Wulfric nickade förstående. Det var tråkigt att bara kunna en sak. Han ville kunna göra allt nu på en gång! När Naima satte sig ner log han igen, och svansen började lätt dunka emot marken. Men han var glad över att han fått en ny vän!

"Har du någon kul historia?"
     Ett tankfullt uttryck tog form i hans anlete, och han vred lite på huvudet. Det fanns många historier, men han visste inte riktigt var han skulle börja.
     "En gång, i en jättekonstig skog med saker som klättrade i träd, så träffade jag en varg som inte kunde prata! Tror jag iallafall... Den förstod vad jag sa och allt men den ville inte prata, eller kunde inte." sade han. Tonläget ändrades från exalterat till fundersamt och tillbaka till exalterat. En kort paus togs.
     "Sen en gång när jag och Tear skulle jaga så ramlade en typ, regnbågsvarg ner på våran mat! Den var i träden som en ekorre typ. Jättekonstig." sade han, och började kort skratta.

Den vita pannan rynkades när han berättade om vargen som inte kunde prata.
"Finns det verkligen sådana?" frågade hon och kunde inte tro sina öron. Alla vargar kunde väl prata? I hennes förra flock hade det till och med funnits en varg som tappat majoriteten av sina tänder, men han kunde fortfarande prata... även om han läspade en massa.
Svansen dunkade i marken när han fortsatte. Hon gillade Wulfric jättemycket, trots att det inte var riktigt sådana historier hon väntat sig.
Hon fnissade ikapp med honom är han skrattade åt minnet av den regnbågsfärgade.
"Jag visste inte att vargar kunde klättra i träd." fnittrade hon och fortsatte le brett "Den låter konstig."

Wulfric nickade instämmande för att intyga om det han sade var sant. 
     "Nä, det finns mycket helkonstiga grejer. Men det är det som gör allt så spännande! Man får se nya, konstiga saker varje dag. Därför tänker jag se allt i hela Numoori!" Stämman sprudlade av den iver han kände inför sitt mål. Wulfric ville verkligen uppleva allt på kontinenten. Alla skrämmande, farliga, vackra, konstiga saker som fanns. Kanske var det en dröm som skulle falna med att han blev äldre, men just nu var det den högsta dröm den unge hade.

Hennes ögon blev stora när han sa att han ville se allt.
"Går det? Måste det inte ta jättelång tid?" frågade hon häpet. Det kändes som om Wulfric kunde så mycket mer än hon gjorde, och det gjorde henne lite avundsjuk. Hon ville också kunna! Men det var lite läskigt att utforska så mycket, speciellt om man inte hade någon att utforska det med.
Hon såg ut över den stora slätten bakom Wulfric. Hon kom plötslig ihåg att han var i sällskap med någon. Denna någon kanske skulle bli orolig snart. Men hon ville inte lämna Wulfric, och inte att han skulle lämna henne heller... Hur det skulle gå till visste hon dock inte...

Wulfric nickade intygande som svar. ”Klart det går! Jag ska göra det, du ska få se!” sade han med en triumferande ton. ”När jag sett allt så kan jag berätta för dig! Jag kan hitta dig och så kan vi leka tillsammans igen” föreslog han glatt. Svansen viftade i iver bakom honom. När han såg Naimas ögon vandra bakom honom såg han sig själv om axeln. Tankarna vandrade till Tear igen, kanske undrade hon vart han var? Det kanske var dags att gå tillbaka. Men bara en liten stund till med Naima, hon var ju så snäll!

Hon fnittrade när han talade. Han lät så säker på sin sak.
Ivrigt nickade hon när Wulfric talade om för henne att han skulle leta upp henne och berätta om sin vandring över hela Numoori.
"Lovar du?" frågade hon leende. Hon ville ha bevis på att han skulle leta upp henne och berätta allting för henne! Och att dem skulle leka igen.
"Att du berättar allt och att vi leker igen?" fortsatte hon och viftade med den långa svansen.
Hans blick bortåt oroade henne. Hon ville verkligen inte att han skulle gå! Kunde dem inte bara stanna här för alltid? Hon tog ett skutt närmare honom och landade bara några tassbreddar ifrån honom. Ett brett flin särades hennes läppar och rumpan följde med i svansviftandet.
"Om du inte berättar allt för mig så kommer jag och äter upp dig." flinade hon upp i hans ansikte.

