Solen vilade vid horisonten och dränkte stadens framsida i ett varmt, honungsfärgat sken. Staden hade just börjat  långsamt röra sig till liv igen efter att flockens Stund av stillhet var över. Fli tyckte alltid att luften kändes renare efteråt. Det var helt klart hennes favoritstund på dagen. Det kändes så harmoniskt i kontrast med stadens annars konstanta buller. Fli ville inget hellre än att förlänga den känslan, och sprida den vidare. Det var så hon kommit på idén att ge ut blommor efter varje ceremoni. I en liten, något sliten flätad korg hade hon fyllt till brädden med en generös blandning blommor. Varje dag försökte hon se till att vara där och erbjuda de närvarande en blomma eller två. De flesta tackade nej, men det gjorde inget, för i de flestas ansikten kunde hon ändå spana en känsla av glädje, om än så bara ett litet leende. Det var ju ändå det som var poängen.
     Fli strosade som vanligt långsamt genom folkmassorna som börjat skingra sig. För en del hade hon och hennes tjänster blivit välbekanta. Då och då stannade hon upp för att erbjuda blommor från korgen hon ställde ner framför sig. En varghane valde en blomma som han gav sin till käraste. Det fick henne alltid att bli alldeles varm inombords. Så romantiskt. Innan hon hann gå vidare kom en äldre dam fram till henne. Det var ett bekant ansikte, någon som alltid kom fram och ville ha ett gäng blommor. Fli hade till och med lärt sig hennes favoriter, och just denna dag hade hon fått med sig ett helt gäng av dem.
     När den äldre äntligen ansett sig tacka henne tillräckligt hade de flesta redan försvunnit ned mot stadens lägre etapper. Men det stod en liten brokig skara vargar, uppenbarligen inte härifrån i utkanten av forumet. Det var alltid lite extra spännande med utomstående.
     “Blommor?” frågade hon fortfarande med handtaget i munnen. När den större vände sig mot henne ställde hon försiktigt ner korgen. “De är gratis,” tydliggjorde hon med ett mjukt leende. Det var inte mycket som var gratis innanför Civitas murar, men de här var det. “Till dig, eller kanske en gåva till någon du tycker om.” De stora, bleka ögonen tittade vänligt upp på det runda ansiktet.

Intrycken från Civitas var många. I ena sekunden älskade Astrid det livliga gatorna och de vänliga invånarna, i andra sekunden ville hon bara ut i friheten igen. Skogen och naturen hade alltid gett henne ett lugn som hon saknade här. Hon var dock imponerad av det stora arbetet stadens grundare hade lagt ned, och hur de fick allt att fungera så felfritt.
    “Blommor?”
    Astrid rycktes ur sina tankar av en ljus röst. Hennes blick hade varit riktad mot hennes syskon, men nu vände hon sig om för att mötas av en främmande hona. För ett par sekunder var det nästan som om hon tvungen att dra efter andan. Den andres päls skimrande rosa i det varma solljuset. Astrid hade nog aldrig sett något liknande. Hon var van vid att se sin egen familj, vars enda färger var vitt, brunt, svart eller en blandning av det.
    “Wow, din päls. Vad vackert,” utbrast hon lågt utan att riktigt tänka sig för. Det gick att se tydligt i hennes ansikte att hon menade väl, och ett varmt leende spred sig på hennes läppar. “Ursäkta om det lät konstigt, jag blev bara förundrad av din päls.”
    Hennes blick gled ned mot blommorna som för att byta ämne.
    “Och vilka fina blommor! Har du plockat dem själv?” Frågade hon mjukt. Kanske en gåva till någon du tycker om. Astrid lutade huvudet något åt höger. Hon var en enkel individ att läsa av, och fundersamheten syntes klart när hon funderade på vem hon kunde ge en blomma till. Alla i hennes familj betydde lika mycket för henne, så att välja en vore svårt. Dessutom hade någon annan dykt upp bland hennes tankar, någon hon bara träffat ett par gånger men som hon fattat stort tycke för. Men Lev var inte här, han kunde vara var som helst i hela Numoori - och oddsen att han var här var inte stor.
    “Min familj är stor,” hon sneglade bakåt på dem alla där de stod och skrattade och pratade tillsammans. “Vem tycker du ska få äran av en blomma idag?”

