"Okej!" viskade Miranda stämningsfullt. "Sen... eh, jo! Jag minns! Sen måste vi gå runt åtta varv, okej?" Hon pekade på den lilla grushögen, där hon och Stephano strösslat löv.
     Normalt var Miranda en väldigt logisk person, men när magi var så närvarande i andras liv kunde hon inte låta bli att leta efter det i sitt eget. Hon hade fått höra av en gammal dam om en ritual som kunde få stjärnorna att prata. Med ett leende hade Miranda frågat mer, men inte riktigt trott på det. 
     Hon trodde fortfarande inte på det, men hade ändå bett Stephano att medverka. Nu var de snart färdiga. När syskonen gått sista varvet kastade sig Miranda förväntansfullt ner på rygg och stirrade upp i himlen. Det var nymåne och stjärnorna var extra klara.
     "Snart!" Hon blinkade knappt, men inget hände. De väntade kanske en minut, kanske lite längre, men inget skedde. Med ett nervöst, något besviket skratt, sneglade Miranda på Stephano. "Äsch... Det var väl rätt väntat, ändå."

Stephano var inte långt efter sin syster med att slänga sig upprymd på marken. Han hade inte tvekat en sekund när Miranda frågat honom ifall han ville vara med – han av alla älskade ritualer och andra spännande grejer som de här!
  "Ge det lite tid, Miranda." Stephano såg uppmuntrande mot sin syster. För en gångs skull var han inte den alltför exhaltherade, det här var trots allt hennes idé. Ett brett leende vilade på hans läppar och de gula ögonen tindrande varmt i månljusets sken. Nervositeten men framförallt besvikelsen i hennes röst gick inte honom obemärkt förbi och Stephano såg fundersamt upp mot skyn. Varför funkade det inte? Miranda hade varit så förväntansfull inför det.
   Stephano tryckte sitt ansikte närmare sin systers under några sekunder innan han rätade på sig, fortfarande med ryggen i backen.
   "Vilka är de tappra små svartvargarna som väckt oss till liv?" Det var Stephanos röst, men betydligt mer dov och mörk än vad den brukade. Han drog ut på orden för att de skulle låta än mer övertygande, nästan som om hans röst brummade. "Åh, men det behöver jag inte fråga. Vi vet allt om er. Miranda, den kunskapsstörstiga och Stephano den äventyrslystna." Stephano flinade lite åt sin finurlighet innan han åter vände huvudet mot Miranda. Ett spelat överraskat uttryck lekte över hans ansikte.
  "Nämen, de svarade! Vad var de jag sa?" Ett hjärtligt men lågt skratt lämnade honom. Skådespeleri hade aldrig varit hans starkaste sida likt Alonsos, men det låtsades han inte om. "Du får inte ge upp så fort, kära syster. Vem vet vad du kan gå miste om."

Miranda sneglade på honom och bet sig i läppen för att inte le. Den lilla besvikelse hon känt klingade snabbt bort när uppskattning för brodern blommade ut. Även om de kanske inte fått svar av några riktiga stjärnor kunde hon inte hindra svansen från att slå. Stephano var minst lika bra. 
     "Wow!"
     "Nämen, de svarade! Vad var det jag sa?" Miranda skrattade.
     "De var hemskt långsamma, tycker du inte?" retades hon. "Tog allt sin tid. Och hade de inte lite konstig röst..." I samband med sina ord myste hon in sig vid hans sida, för att därefter omedelbart svika honom genom att blåsa honom i örat. Med ett skratt for Miranda upp på tassar och skuttade undan för att undvika den oundvikliga hämnden.

[musik]

