Ingenting var sig likt. Världen tycktes plötsligt ha gått in i ett mörkläggande töcken. Den natten hade allting brustit. Bilden av ett liv som Varya så desperat byggt upp med alla hennes trasiga skärvor hade gått i tusen. Bortom räddning, liksom henne. Inga känslor fanns kvar, inga tårar hade fallit sedan hon kommit tillbaka. Aurora hade gråtit för henne men Varya förblev bara ett tomt skal.
     Den eftermiddagen hade Varya suttit i sin pappas trädgård i flera timmar utan att flytta på sig. Tankarna stod stilla, bortom hennes räckvidd. Det var inte förrän två valpars upprymda röster och skratt nådde henne som hon tycktes landa tillbaka i verkligheten igen. Dold bakom ett rosbuskage kunde hon höra dem närma sig.
     “Hahaha, ja!” skrattade Alonso, “Det är inte alltid så lätt att vet-” Svartvargsynglingen stannade tvärt när han plötsligt mötte Varya bakom hörnet. Hennes blick var disträ och svårtydd. Det bleka anletet såg stelt och kallt ut. Alonso hade förstått väldigt tidigt att Varya inte uppskattade hans, eller tillsynes någons, närvaro. Så han hade hållit sig borta, men något hade hänt. Även om han inte riktigt förstod till vilken grad, så kunde han ändå pussla ihop mycket av historian.
     “Hej, Varya. Förlåt, jag visste inte att du var hä-” Alonso hann inte avsluta meningen förrän hon avbröt honom. Alonso snörpte lite på munnen och kastade några osäkra blickar på sin broder.
     “Jaså? Du då, Stephano, visste du?” Det fanns en saklighet i hennes ton som inte alls passade henne. Trots ögonens klara kulör fanns det nästan som en dimma i dem, som om hon inte alls kunde se dem med egentligen.

[Alonso och Stephano]

Aningen förvånad stannade Stephano upp någon meter framför Varya. Han hade försökt att söka igenom området med hjälp av sin nos och hörsel för att se ifall någon annan var i närheten, och han hade varit säker på att det bara skulle vara han och Alonso där. Tydligt hade hans sinnen ljugit för honom.
    Tveksamt skruvade han lite på sig där han stod framför henne. Stephano mötte sin brors osäkra blick innan den åter lade sig på den betydligt större honan. Han var inte rädd för Varya, trots de historier han hade fått höra inom Civitas murar. Han var medveten om att han kanske borde välja sina ord och steg runt omkring henne med omsorg, men samtidigt visste han att hon inte skulle skada honom. Åtminstone ville han tro det; Stephano var lite utav en naiv valp till skillnad från Alonso som verkade läsa av situationerna de ständigt tycktes hamna i bättre.
    “Nej, jag visste inte heller”, svarade han ärligt, ingen ursäkt. Han såg på henne med aningen stursk blick, trots att hans hjärta bankade hårt bakom revbenen. Trädgården var till för dem alla, så varför blev hon så defensiv i sitt beteende? Stephano förstod inte, skulle inte dem vara på samma sida? Han skakade av sig tankarna, fick inte fastna.
    Istället för att välja ett annat utflyktsmål, slog han sig ned framför henne, sneglade kort på sin bror innan han åter såg på Varya. “Vi får faktiskt också vara här.”

Till skillnad från sin broder hade Stephano något mer konfrontativt i sin blick. En vag antydan av en oförstående rynka bildades i hennes släta anlete. Rösten förblev lika anspråkslös som innan när hon svarade.
      “Såklart.” Den blåa blicken naglade fast sig i Stephanos. “Varsågod och sitt.” Alonso sköt sin broder tvekande, osäkra blickar men gjorde det han ansåg hövligast och lyssnade på henne. Hans leende hade falnat men låg ännu kvar. Situationen var olustig och gjorde honom obekväm.
     “Är du okej? Jag kan hämta Auro-”
     “Nej, jag mår bra.”  Alonso svalde hårt. Han kunde inte minnas att han någonsin tidigare utbytt så många ord med henne eller ens varit henne så nära inpå utan att hon drog sig undan. Kvällningens röda sken kändes plötsligt väldigt kuslig.
     “Jag beklagar,” fick Alonso ur sig med svag röst. Den isande blicken föll plötsligt hård och vass på honom. Ett tecken av oförstående ryckte i hennes öra. “För, för vad som hänt dig.” Alonso kände sig plötsligt rädd. Hennes ögon tycktes spetsa honom på plats när hon i stela rörelser reste sig upp.
     “Vill ni veta?”

