaka den! Tänk om han har ont" sa hon naivt, vad för päls rör på sig egentligen?
   Morgén började att springa på stället, uppenbart stressad över situationen. Vart håller ens Thrim hus? Inte har hon sett honom på ett tag, har han gått vilse? Eller - har någon kidnappat honom? Ja! Så måste det vara, "HAN HAR BLIVIT KIDNAPPAD!" skrek Morgén och började att springa i en ring, runt Wulfric. Tårarna sprutade.

Medan Morgén talade sträckte Wulfric fram en tass och rörde lätt vid pälsbiten. Paniken som grep valpen överraskade honom, och han bestämde sig för att avbryta den direkt. Han fångade Morgén, slog sina framben om henne och drog henne intill sig.
     “Morgén,” hon verkade inte lyssna. “Morgén, kolla,” upprepade han, försökte få kontakt med henne igen. När hennes tjut verkade tona ner lite, sträckte han ut tassen och pekade på den igen. Den rörde sig långsamt, men tydligt.
      “Det är inte Thrims päls, så länge hans päls inte fått ben och börjat gå.” Ett brett, betryggande leende prydde hans läppar. “Vi kanske borde kolla din päls också då,” retades han lekfullt. Han tryckte nosen i hennes nacke och började ivrigt snusa runt i ett försök att kittla henne.

Istället för att tjuta hade Wulfric lyckats lugna Morgén något, som nu upprört snyftade i hans famn. Han pekade mot den gula högen av päls, "Det är inte Thrims päls, så länge hans päls inte fått ben och börjat gå" förklarade den äldre. Frågande såg hon upp i hans ansikte för att sedan fokusera sina ögon på den gula saken, valpen snörvlade till när insekten plötsligt rörde på sig. Leendet som prydde Wulfrics ansikte smittade av sig på den lilla.
     "Vi kanske borde kolla din päls också då" högljudda skratt spred sig i skogen när han kittlade henne, "AAAH NEJ! Slu.. taahaha!" försökte Morgén protestera.
     Efter en stunds kämpande att ta sig loss lyckades hon tillslut, för att få slut på det hela sprang hon fram till fluffet och plockade upp det, vände sig mot Wulfric och försökte få sig själv att se större ut. Hon hoppades på att han skulle bli rädd för insekten som hon skyltade med, den blå blicken var fylld med lekfull hämnd och valpen tog sats.

Efter en kort stunds av kamp av sprattel och gälla skratt slog sig Morgén fri. Wulfric satt kvar med en road blick medans hon studsade fram till den håriga larven. Det var inte förrän hon vände sig om med den i sitt grepp, som Wulfric förstod vad hennes plan var.
     “Åh nej!” utbrast han med en spelad ton av rädsla. “Inte pälslarven! Min enda svaghet!” Teatraliskt drog han sig långsamt tillbaka. “Hur visste du?!”
     Wulfric föll dramatiskt till marken och lade sig undergivet på rygg. Med en bedjande blick såg han på Morgén.
     “Snälla, skona mig prinsessan Morgén!”

“Hur visste du?!” Morgén skrattade elakt, vilket ledde till att det gula fluffet föll ur hennes grepp. Snabbt insåg hon sitt misstag och plockade kvickt upp pälsbiten, “Jag vet allt” hon sträckte på halsen och närmade sig Wulfric. Låtsades som om det tidigare aldrig hade hänt.
   Den äldre la sig på rygg och bad om nåd, det var menat att Morgén nu skulle vara obarmhärtig men flockbroderns blick skar i hennes själ. Hastigt kastade hon fluffet åt sidan och sprang fram till Wulfrics ledsna ansikte. Ångrade det hon gjort.
   “Förlåt,” började hon, “Det var inte meningen.”
   Valpen gosade in sitt ansikte i den andres panna.

Wulfric kunde inte undanhålla det varma skrattade som rullade över hans tunga. Morgén var sannerligen något annat, och han kunde inte göra annat än älska henne. Hennes godhet lös igenom hela hennes väsen och Wulfric kände sig så oerhört stolt över det faktum att han fick se henne växa upp.
     Han rullade över på mage igen och sträckte ut frambenen efter henne. Med varsamma rörelser drog han in henne i hans famn igen och pressade en mjuk kind emot hennes ansiktshalva.
     “Morgén, Morgén, Morgén,” sade han med en öm röst, “jag vet exakt vad du kommer bli när du blir stor. Du kommer bli den vackraste, den smartaste, den snällaste.” Han drog tillbaka huvudet lite för att möta hennes storögda blick med hans egna.
     “Ändra aldrig på dig, okej? Inte för nån.” Han slickade henne uppmuntrande över hjässan. Han var så innerligt stolt över henne.

Flertalet vackra ord om Morgén lämnade Wulfric, hon log brett dels för orden och dels eftersom hon nu förstog att han faktiskt inte var ledsen på riktigt. Hon ville aldrig se honom ledsen. Deras blå blickar mötte varann.
     “Ändra aldrig på dig, okej? Inte för nån.” Morgén nickade.
     “Okej,” slicket på skallen avbröt henne, men så snart som det var över brast hon ut i ett; “Du är bäst!” Valpen kastade sig in i Wulfrics nackfluff, han var den bäste.

[ Avslutat! <3 ]