Från nattens djupa skuggor hade hon betraktat dem. Väntandes. Deras mjuka, unga röster hade fyllt hennes öron men hon hade inte lyssnat på vad de egentligen sade. Hennes tankar var någon annanstans, frånvarande, men ändå helt fokuserad på nuet. När de lagt sig i gräset hade hennes blick följt med dem. Varya hade haft den här tanken sedan dagen deras existens tillkännagivits, men med tiden hade det tynat bort och hennes perspektiv förändrats. Det här var inte deras fel och ändå var det de som skulle få lida; det kunde hon åtminstone sympatisera med. Förut hade hon sett på dem som deras spelpjäser, nu skulle de vara hennes.
     Varya lossades från frysta hållning och sökte av området omkring en sista gång. Haru fanns inte i sikte fastän hennes doft fortfarande låg färsk i luften. När som helst skulle hon kunna återvända, men det skulle vara försent. När Miranda plötsligt reste sig upp blev det hennes startsignal. År av ursinne, hat och förgiftad avundsjuka svallade över henne likt adrenalin. Hatet smakade så bittert att det stramade i hennes käkmuskler. Men det här var inte hennes sedvanliga raseri. Det här var inte den impulsiva eld som fyllde hennes tankar med rök. Det här var en isande vrede. Ett förfruset, dödligt lugn. Beräknande och oförlåtligt. Det kändes som hon kastat sig i ett isvak och chocken fick hela ens väsen att sammanstråla till något nästan mekaniskt. Tankarna var vassa som glasskärvor och hennes hjärta trummade högt i hennes öron. Aldrig hade hon känt sig så levande.
     Som den ljudlösa skugga hon blivit närmade hon sig dem. Ett knivskarpt leende hade kluvit hennes råa ansiktsuttryck itu. Så fort Mirandas lekfulla min stelnat hade brodern varit snabb upp på tassarna. Varya stirrade storögt på unghonan när hon med något kutad rygg närmade sig. Läpparna var högt uppdragna över tänderna men inget ljud kom från henne. Det var där det skulle smärta mest. Den enda dottern.
     Som en skepnad i ögonvrån kom brodern flygandes. Hans stora, gula ögon var det enda hon kunde urskilja av honom innan han dundrade in henne. Varya hade filtrerat bort ljudet av deras röster, alldeles för sluten i sin egen värld. Kollisionen fick henne att komma tillbaka till verkligheten och hon kunde höra hur han ropade åt henne att springa. Varya vacklade åt sidan och tvingades att släppa ungtiken med blicken för att se på den andre. Vilken av dem var det här nu igen? Alonso eller Stephano? I en enda svepande rörelse med nacken lyckades Varya knuffa undan honom och tog ett perfekt grepp om hans strupe. Hon ryckte till och slet ur den. Den svarta kroppen blev slapp när den sjönk ihop framför henne. Han hostade och kved medans blodet snabbt började fylla hans lungor. Avrättad.
     Den övernaturliga styrkan och snabbheten gav henne ett övertag hon i egentligen inte behövde mot två, kraftlösa ungdomar. Men i detta ögonblicket var hon tacksam. Innan Miranda ens hunnit vända sig hade hon tagit sig fram till henne. Munnen var vidöppen, fortfarande fylld med hennes brors blod när hon träffade bet tag över ansiktet. Trots sitt dåliga grepp lyckades hon ändå kasta iväg den nätta kroppen en bit. Nog för att vinna ytterligare tid.
     Leendet var rött när hon långsamt närmade sig henne igen. Men hon nådde inte hela vägen fram. Istället valde hon att stanna.
     “Det finns två anledningar,” började hon med sin hesa, kraxande röst som var ovanligt tjock av blodet, “att jag inte dödar dig nu direkt. Ett,” Varya tog ett steg närmre, sänkte huvudet och spände den klarblå blicken i henne, “din bror gjorde ett korkat beslut,” leendet blev plötsligt snett och roat. “Två,” hon tog ytterligare ett steg närmare, “jag har något jag vill att Nilo ska höra.” Hon räknade det skrämda hjärtats slag.
     “Du underskattade mig. Du underskattade mig. Nu har jag inget att förlora.” Varya höjde huvudet och log stolt mot den ynkliga svartvargen. Med ett sista ögonkast på Miranda kastade sig Varya om och tog till flykt. Hon behövde komma så långt bort hon bara kunde innan natten var slut.

Om det var något som Miranda lärde sig i den stunden, så var det hur snabbt saker kunde slå om. Från en magisk kväll blev natten deras fiende. Varyas blick skrämde henne något ofantligt och hon skyggade reflexmässigt inför den. Hon visste att hon inte skulle ha en chans, och för en sekund såg hon livet passera i revy.
     Sedan slängde sig Stephano emellan. Han skrek åt henne att fly, men Miranda stod som fastfrusen. Hans namn låg över läpparna när hon såg Varya slita strupen av honom. Det dog tillsammans med honom. En överväldigande impuls att fly slog henne, men det var för sent. Hon kunde inte hindra ett högt, hjärtskärande skrik när Varya fick tag i henne och kastade iväg henne som en trasdocka. Det brände till i ansiktet, och hon kunde inte öppna ena ögat. Världen snurrade och gjorde så hemskt ont. Miranda såg med fasa på hur Varya närmade sig. Hennes återstående öga tårades. Jag vill inte dö. Ändå var inte honans ord betryggande. Hat var inte en naturlig känsla för Miranda, men det hon kände för Varya var hett och giftigt. För en sekund stirrade hon efter vampyrens ryggtavla som avlägsnade sig i hisnande fart, och sedan kom hon snurrigt på tassar igen.
     "Stephano!" grät hon och snubblade fram. "Steph! Nej, nej nej- nej, du får inte!" Hon kramade om honom. Tårar och blod rann nerför Mirandas haka och blandade sig med den massiva mängden som pumpades ur Stephano. "Hjälp! Hjälp!" Ropen kändes fruktlösa. "Du får inte ge upp. Stephano! Titta på mig! Släpp inte taget, okej? Ge inte upp, snälla, jag gör vad som helst- HJÄLP!"