Flippa försökte att inte se allt för nöjd ut över främlingens kommentar. Ändå kunde hon inte låta bli att skruva på sig, badandes i en osynlig sorts strålglans. Trots att hon gärna låtit ämnet dröja kvar så lät hon det rinna vidare. Deras blickar följdes åt till blommorna i korgen under henne.
     “Japp! Alldeles själv,” intygade hon med ett stolt leende. Faktum var att hon valt varje blomma med stor omsorg, och det var därför det oftast bara fanns ett få par av varje sort. Vilka hon valde berodde självklart på vilket skede de var i, men också på vilket humör hon var. Fli hade försökt få reda på betydelserna av alla blommorna, och vissa hade hon fått svar på. En del hade hon hittat på själv, men de kändes lika verkliga för henne ändå. Nu när de var till viss del utplockat så fanns det många som saknade sin partner.
     “Vem tycker du ska få äran av en blomma idag?” Fli behövde inte fundera över saken. Svaret kom självklart till henne, och utan eftertanke svarade hon bestämt, men vänligt.
     “Din mamma.” Fli log ett sorglöst leende, trots den olustiga känslan som kramade om hennes hjärta. Om hon hade fått friheten av välja vem som helst i sin familj hade hon valt sin mamma. Men hon hade inte den friheten. Mamma var borta. Mamma var död. Och även om Fli knappt mindes livet på något annat sätt var saknaden stor och ihålig. Ibland när hon såg andra barn tillsammans med deras mammor blev hon bitter och avundsjuk, men det tillät hon aldrig visa för någon annan. Om hon ville gråta, såg hon till att göra det när ingen annan kunde höra henne.
     “Varsågod,” sade hon och tog ett steg bort från korgen för att ge den äldre full uppsyn över utbudet. “Vilken du vill!” Trots att honan inte ens tagit en blomma än kunde Fli inte hålla sig.
     “Jag har också en stor familj,” flikade hon in. “Vart är ni ifrån?”

“Min mamma säger du?” upprepade Astrid varmt. Hon blickade bakåt mot familjen ännu gång, där Oda stod med ansiktet mot dem. För ett par sekunder möttes deras blickar, och Astrid blev varje gång förundrad av modet och visdomen i sin mors varma ögon. “Det tror jag är en jättebra idé. Hon älskar blommor.” Zimaerns blick vändes mot den yngre och buketten av blommor framför henne. Det skulle bli svårt att välja då alla var unika av sitt slag, men det var en som stack ut. Astrid hade sett det slaget  förut, för länge sedan. Det var en alldeles rosa blomma, kanske en ros? Astrid var osäker på blomslaget, men oavsett var den vacker.
    “Den där,” nickade hon försiktigt.
    “Jag har också en stor familj. Vart är ni ifrån?”
    “Jaså, då antar jag att du vet hur det är att ha jobbiga bröder och systrar?” Ett litet lurigt flin spred sig på hennes läppar. “Ser du han där borta?” Astrid syftade på sin bror. “Han går mig på nerverna ibland. Ganska ofta faktiskt. I och för sig kanske jag går honom lika mycket på nerverna nu när jag tänker efter.” Ett fundersamt uttryck hade oavsiktligt spridit sig på hennes anlete, och under ett par sekunder förblev hon tyst - tills hon insåg att hon missat att svara på frågan.
    “Förlåt, jag babblar på ibland. Vi är från ingenstans, och överallt.” Astrid lutade huvudet snett mot höger för att se ifall den yngre förstod.

