Det var tidig morgon och Chessy vandrade med solen i ryggen. Den värmde på skönt, och var en trevlig omväxling mot dimman nere på slätten. Chessy njöt av att känna de varma solstrålarna mot ryggen, men trots solen så var hon fortfarande lite kall efter kylan där nere. 

Hennes tassar placerades någorlunda mjukt framför varandra, men det bar svårt att få dem att sättas ner utan att fem rispades upp. Gruset innehöll nästan bara stenar, men storleken av ett ägg. 
Längre upp blev marken fastare och hon gick med mer spänst i stegen. Kylan hade nästan försvunnit helt, oh benen var inte längre lika stela. Stigen ringlade uppåt, stadigt uppåt och den konstanta uppförsbacken fick det att värka benen, men hon brydde sig inte så mycket.

Raukake var så annorlunda jämfört men Kawazatriskogen. Här tornade sammanlänkade berg upp sig, bildade vägar, pass och dödsfarliga raviner. I den djungelliknande skogen var det jämt fuktigt, grönt och nästan hemlighetsfullt. Bergen såg så nakna ut, och verkade alltid tala sanning.
Det var en lögn.
Midnight hade många gånger hört om vargar som tappat bort sig i grottor, sådana som blivit in-lurade i gångar och blivit instängda av ras och stora stenbumlingar. Han tog det försiktigt, gick inte in på onödiga vägar utan höll sig på säkert avstånd från lösa stenar och liknande.
Träningen han hade fått genomlida var hård. Hans muskler hade byggts upp, men man kunde inte undgå från att betrakta honom som en ganska slank hane vid första synen. Den röda manen hade till hans förvåning växt ytterligare ett par centimeter. Hans mankhöjd hade skjutit. 
Nu var den svarta vargen - om han fick säga det själv - mer eller mindre en fullvärdig spion och lönnmördare. 

En främlings doft nådde hans nos och planer smeds i hans huvud. Han skyndade tyst på stegen och lät skuggan täcka sig själv, vilket gjorde honom närmare osynlig. 
Ett belåtet flin hade placerats på läpparna och han var väl dold i mörkret en klippa ovanför stigen som ringlade uppåt, stigen där det lämpliga offret gick.

Hon travade på. Benen rörde sig nästan av sig själva och vargen hade vant sig vid värken i musklerna. Det var inte jobbigt längre. 

En annan vargs doft kom svävande mot henne. Chessy lade huvudet på sned. Takten ökades till att trava fram och lukten blev starkare. Snart var den väldigt stark. Hon kunde känna känslorna från vargen, men det var svårt att tyda dem. Känslan var lömsk, med glödje och busighet blandat i den. Hm. Hennes blick vändes uppåt mot en liten grotta ovanför stigen. Enligt känslorna var vargen där. Och hon trodde inte att dem ljög. 
"Jag vet att du är där." Hennes röst var lugn och stadig. Vargen som satt uppflugen ovanför henne var osynlig, och om hon nu hade fel, att grottan faktiskt var tom, så skulle hon bara prata med sig själv. Inte så farligt. Det hände så ofta. 

Chessy slöt ögonen och satte sig ned. Hon höll ändå koll på vargen, noterade varje ändring i hans känslor. Skulle lömskheten bli för stor så skulle hon bli mer på sin vakt. Lite spänd väntade hon på ett svar.

Honans blick vändes mot honom, den exakta platsen. En tankeläsare? Något liknande? En riktigt bra hörsel och eller luktsinne? Intressant. Det skulle göra det svårare och samtidigt vara en bra övning för honom.

Midnight var fortfarande road och belåten. Bytet satte sig ner och han själv reste sig upp. Med lite ansträngning pressade han även in - eller, försökte - mörkret i sitt sinne, vilket skulle göra det halvt oläsligt. Det var fortfarande där, men mycket svårare att lägga märke till och tyda. Tiken skulle säkert misstänka honom, att allting försvann, men han skulle se till att det förblev han som hade övertaget. 

Tyst väntade han på hennes nästa drag. Flinet hade dött ut och han var koncentrerad. Siktade.

