“Det känns nästan lite tomt nu,” sade han ut i luften medveten om att Stephano lyssnade på honom i bakgrunden. De båda hade spenderat eftermiddagen i en av trädgårdarna och bara slappat, njutit av god mat och känt lugnet. De senaste veckorna inför deras debut i teatern hade varit intensiva och stressfulla. Men Alonso hade älskat varenda sekund.
     “Tycker du inte?” sade han när han släppte solnedgången med blicken och vände sig halvt om mot sin bror. Han kunde inte låta bli att le när de såg på varandra.
     “Jag hade drömt om det där ögonblicket sedan jag knappt förstod vad det innebar, och så plötsligt stod jag där. Nu känns det nästan som… som att något fattas.” Alonso skrattade avdramatiserande när han insåg att han nästan lät lite sorgsen.
     “Det kanske inte är så konstigt när man spenderat hälften av sitt liv i förberedelse för något.” Han ryckte lite på axlarna, men lät en långdragen suck lämna honom när de gröna ögonen vilade sig vid den rödorange, färgsprakande horisonten igen.

Den låga solen kastade sina varma strålar över de två bröderna och bildade långa mörka skuggor bortom dem. De var lika, av samma sort. Stephanos blick vilade på broderns gröna och pigga blick. Han kände inte igen sig helt i Alonsos ord, men han visste att det här framträdandet hade betytt allt för honom. Stephano själv såg de mer som en möjlighet till att fortsätta utvecklas och få fler chanser att uppträda på andra platser än bara Civitas och Skuggfall.
   "Nu finns det inget som stoppar dig," log han. Blicken var uppmuntrande. Trots allt ville han sin bror mer än väl, och ville att han skulle vara lycklig. "Tänk vad många det är som kommer fråga efter Alonso av Tenebris. Nej – inte ens av Tenebris för alla kommer veta vem du är."
   Stephano blickade ut mot solnedgången igen. Han suckade tungt och längtande efter det som fanns i fjärran land. Visst var han stolt över att komma från Civitas, och han gillade staden – men han var mer än nyfiken av vad som fanns bortom hemmet.
  "Jag vill ge mig av," fortsatte han plötsligt fortfarande med den gula blicken fastnaglad vid det brinnande klotet. "det är som om något ropar på mig, som om det vill att jag ska ge mig ut i världen. Jag kommer nog aldrig komma till ro här." Stephano såg långsamt mot Alonso. "Vi kan ge oss av, tillsammans. Resa och dela med oss av våra berättelser och pjäser."

Ett lättjat, men glatt, skratt lämnade honom åt Stephanos grandiosa vision av honom. Förstås var det en milstolpe i karriären han börjat bygga åt sig själv, men hans perspektiv hade kommit att skifta en aning. Hur mycket tid, passion och dedikation man än lade i arbetet så var allt över när ridån gick ner. Det visade sig vara lätt att finna glädje i något tillfälligt. Men den enda sanna lyckan gick bara att hämta i det som väntade där bakom. Så som familjen. Brödraskap.
     Alonso såg på sin bror som fortfarande tittade bort mot solnedgången. Båda hans ögon och ord drömde öppet om framtiden. Det var svårt att inte le. Alonso insåg att anledningen till att han alltid älskat de äventyrslystna hjältarna i sagorna var för att de påminde så mycket om Stephano. Alonso dröjde med sitt svar, men makade sig lite närmare och lutade sig på honom.
     “Jag kommer följa dig varje steg på vägen, broder.” Det han talade om lät inte så dumt. Visst, Alonso var väl något hemkär och föredrog det bekväma livet högst upp i staden. Men han hade alltid varit dålig på att säga nej till Stephano. Om det var någon som alltid lyckats få med honom på något som ens kunde efterlikna otyg var det han. Dessutom var Alonso säker på att han skulle behöva vara där som en broms, något som såg till att han inte skenade iväg allt för fort i sina idéer. Stephano hade alltid sitt huvud bland molnen, och Alonso ansåg sig vara den som grundade honom. Tillsammans var de en perfekt duo.

Det värmde i bröstet att höra Alonso säga precis det han ville höra. En annan hade förmodligen kallat honom galen och dum över att ha drömmar så stora, men inte brodern. Alonso var den som alltid ställt upp för honom och gått med på hans tokiga äventyr. Att höra honom säga att han skulle finnas vid Stephanos sida betydde mer för honom än Alonso säkerligen kunde förstå. 
    Stephano vände sig om mot Alonso och mötte hans gröna blick. Bortsett från de olika ögonfärgerna var de identiska, lika som bär. Det aningen bekymrade leendet som nyss skymtas över hans anlete var nu som bortblåst. Ett stort brett och varmt leende vilade istället på hans läppar. Han sträckte sig aningen närmare sin bror.
    “Sida vid sida ska vi vandra, två bröder i jakt efter äventyret och publik.” Det sistnämnda var mer för brodern än för han själv. “Men är du beredd på att du kommer behöva smutsa ned tassarna?” Stephano flinade vagt och busigt. Han gav inte brodern en chans att svara innan han vänt undan blicken och fäst den på solnedgången igen. Långsamt sjönk han ihop i liggande ställning, och Alonso var inte långt efter. Tillsammans såg dem de sista av solen försvinna bakom horisonten.

[Avslutat]