Staden liknade ingenting han tidigare hade sett, och till en början var det läskigt. Det var en sådan kontrast jämfört med det förhållandevis ensamt belägna reviret och Radagast var först tveksam till att utforska den på egen hand, eftersom han inte litade mycket på sitt lokalsinne. Men ju mer tid han tillbringade där, desto bättre gick det — även om han misstänkte att det stojiga stadslivet i längden inte skulle gå så bra ihop med hans tillbakadragna personlighet. 
    Radagast hade stått en stund och betraktat varorna som såldes i ett av huvudgatans stånd, men det började tråka ut honom, särskilt som han inte hade något med sig att byta mot. Just som han vände sig om för att gå passerade någon alldeles intill och innan han hann hejda sig hade de kolliderat mjukt. 
    "Förlåt", fick han ur sig efter en kort sekund då överraskningen förlamat honom. "Det … öh, det var inte meningen."

“Ojdå!” Utbrast Stephano vid den plötsliga kollisionen. Han backade undan en bit för att lättare se den han krockat med. Det var en ungvarg, kanske i hans ålder om inte lite yngre. Till skillnad från Stephano själv hade främlingen flera olika nyanser av färg i sin päls och häftiga markeringar i ansiktet. Ett litet bekymrat uttryck var spritt på den andre, och Stephano ruskade lite på huvudet.
    “Det är väl inget att be om ursäkt för!” Svarade han glatt. Svansen viftade vänligt bakom honom. “Jag skulle ljuga om jag sa att det var första gången jag krockar med någon, så det är ingen fara!”
    Det var ingen lögn, Stephano hade en tendens att vara framfusig, klumpig och rak på sak.
    Stephano lade huvudet på sned.
    "Jag har aldrig sett dig här innan, är du ny här?"

Vargen verkade inte ta illa upp, som tur var. Radagast besvarade trevande leendet. De såg väldigt olika ut, men han kunde inte låta bli att tycka att främlingens helsvarta päls var väldigt vacker — inte alls som hans egen kraftiga och mångfärgade. 
    "Ja, ganska." Han log svagt som för att ursäkta sitt beteende med att han var obekant med omgivningen, som om han inte alltid hade varit klumpig av sig. Men det fanns det ju ingen anledning att gå in på nu. 
    "Bor du här?" frågade han sedan, för det kändes som om han borde säga något mer. En förbipasserande mumlade ursäkta alldeles bredvid honom och han tog ett steg åt sidan för att släppa förbi den innan han lät blicken återvända till den svarta vargen med lätt lyfta ögonbryn. "Är det alltid såhär mycket folk?" 

Stephano tog ett litet steg närmare för att inte stå mitt i vägen för de som hastigt passerade förbi. Det här var trots allt en av de mer populära gatorna.
    Han nickade till svars till båda frågorna och log stort.
    “Jag bor lite längre upp i staden”, Stephano nickade i riktning mot hållet som hans bostad låg åt och vände sedan blicken tillbaka till främlingen. “tillsammans med mina syskon och föräldrar. Utsikt över heeeeela staden.”
    Stephano pausade. För en kort sekund reflekterade han över hur mycket han skulle berätta, men den här ungvargen verkade vara en trevlig typ.
    “Det här är faktiskt en lugn dag”, påpekade han och såg på den tjocka folkmassan runt omkring dem. “du ska se när nya handelsvaror kommer in, då är det smockfullt.”
    “Jag är Stephano förresten, har ju inte hunnit presentera mig.” 

Radagast tittade åt det håll främlingen nickade. "Wow", svarade han artigt men uppriktigt imponerat, "vad häftigt." Vargen fortsatte prata, och även om ljudnivån omkring dem gjorde det lite svårt att höra blev han något paff av orden. 
    … du ska se när nya handelsvaror kommer in, då är det smockfullt. 
    "Oj." Han gjorde ett litet pustande ljud. Om det här var en lugn dag var han inte säker på om han ens ville se en smockfull dag. En lätt, road fnysning lämnade honom. "Där jag bor ser man inte så här mycket folk ens om man räknar totalt på flera veckor."
    Den andre presenterade sig som Stephano, ett tidigare okänt namn för honom, och Radagast log glatt. 
    "Ingen fara, inte jag heller", svarade han avfärdande, och när han uttalade sitt namn sänkte han huvudet en liten aning. "Jag heter Radagast."

Stephano nickade intresserat när främlingen nämnde sitt hem och namn. Radagast, det var häftigt och väldigt annorlunda namn. Han undrade om det betydde någonting, eller om det bara var ett namn.
    Automatiskt sänkte han sitt huvud när den andre gjorde det, mest för att han undrade varför Radagast gjorde det. Dock valde han att inte påpeka det nu, för främlingen verkade vara lite av de mer osäkra individerna.
    “Vilket häftigt namn!” Log han brett och nickade. “Radagast, det låter så tufft.” Precis som markeringarna i hans ansikte, och hornen som krökte längs hans huvud. Det var som om Stephano kände igen honom från något, men han kunde inte riktigt sätta fingret på vartifrån.
    “Vart är du ifrån då?” Frågade han nyfiket. “Och vad för dig till Civitas?”

