Okej, vi kör här då (ursäkta förseningen, jag åt)

Diversea sprang. Hon älskade känslan av muskler som arbetade i perfekt harmoni och senor som spändes och slappnade av. Det var underbart, så lätt sätt att ta sig fram dit man behagade. Hon saktade in när hon kom till en liten sjö och böjde ner huvudet för att dricka. Hon drack så mycket hon orkade, väl medveten om att denna lilla pöl var väldigt sällsynt. Detta var den första vattenkällan hon sett idag, och hon drack girigt. Tillslut trodde hon att magen skulle explodera och la sig därför ner. Hon kliade sig lite bakom örat med baktassen och njöt.

(En sak, man brukar skriva rollet i första inlägget).

Gavin hade vandrat över slätten och vidare in i Ken-Yak. Det arv många månader sedan han varit här sist. Många månader sedan han vandrat ensam en tid för att reda ut sina känslor kring sin förlust och sitt kommande livsuppdrag. Den vita hanen gick lugnt fram mellan klipporna och de isande blå ögonen betraktade lugnt landskapet.

Doften av varg letade sig in i hans känsliga nos och lika så doften av friskt källvatten. Han hade inte funnit något vatten på två dagar så törsten gjorde att han inte kunde låta detta tillfälle gå honom förbi för han visste inte när han skulle finna vatten nästa gång igen. Så han styrde helt enkelt stegen mot vattendoften och vargen som måste befinna sig där. Snart såg han vatten som glittrade i solen och även en varg som stod vid dess kant. Han stannade upp och betraktade vargen med sina isande blå ögon.

Jag gissade det men jag kommer det lite sent och var för lat för att ändra... X)

Diversea vred på huvudet när lukten av en annan varg nådde henne. Hon gissade på att det var en hane, men var inte helt säker. Hon blundade och undrade vad hon skulle göra. När hon öppnade ögonen stod vargen framför henne. Han betraktade henne med isblåa ögon och hon log vänligt.
"Var hälsad, främling" sa hon och tittade noga på honom för att bedöma hans reaktion. Det var inte så konstigt att de stött ihop, om man är vid den enda vattenkällan på 5 mils avstånd får man räkna med andra.

Han betraktade tiken och sedan då hon hälsade på honom så nickade han först som för att visa att han hörde henne och hennes kroppsspråk och röst var vänliga så han gick närmare vattnet men höll ändå ett respektfullt avstånd. "Var hälsad främling" Svarade han henne med en lugn vänlig röst. Han höll ett avslappnat kroppsspråk. "Vad är ditt namn om jag får fråga?" Han stod nu vid vattenbrynet och sänkte sakta huvudet till vattenytan och lät den rosa tungan slunga in vattnet i munnen men han lät ändå blicken vila på tiken i fall hon skulle visa sig spela vänlig.

"Mitt namn... Det var länge sedan jag fick den frågan, men mitt namn är Diversea."Hon nickade för sig själv och sträckte på sig.
"Vad är ditt namn och vad för dig genom Ken-Yak?" frågade hon nyfiket och lade huvudet på sned.

När hon såg hans steg närmare vattnet log hon snett. Han var uppenbarligen törstig, men litade inte på henne.
"Drick du" sa hon. "Jag är inte farlig."
Ett retsamt leende gled över hennes läppar.
"Jag bits bara ibland"

Den vita vargen framför henne såg inte ut som en ensam vandrare, eller i alla fall inte som en vandrare som hon föreställt sig. Hon hade fel ibland, och detta kunde vara ett av tillfällena då hon fick det bevisat att det inte var som hon föreställt sig.

Han nickade då hon sade att hon inte fått frågan om sitt namn på länge men ändå gav honom sitt namn. Han drack klart innan han höjde på huvudet och lät de tofsprydda öronen vinklas framåt mot henne. "Mitt namn är Gavin och jag vandrar bara runt lite för att minnas vissa saker, minnas varför jag gör det jag gör." han drog lite på ena mungipan. "Det lät väl kanske lite snurrigt men men.."