Hon märkte förändringarna i känslorna innan hon hörde ljudet av skrapande klor mot sten. Känslorna blev roade och belåtna. När hon koncentrerade sig ordentligt och knep ihop ögonen kunde hon se känslorna svischa runt individen på klippan. Hon kunde inte bedöma storleken eller rasen, men hon visste att det var en han. Känslorna var inte en tiks. 
Chessy öppnade ögonen igen och tittade rakt mot platsen där känslorna varit. Hon visste att hon tittade rakt på främlingen. Hon visste också att hon stirrade vargen i ögonen. 

Något förändrades. Känslorna blev inte lika tydliga i hennes hjärta, och när hon slöt ögonen kunde hon se att känslorna blivit mörkare, suddigare. Som om någon försökte dölja dem. Hon stirrade anklagande på vargen med smala ögon. Antagligen visste han inte att hon bara kunde läsa av hans känslor, och försökte därför fördunkla sinnet. Trots att känslorna var en del av sinnet så var det fortfarande en annan sak. Hon kunde fortfarande se dem, men han dolde dem med något. Vad? Med en skugga? Hon kunde ute komma på något annat. Moln? Nej. Känslorna saktade plötsligt ner och blev allvarligare - lite mer koncentrerade. Tiken var på helspänn. Han var koncentrerad på henne. Bedömde henne. Hon slöt ögonen igen. Dem var inte till någon hjälp så länge vargen var osynlig.

Individen hade skiftat mellan att blunda och att stirra på honom. Kunde hon inte bestämma sig? Han fnös tyst, över hennes dumhet. Hade hon varit en smart varg hade hennes förnuft berättat för henne att fly. Genom att titta på honom så där, stanna kvar, lekte hon med sitt liv. 
Midnight släppte distraktionstanken, granskade henne från topp till tå. Missade det skulle han vara en skam för den lilla familj - det vill säga Shady - han hade kvar.

Sedan så var han på väg. Skuggorna hade släppt, och elden som han hade övat upp hjälpte honom att skaffa fart. Tassarna hade hårt stött i klippan då han hoppade, och munnen var vidöppen. Blottade de vassa vita tänderna. 
I sikte på hennes hals.
Han ville ta hennes liv, snabbt, enkelt och se livet rinna ur ögonen då han gav det dödande hugget. Och om det misslyckades skulle han säkert ändå lyckas knuffa ner henne i marken, få henne att slå i huvudet så att hon ändå stendog på platsen.

Hennes järnkoll räddade hennes liv. Genom att skifta emellan att blunda och titta höll hon hela tiden koll på hon. 
Chessy hade just slutit ögonen när hans känslor blev aggressiva och den svischande känslostormen rörde sig otroligt snabbt mot henne. Hon rörde sig mot sidan, rusade tre meter uppåt i bergen. En morrning ekade från hennes strupe. Den jäveln. Hon lät osynligheten skölja över sig. Han var inte den enda med ess i rockärmen. Tiken blundade snabbt. Känslorna märkte ut honom och hon anföll med blottade tänder.

(Grr xD säg till om jag missuppfattar något, har inte rollat slagsmål förut ;3)

Hon for iväg. "Chaibos!" svor han, svepte med blicken efter sitt mål - och hann precis se skymten av den silvriga (..För hon är silvrig va? o-o) honan innan hon försvann bakom stenarna. Han rusade hastigt efter. Han var snabbare än henne (? ändrar om inte :3), tack vare sina tidigare egenskaper och all förbättring de senaste månaderna. 

Då han kom fram var hon dock borta, och han stannade upp spetsade öronen. Sedan ljöd ljudet av hennes käftar farande mot honom, och han rörde sig åt sidan. 
Midnight undvek hennes tänder, och började lita på sin hörsel och sitt luktsinne. Honan var helt klart osynlig, och vid en sådan här stund var han glad att han hade stött på Zey-So. Hans röda blick gled ner mot gruset, och han hörde hur tassavtrycken knastrade då hon rörde på sig. 
Han backade, försökte räkna ut var hon var. Sedan attackerade han igen, där ljudet hade hörts senast. Skuggeld (Skugga och eld kombinerad, wohoo~) flammade upp i en cirkel runt dem båda, och hans röda ögon blänkte till av nöje.