Radagast var inte riktigt beredd på reaktionen som följde när han presenterade sig — häftigt och tufft var inte direkt ord som han brukade förknippa med sig själv. 
   "Tycker du?" frågade han. Ett något överraskat, men glatt, leende drog i mungiporna på honom och svansen rörde sig vänligt bakom honom. 
   Stephanos fråga fick honom att tveka lite — han var inte riktigt säker på hur mycket som var smart att avslöja om flocken. Han ville inte vara den som bar ansvaret om fler råkade illa ut. 
   "Jag bor i Norspiret. Det är ett ganska litet ställe, du kanske inte har varit där …" Han avbröt sig, och när han fortsatte hade rösten en lite annan skärpa, lite mer allvar. Ögonen sökte i Stephanos ansikte efter igenkännande. 
    "Jag letar efter min bror. Han ser ut lite som jag — horn, fast mer vit och röd. Han heter Maksim."

“Maksim?” Upprepade han förbryllat. Stephano lade huvudet på sned och blinkade ett par gånger i ett försök till att förstå. Var Radagast som stod framför honom bror till den Maksim som han och resten av Tenebris lärt känna? Maksim som mystiskt dykt upp vid Varyas sida en dag, som var kall och fåordig, men modig? Ju längre Stephano såg på Radagast, kunde han se de tydliga likheterna dem emellan. De kraftiga hornen och de liknande färgerna.
    “Maksim, han-” Stephano tystnade mitt i meningen. Plötsligt kunde Stephano höra Malvas röst i bakhuvudet och hans ansiktsuttryck ersattes av ett mer stelt uttryck. Blicken flackade lätt och han log osäkert. Han hade aldrig varit en vidare bra skådespelare, men han hoppades att det här skulle vara tillräckligt trovärdigt.
    “Nämen vänta nu! Nu när jag tänker efter så, den Maksim jag känner har vingar också”, började han och nickade övertygande. “stooooora, vita vingar!” Han gjorde en gest med tassen för att visa hur stora vingarna var. “Och han heter Maksimiliano. Komplicerat namn eller hur?” Stephano flinade och mötte självsäkert Radagast blick. “Jag tänkte inte på att det faktiskt kan finnas flera vid namnet Maksim, dumt av mig va?”

Under ett par korta sekunder verkade en skugga av igenkännande korsa Stephanos ansikte, och Radagasts hjärta hoppade över ett slag. Visste Stephano kanske något om Maksim? Men så var uttrycket borta och ersattes av en annan, svårbestämbar min som Radagast inte var helt säker på hur han borde tolka. Orden ramlade ur den andres mun med tilltagande hastighet och han blev mer och mer förvirrad. 
    "... Maksimiliano?" ekade han med lätt lyfta ögonbryn när Stephano hade tystnat. Han måste erkänna att det kändes en aning suspekt att den andre hade ändrat sig så fort, men å andra sidan kände han inte Stephano tillräckligt för att våga ställa honom alltför mycket mot väggen. Och vad skulle han ha för anledning att ljuga för honom? De kände inte ens till varandras existens fram tills idag. 
    "Maksim har inga vingar …", sa han tveksamt, och när han såg på den mörka vargen fanns det något i hans blick som bad om att Stephano skulle vara ärlig. 
    "Så du har inte sett honom?" Radagast rynkade uppgivet pannan och suckade. "Jag vet inte ens om han lever."

Det var något som vände sig i magen på honom när han åter mötte den andra ungvargens blick. I den bärnstensfärgade ögonen fanns det något som fångade honom, en sorg och vädjan. Stephano svalde hårt och skakade långsamt på huvudet. Han ville inte ljuga, men ville inte heller riskera att få Maksim att hamna i trubbel. Trots allt var han Varyas son och tja, Varya var ju Varya.
    “Jag är ledsen”, svarade han lågmält och med en äkta nedstämdhet. Stephano fick stå emot den inre impulsen som sade åt honom att säga sanningen. “men jag har inte sett honom.”
    “Men ge inte upp”, fortsatte han nu med en aning mer förhoppning i rösten. “ibland finns det eller den man letar efter precis bakom nästa gatuhörn.” 

Han hade kämpat för att hålla hoppet under kontroll, för att undvika att bli besviken, men Radagast kände ändå urholkningen i magen bli ytterligare lite djupare när Stephanos låga röst bekräftade att han inte hade sett Maksim, eller åtminstone inte tänkte erbjuda någon vidare ledtråd. Han tvingade fram ett leende — trots allt hade Stephano visat sig vara en trevlig prick. Han kunde ha haft mycket större otur och råkat krocka med, tja, någon argsint typ som inte alls var lika villig att hjälpa. 
    "Du har rätt", sa han och nickade. "Tack. Jag … jag ska väl fortsätta då." Leendet breddades något innan han drog sig bakåt och vände sig om, började vandra bortåt genom trängseln. Efter ett par steg hejdade han sig och undrade om han kanske borde ha sagt något mer, bett om ursäkt för att han slösat Stephanos tid eller att det var trevligt att träffas eller något, men när han sneglade bakåt över axeln var den svarta vargen borta, som uppslukad av folkmassan. Radagast suckade lätt och fortsatte framåt. 

[Avslutat!]