När Ivo lade märke till sin bjärt färgade dotter tog hans hjärta ett skutt. Malva var en av hans sju ögonstenar, och även om hon kanske var mer lik sin mor så såg Ivo mycket av sig själv i henne också. Betarna, till exempel, de var hans förtjänst. 
"Malva, hjärtat," Ivos kluvna svans viftade glatt bakom honom och han gjorde en ansats att dra sin dotter till sig i en kärleksfull omfamning. Civitas i all ära - det var en mycket vacker stad. Men Ivo hade mycket annat han ville barnen skulle se.
"Va' göru? Va sägs om att vi går ut i Itrozo, du å jag?"
Ivo log ivrigt. 
"Vi kan hitta lite rosor att göra kransar av. Då blir mamma glad, va' säger du?"

Hon fick fortfarande inte röra sig helt fritt i landskapet, föräldrarna var hariga. Men om sanningen skulle fram var Malva inte den mest äventyrslystna. Hon rörde sig försiktigt över den mörka stenlagda vandringsled som gick norrut bort från staden som var hennes hem. Hon uppskattade verkligen dem släta stenarna, att få bort lera ur hennes långa lockar var närmast omöjligt. Orsaken till att hon var här var att hennes pappa var här, och då fick hon vara här. Varför inte passa på, så länge det inte ledde allt för långt ut i smutsen så var det skönt att se något annat än stadens väggar och folksamlingar.
Hela hennes hem var svart och hennes röda och rosa päls stack verkligen ut, så det förvånade henne inte när fadern fick syn på henne. Hans enda öga till trotts. Hon hade inte riktigt vant sig vid hans nya utseende än. Det var lite obehagligt att tänka på, att hennes pappa blivit skadad. Att hennes stora, starka och snälla pappa ens kunde bli skadad. Mamma hade haspat ur sig något om att han såg cool ut med gäll stämma, men Malva visste inte om hon höll med. Att bara ha ett öga var kanske coolt, men ärren runtom ögonhålan var besvärande för valpen. Det var som revor i verkligheten, där päls skulle vara fanns ingen. Det kändes fel, och lite fult.
'Malva, Hjärtat'
Hon sken upp då han talade till henne, hans röst så trygg och bekant. Hennes treuddade svans slog försiktigt bakom henne, pälsen som drog över marken tung att flytta. Snart drogs hon till honom i en kram och hon stretade faktiskt inte emot, tillät sig svepas över marken och landa mjukt i faderns bröst. Hans ord var glada och han hade samma entusiasm som var så vanlig hos honom. Hennes söta pappa.
"Men pappaaaa."
Utstötte hon och såg upp på hans av betar inramade ansikte högt ovan henne.
"Rosorna är ju giftiga, dem kan vi inte plocka. Morfar har berättat."
Hon fnissade lite som om rosornas livsfara var det mest självklara i världen. Det absolut första man lär sig då man öppna ögonen och ser världen efter sin födsel.
"Men..."
Tillade hon och lät den blågrå blicken vandra ut över Relictus mörka marker.
"Vi kan gå lite, om du vill.."

Ivo stannade upp och såg storögt på Malva. Giftiga?! Åh vid gudarna, tänk om han dragit med barnen ut dit och plockat livsfarliga växter. Tur att Grendel låg steget före. Ivo försökte le, men kände sig plötsligt nervös.
"Åh! Eh, ja men vi kan ju strosa här i traktera istället?"
Han log varmt mot henne. Fina lilla Malva. "Vill du hoppa upp på min rygg, eller gå själv?"
Ivo buffade lätt till henne med nosen, skrattade till. "Hehe, vi kan ju se om vi hittar nå fynd där ute!"

Ett barnsligt glitter syntes i hennes ögon och något finurligt fanns i hennes plötsliga leende.
"Bäääär mig"
Sade hon dramatiskt, drog upp ena framtassen emot sin panna och fnissade sedan hjärtligt. Hon var egentligen stor nog att gå själv och skulle kanske till och med skämmas över att bli buren inne i Civitas, men nu var det inte allt för mycket folk runtom och hon kände sig nostalgisk. Om nu en valp kan vara nostalgisk. Känslan av pappas päls och det väldigt speciella gungandet hans sexbenta gång skapade var bara så tryggt och lockande. Hon ville vara i det, och det var ju bara en bonus om pälsen inte smutsades ner massvis på deras upptäcktsfärd.
För ett ögonblick verkade Ivo försöka avgöra om hon var seriös eller inte men sedan fick hon hjälp upp på hans rygg. Ett litet uff lämnade honom och hon visste vad som skulle komma härnäst. Någon version av "pappas lilla flicka börjar bli stor" med den där varma rösten han bara använde med syskonen och deras mor.

Han kunde aldrig förneka hennes krav. Han sänkte huvudet nära marken så att Malva kunde klättra upp på hans rygg. "Tjoho!" skrattade han och tog ett litet skutt när han visste att hon satt bra och höll i sig.
"Min fina blomma," skrattade Ivo. Det märktes att hon blivit större, hon tyngde hans rygg mer än förr men han bar henne ännu med lätthet, och det tänkte han fortsätta göra. "Jag tror visst min lilla tös börjar bli stor."
Han log melankoliskt. Hur stor hon än blev skulle hon alltid vara hans lilla Malva. 

[Avslutat]