Den lilla rosa valpen stirrade in i det lilla rummet med pälsar i alla de färger och slag, det var inte första gången han hade tittat storögt på dom och lekt med dom. Och inte heller skulle det bli sista gången. Med ett lurigt leende gick han in i garderoben och tittade närmare på pälsarna och det pirrade i dom små tassarna och det lös i dom vitrosa ögonen. Längst in rummet mot väggen stodd någonting som påminde honom om vattnets spegelblanka yta, en spegel hade hans mor förklarat att det var. Något som visade hur man såg ut. Försiktigt kröp han in under en av pälsarna så ett litet hörn låg över hans rygg och han sträckte sig stolt framför spegeln, nä den hade inte riktigt rätt färg. Lupin fortsatte ett bra tag med att prova olika pälsar medans dom hängde kvar på sina krokar, en dag skulle han ha en lika vacker päls som sin mor. Kanske till och med finare.
Lupin var i inne i sitt modetestande att han inte hörde sin syster fören hon mer eller mindre skrek i öronen på honom.

[Malva]

"HallåååååÅÅÅåååÅååAaauuuÅÅÅååu"
Hon höll ut ordet i en oändlighet, lät den sista stavelsen skifta i tonläge flera gånger. Det fanns inget hon avskydde så mycket som att inte bli lyssnad på, inte sedd och uppmärksammad. Då hon kommit på Lupin inne i garderoben hade han varit så förtrollad av sin egen spegelbild att han inte ens reagerat då hon nämnt deras mor. Men nu verkade han äntligen fått syn på henne där hon stod i dörröppningen. Hon såg på honom med en o-imponerad min, ögonbrynen något hoptryckta. Inväntade svar på den fråga som han helt uppenbart inte hört. Tillslut himlade hon med sina bleka ögon och suckade högljutt.
"Jag sa, vet mamma om att du är här inne Ellerrrr?"
Hon såg på honom som om han var en idiot som inte uppfattat frågan första gången men blev dröjande stående med skynket som skilde av rummet draperat om sig. Det pirrade lite i hennes mage, hon visste inte om de fick lov att vara i garderoben även om Lupin verkade ha varit noga med att inte riva ner några pälsar. Egentligen ville hon helst av allt bara snabbt kila in och och testa olika utstyrslar hon med.

Malvas ljusa och irriterande röst skar igenom hans dagdrömmande och Lupin såg bak emot systern med ett höjt ögonbryn. Sa inget utan kröp under nästa päls och såg back emot henne med ett aningen retsamt leende.
Lupin kände sin syster, alla sina syskon och alla ville se bättre ut än den andre. Alla ville mer eller mindre kunna vara lika vacker som deras gudinna till moder.
- Jag sa, vet mamma om att du är här inne Ellerrrr?
Den chockrosa hanen såg slugt och lekfullt emot systern och sänkte överkroppen emot marken och hela baken viftade vilt bakom den viltfärgade pälsen.
"Ska du skvallra, eller ska du vara med?" han hoppade vilt åt sidan för att sedan försvinna in under nästa päls med den långa krulliga svansen viftande.

Det glittrade i dem svalt grå ögonen då brodern svarade. Ett sött leende spred sig på henne läppar men någon betydligt illmariga fanns att finna i hennes blick. Det lät nästan som en utmaning ville hon säga men lät handlingarna tala. Utan tvekan steg hon in i garderoben och såg noga till så att hennes långa svans inte stack ut under draperiet. Med mycket vördnadsfulla rörelser ställde hon sig under en turkos päls. Den var ganska liten på mamma, bara en krage, men perfekt på hennes lilla valpkropp. Hon mindes att hon sett mamma och pappa klä sig i matchande fällar, visste att pappa hade en mycket större i en mintaktig färg. Skamlöst åmade hon sig framför spegeln, tycktes nästan förälskad i sig själv.
Om hon någonsin också fick bära såhär vackra pälsar skulle hon faktiskt kanske kunna nå upp till mammas skönhet en dag.

Han såg hur systern utan tvekan klev in i garderoben och började stolt klä sig i dom alldeles för stora pälsarna. Dom ljusa ögonen följde henne i ett ögonblick innan han kröp under nästa päls och stegade stolt emot spegeln för att flytta Malva åt sidan och spegla sig stolt med sträckt hals och nosen upp i vädret.
"Flytta dä." sa han kort och sträckte på sig lite till. Pälsen var vit och längre i håren och Lupin såg hur bra han passade i vitt, istället för att få det i pälsen som hans syskon så kunde han välja när han ville bära vitt. Dom breda flertåade framtassarna hade utan att Lupin märkt det själv ställt sig på några av Malvas långa krulliga svanshår.