Stephano tvekade inte, utan slog sig ned vid Varyas inbjudan. Han lyssnade på den korta konversationen hon och hans bror hade, och med ett höjt ögonbryn vände han sig mot Alonso när han nästan stammade talade. Det var nästan som om han var rädd, och Stephano gav honom en uppmuntrande blick och flyttade sig lite närmare brodern, innan han vände sitt fulla fokus till Varya. Till skillnad från Alonso hade saker och ting gått honom förbi honom; så han visste inte vad det var som hade hänt alls. 
    Långsamt nickade han. Kanske ville han inte alls veta men… Jo, det ville han.
    “Ja.” Han svarade för dem båda, gav inte Alonso en chans att dra sig undan. Tillsammans skulle de lyssna på den äldres ord. “Vi lyssnar.”

“Vi lyssnar.”
     Avlägsna tankar viskade om förlust och sorg. Om känslor av att känna sig förråd, sviken av livet, av ilska inför världen. Men det fanns inga spår i det bleka anletet. Liksom ögonen hade tappat sin glans hade hon tappat sin gnista.
     “Jag förrådde mig själv,” talade hon om med låg röst. Alonso skruvade obekvämt på sig. Men Varya lade ingen vikt vid den oroliga ynglingen. Där fanns inget hotfullt i hennes uppsyn, men heller inget inbjudande. En död mans likgiltighet.
      “Jag trodde mig kunna klara av något så stort som liv. Liv som era.” Varya visste inte om de förstod vad hon antydde, men fortsatte utan att lägga bry sig om det. “Ödet, Tenrai, vad man än väljer att kalla det,” hon mötte Stephanos till synes obrydda blick, “ansåg mig inte värdig.” En kort paus löd, men inte tillräcklig för att någon av dem skulle hinna svara.
     “Död, död, död,” hon räknade dem som hon tagit till jorden, “död, död, död.” Alla sex av dem hade dött. Djupt i hennes inre värld sörjde hon dem, så som hon visste att hon borde göra men hon förmådde sig inte. Istället hade hon stängt av, likt en försvarsmekanism, när hon inte längre orkade. Det var lättare såhär, intalade hon sig.
“Ni har tur,” lade hon till, “var glad över era liv.”

Stephano lyssnade noga på Varyas ord. Medan hon talade kunde han trots att han inte ville känna ett litet stygn av obehag. Det var som om hon berättade en spökhistoria, fast att den var sann.
    Dock försökte han att inte visa henne att han faktiskt var lite småskraj, det var trots allt Varya. Det var som om hon vid varje brist eller svaghet noterade det, och det ville han inte att hon skulle göra med honom. Dessutom var han tvungen att visa Alonso att det inte var någon fara och att han inte var rädd.
    Stephano ryckte till aningen när hon plötsligt talade om döden. Han hade inte hunnit reflektera om det så mycket, vad det innebar och vad som faktiskt hände efter döden. Dock kunde han inte låta bli att känna sig ledsen för hennes skull. Hon hade förlorat sex stycken, om han räknat rätt, valpar till döden. Nu var hon alldeles ensam. Kanske var det inte så konstigt att hon var så annorlunda och kall i sitt beteende.
    Ett fundersamt läte lämnade honom när han insåg att hon inte alls var ensam. Hon hade alla medlemmar i Tenebris, var inte dem hennes familj också? 
    "Jag är glad över mitt. Alonso också - eller hur?" Han slängde en snabb blick mot sin bror innan han åter såg på Varya. "Är du?"

“Mhm! Väldigt!” intygade Alonso med en ton som höll tillbaka stress. Hans nickningar var lite för ivriga för att han skulle uppehålla fasaden av lugn. Varya ögnade honom vaksamt.  
     “Är du?” Ögonen rycktes tillbaka till Stephano. I stela rörelser reste Varya sig upp men sänkte huvudet till deras höjd. Läpparna drogs långsamt och ryckigt högre upp. För ett ögonblick kunde Alonso inte läsa av hennes bisarra uttryck. Varya log stort och onaturligt. Tänderna blottades bakom de skära läpparna. Alonso lutade sig instinktivt längre bakåt, men ville och vågade inte backa undan i rädsla att hon skulle anse honom oartig.
     “Det ser du väl?” Trots det märkliga leendet så fanns det ingen glädje i varken röst eller ögon. Alonso tyckte det kändes ihåligt när han med någon slags morbid nyfikenhet stirrade henne i ögonen.
     “Heh… he…” Alonso kunde inte hålla tillbaka det ansträngda fnittret. Situationen gjorde honom så obekväm att han inte riktigt visste hur han skulle reagera. Kanske skämtade hon? Nog för att Varya var konstig, men han kände sig nästan lamslagen av hennes udda beteende.
Varya sa inget mer istället tog hon några steg förbi dem. Alonso vred på huvudet efter henne. Flinet tycktes ha stelnat i hennes anlete.
     “Trevlig kväll, pojkar.” Sedan stegade hon iväg sakta. Alonso ryste till och mötte sin brors blick med stora ögon. Vid alla Gudar?! Inte förrän hon försvunnit bortom hörhåll vågade han luta sig närmare Stephano och viska;
     “Vad hände precis?”