Hon log. Sedan reste hon sig upp. En vind blåste och hon rös.
"Det är klart det var är bra idé' med valpar, det var ju jag som kom på den" hon himlade med ögonen men log sedan för att visa att hon skämtade.
"Vi borde hitta ett ställe att sova, för det kommer bli iskallt." Hon hajade till när hon hörde sig själv. Vi. Men hon tänkte inte låta honom försvinna, han var den första hon prata med på evigheter. Kanske skulle hon få följa med och träffa hans flock... hon myste vid tanken.

En isande vind ryckte tillbaks henne till verkligheten och hennes lugg fladdrade och lade sig i ögonen.
"Vet du något bra ställe som är vindskyddat?" frågade hon osäkert.

Han flinade åt hennes kommentar om att det var ju hennes idé. Men det var en rätt bra idé att ta med en valps syn på livet i beräkning. Sedan då hon sade att de borde hitta ett ställe att sova på nickade han. "Jag funderade just på om jag sett något bra skydd i närheten. Såg ett men det kan bli rätt kyligt där med om man varit ensam." Han hörde dur illa det lät och skakade på huvudet. "Alltså är man fler kan man ta del av varandras värme" han såg sig omkring.

"Den här vägen" Han började gå men inte så snabbt att hon inte skulle hinna med honom.

(Måste stänga ner för i kväll. Pojken får kvällsmålet nu och sedan är det sängen för oss som gäller. Bara att passa på att sova medan han sover :-P )

Hon kom efter honom och slät upp vid han sida.
"Jag förstår vad du menar. Kroppsrmen kan he en hel del" sa hon. Det blåste ännu kallare nu och hon spejade intensivt efter en grotta där de skulle kunna sova utan att frysa så att de skakade.
"Jag har aldrig sovit vid någon annans sida förut" sa hon fundersamt och tittade ut över landskapet. Plötsligt skällde hon till.
"Där! Där borta!" hon skuttade i riktning mot en liten öppning i det klippiga landskapet. Hon kastade en blick över axeln för att se att han hängde med.

{Ska ändå sova nu, godnatt ;D}

Han såg på henne då och då medan de gick i jakt på skydd. "Jag har bara sovit ensam under de få korta perioder då jag vandrat utanför reviret. Antingen har jag delat lya med min familj eller med någon annan i flocken, nån av mina vänner." Han undrade hur det skulle vara att vara ensam så mycket som denna tik verkade ha varit.

Sedan då hon skällde till och skuttade mot grottan kunde han inte låta bli att le lite. Hon var nog ganska ung för ibland verkade hon nästan lite valpig i sättet. Han travade efter henne och vädrade runt öppningen innan han gick fram och stack in huvudet. "Den är tom men inte så stor. Kan bli lite trångt där inne" Han vände den isande blå blicken mot tiken och klippte lite med öronen. De blåste isande kalla vindar och att sova ute skulle bli en kall otrevlig upplevelse.

"Det gör inget, vi får plats ändå." hon log och studerade utrymmet där de skulle tillbringa natten. Den lilla grottan var oval till formen och låg i lä. Det var mörk och lukten som Diversea kände fick henne att rynka på nosen. Det luktade fukt och hon rös. Om hon hade varit ensam hade det blivit kallt. Väldigt kallt. Hon gick så långt in hon kunde och la sig ner. Skruvade lite på sig för att hitta en bekväm position, och hittade slutligen en. Hon tittade på Gavin.
"Det är lite obekvämt, men jag har varit med om värre" hon ryckte på "axlarna" och log. Tack vare att grottan låg i lä så skulle de inte frysa... Hoppades hon.

*peeeeeeeet*

Han väntade på att hon skulle komma till ro där inne innan han gick efter henne och försökte lägga sig till rätta. Han lade sig dock nära utgången i fall någon fler skulle dyka upp och i fall det skulle visa sig att de inte var så vänligt inställda.

Han tittade på tiken och log vagt mot henne. "Ja denna grotta är nog en av de mer obekväma jag legat i. Men det får duga för natten." Han lade huvudet mot sina vita tassar och de isande blå ögonen betraktade tiken där hon låg. Ljuset var skumt inne i grottan och det blev allt mörkare men som den varg han var hade han rätt bra mörkerseende.