”Ja, jag loooovaaar!” försäkrade han henne. En dag skulle han leta rätt på henne igen. ”Då kanske vi kan bo med varandra också!” föreslog han ivrigt. Tänk vad roligt! Leka hela dagen och hela natten – det skulle vara som en dröm.
När Naima tog ett skutt närmare drog han tillbaka huvudet lite, men stod kvar på samma plats. En något oförstående min trädde sig över hans bleka ansikte innan hon talade igen. Ett skratt bubblade ur honom och han såg med en tvivelsam blick på henne.
     ”Aldrig! Du skulle inte orka äta hela mig!” skrattade han åt henne och ett brett flin blottade svagt tandraderna på honom.

Hon fnittrade och nickade ivrigt. Det skulle vara såå kul att bo tillsammans med Wulfric! Så kul dem skulle ha! Det skulle till och med göra det roligt att jaga och sånt där tråkigt vuxengrejs.
"Jaaa!!" sa hon entusiastiskt och fortsatte nicka "Det hade varit jättekul att bo med dig!"
När han tvivlade på hennes förmåga att äta upp honom nickade hon sakligt och blåste luft i kinderna.
"Klart jag skulle! Det är ju ingen konst alls!" sa hon och fnittrade. Med tanke på hur små dem båda var så skulle det väl inte vara så svårt att äta upp honom... problemet skulle ju vara att fånga honom...
Svansen fortsatte att vagga bakom henne och hon flinade brett mot den svartvita vännen. Han fick inte gå!

Wulfric skrattade åt henne. Naima var rolig, roligare än någon annan i hans ålder. Tänk vad roligt det hade varit att ha med henne överallt, på äventyr och sånt. Men nu var han ju med Tear. Det kanske skulle vara konstigt...
     ”Men du!” utbrast han entusiastiskt. ”Vad sägs om att vi typ, kanske kan träffas sen? Typ i... I skogen här ovanför! I Kaiwood eller vad den heter...” föreslog han med en något tankfull ton, men med en glad min trädd över hans bleka anlete.
     ”Jag är ju med Tear nu, men hon ska bara vara med mig ett tag till” förklarade han. Det skulle vara konstigt utan Tear... Mycket ensamt också. Ingen som kunde lära och förklara nya saker för honom. Men om han och Naima skulle träffas sen, så gjorde det ju inget! Då kunde ju de lära sig saker tillsammans!

Nyfiket spetsade hon de långa öronen när han föreslog att de skulle träffas senare. Ja det skulle ju vara märkligt om dem slog följe nu när han vandrade med den där Tear. Undra vem hon kunde vara... Hon skuttade till och nickade entusistiskt. Hon visste vilken skog han pratade om! Ett litet fnitter undslapp henne.
"Det låter som en jättebra ide!" sa hon och viftade på svansen "Jag går till den där skogen så ses vi där! Det kan ju inte vara så svårt att hitta varandra i en liten skog." 
Det var uppenbart att hon aldrig hade varit i skogen dem talade om då skogen i fråga var enormt stor och hon väldigt liten. Men hon var väldigt övertygad om att hon skulle hitta Wulfric om dem bara var i samma skog.

Utan den minsta tveksamhet nickade Wulfric ivrigt. Vad smart idé. Genialiskt. Han var ett geni. Svansen fortsatte i samma vevande, hektiska rörelser.
      ”Då säger vi så!” sammanfattade han. ”Lova att vi ses där då”, sade han med en lugnare, mer allvarlig stämma. Han hoppades inte att Naima skulle lura honom. Det skulle han aldrig göra.

Hon nickade entusiastiskt och vevade på den långa svansen.
"Jag lovar lovar att vi ses där!" sa hon. Det var spännande att ha ordnat ett möte så långt bort.

När Wulfric gick satt hon kvar och såg efter honom. Hon följde hans svartvita svans tills den inte längre syntes, då reste hon sig upp och började gå mot den stora skogen där dem stämt träff.

[AVSLUTAT]