Det var med enkla, smidiga rörelser som Fli lade fram den utvalda blomman åt den äldre. Fli skrattade ett lågt kvittrande skratt. Fenomenet “irriterande syskon” var hon väl bekant med. Men det var ingenting som gjorde de mindre älskvärda. Hennes syskon betydde allt, och lite till.
     Genast avfärdade Flippa honans ursäkt genom att skaka på huvudet och anlade ett medlidsamt leende.
     “Jag gör samma sak,” medgav hon förläget. “Det är som att orden bara kommer av sig själva!” konstaterade hon med plötslig passion. Det blev tydligt att det här var ett återkommande bekymmer. “Hoppar ur mig, bara, hopp! Hopp!” Några svaga, skuttande rörelser på plats blev en ofrivillig demonstration. Hon skrattade medkännande åt sig själv.
     “Ingenstans och överallt?” upprepade hon sedan med en ny eftertänksamhet. Hennes ansikte krympte ihop i ett skeptiskt uttryck. Det var nog första gången hon hörde någon beskriva sin härkomst på det viset. De flesta hade åtminstone en mer detaljerad utläggning, eller något mycket mer specifikt. Inte för att namnet på platserna egentligen sade så mycket till henne. Hon visste inte alls mycket om omvärlden, och ännu mindre vart allting låg. Men ibland kunde Miranda peka ut något ställe för henne, och det var lika roligt varje, även fast hon glömde bort det lika fort.
     “När du går hem då, vart går du då?” Fli såg på henne med kisande ögon, fortfarande skeptiska, men huvudet lade sig nyfiket på sned. Kanske om hon ställde om frågan, fick hon ett lättare svar.

Astrid nickade åt hennes upprepande fråga. Hon insåg inte att det var något främmande för andra, att inte ha ett permanent boende.
    ”Till min familj,” hon blickade tillbaka till gruppen. Det var snart dags att lämna Civitas, de hade fått sålt på deras varor och nu var det dags att bege sig ut för att hitta nytt. ”Ibland bor vi mitt på den öppna slätten, ibland bland klippiga berg, näst kanske vi bor vid havet.” Det drog i hennes läppar. ”Förstår du?”
    ”Astrid?”
    Hennes mors röst kallade på henne, och hon nickade i hennes riktning.
    ”Jag måste börja röra på mig nu, men det var trevligt att träffas, Flippa.” Astrid blickade ned mot blommorna. ”Min mamma kommer älska dem här, tack så jättemycket. Ta hand om dig, så kanske vi ses nästa gång vi har vägarna förbi.”

Den äldre förklarade allt med en ton som fick det att låta så självklart. Även om Fli egentligen ville ifrågasätta - inte på ett kritiserande eller misstroende sätt, bara vetgirigt och genuint nyfiket - så hade hon tillräckligt god folkvett att förstå att man inte gjorde så. Även om hon med gott mod kunde avgöra att den fläckiga honan inte skulle ta illa vid sig av hennes frågor så valde hon att låta bli.
     “Jag förstår,” nickade hon utan att helhjärtat mena det. Hon förstod det inte till fullo. Flippa hann inte säga mer innan någon påkallade främlingens uppmärksamhet. Astrid. Fli sken upp av hänfördhet.
     “Vilket vackert namn!” andades hon förtjust. “Jag är Flippa,” log hon med en slags spelad försynthet. Med en nyfunnen iver nickade hon till Astrids adjö.
     “Nöjet var på min sida,” förkunnade hon stolt och bugade sig kvickt, men graciöst - en uppenbart inövad gest - och såg leendes på medans Astrid återförenades med sin familj och gav blommorna till sin mor. Flippas leende försvann aldrig, men dess äkthet falnade. Det stack till i hennes hjärta av saknad. Längtan efter något hon aldrig skulle få; en mamma att ge blommor till.

[Avslutat]