[ musik ]

Allt gick så fruktansvärt fort. I ena sekunden skrattade han tillsammans med sin syster, och i nästa hade han impulsivt slängt sig rätt in i fiendens sida för att skydda Miranda. Stephano hann inte ens reagera på Varyas plötsliga motattack innan det var försent. Han kunde känna en brännande smärta i halsen, innan han föll ihop oförmögen till att röra sig. Han kände doften av järn, blod. Det var hans egna blod. Förtvivlat försökte han att se efter Miranda, han var ju tvungen att skydda henne, hans enda syster… men hans muskler lydde honom inte. Istället låg han kvar, hostande och kippande efter luft. Paniken väcktes inom honom. Det kändes som om han drunknade. Drunknade i sitt egna blod. Stephano ville inte dö, han kände sig inte färdig. Än hade han inte hittat sitt äventyr, det han sökt efter hela livet.
   Stephano kunde höra en röst i fjärran, Mirandas röst. Hon grät. Varför grät hon? Det sista han ville var att se eller höra henne gråta. Han försökte få fram ord, men det enda som lämnade honom var ett rosslande ljud när han försökte få luft istället för blod till sina lungor.
   Mitt i allt möte han Mirandas varma men tårfyllda blick. Ett plötsligt och skrämmande lugn lade sig över honom. Han kom till insikt över vad som pågick och vad som skett. Det gick inte en sekund då han ångrade att han hoppat framför henne. Stephano skulle offra sig själv hundra gånger om för henne, för Alonso, för alla av sina syskon eller föräldrar. De var det heligaste han hade, och det heligaste han någonsin skulle ha.
   Ett varmt leende spred sig på hans läppar. Han slöt sina ögon för en sista gång, begravde gnistorna som sprakat i dem sedan han fötts, och lät mörkret omsluta honom med en tom famn. Visst var döden ett äventyr i sig?

Mirandas panikartade skrik fick honom att släppa allt. Utan någon som helst hänsyn till Grendels trädgård sprang han rakt igenom rabatterna. Vassa rosentörnar rispade hans ben, men den stickande smärtan var ingenting gentemot dunkandet i hans bröst. Hennes rop på hjälp fick hans hjärta att slå så våldsamt att han trodde det skulle explodera. Om någonting hade hänt henne visste han inte vad han skulle göra. Hon var hans enda syster. Hans allt.
    "Miranda!"
Han såg henne så snart han rundat hörnet. Lukten av blod hängde tung i luften. Hon grät. Blicken föll på skepnaden vid hennes tassar, och han stannade ofrivilligt upp. Utan förvarning var det som om någon slutit sina käkar runt hans strupe och smällt ihop dem. Stephano. Kippande efter luft tvingade han sig själv närmare. Världen försvann omkring honom. Han kunde inte längre höra Miranda. Kunde inte längre se henne. Det enda som fanns var Stephano, hans egna hjärtslag som ekade i hans öron, och blodet. Det var så mycket blod.

Ariel föll ihop tätt intill honom, och begravde desperat nosen i hans päls. Han kunde inte andas. Men det var kanske lika bra; doften blod skulle inte beblandas med den av hans bror.

Prospero reagerade inte lika snabbt som Ariel. I efterhand önskade han att han varit snabbare. Kanske, kanske, om han bara varit snabbare. Men det var inte så det gick till.
     Han hade varit tillsammans med brodern i trädgården, när Mirandas skrik skurit genom vad än de hade hållit på med. Han kunde inte minnas vad. Det var oviktigt. Ariel hade lämnat honom redan innan Prospero hunnit koppla paniken som fyllde hans inre, och hunnit tvinga sina ben att sätta fart. Snälla. Snälla. Snälla snälla snälla snällasnällasnälla.
     Allt där efter var ett töcken av päls och blod. Av en mörk stenläggning under en mörk himmel. Röster och gråt och panik. Han trodde att han hade ropat efter systern så snart han kunnat se henne, men han var inte säker. Lika snabbt som rösten hade en chans att lämna honom så snörptes hans strupe ihop fullständigt. Hans ben var som fastfrusna, och allt han i efterhand kunde minnas att han tänkt var ett desperat, skamfyllt: "Gör något. Stå inte bara där. GÖR NÅGOT! Snälla, snälla, snälla GÖR NÅGOT!"
     Skepnader hade rört sig runt dem. Vuxna – äldre – vargar som hört skriken och kom för att hjälpa dem. Prospero visste inte hur länge han stod vid sidan om, på avstånd, oförmögen att göra annat än hyperventilera genom en hopsnörd strupe, på ben som vägrade röra sig. Som vägrade låta honom springa till sin systers undsättning. Vägrade låta honom ta Stephanos livlösa form i sin famn, så som Miranda och Ariel gjort, och dela ett sista ögonblick med brodern som tynat bort framför dem. Vars blod flöt i en för stor pöl på stenen under deras tassar.
     Röster ropade. Meddela Grendel. Varya. Portarna. För sent. Kalla på Even. Hämta- Prospero fann sig ivägsvept av en större varg. En trygg famn han i stunden inte kände igen. Hans ben rörde sig inte av hans egen vilja, och det kändes som om den äldres knuffar skulle bryta varje led i hans kropp. Han kunde inte släppa syskonen med blicken. Han fortsatte att stirra, öppet och oblinkande genom smärtsamma tårar, oförmögen att göra något utöver kippa efter luft, medan någon lyfte upp honom och bar honom i säkerhet.

[Bättre sent än aldrig. Här är Prösps reaktion :) ]