“Rodzher!*” svarade Lev sin bror i ett rop och gav sig iväg åt ett eget håll. Syskonen hade spenderat hela förmiddagen med att kamma igenom delar av skogen. Det var inte första gången han var här, men skogen kändes mer främmande än någonsin. Kanske var det för att vetskapen om att han var här utan lov gnagde honom oavbrutet i baktankarna. Men hans obevekliga målmedvetenhet höll honom stadigt i kurs.
     Den uråldriga skogen var fortfarande grönskande och frodig. De skyhöga träden omfamnade världen under och höll vinterns kalla beröring utestängd. Nya blommor, svampar och växter grodde fortfarande i sina vrår, även om en viss kyla hängde i luften. Kalla brisar från bergen rufsade honom då och då i pälsen, och varje gång stannade han upp i hopp om att få upp en vittring av Maksim. Kanske borde hans hopp trytit, men han hade redan bestämt sig för att vägra ge upp.
     Lev hade inte hunnit allt för långt innan de gröna ögonen fastnade vid något strålande färgstarkt mot det smaragdgröna dunklet. Till en början skymtade han bara den bakom ett par rötter, men efter några ytterligare steg såg han den i sin fulla effekt. Han stannade abrupt när han insåg hur nära han kommit utan att märka det. Vinden låg trots allt i lä. När varghonan vände blicken mot honom stelnade han ytterligare. Blicken rörde sig över hennes anlete, svepte från ett guldigt smycke till det nästa. Innan han förlorade sig helt i de vackra hantverken tvingade han undan den kortlivade minen av hänfördhet. Med ett mjukt harklande tog han till orda.
     “Privet.” Han nickade formellt mot henne, men lät uttrycket förbli enkelt och anspråkslöst. “Nordspråk?” Rösten var tydlig och klar, men en liten antydan till brytning gick ändå att urskilja. Återigen fick han fånga sin blick när den sökte sig upp mot hennes guldiga krona.

* uppfattat

Den underbara, mjuka men ändå berusande känslan av att bli beundrad omfamnade henne då främlingen för några ögonblick helt saknade pokerface. Hon hade övat väl både med sin mor och med Alonso och hennes färdigheter inom skådespel så väl som diplomati hade förbättrats, vilket var tur för det hade helt klart varit osmakligt om hanen kunnat se hur enormt nöjd hans reaktion gjorde henne. Han hade dykt upp från ingenstans i den lummiga skogen, ung och tanig men högrest och men antydan till muskler under sin bruna fäll. Hon gav honom ett mjukt leende, visste att trädkronorna ovan helt perfekt delade på sig för att tillåt några få solstrålar nå henne och få hennes guld att glittra.
"Mmm"
Inledde hon bekräftande på hans enordiga fråga
"Trevligt att träffas."
Med mjuka rörelser tog hon några steg närmre honom.
"Mitt namn är Malva Stjärnsten"
En mycket lätt nigning ackompanjerade presentationen.
"Säg mig, betyder privet hej? På vilken tunga?"
Hennes fyra öron spetsades något vid frågan, det härmade ryska ordet lät helt okej från någon som aldrig förr talat språket.

Lev stod stadigt kvar när honan tog några steg närmare. Hennes päls såg nästan ut att sväva omkring henne när hon rörde sig. Hon var större än honom, om än marginellt. Men något med hennes sätt fick honom att känna sig mindre än så. Som om att han krympte under hennes tunga blick. Hon var så vacker. Så mogen och vuxen. Det tog honom ett ögonblick innan han ens lyckades registrera hennes röst, och först då gjorde han ett försök att släta ut det fåraktiga uttrycket.
     “Öh,” harklade han sig lågt. Hennes färglösa, vassa blick tycktes nästan nagla honom till marken. Lev kände hur kinderna hettade utan att han riktigt förstod varför, och han tvingades titta bort för att kunna samla sig.
      “Russkiy.” Rösten kom ut svagare och torrare än väntat. Kinderna brände hetare igen när han möttes av sin egen frustration. Han kände sig barnslig. Omogen, och han hatade det. När hans smaragdgröna blick vågade möta hennes silvriga igen var han fylld på nytt med en hård beslutsamhet. En vilja att hävda sig.
      “Min familjs språk,” lade han till med ny styrka. Det tog honom bara någon sekund innan blicken vandrade upp till hennes krona igen. Solens gyllene strålar fick den att skina likt en gloria.
      “Är de riktiga?” Lev nickade stelt och litet uppåt, menande mot hornen.

Russkiy alltså, Malva hade aldrig hört talas om det. Miranda skulle säkert tycka att det hela var otroligt intressant men själv förpassade hon det till minnesbalkens skrothög. Hon var mycket mer intresserad av hanens beundrande blickar på hennes krona.
”Åh, dessa små?”
Frågade hon med en falsk, men skickligt spelad, ödmjukhet.
”Jag föddes med dem, men jag har förgyllt dem själv.”
En kort paus.
”Du skulle nog också passa i en guldkrona, och då skulle man kunna passa på att.. förlänga dem lite...”
Hon synade hanens två små knoppar som en dag kanske skulle utvecklas till fullvärdiga horn. Tog ytterligare några steg närmre och mötte hans osäkra, smaragdgröna blick.
”Har du ett namn eller, handsome?”
En flirtande blinkning med ena ögat för att försäkra att han skulle darra in i märgen.