Han satte sig ner och lät den långa fluffiga svansen viras om framtassarna och han lade huvuden lite på sned. "Vad har fört dig till denna klippslätt?"

Hon drog på munnen.
"Just till denna plats har jag kommit för att släcka min törst, men jag färdas genom Ken-Yak för att upptäcka världen." Hon insåg hur valpaktigt det lät och log lite generat. Sedan vände hon blicken mot vargen framför henne.

Vargen framför henne hette alltså Gavin. Gavin. Hon smakade på det i munnen. Gavin.
"Fint namn" sa hon ärligt och log.
Hon insåg att hon njöt av samtalet. Hon hade aldrig pratat så här med någon annan och det gjorde henne fundersam.
"Tillhör du någon flock, eller är du som jag, en flockas vandrare?" Diversea studerade honom noga.

(Måste amma pojken så kommer ta en stund innan jag hinner svara men svarar så fort jag hinner)

Gav betraktade henne och nickade lite då hon sade att hon kommit till detta ställe för att släcka trösten. "Då är vi två om den orsaken." Han hade upptäckt en del av Numoori men han hade mycket kvar att se det visste han. "Tackar" Svarade han på hennes kommentar om hans namn.

Då hon frågade om han tillhörde någon flock blev han lite fundersam om han redan nu skulle avslöja att han var ledare över flocken. "Jag tillhör en flock kan man säga" Han såg på henne innan han såg sig omkring snabbt. Som vanligt var han alltid lite på sin vakt för man visste aldrig vart det kunde lura faror i detta land. "Jag har tillhört en flock hela mitt liv i stort sett" Han vände åter den isande blå blicken mot tiken.

Ok, fast då har jag tid att skriva x)

Hon nickade eftertänksamt och ställde sedan en fråga.
"Hur känns det att leva i flock? Alltså gemenskapen, vetskapen om att man inte somnar ensam och att man inte kan gå dit man vill, utan att man måste anpassa sig efter flockledarens beslut?" Diversea försökte föreställa sig själv sovandes med andra vargar runt. Det gick, och bilden var socialt lockande. Hon var van vid att göra som hon ville, men samtidigt var tanken på en flock väldigt frestande.

Hon ruskade på huvudet. Gavin betraktade henne och hon mötte stadigt hans blick med ett snett leende. Det var behagligt varmt och väldigt tyst. Hon sa inget, bara mötte hans blick och väntade på att få höra hans svar.

Han lyssnade till hennes frågor om flocklivet och öronen klippte lite smått. Han var uppvuxen i en flock så det var de enda livet han visste om i stort sett. "Den flock jag tillhör är mer som en familj än en flock. Ledaren lyssnar till de i flocken och han tvingar ingen till något. De enda han är emot är att man bråkar inom flocken eller muckar gräl med andra flockar annars är vi rätt fria att röra oss som vi vill i och utanför reviret." Han mötte hennes blick och lade huvudet lite på sned. "Att veta att man har en flock att luta sig mot om man behöver stöd, att veta att man har vänner att komma hem till. Det är en trygghet som inte går att beskriva. Visst man har ofta någon omkring sig men samtidigt är man aldrig ensam heller om man inte vill vara det." Han såg ned i vattnet medan han funderade lite. Sedan såg han tillbaka på tiken igen. "Du har aldrig varit del av en flock eller har jag fel?"

"Nej. Jag föddes och när jag för första gången slog upp ögonen var jag ensam. Mina föräldrar syntes inte till och så har jag levt resten av livet. Ensam. Jag har inte tänkt på att ta kontakt med andra flockar. På sätt och vis har du rätt. Jag har somnat flera gånger och inte känt mig trygg, men och andra sidan, ifall man är ensam så är man inte beroende av någon, man är inte sårbar för att man älskar någon. Men, flocklivet är nog att föredra."
Hon granskade honom noga och la sedan, med en mjuk suck, ner huvudet på tassarna. Hon tittade upp mot himlen. Den var rosa färgad och solen orange. Någon ensam fågel flög över skyn, och Diversea följde den med blicken tills hon inte kunde se den längre.

