Morgondiset låg stilla kvar över det öppna slättlandskapet. Dalen hade långsamt fallit till sömns när solljuset hade börjat skymta på himlavalvet och flocken dragit sig tillbaka. Bergsväggarna som omfamnade dem med sin trygghet blev som en vagga. Niyaha hade alltid känt sig säker här. Trots allt som hänt, hade hon alltid funnit ro i Sacrari. Men sedan Janos och Titanias försvinnande, hade det mer och mer känts som att bergen som skyddat henne nu höll henne inne. Höll henne gömd från världen utanför.
     Hennes sedvanliga promenad innan läggdags ledde henne längs skogsbrynet som mötte de öppna slätterna där deras träning vanligtvis höll till. Mardrömmar likt de hon haft som ung hade börjat komma igen. Men denna gång var det inte hon som var jagad. Det var hon som jagade, jagade efter Janos. Hon kunde se honom, men lyckades aldrig komma ikapp honom innan han slukades upp av mörkret.
     Den blå blicken fastnade vid en skepnad ovanpå några platta, halvt grästäckta stenbumlingar. Den smäckra kroppen och hornen avslöjade hennes identitet direkt. Niyaha tvekade, innan hon bestämde sig för att närma sig.
     “Ska du inte försöka sova, Zaria?” Hennes blåa blick sökte efter vikaanens. Den annars så skarpa blicken tycktes på nått vis sakna sin udd. Nästan ihålig. Precis som hennes egen, misstänkte hon. Tomheten hennes son hade lämnat efter sig var stor. Hon märkte den hos dem alla, och på något vis var det rörande, samtidigt som det var fullständigt hjärtekrossande. De äldre var bättre på att dölja den. Många av dem hade varit med om den förut, och hade lärt sig att gömma den för de yngres ögon. Precis som de före Niyaha gjort. Det var nästan som en slags förbannelse de var tvungna att bära. De var tvungna att vara starka.
     “Efter att han kom tillbaka när han avbrutit uppdraget, brukade han gråta i sömnen och säga ditt namn.” Han hade varit så ledsen, jämrat sig och snyftat, bett om förlåtelse. Niyaha hade aldrig frågat honom om det, men det var uppenbart att hans hjärta varit tungt. Kärleken han hyste för Zaria var nog starkare än vad de båda insåg.
      “Jag vet inte vad som hände den gången, men han ångrade sig innerligt. Hoppas du kan förlåta honom. Han älskar dig verkligen.” Leendet Niyaha försökte ge henne var mer sorgfyllt än uppmuntrande.

Zaria kunde inte acceptera att han var borta. Det hade gått veckor utan spår. Hon hade blivit stoppad mer än en gång när hon försökt lämna reviret i sökandet efter honom. Hon kände sig uppgiven, förlorad. Hon hade insett nu, nu när det var för sent, vad han betytt för henne - vad han fortfarande betydde för henne. Hur mycket han faktiskt hade…
    Vikaanen hade inte tränat på flera dagar, utan hade mest känt sig som i ett vakuum. Hon hade dragit sig undan från resten, så gott hon kunnat. Hon hade varit vaken långt in på dagen för att sedan sova i några timmar med mardrömmar som fortsatte att hemsöka henne när hon vaknade igen. Hur skulle hon orka utan att veta…
    “Sluta.” Hennes röst var skarp, men trött när hon tilltalade sig själv. Hon var alltför upptagen av sina tankar och tröttheten att hon inte ens märkte att hon fick sällskap. Hon orkade inte ens bli förvånad eller rädd när Niyaha bröt tystnaden hon hade omfamnat.
    "Niyaha…" Zaria såg inte på den äldre, utan blicken var fortfarande fäst framför henne. Om hon bara höll den där, kanske han skulle dyka upp och säga att allt var okej, att han var okej. Hon visste precis vad hon skulle säga när de sågs igen. Först skulle hon skälla på honom, och sen skulle hon berätta allt.
    När den äldre talade bet hon ihop käkarna, och långsamt vände hon den grå blicken mot henne. 
    “Jag förlåter honom när han återvänder till mig.” Hennes röst var låg, knappt hörbar bland fåglarna som vaknat till liv i träden runt omkring dem. “Jag förstår inte vad som händer. Vi måste göra något, jag kan inte sitta här och bara… vänta. Jag håller på att bli galen.”