[Han har sporrar på fram och bakbenen likt en lundehund]

Tår:

Ett ursinnigt tjut lämnade den unga honan och hon backade snabbt undan med ansiktet förvridet i en grimage.
"Gu, akta dina äckliga tjocka små tassar från min svaaaans!"
Klagade hon i falsett, halvt intryckt under några pälsar och såg till sin förtvivlan hur flera långa lockiga hårstrån lossnat och satt fast mellan brodern många tår. Hon rynkade ogillande på sin lilla uppåtnos.
"Du fattar inte va mycket jobb det är att reda ut tovor Lupin."
Tonen var mycket anklagande och dömande och hon gav brodern en hård blick. Sedan andades hon ut några tunga andetag för att samla sig, fortsatte de tjafsa skulle de tveklöst bli påkomna av någon vuxen.
"Så HIMLA onödigt."
Fnös hon och sköt upp nosen i vädret innan hon lät sig åter distraheras av en vacker, förgylld päls. Beslutade sig för att vara den större av de två och lägga det hela bakom sig.

Han tittade på henne med en lite besvärad blick och suckade tungt medans han himlade med ögonen. "Mina tassar är inte äckliga!" mumlade han tillbaka och gnuggade lite med ena framtassen innan han klev av hennes överdrivet långa lockiga svans.
"Mäh!" suckade han högt och kröp under en till päls. Gud han längtade tills han blev större och kunde bära sin egna vackra päls och fjädrar. Ja en fjäderkrage var hans stora dröm, med mörka och ljusa fjädrar. Gud ja, han skulle se så kunglig ut att alla skulle bli avis.
Lupin hade sats sig ner och tittade på sin syster innan ett litet lurigt leende sprack fram. Fällarna i rummet var nog stora för att han skulle kunna gömma sig i dom och attackera Malva. Och han visste hur arg hon skulle bli, hon var ju trotts allt en riktigt drama drottning. Han hade gömt sig bakom en mörkare fäll bredvid systern och den rosa svansen viftade lekfullt fram och tillbaka. Precis när systern skulle vända sig emot honom och säga någonting mer i sin höga öronblödande ton så flög han fram från sitt gömställe och hoppade på syster. Bet efter en av hennes många öron och slog med den långa svansen i hennes prydliga ansikte.

Malva bara himlade med ögonen åt sin bror och vände sig åter till pälsarna, tacksam att han flyttat på sig och gav lite plats. Snart var hon som förtrollad av sin egen spegelbild igen och hade inte koll på något annat utom hur hon såg ut i Auroras olika pälsar. Tills Lupin från ingenstans anföll henne och fick henne att falla omkull. Pälsen hon testat drogs med och föll ihop till en skrynklig hög på golvet men det hann Malva inte ens registrera. Istället skrek hon som aldrig tidigare, med ett bottelöst ursinne.
"ÅÅÅÅÅÅÅÅÅH LUPIIIIIIIN"
Rösten började i bas, nästan morrande men steg snabbt till skärande falsett. Hon var rosenrasande och ställde sig upp men sitt söta anlete förvridet av känslorna. Det tycktes slå blixtar om henne, och pälsens glidande längs hennes rygg hade faktiskt gjort henne något statisk.
"DU ÄR JU HELT OMÖJLIG!!!!!!"
Fräste hon, försökte behärska sig och inte skrika men misslyckades fatalt. Hur kunde han vara så otroligt korkad? Så hopplöst jävla barnslig, tänk att hon någonsin haft högre tankar om honom. Världens töntigaste sämsta brors-helvete. Med arga stampanden stormade hon ut ur garderoben, så arg att tårar börjat bildas i hennes ögonvrår. Hon brydde sig inte ens om någon vuxen kom på dem länge, hoppades bara att broderns bestraffning skulle vara riktigt riktigt hemsk. Kanske kunde den där naktakin Poena klippa av hans fula, äckliga, feta, små tår. Hon var villig att ta smällen, hur hård den än blev, bara Lupin fick ordentligt med stryk. Den unga honan hade nog aldrig varit såhär arg i hela sitt liv och det var under fräsanden och frustanden som hon lämnade huset.

[Avslutar?]

Systern hade reagerat precis som han hade förväntat sig och det var ännu roligare än han förväntat sig. Vad som började som ett litet skratt ökade snabbt i ton och snart låg den rosa valpen på rygg och skrattade högt. När Malva mer eller mindre skrek så det skar i öronen så höll han för dom så gott det gick och började bara skratta ännu högre. Den långa svansen piskade vilt fram och tillbaka över marken och han hade inte känt sig så tillfreds på länge, nog älskade han systern men gud kunde hon vara extra. Alldeles för extra och då fanns det inget bättre att förstöra för henne. Så jävla perfekt är hon ju ändå inte och än mindre om hon inte kan hantera lite motgångar.
När Malva hade stampat ut och Lupin hunnit samlat sig så ställde han sig upp och såg på den lilla röran dom hade skapat, han ryckte lite på skuldrorna och tänkte att det hade kunnat vara mycket värre. Och skulle det vara värt att ta lite skäll för Malvas utbrott, helt klart tänkte han och gick ut ifrån garderoben med stolt högt buret huvud.
Där fick hon smaka den lilla skrikiga grinungen.

AVSLUTAT