Hon makade sig närmare vatten kanten och drack ett par klunkar. Hon undrade hur saltvatten smakade, och fattade ett snabbt beslut att ta reda på det. Diversea lät medvetet tankarna vandra medan hennes undermedvetna bearbetade det hanen sagt.

Han såg på henne och vek bak öronen lite. "Jag kan inte tänka mig tanken att alltid vara ensam. Att aldrig kunna vända sig till någon om man behöver hjälp." Han kom att tänka på Azi hur hon hade hjälpt honom då han kom tillbaka från sin vandring. hur hon lyssnat utan att döma honom. "Vänner som man vet alltid finns där för en." De isblå ögonen  mötte hennes. "Men jag är född in i en flock så jag har svårt att tänka mig livet som en vandrare utan en flock att återvända till.

(Måste gå ett tag och roa pojken en stund. Han är less på babysitter nu :-P)

"Det kan vara rätt svårt att vara ensam, särskilt när man är en valp och inte vet vad man ska göra, att fatta beslut är väldigt svårt, särskilt om dem är stora. När jag var valp var jag nära på att svälta ihjäl eftersom jag gick runt och letade efter mina föräldrar istället för att leta efter mat. Jag lyckades intala mig själv att allt blir mycket bättre om jag hittade dem." sa hon. Sedan lade hon till med en gnutta avundsjuka i rösten "Det måste vara underbart att bli uppvuxen i en flock". Hon slöt ögonen och hennes tidigaste minne spelades upp.

Det är hon, bara 2 år, en liten valp.
"Hallå?" ropar hon. Det enda svar hon får är ett eko. Hon prövar igen.
"Mor? Far? Var är ni?" Valpen halvt panikslagna rop ekar tillbaka mot henne.

Diversea öppnade ögonen igen.
Minnet skakade fortfarande om henne, trots att det var 15 år sedan.
"Har du några syskon?" frågade hon.

Gav betraktade henne då hon talade om hur svårt det varit att växa upp ensam och han klippte med öronen. "Att överge en valp är nog de värsta en varg kan göra. Och jag kan inte ens tänka hur det skulle vara att växa upp utan en familj, en flock." Hans svanstipp ryckte lite som hos en katt.

Tiken verkade försvinna iväg i sina egna tankar och han lade huvudet lite på sned. Då hon verkade komma tillbaka till nuet och frågade om han hade syskon så nickade han först. "Jag föddes som ensam valp i min kull men jag hade två yngre systrar. Tyvärr blev min ena syster mördad av en varg från The Bloodblossoms och lika så min mor. Jag har en syster i livet men hon valde att lämna flocken för att få vandra själv en tid. Kanske återvänder hon eller så finner hon en annan plats i denna värld. Jag hoppas bara hon får leva sitt liv och må bra. Kanske finna kärleken och bilda en egen familj."

När han talade lät han så innerlig att hon insåg hur lite hon visste om kärlek.
"Tja, att växa upp utan vägledning... jag har tur som klarade mig. Jag har varit nära döden en gång, när jag gick upp på ett berg. Jag tyckte att jag borde skaffa mer mat istället för att söka skydd. Då förstod jag inte hur kall jag redan hade blivit, utan först när jag försökte springa ikapp en hare och kände hur benen låste sig i protest som jag insåg att jag höll på att frysa ihjäl." hon var tyst.
"Din far då? Lever han? Eller blev han dödade av samma varg som mördade din mor?" undrade hon men hejdade sig. Detta kunde vara känsligt.
"Du behöver inte svara om du själv inte vill" sa hon med mjuk röst. Ifall Gavins far också hade gått bort så hade i princip hela hans familj försvunnit, och hon visste av erfarenhet att det gjorde ont.