[Har Chessy tre krafter? c: För man får bara ha två och hon har - enligt pressen, du kan ha ändrat - Osynlighet, Silver och känslor]

(Oups xD tar bort det här med osynligheten, så låsas att han ser henne *pinsamt:oops:*  ;.;)

Hon hörde hon svära och ett nöjt leende prydde hennes läppar. Trots att hennes attack inte träffade så gav hon inte upp. Adrenalinet pumpade och hon andades kort och snabbt. Hon kunde se honom förberedda sig, och känslorna bekräftade detta. Smidigt undvek hon honom, men djupt inom henne växte en oro. Detta kunde inte pågå i en evighet. Det var som om den tanken gav honom iden. 
En cirkel av mörk eld flammade upp. Hennes desperata ögon sökte efter en öppning. Hon fann ingen. Chessy kunde se hans ögon blänka, och hon kände hans glädje över leken. Nöjet syntes i hans ögon. Hennes enda hopp var att anfalla. Så hon högg.

Miss. Igen. Men hon var fångad.
För att få känslan att förvärras valde han att låta bitar av sin kraft gå till cirkeln. Flammorna blev högre och ett flin klädde hans ansikte. 

Samtidigt som hon högg mot honom tog han sats, försökte åter sätta tänderna i hennes nacke. Hennes egna hade rispat honom och honan hade fått ett grepp i hans axel, men om hon valde att släppa eller hålla kvar var hennes val. I vilket fall så hade han blivit sårad.

Shady hade utsatt honom för sådana här träningar också. Han skulle undgå från att känna smärta, åtminstånde tills målet var besegrat. Kroppen tog skada men han vägrade att det skulle hindra honom.

Hon hatade honom. Hatade honom så mycket att hon njöt av att få känna hennes tänder i hans axel. Dock varade det inte länge. Hon var tvungen att släppa honom för att inte bli träffad av hans tänder. Trots det rispades huden upp lite, och det röda blodet rann långsamt ner över ryggen. Fläckade ner silverpäls och byggde upp hennes ilska och hat. 
Flammorna var höga, farliga och omöjliga att passera. Visst, hon var kanske fångad, men hon tänkte inte dö utan motstånd. Chessy höjde tassen och slog mot honom. Sedan högg hon igen. Och igen. Efter varje hugg blev hon argare och fortsatte. Desperat. 

{Off: Om det verkar konstigt att hon klarar att undvika så mycket så är det för att hon löser av hans känslor och ser när han attackerar eftersom dem ändras då ;)}

Chaibos. Chaibos. Chaibos. Varför? Han morrade. Hade det någonting med hennes sinne att göra? Tankeläsnings-saken? Han fördunklade sitt sinne igen, tänkte endast på att få se henne död. Koncentrerade sig på den känslan. 
Han morrade, backade bak och de röda ögonen såg ut att brinna av blodtörst, ilska, och beslutsamhet. 

Midnight hoppade undan, cirklade runt med överläppen uppdragen, ständigt visande sina tänder. Hon högg, slog. Flera gånger undvek han, andra hann han inte och attackerna träffade. 
En till gång valde han att satsa, och han tog ett språng mot henne med all sin styrka, med elden och skuggan på sin sida och.. fintade. Det var inget som var uttänkt sedan tidigare, och förvånade även honom själv. Mid slank undan, högg från sidan mot hennes hals en tredje gång - och hela han var laddad med hetta, mörker.

Åter igen verkade han fördunkla sitt sinne. Känslorna blev lite otydliga, och löstes upp i kanterna. Sedan blev de knivskarpa, med bara en enda blodröd färg. De svarta virvlarna skrämde henne. Han ville se hennes blod rinna. Han ville skada henne. Han ville se henne död. 

Han var sjuk. Det var enkelt att konstatera. Hennes attacker träffade då och då. Varje gång kände hon blodsmak och självförtroendet jobbade sig upp igen. Han hade inte anfallit på länge och verkade bara undvika och undvika. Sedan såg hon hur han samlade sig och hon drog sig snabbt bakåt. Alldeles för långt back. Svansen hamnade nästan i elden, och det brände till ordentligt. Snabbt ryckte hon bort sin svedda svans. Chessy kunde inte koncentrera sig på den nu. All fokus fanns på att överleva. Men hanen kom inte efter. Det hade varit en fint, och hon förbannade sig själv som hade gått på den. Pausen gav henne tid att samla sig och andas. Men så försvann han ur hennes sikte. Hon kände i hjärtat hur känslan ökade lite. Och så fanns hans tänder i hennes hals. Hon hade inte hunnit värja sig. 
Som tur var hade inte tänderna sjunkit ända ner till benet, men ändå flera centimeter in. Hon morrade till. Eftersom han satt fast i hennes hals med tänderna kunde han inte attackera. Så hon vred på huvudet och högg blixtsnabbt mot hans hals. Han borde inte ha så stor rörlighet med tänderna i hennes kött, så hon räknade med att träffa. 
Träff för träff.