Hon kände sig sömnig och lade huvudet på tassarna. Sedan kom hon på en sak hon borde säga, men inte riktigt ville för att det lät för töntigt. Hon tvekade. Det hon skulle säga nu kunde tolkas på olika sätt, men hon hoppades att han skulle tolka det på det sätt det var, en komplimang.
"Gavin.." började hon. "Du är så annorlunda i jämförelse med mina uppfattningar om hanar i allmänhet. Men inte på ett dåligt sätt, jag gillar det. Det är bara det att jag trodde att hanar var så olika tikar i sättet" hon suckade.
"När jag säger tikar så menar jag mig själv, och hanar, min pappa. Jag skulle aldrig kunna lämna mina valpar som han gjorde, även om jag aldrig klandrade honom. Jag trodde fram tills nu att det låg i hanars natur att lämna sina valpar. Men... jag kan inte föreställa mig att du skulle lämna dina valpar." Hon suckade igen.
"Wow, nu lät jag verkligen töntig" hon log generat.

Han lyssnade på hennes ord och öronen klippte lite. Han höjde huvudet då hon talade och lade det lite på sned. "Jag är uppfostrad till att visa vänlighet mot dem som förtjänar det och att lämna mina valpar skulle för mig vara en omöjlighet. Jag skulle inte heller överge den jag älskar eller mina vänner för den delen. Därför valde jag att stanna i flocken efter det att både mor och far dog, ta över de ansvaret min far lämnade över till mig." Han såg på tiken innan hans isande blå blick föll på hans vita tassar. "Men jag ska erkänna att jag vid den tiden far dog övervägde att lämna allt bakom mig. Jag kände då att jag inte hade något att stanna för så jag vandrade några månader ensam men insåg att jag hade en familj kvar. En familj och vänner." han log och såg på henne igen. "Och jag kommer finnas där för mina vänner så som de funnits för där för mig" Han skakade lite på huvudet. "Och hör vem som låter töntig nu" Han log mot henen med en lite retsam ton. "Du behöver inte oroa dig Diversea, jag tycker inte det du sa var töntigt för det är sådan jag är. Jag skulle aldrig lämna min familj.!

Det kändes lite underligt att ligga så nära honom, och prata om kärleken till familjen, men inte fel.

Diversea tittade nyfiket på hanens position, nära öppningen, som om han bar beredd på bråk.
"Räknar du med ovälkommet sällskap?" undrade hon. En sekund senare så insåg hon att det var en dum fråga, för det fanns säkert andra vargar som färdades igenom Ken-Yak.
Hon tittade ut genom öppningen. Det var mörkt, men med sitt mörkerseende var det inget problem. Hon såg de runda stenkullarna, ojämna och alla i olika storlek. På sitt sätt var det väldigt vackert.

Gav tittade på henne då hon frågade om han räknade med bråk och han såg ut igen. "Nej jag räknar inte med det men man kan aldrig vara säker på att man kommer undvika det. Rätt var det är då man minst anar det och är helt avslappnad dyker det upp trubbel. Och utanför flocken så är det bara vi två just nu. I reviret finns de alltid fler som kan varna en om en ovänlig varg dyker upp."

Även han lät blicken vila på utsidan och även om han inte såg som på dagen kunde han ändå urskilja klipporna där de gav ifrån sig en stark kontrast mot nattens mörka himmel.

Hon nickade.
"Det är ganska befriande va? Att kunna lita på att någon annan alltid finns vid sin sida och hjälper en" hon lät orden hänga i luften medan dem sista strålarna av ljus försvann.

Himlen var nu nästan svart och hon gäspade.
"Är inte du trött?" undrade hon sömnigt. Hon slöt gäspande ögonen och röda mönster flimrade framför ögonen på henne. Det var ett underligt skådespel, så hon slappnade av och sjönk djupare ner i sömnens grepp.