Han lyssnade på henens berättelse om hur hon höll på att dö. "Vad var det som fick dig att klara livet i berget?" Han lyssnade spänt på hennes berättelse och hon hade fångat hans intresse. Att klara sig helt själv var inte så vanligt framför allt inte en så liten valp som hon måste ha varit. Lära sig livets hårda läxor utan något stöd. Tanken på ensamheten var främmande för honom.

Då hon frågade om hans far så sjönk han ihop lite. "Nej min far lever inte. Han dog under en storm som gudarnas vrede orsakade. Han dog för att han räddade mitt liv." Skammen Gav kände för detta var något han inte talade om. Han hade fått en chans medans hans far hade fått lämna detta livet. Han skakade lite på huvudet för att få bort de mörka tankarna.

"Åh" Hans svar gjorde henne tankfull. Hon hade haft det ganska lätt när det gällde sina föräldrar och deras död, om de dog skulle hon inte veta om det, eller ännu mindre bry sig.

Hans första fråga fick henne och le vid minnet.
"Jag stapplade runt och var så nära döden att jag tyckte mig höra änglasång i huvudet. Men så halkade jag och gled ned för en stig som hade frusit till is. Jag gled ganska långt, och hamnade längre ner på berget. Det blåste nästan inget och var inte lika kallt. Jag lyckades ta mig in till en grotta som var nära stigen och tinade upp där inne." hon log. "Min klumpighet räddade livet på mig."
Hon flinade mot honom. Sedan var hon tyst. Stämningen var fortfarande inte lätt, så för att lätta upp stämningen log bredare hon.
"Du då? Har du funnit kärleken som du hoppas att din syster har gjort? Skaffat små kopior av dig?" hon flinade mot honom.

Han lyssnade på hennes svar om hur hon överlevt och svaret fick honom att le lite. Även om han ännu var ganska dyster till sinnet även om han försökte att inte visa något utåt. Dock var det svårt att inte visa något då han hade svårt att acceptera att han levde och hans far var död. Flocken behövde hans far mer än de behövde honom själv men de fick helt enkelt lov att nöja sig med Gav. "Kanske var det helt enkelt tur att du snubblade och gled ner så du överlevde." Han log lite mot henne.

Då frågan kom om han funnit kärleken och skaffat valpar kom så höjde han ena 'ögonbrynet' innan han skakade på huvudet. "Nej jag har inte funnit någon tik som står ut med mig" han flinade snett och skakade sedan på huvudet. "Nej helt ärligt så har jag inte haft tid att ens fundera över kärlek och att skaffa en egen familj. Flocken.." han kom av sig och suckade sedan kort. Lika bra att berätta hur det låg till. "Du förstår, min far var flockledaren och jag som hans förstfödde son var den som skulle ärva ledarrollen då han gick bort. Tanken var väl att jag skulle vara äldre då det skedde men som de tär nu är jag flockledare och ja.. Det tar sin tid att finnas där för flocken och komma in i rollen som ledare" han suckade kort. Han hade vetat att han skulle ta över flocken men inte på detta sätt som det blev och så ung som han varit. Knappt gammal nog att leda en flock själv.

Hon nickade förstående.
"Du tycker att du inte räcker till?" gissade hon och förstod hur jobbigt det måste var att vara flockledare.
"Jag vet inte så mycket om hur man ska vara, men jag tycker du verkar som en bra ledare. Din far måste vara stolt över dig." sa hon ärligt. Han verkade ha ett behov av självförtroende, och om det stärkte hans förtroende för sig själv så var hon glad att stå till tjänst och säga sanningen. Det kändes ändå som om han fortfarande var dyster på grund av hennes fråga om hans far. Hon reste sig upp och gick försiktigt närmare honom och la sig sedan ner igen.
"Du vet, du kan aldrig bli som din far, men du kan bli en förebild du med, någon som man ser upp till, en bra och rättvis ledare. Jag tror verkligen du kan det." sa hon lugnt och tittade honom i ögonen.