Den silvriga honan backade för långt in i elden, och en liten glädje av att se det hända spirade inom honom. 

Sedan så fick han grepp. Hon hade inte hunnit slinka undan. Han slöt ögonen då han kände blodsmaken, men sedan så gjorde hon likadant och han morrade till. Klämde hårdare. Det hade varit ett dåligt drag av honan att förlora sin chans att fly. Nu hade han inte tänkt att släppa, oavsett vad som hände.
Som för att hälla krut på elden lät han sina tänder bli heta, så att såret inte bara skulle göra ont utan även svida. Hela han verkade också koka upp, och även hennes käftar skulle hetta om hon höll sig kvar vid honom.  

Skadorna Midnight hade åsamkat sig var både ofarliga och vissa, om han inte gjorde något åt det, livshotande. Tankarna var dock fortfarande på andra banor.
"Dö" morrade han, men det lät förvisso otydligt tack vare att hans mun redan var full.
"DÖ!" Han använde all sin styrka, och lutade allt vad han kunde emot henne för att få henne att falla i marken. Och om han då också kom efter, skulle han landa på henne. Inte mycket tyngd att få över sig, men stenen under var fortfarande hård.

Hennes tänder fanns i hans hals och hon kände glädjen pirra i henne. Hon bet hårdare, kände tänderna sjunka längre in i han hals. Han han igen med samma knep och hon blev irriterad. 
Sedan började såret svida. Hon insåg med fasa att det var han som gjorde det medvetet. Hennes tänder kändes varma. Nej, inte hennes tänder. Hans kött blev varmare och varmare. Det gjorde ont. 
Dö! Dö!
Nej. Hon tänkte inte dö. Aldrig. Och plötslig, i det ögonblicket när hennes överlevnadsförmåga var på topp, adrenalinet bultade i kroppen och hon såg rött, då kände hon plötsligt hur hon blev lite starkare. Silvret hon hela tiden vetat om att det fanns men inte kunnat utveckla hade öppnat sig för henne. Hon visste vilken attack hon kunde göra, men med sina käftar i hans hals var det omöjligt. Men hon tänkte inte släppa. 
En vansinnig idé ploppade upp. Om hon slet sig loss skulle mycket kött slitas loss. Men om hon inte släppt honom och/eller sig loss skulle lika mycket kött lossna där. Hon var tvungen. Såret sved och hennes käkar bett i kött som kokade. 

Chessy bet lite hårade, slöt ögonen och ryckte sig loss. Sedan, utan att stanna tryckte hon tassen mot hans sida och slet bort den biten med kött hon hade i munnen. Besviken över att hon lämnade mycket mer kött kvar i hans mun än vad hon fick av hon backade hon undan. Smärtan i halsen gjorde sig hörd. Som det gjorde ont! Hon kunde knappt andas. Men hon måste agera. Snabbt spottade hon ut köttet och skickade iväg två silverkulor. 

{Off; om han blir träffad kommer de att explodera och täcka honom med en förlamande vätska(som dock inte är så stark än, man känner sig mest domnad).;)}

Hon slet sig undan. Den.. tjuven! Han var efter igen, högg på samma Plats som tidigare, där köttet var upprivet. Med ett sådant sår skulle det vara svårt att överleva.
Tanken var positiv tills han kom ihåg att han hade nästan samma skada. Smärtan gjorde sig för en sekund påmind, och han kved till, slog mot hennes ansikte i samma stund som hon avfyrade silverkulorna. Den ena missade grovt, den andra slog ner och exploderade över hans tass. Geggan som uppstod var enligt honom inte särskilt välluktande och han förlorade genast känseln i kroppsdelen. Han gläfste utmanande till, lät sitt främre ben vara slappt. 
Skuggeldsringen drog sig närmre, gav dem mindre utrymme och han sköt ifrån med sina fungerande kroppsdelar. Nu siktade han istället på hennes ansikte - skulle han försöka hetta upp vattnet runt hennes hjärna? Lirka ur en av hennes ögon? Kapa hennes öron och förstöra hennes luktsinne? Det fanns många alternativ men han valde att simpelt hugga rakt fram med en säkerhet han tidigare inte hade haft. 

