Det mjuka smattret av regn mot glas och hans egna hummande var de enda ljuden som existerande innanför sovrummets 4 väggar. Han studerade kort blommorna han fått utav Grendel innan han med en försiktig tass drog en av dem närmare sig. Därefter valde han ut nästa och lade den som han lärt sig han skulle göra. Början var alltid enkel. Den svåra biten var att fläta ihop alla stjälkar och få dem att förbli sammanflätade. Men det gick bättre och bättre för varje gång han gjorde det, och han kunde knappt vänta på dagen då han kunde ge Miranda den allra första, färdiga blomsterkransen.

Efter en tid ersattes det melodiska hummandet mot tystnad. Han hade lyckats fläta samman en del av blommorna, men det var alldeles för löst och vägrade hålla ihop ordentligt. När Ariel lade till ytterligare en blomma råkade han peta till sitt arbete och saker och ting gled isär. Med en gång blossade frustrationen upp i honom.
    "Men ÅH!"
Han gav upp! Det här gick inte! Dramatiskt kastade han sig på sidan bland fällarna och fnös till. Med en sur blick sprattlade han till med tassarna och lösgjorde resten av kransen. Nedrans blommor. Han önskade att han hade kraften att kontrollera växter som Grendel. Och som Malva. Då hade han med lätthet kunnat göra en blomsterkrans till både Miranda och Nilo.

Stephano satt vid ett av de stora fönsterna och blickade ut. Han var rastlös, men idag kände han inte för att ge sig ut i regnet. Om någon av hans syskon hade velat följa med hade han kanske övervägt det, men alla verkade redan vara inne i sitt.
    En uttråkad och ledsen suck lämnade honom. Dock hann han inte fundera särskilt länge innan han kunde höra sin brors plötsliga frustration. Stephano vände bort blicken från de mörka molnen och istället lades hans fokus på Ariel som satt en bit ifrån honom. Runtomkring honom låg flera olika blommor samt växter, och framför honom låg en liten krans, men inte länge till. 
    Nyfiket närmade sig Stephano med lätta, tysta steg. Han slog sig ned bredvid sin bror och lade huvudet på sned när han såg på Ariel som nu låg bland sina blommor och grenar. För några sekunder granskade han bara broderns lilla ryck, och lät blicken glida mellan de söndriga blommorna och Ariel.
    "Men Ariel, hur ska du nu kunna fixa kransarna om du har förstört blommorna?" En liten sorg rullade på hans tunga när han talade. Det var jobbigt att se sin bror så frustrerad, och det enda han ville var att hjälpa till. Men själv visste han ingenting om blomsterkransar, han kunde inte ens nämna en enda blomma. "Hmmm..." Fundersamt såg han ut. Kanske kunde han springa ut och hämta några nya blommor. "Ariel du får inte ge upp! Vet du vad? Jag kan springa och hämta nya blommor till dig, så kan vi göra några kransar tillsammans! Du kan lära mig!"

Han hade missnöjt legat och petat på en av de trasiga blommorna medan Stephano pratade, men han kunde inte hindra det lilla leendet som nu spred sig på hans läppar. Med en tacksam blick såg han på sin bror.
    "Vi kan gå tillsammans." det mjuka dunkandet av svansen som slog emot fällarna gjorde regnets smatter sällskap.
I en flytande rörelse satte han sig upp.
    "Grendel visade vilka blommor jag får använda att öva med. Kom."
Han nickade med huvudet för att visa att han skulle följa med och travade med lätta steg ut ur rummet.

Stephano sken upp över att brodern erbjöd sig att följa med honom. Det var trots allt hans blommor som skulle plockas. Med ett skutt reste han sig upp och valde att följa efter Ariel ut i trädgården. Stephano själv visste ingenting om blommor, han kunde knappt ens skillnaden mellan en kotte och en blomma, så han såg fram emot att kanske kunna lära sig något.
   “Åh kolla på de här! Dem hade blivit fina i din krans tror du inte det, Ariel?” Utbrast han när de kommit fram till trädgården. Det var ett par vackra vita, enorma blommor, vars namn han självfallet inte visste. Utan att vänta på något svar öppnade han sin mun för att ta tag i en av dess stjälkar, men så fort hans käft slöt sig om den kände han en vass smärta i sin gom. “Aaaaaaaj!”

Innan han hade chansen att stoppa honom hade Stephano slutit munnen om en av rosornas stjälkar. Med hastiga steg gick han närmare.
    "Du måste vara försiktig!" sade han och lade hakan på hans huvud, som om han ville skydda honom från blommornas törnar. "En del av Grendels blommor har taggar."
Ariel blinkade regnet ur ögonen och släppte sedan taget om sin bror. Med orolig blick såg han på honom.
    "Gick det bra? Gör det jätteont?"
Han såg kort på blommorna. Malva hade sagt att en del av växterna också var giftiga, men han kom inte ihåg vilka. Och han hoppades innerligt att de inte var några av dem.

Stephano var snabb med att släppa taget om stjälken, men smärtan fortsatte att stråla ut genom gommen och tungan. Han rynkade nosen och lämnade munnen öppen samtidigt som han vände sig om mot Ariel.
    “Varför har Grendel taggiga blommor? Det är ju farligt.” Han läspade lite då han försökte hålla tungan borta från de små såren som öppnats. Stephano kunde inte låta bli att fnissa trots att det gjorde ont när han såg Ariels blick. “Det gör lite ont.”
    Han slickade sig själv om läpparna i ett försök till att få bort små droppar av blod. Ett uppmuntrande leende spred sig på hans läppar när han såg sin brors ansiktsuttryck. “Men se inte så dyster ut brorsan, det är ju bara en liten blomma.”

Han kastade en snabb, orolig blick på rosbusken.
    "Du är helt säker på att du mår bra?"
Bestämt mötte han broderns gula ögon. Det var något med rosorna, något speciellt. Ett sätt att se på dem om de var giftiga eller inte. Just nu önskade han att han hade lyssnat bättre.

[En del av Grendels rosor är från Itrozo och är giftiga, men tänker att han även har icke-giftiga rosor som kan användas. Så vilka det är Stephano tuggat på lämnar jag helt upp till dig ;D]

"Det gör bara lite ont." Svarade han och nickade. Det sista han ville var för Ariel att oroa sig. Dock var han tvungen att erkänna att det kändes konstigt i munnen, likt en stickande känsla som ökade i intensitet ju längre tid som gick. "Ariel? Varför... Det snurrar lite nu."
    Stephanos röst blev mer otydlig ju mer han talade och han insåg att hans tunga och hals börjat svullna. Han ville inte visa sin oro för brodern, men hans hjärta hade börjat banka snabbare bakom revbenen. "Jag tror att...-"
    Han hann inte tala till punkt innan han föll till marken.

Oron ersattes hastigt av ren skräck. Om han bara hade haft koll på vilka som var giftiga! Då skulle Stephano aldrig ha tuggat på en av dem! Panikartat dansade han på stället medan han såg sig om. Han hade aldrig känt sig så rädd förut. Att se sin bror ligga i det blöta gräset med regnet som smattrade över dem, det var som ur en mardröm. Hjälplöst såg han sig omkring efter någon. Vem som helst.
    "Mamma!" ropade han rakt ut, och han överraskade sig själv över hur högt han skrek. "MAMMA! PAPPA!"

[Avslutat]