Kaiwood var en mörk och opålitlig. Tidigt i sin resa in under de dystra träden hade unghanen insett sitt misshag för skogen och beslutat sig för att färdas längs den yttersta kanten av området. Till hans förtjusning hade han hittat en bred väg som ledde norrut. Vart den kom ifrån, ledde eller vad den var till för spelade inte så stor roll. Här var träden inte så täta och dunklet inte så påträngande. Nätterna var värst och lämnade honom ofta sömnlös. Nace kunde svära på att han kunde höra andar viska ur skuggorna i Kaiwood när solen gått och lagt sig. Ännu var solen vaken, men inte länge till. Ljuset hade redan börjat tryta och himlen blev djupare med varje ögonblick. Det gick inte undgå stressen som fick hans vita päls att mjälla. Vart skulle han sova? Skulle han ens få sig en blund inatt? Det var första gången på några nätter som ynglingen skulle spendera själv. Förgående dagar hade han spenderat med en vänlig, åldrig bergsvarg; han hade berättat om odöda i Ken-Yak och om vålnaderna som hemsökte Kaiwood, som om det skulle stilla hans rädsla för mörkret. Ibland hade han till och med känt doften av förruttnelse och den död som drabbat grannlandskapet.
     Stressen hade bildat djupa fåror av oro i hans anlete och trötthet präglade de violetta ögonen. Stirrigt vilade blicken framåt på den upptrampade leden och han var tydligt försjunken i tankar som inte alls var inbjudande eller betryggande. Nace saknade sina syskon, sin pappa och mamma, till och med cikadornas gälla sång. Det fanns inget hellre han önskade än att bara få sluta sina ögon och öppna dem igen för att mötas av synen av sin familj igen. I bakhuvudet visste han att det var det här han ville, upptäcka Numoori, växa upp till någon beundransvärd och kompetent, men vissa tillfällen hade det bara varit lättare att vara kvar i Acherati.
     ”Det är okej,” flåsande han tyst för sig själv. ”Allt är okej. Man får vara rädd. Man får känna sig ensam.”

[Lite bilder jag använde som inspiration för platsen; bild 1, bild 2]

Han älskade skogen. Han hade alltid gjort det nästan lika mycket som han älskade luften men han kunde inte flyga konstant. Han drog sig vid trädet och hans päls täcktes av bark i samma färg vilket hjälpte honom att smälta in i omgivningen. Det var svårt att tro att en sådan stor varg som honom själv med breda vingar och stora, breda svans kunde smälta in men han hade spenderat nästan hela sitt liv med att försöka anpassa sig till sin omgivning och han var stolt över att säga att han var väldigt duktig på det.

Hans ögon vidgades lätt när han såg den vita vargen vandra förbi. Han hade varit slukad i sina egna tankar. Han hade stannat helt när han såg den andre och låtit vargen passera. De var en bit ifrån varandra med en hel del träd i mellan. Leutwins blick följde efter den andre och det tog inte många sekunder innan han bestämde sig för att följa efter den andre. Det krävdes bara att den andre var påväg ifrån honom trots allt. Han kunde höra den andre prata och han log brett.
"Det är helt okej att vara rädd." Sade han dovt till den andre. Han hade svårt att dölja ett skrockande. "Man vet aldrig vad som gömmer sig i mörkret."

”Iiiih!” pep unghannen förskräckt till. Nace snodde runt och möttes av en stor, bevingad vargs uppsyn. Raggen var rest över hela hans rygg och öronen slickade emot hans hjässa. Ögonen stirriga av skräck, men vargens breda leende och halvkvävda skratt fick honom att lugna sig.
     ”Åh, förlåt!” Nace såg skamsen ut när han upptäckte vargens vänliga hållning. Man kunde aldrig vara nog säker, men Nace hade en nacke för att vara godtrogen och naiv. Han ville alltid tro det bästa om alla. ”Det var inte meningen att skrika. Hoppas jag inte skrämde dig.” Ynglingen skrattade till nervöst och rätade lite på sig. De violetta ögonen skannade snabbt av området, han verkade också ensam av doften att döma.

Leutwin skrockade nöjt när den andre skrek till. Det var precis den reaktionen han var ute efter, även om han trodde att reaktionen skulle varit mer aggressiv. Han rättade till vingarna som låg tätt intill hans kropp och tittade ner på den andre med en nyfiken blick när denne bad om ursäkt.
"Det är lugnt." Svarade han. "Jag kunde lika väl ha varit någon annan. En av mörkrets blodsugande varelser." Sade han med en dramatiskt ton i rösten. "Jag skulle ju fortfarande kunna vara det.." Fortsatte han och fastnade med blicken på den andre med ett blankt uttryck innan han skakade sig tillbaka till verkligheten igen. "Hade inte det varit intressant." Skrockade han. Han väntade lite på den andre men tyckte att den korta pausen var allt för tråkig.
"Mitt namn är Leutwin och det här är Etina." Han tittade åt sin högra sida bara för att inse att Etina, hans lilla Silanni kompanjon inte var bredvid honom. Han vände sig hastigt om och kisade med ögonen för att se bättre ut i skogen innan han lyfte på vingarna och kollade där under som om hon skulle gömma sig där. Han tittade tillbaka på den andre. "Jag tror att jag tappade bort henne." Han ryckte på vingarna. "Det är inte första gången. Hon hittar mig tillslut."

Blodsugande varelser?! En kall kår rusade över ryggen. Som om det behövdes mer styggelser att se efter för! Ett nervöst skratt lämnade honom, men knuten i hans mage knöt sig hårdare.
     “Tur det,” sade han nästan ursäktande. Leutwin presenterade sig själv och någon annan. Nace såg sig om med en förvirrad glans i ögonen. Ingen var väl här, va? Men främlingen verkade göra samma upptäckt när han kollade sig under vingarna.
     “Åh…” Det hördes en tydlig tvekan i unghannens röst. Var det… en varg? Eller något annat? Nace kunde inte avgöra. Hela stämningen var olustig, och Nace ville helst av allt bara dra sig undan. Men han ville inte vara oartig, det var inte så han var uppfostrad.
     “Jag är Nace.” Han prövade på sig ett leende, men det var halvhjärtat och blicken var fylld av vemod. “Jag hoppas du hittar din vän snart,” ett kort hårt andetag, “eller hon dig.” Ett vakande öga kastades ut i det djupnande dunklet. Det var i hög tid att hitta en säker plats att spendera natten.
     “J-jag hoppas du inte misstycker, men…” Nace svalde, “jag har lite bråttom.” Rösten var lågmäld, nästan darrig. “Men jag önskar dig ljus i din färd.” Huvudet sänktes i en djup nickning innan han vände sig om. Raskt, men inte för raskt så att Leutwin skulle tro att han sprang därifrån, skyndade sig Nace vidare. Så fort den bevingade vargen var utom synhåll så lämnade han stigen för att leta reda på ställe att så läger.

[Väljer att avsluta. Stått länge och har ingen vidare inspo.]