Han betraktade henne då hon talade och huvudet tippades lite på sned. Han kände att han inte alltid räckte till och att han inte kunde leva upp till sin fars standard för hur han skötte flocken men samtidigt ville han inte bli en kopia av sin far heller. Han lyssnade först utan att säga något och han betraktade henne då hon kom närmre honom.

Det hon sedan sade fick honom att höja lite på ena ögonbrynet och han log vagt men vänligt mot henne. Hon var den första som sade så till honom, att han inte kunde bli som Tocho. "Tack. Du är den första som säger att jag aldrig kan bli som min far och det är ju sant. Jag kan inte bli som honom för jag är den jag är." Han drog ett djupt andetag och sedan släppte han ut det och en del av den spänning han känt släppte även den.

Hon log vänligt mot honom.
"Du kan bli den du har potential att bli, och jag tror du har potential att bli bättre än din far" hon knuffade lätt och lite retsamt till honom.
"Någon som alla tikar beundrar" sa hon med ett flin. Sedan blev hon allvarlig.
"Lita på dig själv, och du kan ju skaffa rådgivare som kan ge dig stöd när svåra beslut ska fattas." Hon tittade på honom, nu med en road glimt i ögonen.
"Vill du ha ett gott råd? Ta med en valp också. Valpar ser världen ur ett annat perspektiv än vi. De kan säkert komma med något användbart."

Han lyssnade till det hon sade och log vänligt. Hon var en annorlunda tik. Väldigt rakt på sak och ärlig men han trodde att hon talade som hon tyckte och menade det hon sade.

"Tack Diversea. För att du är ärlig. Men att ha tikar som trånar efter mig kan jag vara utan. Jag vill inte vara orsaken till andras sorg om jag kan undvika det." Han skakade lite på huvudet. Hur skulle han ha tid att ha tikar som trånade efter honom, krävde att få hans uppmärksamhet och ta hand om flocken.

"En rådgivare har jag... Eller ja ungefär. Men det här med en valp lät inte fel. Dock ska det finnas valpar i flocken hela tiden om det ska funka." Han log snett mot henne. "Visserligen finns det några valpar i flocken nu men de håller på att växa upp redan.."

Hon log.
"Tack. Jag är van vid att vara ärlig, om du ljuger för dig själv kan det gå illa. Du vill alltså inte ha några tikar efter dig?" sa hon och låsades vara besviken.
"Åh, vad synd, jag hade hoppats på att kunna tråna efter dig som en i mängden" hon log och blinkade till honom, med humor som lyste ur ögonen. Sedan höjde hon på "ögonbrynet".
"Inga valpar alltså... be flockens medlemmar att skaffa nya då." sa hon med spelad allvarlig min innan hon släppte på minen och skrattade mjukt.
"Nej, egentligen var valparna bara ett förslag, jag kan komma på nya" sa hon och log mot honom.

Han log mot henne och buffade mjukt på hennes bog med nosen och sedan reste han sig upp. "Jag kan ju inte bara be dem skaffa valpar." Han log snett. "Och med att ha trånande tikar efter mig... Jag har hellre en vän än en trånande tik efter mig" Han såg sig omkring. Solen var på väg ner och snart skulle mörkret börja falla över stenslätten. Blicken föll åter på tiken han hade framför sig.

Henens mjuka skratt fick honom att le mot henne. "Valpar var ingen dålig idé så länge det finns valpar i flocken." Han ruskade lite på sig då en kylig vind svepte in över stenslätten. Natten skulle bli kylig det kändes i luften och redan höll en lätt slöja av dimma på att stiga upp från vattenhålet.