[Sorry för fel i texten, mobilinlägg]

Förtvivlat undvek hon honom men blev nöjd när hon såg att silverkulor träffat hans tass. Nu var hon snabbare än vad han var. Vilket inte hjälpte då cirkeln drog sig tätare ihop. Han anföll henne med ett hugg och hon skuttade bakåt. 
Hennes redan brännskadade svans fick ta mer stryk när hon backade in i elden, för att snabbt fara ut igen. Ajjjj. Trots att hon backat hade hans tass träffat henne på benet, och en lång reva syntes tydligt. Nu haltade hon, för såret gjorde så ont. 
"Vad är det för fel på dig?! Du är sjuk ihuvudet. Låt mig gå så vinner vi båda på det. Båda har skador!" Hon hämtade knappt efter andan. De cirklade, eller i alla fall hon. Hon avlossade kulor för full rullans, siktade ganska noga. Det var desperat. Hon ville inte dö. Om han lät henne gå så skulle hon gå. Inte döda honom. Även om tassarna ville slå honom, käkarna slita i honom, så ville hon inte döda honom om det innebär att hon överlevde. 
Chessy backade så långt hon kunde undan att brinna, och såg avvaktande på honom. Hon lät honom tänka över set hon sagt och väntade på svar. Tiken bad till gudarna och att han skulle säga ja. 


{Texten dampade efter det röda så det blev grått :/ *tog bort det jag skrev här eftersom vi mejar om det c:*}

"Sjuk?" Han skrattade. "Detta är inte en sjukdom. Det är en längtan efter att få se dig död, likt du säkert redan har listat ut." Han flinade, cirklade med henne. 
Silverkulorna missade fortfarande, iallafall de första, men då den sista avfyrades exploderade den över hans ansikte. Midnights fokus tappades, och väggarna av eld släppte. 

[Kortis~]

Hmpf. Och vart hade denna längtan dykt upp? Dem hade inte setts förut, hon hade inte varit otrevlig och deras familjer lände inte varandra. Var kom då begäran efter hennes död ifrån? Han var sjuk. Skräckslaget såg hon på när han cirklade med henne och undvek kulorna. Elden kom närmare och närmare, för hon backade hela tiden. 

Och så, kom vändpunkten. Hennes sista kula träffade honom i ansiktet, mitt emellan ögonen. Elden flimrade till och försvann. Hon förstod hur han måste känna sig, med ett bedövat ansikte, suddig blick och trög hjärna. Chessy kände inget medlidande. Hon gav honom en hånfull blick. 
"Din jävel." sa hon och rusade sedan därifrån. Den där sista blicken fick henne att känna sig lite som om hon vunnit, trots att det var hon som flydde för livet. Tassarna klapprade mot marken i en oregelbunden rytm. 
Tiken snubblade till när en tass vek sig under henne - stukad. 
Framåt for hon, och slog flera kullerbyttor medan hon bara fick upp mer och mer fart. Ryggen, huvudet, ansiktet och lite av magen repades upp av alla små stenar och stora stenar som låg utspridda på marken. Trots det fortsatte hon tumla i en liten hög ner för berget. 
Gudarna hade hört hennes böner om att bli räddad, men dem gjorde inte mer än att befria henne från en annan varg. Nu blev hon misshandlad av naturen, deras verk.

[Avslutar om det är okej, eller vill du skriva något? Mejla c:]

Geggan fick honom att domna och då han väl såg igen var honan borta - och han hade ingen ork att följa efter. Med en fnysning vände han om, började halta hem. Den silvriga skulle säkert förblöda eller något, och nu när hon var försvunnen orkade han inte ägna henne en tanke. Smärtan hade åter gjort sig påmind. 

AVSLUTAT