“ [...] förlänga dem lite…” Den generade känslan blev tung och tycktes få hela hans hållning att sjunka en aning. Han kände sig plötsligt liten under hennes blick. Hon var så… majestätisk.
       “Eh,” han harklade sig och såg bort för att försöka dölja hans uppenbart sårade stolthet. Under det korta ögonblicket lyckades han forma hundra olika saker att säga för att byta ämne, men ingen av dem tog sig fram. Istället stirrade han bara fåraktigt på henne och stammade på någon oklar mening. Tacksamt nog avbröt hon honom.
       “Lev,” hasplade han ur sig. Hennes blick fick hans hjärta att plötsligt bulta. Han kunde aldrig minnas att han känt sitt hjärta så tydligt innan. “Lev av Torano,” fyllde han snabbt i.
      “Bor du här? Som en skogsfe...” Han hann knappt inse vad han sade förrän det kommit ut och kände hettan från skam blossa upp i hans anlete igen.
     “Menar att- Du ser ut- Jag-” Med en djup suck stoppade han sig själv och såg uppriktigt uppgiven ut. Vad var det som hände med honom? Lev hade aldrig känt sig så ur balans.

Hanen var inte direkt en skådespelare av rang, det var inte allt för svårt att läsa av honom och hon var otroligt nöjd med det. Men någon form av klass verkade han ju ha, som hade ett ätt-namn och allt. Hon log och lade det på minnet. Av Torano. Undra om hon kunde börja presentera sig liknande, Malva av Stjärnsten. Det lät ganska fint, lite extra Extra. Det behövde hon bolla med Viol senare, och mamma.
Hanens fortsatte tafatthet lockade fram ett bubblande men vänligt skratt och hennes långa lockar i nacken dansade runt henne i rörelsen.
"Åh, det tar jag som en komplimang Lev av Torano."
Svarade hon bakom en spelad genans.
"Men jag kommer från Civitas, en stad inte långt härifrån. Jag är skådespelerska i Skuggfall."
Hon såg på honom med en glittrande blick.
"Har du någonsin varit där? Och vad gör du här i månens skog?"

Hennes klingande skratt var bara som bränsle på hans redan brännande kinder. Blygsamt såg han ner i marken och skruvade på sig lite obekvämt. Om han gjort ett så här fatalt misstag inför syskon hade de aldrig låtit honom glömma det, men tacksamt nog verkade Malva Stjärnsten inte vilja göra det mer outhärdligt än det redan var. Lev tog första möjlighet att trycka undan känslan och gav henne sin fulla uppmärksamhet igen.
      “Net,” han skakade kort på huvudet. “Men hört mycket.” Som att det spelade någon roll? Hon var ju uppenbarligen bildad och kulturell. Och en skådespelare! Lev visste inte riktigt vad det innefattade med det lät viktigt. Hon skulle inte vara imponerad av hans simpla livsstil. Lev förbannade sig själv ytterligare.
       “Letar efter min bror,” erkände han. Lev kände sig ytterligare dum som insåg att han helt kommit av sig från hans riktiga mål, men han lät istället de ge honom ny självsäkerhet när han mötte Malvas vassa blick igen. “Maksim. Horn, vit nos.” Han gav henne en forskande blick.
       “Har du sett honom?”

Det var inte första gången hon fick frågan men det var ändå tur att hon kommit så pass långt i sin träning som skådespelare för annars hade hon nog tappat masken. Visst hade hanen liknande brytning som Maks men Lev såg inte ut att vara Varyas barn, dessutom var han väl för gammal? En ren sympati speglades i hennes ansiktsuttryck.
"Åh nej, har han kommit bort?"
Frågade hon medan hon låtsades fundera och skakade sedan på huvudet.
"Tyvärr kan jag inte dra mig till minnes någon med den beskrivningen.."

Det gick inte att dölja besvikelsen som nådde fram genom hans annars stela uttryck. Han andades tungt ut i en försiktig suck. Trots att han försökte hålla hoppet tämjt och rimligt, blev varje “nej” eller “tyvärr” som ett slag i magen.
     “Vet inte vad som hänt honom.” Rösten blev lägre utan att han egentligen reflekterade honom. Tyngd av sorgen som flätade sig samman med känslan av hjälplöshet. För varje ögonblick kändes det som att ytterligare vikt lades på.
     “Om det inte är för mycket att fråga av dig,” han tvekade lite, orden blev långsamma och långdragna, “om du ser honom någon gång, kan du hälsa till han? Att hans familj söker honom.” Lev hade aldrig varit någon som delat sina sårbara känslor öppet, men det var svårt att inte låta rösten genomsyras av den genuina saknaden han kände. Det var mer än en önskan att få honom tillbaka, det var mer än bara saknad. Det var som att han förlorat något som han behövde för att fungera. Något inombords var inte rätt. Lev hade aldrig trott på själsfränder, men det kändes som ett ord som ändå beskrev närmast vad han kände för sin bror. Själsbröder.

Medlidande och sympati låg i hennes uttryck då han talade. Försiktigt skakade hon på huvudet.
"Jag hoppas att ni finner honom."
Bedyrade hon. Hanen verkade riktigt förkrossad över Maksims försvinnande, trotts att han försökte hålla en hård fasad lös det igenom. Hon nickade med i hans kommande ord, nästan uppmuntrande.
"Åh.." stackars dumma sate "givetvis, det lovar jag dig."
Ljög hon till svar. Så tog hon ett steg tillbaka.
"Jag ska inte uppehålla ditt letande längre. Det börjar ändå bli dags för mig att röra mig hemåt. Jag lovar att hålla ögonen öppna efter din bror på min väg tillbaka till Civitas, och jag ska be för er skull ikväll. Adjö, Lev av Torano."
Hon neg kort inför honom och började sedan röra sig bort från platsen.