Han nickade bara som svar på hennes fråga om att det var befriande att ha någon nära. Han hade redan sagt det var tryggt med en flock. Han gäspade till och kände hur trött han var både till kropp och själ. Han lät huvudet vila mot de vita tassarna och sakta slöt han de isande blå ögonen.

Då hon frågade om han inte var trött öppnade han öronen igen och såg på henne. "Jo" Sedan slöt han ögonen igen och föll i en rätt ytlig sömn men en sömn tillräckligt djup för att ge honom den vila han behövde.

(Gör ett tidshopp här till morgonen, orkar inte rolla natten då de sover :-P)

Solen höll just på att leta sig upp på den nattsvarta himlen och dess strålar färgade molnen en vacker rosa och orange färg. Sakta höll landet på att vakna under solens värmande strålar.

I grottan låg Gav och sov en orolig sömn. Han drömde om tiden under chasoet, om de han förlorat. Han drömde oroligt och det ryckte i både öron och tassar och han gav ifrån sig små ljud då och då. Plötsligt kastade han sig upp och ropade "FAR". Grottans tak var inte högt nog för den stora hanen så han slog i huvudet hårt i grott taket. Han gav ifrån sig ett högt gny samtidigt som han sjönk ihop igen. Han slog i huvudet så pass hårt att ett ganska stort sår slog upp och blodet började sakta rinna ner från såret.

Diversea drömde.
Hon var på en stor äng och solen sken. Det var sent på sommaren, så vildblommorna var fortfarande kvar. Mitt på ängen stod hon. När hon tittade åt höger såg hon ett vackert glittrande hav. Hon gick närmare. Ute bland vågorna simmade en varg. Hon tog ett till steg, nyfiken på att se vem som simmade där ute. Det var en var, och han ropade någonting... det lät som "Far!" och sedan hördes en smäll.
Förvirrad vaknade hon och blinkade. Hon befann sig i en grotta... minnen från gårdagen ploppade upp i huvudet och hon såg sig om efter vargen hon somnade brevid.
Där låg han, vit men med en stor röd fläck på huvudet och röda ränder som nästan verkade röra sig på hans vita päls.. med ett ryck insåg hon vad det var. Blod. Det strömmade från det röda fläcken på hans huvud, och hon nästan flög fram genom det trånga utrymmet.
"Gavin? Gavin? Är du okej?" Det var en dum fråga, men hon visste inte vad hon skulle göra.
En idé dök upp i huvudet. Hon borde kanske skölja såret i vatten källan de träffats vid. Det var den enda idén hon hade, men hon insåg att han knappast kunde gå själv, och hon skulle bara göra honom illa om hon släpade honom över marken.

Han skakade lite på huvudet då han hörde Diverseas röst. Hon lät orolig och han satte sig långsamt upp. Det snurrade lite och han slöt ögonen innan han lät de isande blå ögonen falla på tiken. "Det är okej". Han Slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Såret på hans huvud slöt sig sakta och snart var även smärtan borta. "Så nu är det bra igen"

Hon stirrade på såret.
"Wow! Har du en läkande kraft?" undrade hon och tittade på såret som slöt sig.
"Men oavsett, du borde gå och tvätta av dig." sa hon och såg bestämd ut.
Blodet hade torkat, och hans päls hade tovat ihop sig i röda tofsar. Runt såret hade blodet stelnat och han såg förfärlig ut.

[Off: Jag vet att jag är seg, jag försöker skriva till en kompis, skriva ett annat inlägg plus det här, så jag är ledsen för att det tar tid. Du kan också ta tid på dig om du vill]

Peet. Tänkte att jag har lite idétorka när det gäller detta rollet, kanske dags att avsluta? (:

Bara så du vet det så räknas det som statusfusk att peta rollspelen så som du gör. Plus att det är väldigt irriterande (då du tjatar om att svara så tappar jag totalt orken/lusten att svara)

Gav såg på henne och log snett. "Ja jag kan läka. Och du agr rätt jag borde tvätta av mig sedan måste jag tillbaka till flocken." Han gick mot grottans öppning och smet ut snabbt. Han stack dock in huvudet och såg på tiken. "Det var trevligt att träffa dig och ta hand om dig." Sade han innan han försvann därifrån.

AVSLUTAT